Detta är ett gästinlägg av Paul Klein, professor i nationalekonomi vid Simon Fraser-universitetet i Kanada, och Conny Olovsson, forskare i nationalekonomi vid Riksbanken. De åsikter som framförs i det här inlägget är naturligtvis författarnas egna och sammanfaller inte nödvändigtvis med Riksbankens officiella hållning.
Sedan flera år pågår en livlig politisk debatt kring beskattningen av olika varor och tjänster, i synnerhet i vilken mån skatterna skall differentieras mellan olika sorters varor och tjänster. I samband med den stora skattereformen 1990/91 togs ett stort steg i riktning mot en likformig beskattning av olika varor och tjänster. Sedan dess har utvecklingen gått i rakt motsatt riktning. Numera är mat, restaurangmåltider, hotellvistelser, friskvård och idrott, böcker och tidningar och, framför allt, de hushållsnära tjänster som går under benämningarna ROT (renovering, ombyggnad, tillbyggnad) och RUT (rengöring, underhåll och tvätt) skattemässigt gynnade i jämförelse med andra varor och tjänster. Den fråga vi ställer här är om det finns någon vetenskaplig grund för den här differentieringen och mer allmänt om hur den indirekta beskattningen skall se ut om man vill minimera skatternas skadeverkningar på samhällsekonomin. Vårt svar utmynnar i en argumentation för lägre moms på tjänster än för varor och för en återgång till den högre fastighetsskatt som gällde före 2008. Argumentationen har som sin utgångspunkt Connys senaste bidrag till den vetenskapliga litteraturen om optimal beskattning.
Ett tidigt och viktigt bidrag till den vetenskapliga litteraturen om optimal varu- och tjänstebeskattning är Corlett & Hague (1953). De visade att de varor skall beskattas hårdast som är bäst komplement med fritid. Deras poäng är att om vi inte kan beskatta fritid och endast har tillgång till snedvridande skatter, så kommer relativpriset mellan fritid och andra varor snedvridas på ett sådant sätt att människor arbetar mindre än vad som är optimalt. Varje åtgärd som lindrar det problemet är därför välkommet. Poängen hos Corlett-Hague kan göras mer generell genom att vi tar hänsyn till allt det obetalda arbete som sker i hemmet. Det handlar bland annat om matlagning, gräsklippning, städning etc., det vill säga aktiviteter som alla är både produktiva och ansträngande, precis som arbete. Sådan hemmaproduktion har dock en sak gemensam med fritid: den kan inte rimligen beskattas direkt.
Precis som i fallet med fritid så leder därför en skatt på arbete till en snedvridning i form av att hemmaproduktion blir relativt sett för billig. En utvidgning av Corlett-Hagueregeln leder då till slutsatsen att tjänster som är nära substitut till sådant man kan göra själv hemma – alltså hushållsnära tjänster – bör beskattas relativt lindrigt. Med utgångspunkten att hushållet eller hemmet inte bara är en plats för rekreation utan även arbete och produktion gör Conny i en uppsats (som är under utgivning i Journal of Monetary Economics) ett allvarligt försök att kvantifiera hur mycket skattesatserna skall skilja sig åt och hur mycket vi vinner på en väl utformad differentiering. (En liknande teoretisk poäng görs hos Kleven m.fl., 2000.)
I uppsatsen beräknas optimala skattesatser på varor respektive tjänster i modellekonomier som i olika väsentliga avseenden liknar USA och ”Europa” (ett genomsnitt av några västeuropeiska länder). Det visar sig då att i USA så ligger den optimala skatten på tjänster cirka 7 procentenheter lägre än på varor medan tjänsteskatterna i ”Europa” bör ligga ungefär 5 procentenheter lägre än varuskatterna (se Tabell 3 i Connys uppsats) De långsiktiga samhällsekonomiska vinsterna av en sådan politik är betydande, nämligen motsvarande en permanent ökning av konsumtionen med 2.6 procent i USA och 7.3 procent i Europa. Att välfärdsvinsten är större i Europa än i USA beror dels på att de offentliga utgifterna är större, dels på att europeiska skatter är längre från att vara optimala än de amerikanska. I USA är tjänster redan idag skattemässigt gynnade i förhållande till varor, i ungefär så stor utsträckning som är optimalt. Välfärdsvinsterna av en reform där kommer alltså i första hand från höjda skatter på kapitalvaror för hushållsbruk.
