Detta är en replik skriven av Roland Paulsen, forskare vid företagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet, på ett tidigare Ekonomistasinlägg av Jesper Roine.
”Vi arbetar mer än någonsin och mår dåligt. Så varför ska vi ens – när maskinerna kan sköta jobbet – bry oss?”
Med dessa två meningar inleddes en intervju med mig i modemagasinet Bon. Här på Ekonomistas har vi kunnat läsa om varför Jesper Roine anser att påståendena inte bara är falska utan hur det snarare förhåller sig tvärtom: att vi aldrig arbetat mindre och mår bra. Så vad är sant?
Låt mig först påpeka att skribenter sällan själva skriver ingresser till sina texter i tidningar. Ännu mer sällan får intervjupersoner lägga sig i denna process (jag har aldrig fått göra det). Jag kan tänka mig att den modeskribent som skrev ingressen i Bon hade annat än vetenskaplighet för ögonen, för givetvis arbetar vi inte mer än någonsin. Finns det någon som skulle på allvar skulle påstå det? Det skulle möjligen vara Stefan Fölster som 2012 skrev en rapport för Svenskt Näringsliv med den osköna titeln ”Fler arbetade timmar än någonsin” och tillägget: ”sedan 1991”.
Fast nej, antagligen inte ens Fölster. På sistone har nämligen både Roine och Fölster börjat jonglera med statistiken för att leda antitesen i bevis, att vi aldrig arbetat mindre. Detta gör de, som Roine uttrycker det, genom att ”försöka uppskata [sic] hur många timmar vi i genomsnitt arbetar under en livstid” och sedan se hur stor andel av livet dessa timmar utgör. I en inte särskilt övertygande graf vill Roine medelst copy-paste illustrera detta på följande vis: på y-axeln är nio procent maxvärde och åtta procent minimivärde. På x-axeln kan man sedan se prediktionen av hur mycket andelen lönearbete per liv kommer att minska en procent för personer födda 1930 jämfört med personer födda 1970. Under grafen står: ”Källa: egna beräkningar”. Samt: ”resultaten bör tolkas med stor försiktighet”.
Det senare tillägget är mycket klokt. Författaren sysslar ju här med prediktioner där hen omöjligen kan ta hänsyn till historiska förändringar som att man nu planerar höja pensionsåldern ytterligare. Dessutom är det oklart vad ”genomsnittet” bygger på. Om det totala antalet arbetade timmar fördelas på invånare leder det till att ofrivillig deltid och arbetslöshet liknar fritid i statistiken. Vilket få skulle försvara.
Likaså verkar det senare inträdet på arbetsmarknaden som utbildning och ungdomsarbetslöshet tvingar unga till betraktas som arbetsbefrielse. Detta är en både ny och problematisk idé i debatten. Att utbilda sig är ett tvång som i allt högre grad avkrävs den som vill få jobb. Det är en del av arbetslivet som de flesta lånar pengar för att finansiera. Jag har svårt att se att Roine eller någon annan skulle kunna betrakta utbildningen som en arbetstidsreduktion värd namnet. Enligt den graf han själv copy-pastat tycks dessutom ”inträde på arbetsmarknaden” ha legat ganska still från 1995 och framåt. I en annan andelsberäkning (som tyvärr är lika otydlig men som Roine enkelt hade kunnat jämföra med) ser även den totala andelen lönearbete per liv ut att ha stått still sedan dess.
Att vi blir äldre är till skillnad från tillträde på arbetsmarknaden en rimlig faktor att ta med i beräkningarna när man talar om andel arbetad tid per liv eftersom pensionen onekligen består i fri tid. För den som orkar läsa annat än konversationsintervjuer i modemagasin har jag skrivit om detta i flera sammanhang. Vare sig det allt senare tillträdet på arbetsmarknaden eller den stigande medellivslängden är några nya tendenser. Vi har blivit äldre i mer än hundra år och stundvis i snabbare takt än i dag. Ändå har vi tidigare kunnat korta arbetstiden tidigare genom fler semesterveckor, sänkt pensionsålder, kortare arbetsvecka etc. Detta beror på att åldersökningen förblivit en mycket svag tendens relativt den produktivitetsutveckling som Roine förteg i sin text.
