Ny studie av den falnande amerikanska drömmen

En ny studie av amerikanska inkomstdata visar att andelen personer som tjänar mer än sina föräldrar har sjunkit stadigt under det senaste halvseklet, från över 90 procent av de som föddes på 40-talet till endast hälften de som fötts på 1980-talet. Författarna menar att “den amerikanska drömmen” är avlägsnare idag än på lång tid. Men deras egna känslighetsanalyser visar att skillnaderna kanske inte är så stora, trots allt.

Det är ett forskarlag med nationalekonomer och sociologer, ledda av Raj Chetty vis Stanford, som samlat ihop en ny databas över taxerade inkomster för amerikanska hushåll sedan 1940-talet. Grunden för dessa data är folkräkningar, där information om föräldrar också rapporteras, och senare tiders taxeringsregister.

Syftet med studien är att kartlägga hur stor andel av befolkningen som tjänar mer än sina föräldrar. Detta är ett mått på absolut inkomstmobilitet, vilket skiljer sig något från andra mobilitetstudier där fokus istället legat på relativ inkomstmobilitet som jämför relativa positioner snarare än absoluta inkomstökningar.

Metoden är påfallande enkel och istället låter författarna data tala. De två bilderna nedan visar studiens huvudresultat. Den första bilden visar för fem generationer barn hur stor andel av dem som tjänar mer än sina föräldrar. Barnen är rangordnade utifrån deras föräldrars inkomst. Båda generationers inkomst mäts när inkomsttagarna är ca 30 år. Två tydliga mönster framgår: 1) Andelen barn som tjänar mer än sina föräldrar har sjunkit över tid, 2) Andelen barn som tjänar mer än sina föräldrar sjunker i storleken på föräldrarnas inkomst (ju mer föräldrarna tjänade, desto färre barn tjänar mer än dem).

Författarna visar även utvecklingen över tid i form av den genomsnittliga andelen barn som tjänar mer än sina föräldrar. På den liggande är barnen sorterade utifrån deras födelseår. Bilden visar på en stadig nedgång i absolut inkomstmobilitet, med det största fallet mellan de tidiga 40-talistbarnen till de tidiga 60-talistbarnen. För senare 60-talister fram till tidiga 80-talister har utvecklingen varit stabilare med endast en försiktig nedgång från ca 60 procent till ca 50 procent.

Uppsatsen innehåller ett stort antal känslighetsanalyser som redovisas på ett föredömligt tydligt och ärligt vis. Några av de viktigaste är:

– Betydelsen av indirekta inkomster från välfärdssystemen: Studien analyserar deklarerade inkomster från lön, kapital och vissa försäkringar. Men detta fokus riskerar att missa välfärdsstatens framväxt; i USA ökade de offentliga välfärdsutgifternas andel av BNP från ett par-tre procent av BNP på 40-talet till 15-20 procent idag. Eftersom välfärdstjänsterna är skattefinansierade skulle man kunna bredda inkomstbegreppet så att det inte endast inkluderar taxerade inkomster, utan även de inkomster som flödar genom socialförsäkringssystem och offentliga utgifter. (Försök att göra detta finns nyligen för USA.) Chetty m fl. gör en liten analys av detta, och de finner att mobiliteten för 80-talisterna ökar från 50% till 60% när man lägger till tiotusen USD i årsinkomst, ett inte orimligt belopp (uppsatsens Figur S4).

– Justering för hushållets storlek: Analysen studera hushåll där makarnas inkomst summeras (singelhushåll har endast en inkomst). Men detta är en ovanlig metod inom fördelningsforskningen där man istället tar hänsyn till om hushållen även har barn, vilkas nytta av inkomsterna också vägs in genom att man dividerar hushållets inkomst med antalet hushållsmedlemmar (den idag vanligaste metoden är att dela med kvadratroten av medlemsantalet). När detta görs ökar mobiliten för 80-talisterna från 50%  till 60% (uppsatsens Figur 3D).

– Justering av inflationens överskattning: Ett välkänt problem med det officiella inflationsmåttet är att det har svårt att beakta effekten av kvalitetsförbättringar på prisförändringar. Det finns en mängd studier av detta fenomen, och de flesta tenderar att finna att inflationen är lägre än den officiellt är när hänsyn tas till kvalitet och nya produkter. Chetty m fl gör en enkel analys av detta (uppsatsens Figur S2) och finner att mobiliteten skulle öka ganska mycket för de yngre generationerna, från 50% till 75% för 80-talisterna. Detta eftersom deras reala inkomster ökas när prisnivån sänks.

Bilden nedan visar hur mobiliteten utvecklas över tid när de olika känslighetsanalyserna läggs samman. Den mörka linjen i mitten är huvudskattningen, men nu framgår att minskningen helt uteblir i några scenarier (t ex summan av de tre – högst rimliga – fallen ovan), medan den är kraftigare i andra.

Hur skulle resultaten se ut i Sverige? Det finns anledning att tro att välfärdsstatens framväxt skulle kunna få stor betydelse för den absoluta inkomstmobiliteten  Sverige, förmodligen betydligt större roll än i USA. Inkomsterna för 70-talister skulle därmed öka ganska markant medan 40-talisternas inkomster (när de var runt 30 år) inte skulle ändras lika mycket.

Sveriges registerdata är emellertid inte helt idealiska för att göra denna typ av studie. Den främsta anledningen är att vi har struntat i att digitalisera våra folkräkningar, vilka utgör grunden för den amerikanska studien. Vi vet därför väldigt lite om hur 40-talistgenerationens föräldrar tjänade när de var 30 år, typ. Våra registerdata skulle börja med 60-talistgenerationen, och det är ju inte tillräckligt. (I Norge lät man arbetslösa stansa in alla folkräkningar och sitter nu på fantastiska data som möjliggör en studie på äldre generationer). En direkt policimplikation är därför: Inled arbetet med att digitalisera samtliga svenska folkbokföringar idag, med hjälp av legionerna av arbetslösa men arbetsföra personer!