Att marknaden behöver regleras ifrågasätter ingen, men vem som egentligen är bäst lämpad att besluta om dessa reglerer – staten eller marknaden själv – är desto mer omdiskuterat. I Sverige har staten traditionellt stått för marknadsreglerandet och de fall där näringslivet tillåtits reglera sig själv torde vara lätt räknade. Men nu kanske detta håller på att ändras.
För en tid sedan föreslog en statlig utredning en ny lag mot sexistisk reklam. Men trots att jämställdhetsminister Nyamko Sabuni ogillar sexistisk reklam gav hon utredaren nobben med hänvisning att reklambranschen mycket väl kunde sköta detta på egen hand. Nu har branschen i tjugo år haft sitt Näringslivets Etiska Råd mot Könsdiskriminerande reklam. Men för att visa att detta är en viktig fråga för reklamköparna, har deras organisation Sveriges Annonsörer nu instiftat en särskild reklampolis: Reklamombudsmannen.
Det finns flera exempel på att näringslivet är fullt kapabelt att reglera sig själv, helt eller delvis. Här är några stycken:
- Fondbörser. Det mesta av handel, listning och rapportering regleras av börserna själva. New York Stock Exchange var helt oomämnd i lag från starten 1791 fram till det turbulenta 1930-talet (mer om detta av UCLA-professorn Stuart Banner här).
- Den globala kemiindustrin. Genom samarbetsorganisationen Responisble Care har kemiindustrin på eget bevåg arbetat tillsammans med regeringar och andra för att ta ansvar för hälso- och miljöaspekter av sitt eget agerande.
- Datorskärmar. För ett tiotal år sedan började svenska fackföreningen TCO testa strålningen från datorskärmar för att förbättra arbetsmiljön. Den globala datorindustrin insåg snabbt värdet i strålningsgodkända skärmar och numera testas alla världens datorskärmar av svenska TCO Development.
- Nix. Som en direkt effekt av svenska konsumenters växande irritation över telefonförsäljarning beslöt ett flertal branschorganisationer att inrätta Nix som ger möjlighet att låta spärra sitt telefonnummer från försäljning.
Kan vi förvänta oss fler fall av självreglering i Sverige efter att Nyamko Sabuni explicit använt det som ett argument att undvika statlig intervention? Det är inte otänkbart, men det kräver både att marknadsaktörerna själva tar initiativet och att statsmakterna samtidigt låter dem göra det.
Länktips: Maria Abrahamsson på SvD och Nonicoclolasos x2.
Ekonomistas 
Huruvida självregleringar funkar eller inte beror väl på i vilken utsräckning det finns någon som är i en position att ta på sig rollen som självreglerare. Att så finns i fallet med aktiebörser är uppenbart (troligen är detta en viktig anledning till att det finns organiserade börser överhuvudtaget). I många andra fall är det mindre självklart.
Ett område där självreglering borde fungera utmärkt är dock märkning av livsmedel. Hela diskussionen kring eventuell märkning av GMO-föda skulle plötligt lösa sig själv. Om konsumenten inte vill äta GMO så kommer de att vilja veta vad det är de köper. Någon aktör på marknden kommer att snappa upp denna efterfrågan och sedan är problemet löst (och vi slipper 3 hyllkilometer med EU-utredningar om produktmärkning). Även i detta fall krävs det emellertid en grundläggande reglering: vad som står på förpackningarna måste vara sant.
För den globala kemindustrin tar ju verkligen sitt ansvar så självreglering är nog en bra idé.
Att en sektor tillåts reglera sig själv är i sig ingen garanti för att den gör ett bra jobb. Hur vet vi om självregleringen fungerar? FSA (som utgör ett exempel på självreglering) uppskattar att insider trading precis innan stora affärsuppgörelser förekommer i så mycket som 25% av fallen på Londonbörsen (se länken nedan). Men det är möjligt att den skulle ha varit ännu högre med annan reglering.
Ett annat intressant exempel är den självcensur som infördes av Motion Picture Association of America i början 30-talet.
Jag håller med om att man en industris självreglering förmodligen inte kommer vara tillräcklig för att inga framtida problem kommer att uppstå inom denna indsutri. Det som dock är intressant med självreglerande marknader är att de dels kan leverera regleringar kanske lika bra som staten och dessutom har kanske mer transparenta intressen av att göra det, t ex pga de stora värden som skapas av att ha ett gott rykte bland konsumenter eller andra företag (jfr Avner Greif). Dessutom är det ju inte alltid så att alternativet, dvs statlig (el dyl) reglering, är helt problemfritt (se bl a Carl Dahlmans klassiker “The problem of externality”). Centralt placerade reglerare sitter längre ifrån de marknader de ska reglera och är ofta långsammare att uppdatera sig och sina regleringar i takt med att verkligheten förändras.
Så även om man förstås måste förhålla sig extremt kritisk gentemot industriell självrelgering borde man rimligen vara lika kritisk gentemot de statliga lagförbud och kontrollmyndigheter som faktiskt kanske inte alltid levererar det samhällsekonomiskt mest önskvärda regleringsutfallet.
Ett svårighet med självreglering kan vara att marknadens aktörer saknar nödvändiga instrument, exempelvis för att överbrygga informationsasymmetrier. Exempelvis har konsumenter generellt ett informationsunderläge när det gäller nivån på restaurangers hygien. Svårigheten för konsumenter att observera hygienstandard hindrar restauranger med god hygien att kapitalisera från detta, och begränsar därmed incitamenten att satsa på god hygien.
Ett intressant exempel här är den lokala hälsovårdsförordning som 1997 infördes i Los Angeles County, och som innebar att hälsovårdsinspektörer vid inspektioner av restauranger utfärdade sina protokoll i en lättfattlig 5‐gradig skala, vilka restaurangerna tvingades att tydligt anslå i sina fönster. Jin och Leslie (QJE 2003) fann att denna nya regel innebar att vinsterna ökade för restauranger med höga betyg, och att den förbättrade informationen ledde till ett konkurrenstryck som fick fler restauranger att förbättra sin hygien (=färre magpumpningar i restaurangdistriktet). Innan den nya regeln kunde inte marknaden själv överbrygga informationsasymmetrin.
Det intressanta är i sammanhanget är nu att i några delar av Los Angeles fördröjdes implementeringen av kravet på att inspektionsprotokollen skulle anslås i fönstret, men hälsovårdsinspektörerna började trots detta att utfärda samma typ att lättfattliga inspektionsprotokoll, och många restauranger i dessa delar av staden valde då ändå att frivilligt anslå protokollen. Jin och Leslie fann här att de observerade sambanden mellan höga betyg och vinster, och förbättringen av den genomsnittliga hygienkvaliteten var snarlika de områden där regeln redan hade implementerats. Självreglering var alltså möjligt, men bara när marknaden hade fått tillgång till ett instrument.