Huvudresultatet av tillämpningen på Sverige är att skattesatsen på tjänster skall vara cirka 9 procentenheter lägre än på varor. Det är också optimalt att på lång sikt sänka skatten på arbete och i stället i större utsträckning beskatta kapitalvaror som används i hemmet, inklusive bostadsfastigheter. Det visar sig att välfärdsvinsten av en optimal differentiering av mervärdeskatterna är enorm, motsvarande en permanent konsumtionsökning på drygt 10 procent. Att välfärdsvinsten är så mycket större i Sverige än i resten av Europa eller USA beror på att Sverige i utgångsläget har högre skatter än andra länder. Det är därför särskilt viktigt att de sätts optimalt.
Connys analys visar således också på vikten av en skärpt beskattning av kapitalvaror för hemmabruk och bostadsfastigheter. Före 2008 var fastighetsskatten en procent av taxeringsvärdet. Om vi utgår från en realränta på 3 procent så motsvarar det en momssats på boende i eget hem på cirka 33 procent. Det är högre än momsen på de flesta varor, helt i linje med optimal beskattningsteori. Sedan 2008 är dock fastighetsskatten försumbar. Det var uppenbarligen ett stort steg i fel riktning.
En av Ekonomistas invändningar mot differentierade momssatser är att det kan skapa problem med gränsdragningsproblem. De kvantitativa resultat som Conny redovisar i sin uppsats, och som vi just återgav, gäller dock tjänster i allmänhet och inte bara hushållsnära tjänster. Väljer man således att helt sänka momsen på tjänster så borde problemen med gränsdragningsfrågor vara försumbara. Om man däremot väljer att selektivt sänka skatterna just på hushållsnära tjänster (i motsats till tjänster i största allmänhet) så stämmer det att det kan uppstå gränsdragningsproblem. Å andra sidan torde de potentiella välfärdsvinsterna vara desto större.
Slutligen bör nämnas att argumentet för differentierade momssatser enbart motiveras av effektivitet. Som fördelningspolitiskt instrument är det alldeles för trubbigt. I den mån politiker önskar en omfördelning av resurserna bör de istället försöka uppnå det med andra instrument såsom a-kassa, barnbidrag och inkomstskatter.
Ekonomistas 
Intressant. Men har man inte radikalt underskattat gränsdragningsproblematiken mellan vad som är en “vara” och en “tjänst”?
Finns det officiella definitioner som är praktiskt användbara och som inte leder till märkliga snedvridningar? Om inte borde det förändra analysen. I dagsläget är en bok olika beskattat beroende på om reproduktionen av den kräver döda träd eller bara elektricitet, och bisarrt nog är skatten lägre på det mindre miljövänliga alternativet.
Som Micke är inne på så är denna gränsdragningsproblematik rätt tydlig, och relevant, i sammanhanget. Sänkningen av moms för mat på restaurang hängde ju explicit samman med att mat i livsmedelsaffär var en vara med enbart 12 procent moms medan det var 25 procent om maten åts på restauranger.
Ett annat exempel på att gränsdragningen mellan varor och tjänster kan vara ett problem är att många hantverkare ersätter materialpåslag med arbetskostnad (se t.ex. http://www.byggahus.se/ekonomi/sa-fuskar-hantverkarna-med-rot-avdraget). Även om det finns vissa gränsdragningsproblem mellan varor och tjänster föredrar jag breda nedsättningar (såsom alla tjänster) framför att sänka momsen i enskilda branscher eftersom det senare mobiliserar intressegrupper i större utsträckning.
Ingår all beskattning i denna analys?
När det gäller beskattning på arbete (= tjänster?) så utgår ju arbetsgivaravgiften med 31,4% varav ca 10 procentenheter är en “allmän löneavgift” utan koppling till pension sjuklön mm.
Skippade differentierade momssatser och avskaffad allmän löneavgift borde nå samma mål?
Optimal beskattning är en kul idé, men lider i praktiken av samma problem som alla andra differentieringar.
För det första, administrativa kostnader. Den senaste stora statliga utredningen om den svenska momsen, Mervärdesskattesatsutredningen, diskuterar både de då rådande differentieringarna och en hypotetisk optimal beskattning, och kommer i båda fallen fram till att de administrativa kostnaderna skulle vara massiva. Det är inte omöjligt att de dödviktsförluster som uppstår av administrationsbehovet vägs upp av effektivitetsvinsterna i en optimal beskattning, men knappast heller säkert.