Ett förhållandevis tydligt mått är att se hur antalet arbetstimmar per sysselsatt varierat historiskt. Nyligen kunde vi exempelvis se denna graf i The Economist på hur arbetade timmar per sysselsatt förändrats sedan 1990:
Som enda land syns här hur de som har jobb i Sverige faktiskt arbetar mer 2012 jämfört med 1990. Den som går till OECD:s data-arkiv kan enkelt jämföra utvecklingen över längre tid:
Jämfört med de länder som har lägst antal timmar per sysselsatt jobbar vi i Sverige närmare 200 timmar mer per år. Men det riktigt märkliga är att vi under de senaste 40 åren inte kortat arbetstiden alls per sysselsatt vilket så gott som alla andra OECD-länder gjort. Beror det på att man i dessa länder inte har någon åldersökning? Utbildar sig inte ungdomen där?
Att blunda för denna rätt unika utveckling i Sverige om man likt Roine vill bedöma hur mycket vi arbetar historiskt sett vittnar om viss ensidighet. Samtidigt är inte heller detta ett perfekt mått på huruvida vi kortat arbetstiden. I grafen ovan återspeglas exempelvis hur deltidsarbetet minskat bland kvinnor. Möjligen borde man hellre se på hur mycket personer som jobbar heltid arbetar för att få en känsla av hur majoritetens arbetsdag ändrats. Här får man däremot leta om man vill hitta data. Hos SCB finns övertidsstatistik sedan knappt tio år tillbaka. Om man räknar ihop ett veckobaserat genomsnitt för kvartaldata ser man följande:
Även om man vill bortse från den mer självklara argumentationen att vi sedan 1976 inte genomfört någon större arbetstidsförkortning och i stället gå till data står det med andra ord klart att vi inte arbetar mindre än någonsin. Sedan 1976 då den senaste stora arbetstidsförkortningen gjordes med sänkt pensionsålder har den nationella produktiviteten nära fördubblats. Vi arbetar mer än någonsin i relation till nationell produktivitet. Detta är vad jag sagt i åtminstone femtiotalet intervjuer. Detta är vad alla som vill läsa mer än ingresser i modemagasin borde ha förstått.
Stämmer det då att vi mår bra av allt detta arbete som Roine föreslår, eller mår vi snarare dåligt? Här kan jag bara hålla med om att det är problematiskt att i strikta termer säga något om vad ”lyckoforskningen” kommit fram till eftersom den spretar betänkligt. Samtidigt verkar Roine själv referera till ”lyckoforskningen” som om den var mer enhetlig än vad den är trots att han här skriver för egen hand. Att det positiva sambandet mellan BNP och självskattad lycka efter en viss nivå mattas av borde inte vara en okänd fågel för den som alls intresserat sig för ämnet. Den så kallade ”Easterlin-paradoxen” har debatterats länge och verkar stå sig relativt väl. På sistone har den bland annat försvarats av Layard som i denna föreläsning ger en sammanfattning. Dels lyfter Layard fram enskilda länder som USA där sambandet mellan självskattad lycka och BNP per capita tycktes upphöra under femtiotalet:
I samma text refererar Layard till en välkänd graf som visar på ett avtagande samband mellan nationell inkomst per capita och självskattad lycka. Ovanför $15000 per invånare tycks nollsamband råda.
För nyare rapport där Layard m.fl. kommenterar Stevenson och Wolfers, samt Deaton och Kahneman, se World Happiness Report, 2012. Alternativa förklaringsmodeller till varför hälsa och lyckoskattningar skiljer sig mellan länder har också framlagts av Wilkinson och Pickett.
Ett ständigt återkommande tema inom lyckoforskningen som Roine inte kommenterar är huruvida självskattad lycka är ett vidare bra mått på lycka. Hur lyckliga vi vill se oss själva påverkas givetvis av kulturella normer som inte låter sig viktas i studier som de ovannämnda. Därför är beteendedata ett värdefullt komplement. Sett till suicidnivåer i olika länder tycks inget (negativt) samband med BNP per capita finnas:
Inte heller om man ser till psykisk ohälsa är sambandet tydligt. World Health Survey fann exempelvis att höginkomstländer hade 7,1 procent depression bland vuxna, medan andelen var 7,6 procent för högre medelinkomstländer, 6,4 procent för lägre medelinkomstländer och 6,0 procent för låginkomstländer. I World Happiness Report 2013 (där dessa siffror refereras) finns även denna sammanställning av funktionsnedsättning på grund av depression och ångestsyndrom:
Som man ser här är invånarna i Västeuropa och Nordamerika inte de mest ångestridna och deprimerade i världen, men de tillhör heller inte dem som har minst problem trots att mer resurser här läggs på behandling.
