En av mina personliga hjältar är Sverker Olofsson. Sverker har i mer än 20 år varit programledare för SVT:s konsumentmagasin Plus och har outtröttligt tagit upp aktuella konsumentfrågor och ställt näringsidkare till svars. Dramatiken i Plus förstärks avsevärt av den underliggande kampen mellan det onda och det goda, det 
vill säga mellan stackars värnlösa konsumenter och hänsynslösa företag.
Samma idé verkar ofta ligga bakom mycket konsumentpolitik. Det sägs handla om att värna konsumenternas intressen på bekostnad av företagen. Men politiska ingripanden som gynnar konsumenten och är kostsamma för företagen kommer naturligtvis avspeglas i högre priser för konsumenterna. Konsumentlagstiftning handlar därför ofta snarare om att gynna vissa konsumenter (som tenderar att begå misstag) på bekostnad av andra (som ser till att inte begå misstag).
Ett exempel är Distans- och hemförsäljningslagen som ger konsumenten en 14 dagars ångerrätt som inte kan avtalas bort (med vissa undantag). Detta leder naturligtvis till att sådana som jag, som gör nästintill maniskt överlagda inköp på nätet, får betala för slarviga impulsshoppares flitiga utnyttjande av ångerrätten.
Huruvida ett konsumentpolitiskt ingripande är motiverat handlar därför om en avvägning mellan möjligheten att skydda vissa konsumenter från konsekvenserna av felaktiga beslut och kostnaden som detta medför för andra (se dock Peter Santeson-Wilsons inlägg på inslag.se för en avvikande uppfattning). En nyckelfråga är förstås också i vilken utsträckningen marknaden på egen hand kan lösa de problem som finns. Pricerunner är ett utmärkt exempel på en marknadslösning på många bekymmer som uppstår vid näthandel.
Detta och mycket annat diskuterar jag i en rapport som jag skrivit på uppdrag av Integrations- och jämställdhetsdepartementet och som nu finns tillgänglig på Regeringskansliets hemsida. Det är inget mästerverk, men kan förhoppningsvis vara matnyttigt för den som är intresserad av nationalekonomi, beteendeekonomi och konsumentpolitik. För den som är intresserad av mer konkreta frågor har jag tidigare skrivit om bekymmer man kan ha som konsument vid köp av barnförsäkringar, bostad, taxiresor, pensionsfonder och cyklar. Men allra bäst är förstås Sverker. Klockan åtta på torsdagar i ettan.
Ekonomistas 
Distans- och hemförsäljningslagen har väl sitt orsak i telefonförsäljare och dörrkrängare som säljer hårt och aggressivt till överrumplade personer som under säljet inte ges en chans att hinna tänka efter. Ja, om man är medveten konsument så säger man nej och kanske ber dem att återkomma med mer info senare. Men det är alltför ofta som dessa säljare medvetet siktar in sig på äldre och svagare personer som de vet inte kan “försvara” sig, och inte sällan också med lögner.
Själv är jag nog liksom dig Robert övernitisk när det gäller inköp, och köper aldrig i telefon eller på dörren (annat än av någon desperat pojkfotbollsspelare som måste bli av med sin sista ask julgodis…), men så har jag kraft att be folk fara och flyga också.
Distanavtalslagen gäller ju för köp på internet också, något som inte kan motiveras med påstridiga försäljare.
…och samma lag gäller INTE för gatuförsäljning, till exempel när man bli påhoppad av påstridiga försäljare i tunnelbanan!
Att så kallad canvasförsäljning inte finns med i lagen ser jag mer som en miss som kan åtgärdas än att själva lagen i grunden är fel. Enligt uppgift ska ångerrätt vid gatuförsäljning gälla i till exempel Norge och Danmark , och att den inte gör det i Sverige är obegripligt, på gränsen till kriminellt.
Joakim, jag håller med dig om att det nog är vettigt med tvingande ångerrättsregler när det gäller uppsökande och påträngande försäljning (både via telefon och på gatan). Däremot förstår jag inte riktigt motivet till att ångerrättsbestämmelserna skall vara tvingande när jag själv ringer upp Ellos och beställer en kofta eller när jag köper en pryl på nätet. Eftersom man inte har sett varan när man köper den på distans ligger det i visserligen i många konsumenters intresse att kunna ha möjlighet att ångra köpet, men det är svårare att se varför dessa bestämmelser skall vara tvingande? En tänkbar anledning är att det är så lätt att “råka köpa” grejer på nätet genom att klicka lite här och där. Men i så fall känns det som en vettigare väg att gå att ställa högre krav på hur en kund måste bekräfta köp på Internet eller genom krav på tydlig information.