För det andra, rent seeking. Bransch efter bransch kommer stå i kö för att berätta för politikerna hur just deras särintresse har hög elasticitet, och varför just deras gränsdragning är mer effektiv. Politikerna – som är mer villiga att vinna röster än de är kunniga om elasticitet – kommer med all säkerhet inte låta ett opartiskt utredningsinstitut fatta alla beslut om vad som ska få sänkt moms och inte. Det här är någonting bland annat Riksrevisionen konstaterat: »Särregler har skapat krav på nya
särregler, vilket är särskilt tydligt inom momsområdet« (Riksrevisionen 2010:11, s.
52). Detta problem skulle knappast bli mindre med en övergång till optimal beskattning.
För det tredje, elasticiteternas säkerhet. Mervärdesskatteutredningens delbetänkande (Enhetlig eller differentierad mervärdesskatt? SOU 2005:57, kap. 11–12) konstaterar att det inte ens i en idealiserad teoretisk modell går att beräkna perfekta korspriselasticiteter. Om man ska göra det i en dynamisk verklighet för alla varor kommer enorma resurser behöva läggas på detta. Det torde också förstärka de första två problemen. Till det kan också läggas att det inte är juridiskt möjligt att ha mer än två nedsatta nivåer, och det är begränsat vad man får och inte får ha sänkt moms på. Inte ens om man slapp rent seeking skulle det alltså vara lätt att genomföra effektivt i praktiken.
För det fjärde, legitimiteten. På gott och ont behöver ett skattesystem vara legitimt för att vara långsiktigt hållbart (se Lodin i Ekonomisk debatt 2007:8). Det är i många fall tråkigt, inte minst när man talar om fastighetsskatt. Men det är likväl en realitet man måste förhålla sig till. Och att höja skatten på basvaror som mat, blöjor och andra oelastiska varor, samtidigt som man sänker den för mer elastisk konsumtion som olika former av lyxvaror, skulle förmodligen sticka i folks ögon.
Det är intellektuellt stimulerande att diskutera optimal beskattning, och visst har systemet sin tydliga charm. Men jag delar Mervärdesskattesatsutredningens bedömning att optimal beskattning är något av en ”teoretisk övning”, som inte lämpar sig för att implementeras i verkligheten.
Mycket intressant artikel! Tack för den. Verkligen hög nivå på kommentarerna också. Mycket verkar hänga på empiriska frågor som administrativa kostnader, ökat skattefusk, etc. Det vore intressant att läsa mer ingående undersökningar om detta.
Givetvis så öppnar en differentiering av momsen för vissa gränsdragningsproblem. Som vi skriver i inlägget så borde dessa dock vara begränsade när det kommer till att endast differentiera mellan varor och tjänster. De välfärdsvinster som vi redovisar är ju väldigt stora vilket innebär att kostnaderna av gränsdragningsproblemen också måste vara väldigt stora för att omkullkasta resultatet med lägre moms på tjänster än varor. Jag känner inte till något mått på hur stora sådana kostnader skulle kunna vara men det borde absolut gå att räkna på.
Jag håller inte med om att optimal beskattningsteori bör avfärdas som endast en “teoretisk övning”. Istället är det ett seriöst försök att uppskatta kostnaderna av ett potentiellt ineffektivt skattesystem. En avsaknad av en sådan analys innebär väl att vi istället bara har gissningar och åsikter? Resultaten i min uppsats visar just att ett påstående om att vi bör ha enhetlig moms bara för att det finns vissa svårigheter är problematiskt. Istället bör vi försöka uppskatta hur stora kostnaderna med gränsdragningsproblemen skulle kunna vara.
@Anders: alla skatter ingår i analysen.
Likt många andra i tråden tror jag att ni underskattar gränsdragningsproblemen mellan varor och tjänster.
Men –
den problematiken har vi redan idag med de tre olika momssatserna och dessutom så styr gränsdragningen vara/tjänst också ofta i vilket land beskattningen ska ske. (Jag jobbar inte så mycket med moms själv så jag är lite suddig i detaljerna).
Om man jämför med helt enhetlig moms så skulle nog två momssatser (vara/tjänst) vara ganska mycket dyrare administrativt, men om man jämför med idag så skulle ett sådant grepp nog minska den totala administrationen.
Sen tänker jag att tjänster (i vart fall i snitt) borde använda färre naturresurser än varor vilket skulle innebära en lägre miljöbelastning. Risken finns ju iofs att tjänsteutövarna åker runt i bilar överallt
Jag håller helt med om att det är viktigt att uppskatta kostnaderna för enhetlighet jämfört med hur ett optimalt system skulle se ut. Möjligen är min (och Mervärdesskattesatsutredningens) formulering om »teoretisk övning« lite raljant. En utredning om hur optimal beskattning skulle se ut i Sverige vore väldigt intressant att läsa.