Om vi ska gå till Sverige så är vår konsumtion både av antidepressiva läkemedel och terapi bland världens högsta enligt OECD. På 13 år har konsumtionen av antidepressiva nära fördubblats:
I dag tar lite mer än åtta procent av den svenska befolkningen någon form av antidepressiv medicin i ett givet ögonblick, sedan finns även ångestdämpande och neuroleptika. I denna graf kan man också notera Islands exceptionellt höga konsumtion (Island rankades näst högst i världen utifrån självskattad lycka i World Happiness Report 2015 som Roine refererade till). Självklart är inte detta ett perfekt mått på hur människor mår, här finns medikaliseringstendenser och andra faktorer inblandade. Men även när man frågar människor om deras psykiska besvär är den snabba ökningen av ångest och depression i Sverige tydlig. I Stockholms läns Folkhälsorapport 2015 kan man läsa följande:
”Förekomsten vid en given tidpunkt av ångestsymtom uppskattades i en svensk studie till knappt 15 procent (7). Detta kan jämföras med självrapporterade uppgifter från Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF), där knappt 19 procent av befolkningen år 2012/2013 uppgav att de hade besvär av ängslan, oro eller ångest. Bland 16–24-åringar har andelen tredubblats sedan år 1988/1989. Andelen som uppgav att de hade svåra besvär var omkring 5 procent år 2012/2013. Även dessa besvär har ökat mycket kraftigt bland unga, med en fyrdubbling sedan år 1988/1989. Liksom för depression är det nästan dubbelt så vanligt att kvinnor insjuknar jämfört med män. […] Ett annat sätt att följa utvecklingen över tid är att använda vårddata för diagnoserna depression och ångest. I Stockholms län finns data av acceptabel kvalitet om diagnoser från primärvården och den specialiserade psykiatrin från år 2005 och framåt. Depression och ångestsyndrom utgör den överlägset största diagnosgruppen och det är också här man ser en ökning (figur 5.1). Andelen har ökat kraftigt, med cirka 65 procent mellan åren 2006 till 2014.”
Jag har svårt att se att ”vi” vare sig i absoluta eller relativa termer mår bra när andelen 13-åringar som uppger sömnproblem och nedstämdhet mer än fördubblats sedan 1980-talet (Folkhälsomyndigheten, 2014). Eller när nästan var femte flicka uppger att de under det senaste året haft någon form av ätstörning (Rädda Barnen, 2014). Eller när tre av fyra flickor och hälften av killarna i gymnasiet upplever skolrelaterade stressproblem som ont i magen, nedstämdhet och sömnproblem (SCB, 2013). Både i val av text att utgå ifrån för sin kritik och i val av data att belägga sina argument med gör Roine det enkelt för sig.
Slutligen: Roines påstående att det nya arbete som skapats för att ersätta det som bortrationaliserats ”tveklöst lett till förbättringar av våra liv” kommer inte att kommenteras här. Om Roine var intresserad av hur jag ser på saken hade han läst någon av de tre böcker jag skrivit i ämnet.
Ekonomistas 
Paulsen har flera bra poänger här. Det ska bli intressant att läsas påföljande diskussion i kommentarerna. Det var olämpligt av Ekonomistas att välja att släppa igenom (och fortfarande ha kvar) rena förolämpningar av Paulsen i en kommentar under Roines text. Hoppas ni inte gör det igen här.
Lång läsning. Den viktigaste poängen tycks vara att Paulsen inte sagt “vi arbetar mer än någonsin” utan “vi arbetar mer än någonsin i relation till nationell produktivitet.”
Om det som avses är (arbetsutbud)/(produktivitet per capita) är denna relation idag historiskt låg. Jag gissar att Paulsen syftar på inversen, att produktiviteten är historiskt hög men att vi trots det inte arbetar (särskilt) mycket mindre. Huruvida Paulsen har varit tydlig med att det är detta han menat hela tiden vet jag inte.
Oavsett så stämmer Paulsens spaning. Vi efterfrågar visserligen mer fritid idag, men BNP har ökat ofantligt mycket mer i procentuella tal — ett generellt mönster som går igen i nästan alla länder. Detta är en viktig insikt, men knappast ny. Den har i sig gett upphov till en lång rad av arbeten av nationalekonomer, vanligtvis med utgångspunkt i den så kallade Frisch-modellen för arbetsutbudet över livscykeln. Det har bland ekonomer funnits två teorier till varför arbetsutbudet bara påverkats marginellt relativt den exponentiella tillväxten: (a) arbetsutbudet är oberoende av lönen/produktiviteten (berott på arbetsnormer, etc.) och (b) inkomsteffekten och substitutionseffekten tar ut varandra.