Det är synd att EU:s roll i konsumentpolitiken, som ju okcås Plus så förtjänstfullt tog upp, inte uppmärksammas mycket i Sverige (jag skrev en artikel i Newsmill som tydligen ingen läste). Det finns minst sex exempel på EU:s konsumentfientliga strategi:
1. Genom ett nytt direktiv vill EU försvaga reklamationsfristen för varaktiga konsumtionsvaror till två år. I praktiken innebär det att vår reklamationstid minskas med ett år. För EES-landet Norge betyder det en reduktion från fem år. Både norska konsumentverket och regeringen reagerar kraftigt. Från den svenska alliansregeringen eller från socialdemokraterna hörs däremot ingenting. Och Sveriges KO Gunnar Larsson säger bara till SVT: ”Vi vill givetvis behålla tre års reklamationstid men något får man kanske kompromissa om.” Sverige är som vanligt den mjäkigaste eleven i EU-klassen.
2. EU har föreslagit en märkning av alla matvaror i Europa så man vet vad de innehåller. Det låter bra, men det är bara det att man övertagit ett amerikanskt mönster, Guideline Daily Amounts, som är komplett obegripligt. Man ska mäta i ”portioner” men det har lett till tolkningsproblem vad som menas med en portion. Och enligt den här principen skulle det till exempel finnas mycket mindre socker i 30 gram Frosties än i ett helt äpple. Den europeiska konsumentorganisationen BEUC vill istället att maten märks med trafikljus: grönt, gult eller rött för exempelvis fettinnehållet eller sockermängden. ”Men det förslaget gillar inte industrin, de vill inte ha en röd färg på sina produkter”, säger Jan Bertoft från Sveriges konsumenter i tv-programmet Plus.
3. Läkemedelslobbyn har jobbat hårt i Bryssel. Danska konsumentrådet varnar för ett nytt EU-direktiv, som ger läkemedelsproducenter lov att göra reklam för medicin som skrivs ut på recept. Rådet menar att bestämmelsen kan skapa överkonsumtion och ett antal medicinska biverkningar hos den som köper läkemedlet. Sex andra danska organisationer representerande patienter, apotekare, funktionshindrade, farmakologer och läkare har skrivit ett öppet brev till landets hälsominister med överskriften ”Nej tack till läkemedelsreklam”.
4. Det har varit på vippen att svenska VA-kunder höll på att drabbas av drygt 2 000 miljoner kronor i extrakostnader. EG-domstolen lämnade ett förslag som skulle innebära att Sverige skulle åtalas när det gäller efterlevnaden av EU:s avloppsdirektiv. Men enligt branschorganisationen Svenskt Vatten bygger förslaget på gamla och felaktiga data och okunskap om ny forskning. Sverige är tvärtom ett av de EU-länder som är bäst i klassen i avloppsrening, påpekar Lena Söderberg, VD i Svenskt Vatten. Alltså återigen ett av dessa försök till detaljstyrning från EU:s sida, som inte tar hänsyn till hur det ser ut i det enskilda landet.
5. Det danska förbudet mot de farliga transfettsyrorna har länge varit en nagel i ögat på EU-kommissionen. Under en frågestund i EU-parlamentets miljöutskott satte kommissionen ett frågetecken för om Danmark kan behålla sina regler om maximalt 2 procents transfettsyror i livsmedel. De danska reglerna – som inte följs i Sverige – har till och med lett till att EU-kommissionen hotat att dra Danmark inför EG-domstolen. I vems intresse? Inte i konsumenternas.
6. EU-regler hindrar miljövänlig handel, har det visat sig. Miljöskäl får inte vägas in i upphandlingen av mat enligt de regler om offentlig upphandling, som EU föreskrivit oss. Alltså inget uppmuntrande budskap för de bönder som har ambitionen att tillhandahålla konsumenterna närproducerad mat. Gårdsbutiker är tydligen inget skötebarn för EU-byråkraterna.
Andra exempel på EU:s konsumentfientliga policy är de lågenergilampor EU befaller oss att införa och som skapar ett miljöovänligt avfallsberg; stärkning av musik- och filmindustrins copyrightregler; EU-kommissionens envetna stöd till den amerikanska GMO-jätten Monsantos strävan att införa genmanipulerade grödor i Europa och andra propåer som är direkt konsumentfientliga. EU undergräver dessutom vår konsumentlagstiftning – vi kunde kanske lika gärna avveckla KO!
Folke – det du skriver är nog en av de stora anledningarna till att svenskar är så EU-negativa. Fred, och frihet att resa, studera och arbeta varhelst i Europa i all ära, men det väger lätt när det är som konsument som svensken påverkas mest av EU.
Dina exempel visar att konsumenten i EU ligger i underläge när industrilobbyn sätter in, och alltför ofta tvingas Sverige sänka sina tidigare höga krav, eller införa regler som till exempel den i sin nuvarande utformning sanslösa GDA-märkningen. Då kan man undra vad konsumenten har vunnit, och om det värt det eventuellt billigare priset man får betala för en vara.