Jag vidhåller dock att många problem kvarstår. Även om vi skulle bortse från min första och tredje invändning ovan (som kanske överskattar kostnaderna) kvarstår de två andra. Jag vill också tillägga en rättviseaspekt på det hela, som bland annat lyfts i Utredningen om reformerad mervärdesskatt m.m. (SOU 1989:25): Två personer med samma inkomst ska som regel beskattas lika.
Framför allt tycker jag dock att rent seeking-problematiken är. Man måste ha ordentligt högt förtroende för politiker om man tror att den optimala beskattningen skulle baseras enbart på opartiska utredningar. Det leder till ett system där resurser läggs på att förändra skattesystemet snarare än produktiv verksamhet.
Min skepsis kvarstår, och jag skulle fortsatt förorda en enhetlig moms. Men kanske är det jag som överskattar problemen.
Frågan är om det är vi som underskattar problemen eller om det är andra som överskattar dem? Problemet är väl att vi inte har något som helst mått på kostnaderna av eventuella gränsdragningsproblem. Istället har vi endast har gissningar. De välfärdsvinster som vi redovisar är med alla mått mätt väldigt stora. De är helt enkelt en storleksordning större än de man finner i majoriteten av alla nationalekonomiska analyser. Att gränsdragningsproblemen skulle vara av samma storleksordning håller jag inte för troligt. Speciellt inte om vi talar om att endast differentiera mellan varor och tjänster.
Att vi dessutom har haft en uppsjö av differentierade momssatser för olika varor och tjänster genom åren kanske ändå ger en indikation på att kostnaderna för gränsdragningsproblemen är begränsade.
Jag håller också med föregående inlägg om att vårt förslag borde minska den totala administrationen jämfört med dagens situation.
Ett pressmeddelande från Skatteverket. Här gäller det bara en gränsdragningsfråga, vilken moms ska gälla på restaurang (är det “mat” eller “restaurangtjänst”. 700 miljoner i direkt skattefusk.
http://www.skatteverket.se/omoss/press/pressmeddelanden/riks/2014/2014/fusketharminskatmedsanktrestaurangmoms.5.77dbcb041438070e039a120.html
Ett viktigt argument för RUT är att avdraget minskar svartarbetet. Även om jag anser att det inte minst av sociala skäl är bra att svartarbetande arbetskraft i hushållssektorn blir legal, så innebär förekomsten av svartarbete att välfärdsvinsterna av RUT/sänkt tjänstemoms minskar. Tyvärr vet vi väldigt lite om hur omfattande svararbetet är (och var) och inte heller hur stora dessa effekter är. Detta är ingen kritik mot Paul och Connys inlägg utan bara ett klargörande av att man teoretiskt jämför effekterna av olika skattesatser i en modell utan svartarbete.
Intressant, några kommentarer.
1. Det här perspektivet står i kontrast till Robert H. Frank, som menar att vi jobbar för mycket p.g.a. att vi jämför oss men varandra. Jag är nog mer sympatisk till ert perspektiv. Det jag tycker att Frank glömmer bort är att the Joneses även kan jämföra sig med varandra baserat på hur mycket de är lediga.
2. Jag delar Jonas synpunkter om svartarbete. Jag har också funderat över om skattekilarna kan få allvarligare konsekvenser för vissa personer. T.ex. kan man tänka sig att initialt lågproduktiva människor kan få svårt att komma in på arbetsmarknaden om skattekilen är för hög. Det skulle tala för både en sänkt moms samt en sänkt arbetsgivaravgift inom vissa områden.
3. Apropå gränsdragningsproblemen, går det att kvantifiera skadan med dem?
“De långsiktiga samhällsekonomiska vinsterna av en sådan politik är betydande, nämligen motsvarande en permanent ökning av konsumtionen med 2.6 procent i USA och 7.3 procent i Europa.”
Vi lyckas konsumera ännu mer, yehaa! Är en högre konsumtion på lång sikt alltid en samhällsekonomisk vinst?
Konsumtion kan växlas in i kortare arbetstid eller tjänster (tex personlig träning). Det behöver inte nödvändigtvis vara ytterligare ett par byxor eller en ny TV.