Kimball och Shapiro föreslår det senare, och de har en bra introduktion till litteraturen: http://www.nber.org/papers/w14208
Efterfrågan på fritid stiger bara när ambitionen för framtiden inte är högre än att människor inte behöver anstränga sig mer än de gjorde igår. Ambitionen i Sverige idag är att om 20 år bli utkonkurrerade. Grekland föll ihop på några år när kostnadsnivån blev för hög i HELA sanhället. Brukar ra 30 år att hämta sig.
Men vad menar du med “anstränga sig mer än de gjorde igår”? Menar du att ett samhälle måste arbeta fler och fler arbetstimmar för att vara konkurrenskraftiga (det verkar isf vara en suspekt slutsats)? Att det arbete som utförs görs effektivt och att löneutveckling följer effektivitetsutvecklingen motsäger väl inte att välja mer fritid (så länge det är på bekostnad av mer konsumtion; man kan ju inte äta kakan och ha den kvar)?
Joel:
Du behöver läsa på lite kring ULC (Unit Labor Cost) för att förstå ett eventuellt svar. Tips är att Grekland hade behövt årligen förlänga sin arbetstid med 2% för att behålla sin konkurrenskraft mot Tyskland.
Vidare behöver du förstår hur ambition och egna förväntningar påverkar människans prestation.
Ja min poäng var just att löner inte kan stiga snabbare än effektiviteten om ett land ska fortsätta att vara konkurrenskraftigt. Så som jag har uppfattat det så ligger grunden till krisen i Grekland inte i för få arbetade timmar, utan framförallt i en alltför expansiv finanspolitik (som den gemensamma valutan gjort kortsiktigt gynnsamt) och en löneutveckling som legat över effektivitetsutvecklingen.
Om Grekland årligen hade förlängt sin arbetstid med 2% så hade de jobbat över 24h per dygn efter ca. 20 år. Vid det laget spelar kanske inte “ambition för framtiden” eller “egna förväntningar” särskilt stor roll?
Det finns ingen naturlag som säger att konkurrenskraft kräver att vi jobbar många arbetstimmar. I teori skulle ett företag kunna ha dubbelt så många anställda som jobbar hälften så mycket var, och vara lika konkurrenskraftigt som andra företag. Men allt annat lika så måste varje anställd isf tjäna hälften så mycket, annars blir det problem.
Bra svar på Roines tidigare post. Jag tyckte också att det var konstigt att Jesper Roine inte talade om lycka bland sysselsatta arbetare utan använde ett mått som även inkluderar de som är arbetslösa och pensionerade.
En liten kritik har jag dock mot detta inlägg. Den “välkända grafen” från Layard som finns med här använder fel dimensioner. Det borde vara uppenbart att skillnaden i BNP per capita mellan 1000 och 5000 dollar är större än den mellan 21 000 och 25 000 dollar. Ändå visas dessa som likvärdiga i denna graf. Mycket bättre vore att använda ett logaritmiskt mått och då bör du se en fortsatt korrelation mellan lycka och per capita inkomst även vid höga inkomstnivåer.
“Det borde vara uppenbart att skillnaden i BNP per capita mellan 1000 och 5000 dollar är större än den mellan 21 000 och 25 000 dollar.” Varför skulle det vara uppenbart menar du? Att skillnaden i lycka mellan länder med 1000 BNP/capita och 5000 BNP/capita är större än mellan 21000 och 25000 är ju poängen med hela grafen (BNP/capita har avtagande marginalnytta). Ett logaritmsikt mått skulle väl om något vara missvisande?
Efter att ha läst ett svar av Roine till hans artikel, förstår jag att en logaritmisk skala visar sambandet mellan tillväxt och lycka. Men i en värld med finita resurser tänker jag att absoluta mått kan vara mer relevant i många sammanhang. Visst global ekonomisk tillväxt är inte ett nollsummespel, men teknisk utveckling kan både göra så att resurser används mer effektivt men också att mera resurser används. Mycket av vår tillväxt handlar ju om att kunna använda, och omvandla efter våra behov, mer naturresurser med lika mycket arbete som tidigare.
Att en 400% ökning av per capita inkomst bör ha större inverkan än en 19% ökning är väl självklart? Det gäller vare sig vi talar om lycka, medellivslängd, utbildning eller vad som helst. En skickligt förd ekonomisk politik kan öka tillväxten i ett land med kanske 1% vilket innebär ca 4000 kr extra i Sverige men bara 85 kr extra i Niger. Den inkomstökningen har (ungefär) lika stor inverkan i bägge länder.