Hmm, intressant växling. Hur växlar ett samhälle sina nyinköpta platt-tv eller avverkade personliga träningstimmar till kortare arbetstid? På Forex?
Att konsumera varor eller tjänster kan höja livskvalitén är självklart, men som individ ser jag inte att ökad uppmätt konsumtion nödvändigtvis ger högre livskvalité/gör mig mer effektiv. Därav min skepsis till att detta skulle vara fallet på makronivå. Att se högre konsumtion i samhället som ett tecken på högre effektivitet känns föråldrat tycker jag.
Funderat på grundkursen i nationalekonomi? Första veckan eller så lär man sig hur indifferenskurvorna för typ äpplen och apelsiner ser ut. När sedan någon påpekar att det finns ett nästan oändligt antal varor att välja på och att dessa kurvor, om det täckte hela marknaden, följaktligen skulle bli i de närmaste oändligt komplexa brukar “assen” (någon student i de övre årskurserna, behövs inga professorer för detta) förklara “Tänk dig istället en indifferenskurva där man kombinerar äpplen och pengar. Pengarna får motsvara resten av utbudet av varor på marknaden”.
Tänk dig en indifferenskurva mellan lön (pengar) och fritid.
Nej tack, inte särskilt sugen på någon grundkurs. Den brist på ödmjukhet och förståelse nationalekonomer visar avseende modellernas bristfällighet skrämmer bort mig och de flesta med högre teknisk utbildning.
Med risk för att upprepa mig; jag ifrågasätter det riktiga i att motivera en reform med att det leder till permanent högre uppmätt konsumtion, vilket tydligen likaställs med högre effektivitet. Detta gäller inte för mig på individnivå, varför gäller detta på makronivå?
Låt oss anta att folk tar ut sitt utökade konsumtionsutrymme direkt efter reformen i förkortad arbetstid. Då blir ju uppmätt konsumtion lägre. Var det då fel att genomföra reformen? Konsumtionen blev ju lägre.
Nix, det räcker alltså inte att endast kolla på den uppmätta konsumtionen i detta fall. Andra positiva eller negativa effekter kan synas på andra uppmätta nyckeltal.
Nej, då blir konsumtionen inte alls lägre. Den blir konstant samtidigt som folk har mer fritid.
Du borde nog gå den där grundkursen ändå.
Det behövs inte. Han har ju teknisk utbildning.
Ursäkta, ja, det borde varit “konstant” i det stycket för tydlighetens skull.
Korrigerat stycke:
“Låt oss anta att folk tar ut sitt utökade konsumtionsutrymme direkt efter reformen i förkortad arbetstid. Då blir ju uppmätt konsumtion KONSTANT. Var det då fel att genomföra reformen? Konsumtionen blev ju KONSTANT.”
Eller om ni tvunget vill ha ett exempel där uppmätt konsumtion går ner kommer ett exempel här. En kommun inför kollektivtrafik. Folket i kommunen slutar köpa bilar och får därför mycket pengar över. Konsumtionen går ned permanent (vi antar att de inte köper OLED-tvs istället och på sin höjd istället väljer att jobba mindre). Var det en dålig reform? Uppmätt konsumtion blev ju permanent lägre.
Fritid är också något man konsumerar. Du kan göra indifferenskurvor mellan arbete (pengar) och fritid,
Nej, varför skulle det vara en dålig reform? Faktum är ju att arbetstiden gått ner kraftigt de senaste hundra åren eller så – man har helt enkelt tagit ut den ökade produktiviteten i en mix av ökad konsumtion av varor och ökad konsumtion av fritid.
Som sagt, gå grundkursen,.
Fast när jag googlar efter definitioner på begreppet konsumtion som använts i nationalekonomisk statistik så hittar jag ingen som inbegriper “uttagen fritid”, dvs att välja att vara ledig mer mot lägre lön. Det går alltså inte att ta ut sin konsumtion i fritid utan att uppmätt konsumtion blir lägre. Rätta mig om jag har fel, med en annan gängse definition.
Är min invändning verkligen så vilt främmande? Som vi konstaterade så är ju inte ökad uppmätt konsumtion ett självändamål, det finns bra reformer där uppmätt konsumtionen blir permanent lägre. Varför räcker det då i den citerade artikeln att bara motivera reformen med att konsumtionen blev högre som s k välfärdsvinst?
Då har du inte letat så bra. Finns till och med på den här bloggen, tex
https://ekonomistas.se/2013/09/04/avdrag-bidrag-och-subventioner/#comment-32303
https://ekonomistas.se/2013/09/27/drommen-om-den-neutrala-politiken/
Blogginlägg i all ära, ge gärna en mer officiell definition tack, de här källorna säger i vart fall motsatsen:
OECD definition:
http://www.oecd-ilibrary.org/sites/9789264067981-en/03/01/index.html?itemId=/content/chapter/9789264075108-12-en
COICOP, som används av SCB/Eurostat m.fl. Hittar kategori med “uttagen fritid” där heller.
http://unstats.un.org/unsd/cr/registry/regcst.asp?Cl=5
Max,
Det verkar finnas två diskussioner här, en vad nationalekonomer brukar säga i största allmänhet och en vad just det här bidraget säger.
Att fritid har ett ekonomiskt värde återspeglas inte i nationalräkenskaperna, men väl i Conny Olovssons teoretiska analys som ekonomistas-inlägget baseras på (länken till pappret finns i texten). Den ekonomiska vinst som följer från att lägga om skattesystemet, enligt Olovssons förslag, kan användas till att konsumera mer, arbeta mindre, köpa utsläppsrätter utomlands, etc. Att fritid har ett ekonomiskt värde är en helt fundamental i princip all konventionell nationalekonomisk analys, särskilt i den tradition som följer Corlett-Hague principen för optimal beskattning (den princip som brukar användas till stöd för RUT och ROT).
Exakt vad folk väljer att göra med sina nyvunna resurser beror på vilka preferenser de har. I det principiella fallet som Olovsson diskuterar verkar han vara agnostisk kring folks preferenser, men i kalibreringen använder han en funktionsform som innebär att konsumtionen ökar när inkomsten ökar (folk jobbar alltså inte mindre). Detta innebär att konsumtionen förutspås öka när skattesystemet läggs om. Men policyrekommendationen är inte beroende av denna effekt. Det kritiska är den totala effektivitetsvinsten i ekonomin.
Sedan kan man ju fråga sig om modellerna i denna fåra hade kommit fram till något annat om de inkorporerat de negativa externaliteterna av konsumtion (t.ex. miljöeffekter — jag gissar att det är något sådant du har i åtanke när du kritiserar konsumtion). Intuitivt så kanske det verkar som om vi borde uppmuntra folk att vara lediga mer, om fritid innebär mindre miljöförstöring. I så fall verkar det som att Corlett-Hague-beskattning och Pigoviansk beskattning är i konflikt med varandra. Här vill jag tipsa om ett klassiskt papper av Agnar Sandmo som studerade frågan i ett papper 1975 i det som då hette Swedish Journal of Economics. Han kom fram till att vi inte ska subventionera fritid i miljösyfte, utan att den bästa lösningen är att fortsätta beskatta varor som är komplementära till fritid samtidigt som man punktbeskattar koldioxidutsläpp (eller motsvarande miljöförstörande vara).
Jag drar mig lite för att berätta detta för dig Max eftersom du så tydligt skriver att du är ointresserad av vad vi (nationalekonomer) har att säga. Men kanske någon annan läsare började undra över detta så jag skrev det i alla fall.
Tack Niklas för din utförliga förklaring.
För övrigt skrivet OECD om “imputed” utgifter. De nämner det inte men fritid skulle kunna inkluderas där.
Tack Niklas för en utomordentlig förklaring. Ja, som lekman reagerade jag just på välfärdsvinst=högre konsumtion och förutsatte att man använde analysmodeller med begrepp som överrensstämmer med de från nationalräkenskapen. Vad jag förstår inbegriper alltså inte konsumtion att “välja att arbeta mindre” i analysmodellen från artikeln heller (?).
Du skriver att “i kalibreringen använder han en funktionsform som innebär att konsumtionen ökar när inkomsten ökar (folk jobbar alltså inte mindre)”. Om det antagits att inkomsten istället hade gått till arbetsförkortning, tar modellen då hänsyn till de eventuella negativa effekterna detta kan ge (merkostnad för korttidsvikarier mm), som kanske gör ekonomin mindre effektiv? Man kan ju tänka sig att om vi skulle ta ut vår ökade inkomst i arbetsförkortning så skulle välfärdsvinsten så småningom bli en förlust.
Jag har inget personligen mot konsumtion, bara allmänt skeptiskt till att det är det man bör använda som målvariabel för att mäta välfärdsvinst. Tänker spontant att det är mer intressant tex köpkraft.
Angående nationalekonomi-föraktet var det mest svar på de tråkiga goddag-yxskaft-svar jag hittills fått.