Orimligheten kanske blir tydligare med det här exemplet: talar vi i absoluta tal är det större inkomstskillnad mellan Sverige och Norge än mellan Brasilien och Kongo Kinshasa. Med logaritmiska mått blir skillnaden däremot väldigt mycket större i fallet mellan de två senare länderna. Vilket av måtten tycker du ger en bättre bild?
Det säger att två procents tillväxt är lika lyckobringande i Sverige som i Sudan. Inte uppenbart för alla.
Men att åstadkomma en tillväxt från 1000 till 5000 kan ske ganska fort under rätt förutsättningar. Att Sverige skulle nå en tillväxt på 400% kräver något helt annat. Sättet statistisk framställs spelar roll, men jag skulle inte säga att grafen använder “fel dimensioner”. En graf med en logaritmisk skala skulle kunna leda till missförståndet att tillväxt har lika stor potential att höja Sveriges lyckonivåer som lyckonivåer i Niger (vilket inte är sant eftersom den BNP-utveckling som man skulle vilja se i Niger är omöjlig att åstadkomma i Sverige).
Ja, om man köper sambandet BNP-lycka och att det finns (eller kan finnas) en catch-up-effekt blir slutsatsen att det finns större möjligheter att genom tillväxt höja lyckan radikalt i Niger än i Sverige. Det torde vara okontroversiellt.
Att vi skulle frångå att mäta tillväxt i procent för att någon skulle kunna göra en felaktig tolkning om lycko- och tillväxtpotentialen i olika länder tycker jag känns långsökt.
Trevligt att det blev lite diskussion här.
@Joel Jag undrar om det är rätt att tillväxt kan gå så snabbt som du säger. I ett land med rikliga reserver av olja, naturgas eller liknande är det säkert rätt men de flesta länder har inte dessa. Tillväxten brukar vara mycket mer volatil i utvecklingsländer men om man ser på fem- eller tio-åriga genomsnitt av per capita tillväxt blir de sällan särskilt höga (nu talar jag om procentuell tillväxt men det samma gäller i ännu högre grad den absoluta tillväxten). Kina och de asiatiska tigrarna är förstås undantagen men dessa var utbildningsmässigt och kulturellt avancerade samhällen som länge hölls nere av extraordinära historiska händelser.
@Per S och Joel, Det finns fortfarande mycket diskussion om huruvida catch-up effekten faktiskt existerar. De senaste två decennierna verkar indikera att en sådan finns men från slutet av andra världskriget fram till 90-talet var per capita tillväxten generellt högre i rika länder än i fattiga. Kom ihåg också att en ganska stor del av utvecklingsländernas ökade andel av världsekonomi beror på högre demografisk tillväxt.
I en nyligen skriven bok om ekonomisk historia (Power and Plenty skriven av Findlay och O’Rourke) inkluderas några intressanta grafer som visar hur genomsnittsinkomsten i olika delar av världen har förändrats jämfört med USA under de senaste 100 åren. Det förvånade mig hur lite catch-up effekt som går att upptäcka under någon period.
Även om ni skulle ha rätt i att det är lättare att öka tillväxten med några procent i fattiga länder så tror jag att ett logaritmiskt mått ligger klart närmre “sanningen” än ett absolut mått.
Jag föreställer att catch-up gäller om de institutionella förhållandena är någorlunda likartade. Att u-länder inte växer har huvudsakligen med frånvaro av välståndsbringande institutioner att göra.
Men i teori borde de väl kunna ha en högre tillväxt? Eftersom deras utveckling kan drivas genom tillgång till befintligt teknologi, medan vi i västvärlden behöver utveckla ny teknik för att skapa tillväxt. Att “tredje världen” inte har utvecklats snabbare tänker jag beror mer än någonting på avsaknad av investeringar och på västvärldens ointresse/asymmetriska maktförhållanden (såklart väldigt förenklat och förhållandena skiljer sig förstås mellan olika regioner).
Ok ni har säkert rätt att det är mest rimligt att använda en graf med logaritmisk skala.
Det vore för övrigt intressant att se en graf med statistik på BNP per capita/arbetstimmar på ena axeln och lyckonivåer på den andra.
Som 60+ och kvar i arbetslivet ser jag ett klart trendbrott kring 2000. Förmånliga avtal om rätt att pensionera sig före 65, mer semester än 5 veckor samt lediga klämdagar etc har blivit alltmer sällsynt och ur den aspekten arbetar vi alltfler timmar/år.
Varför “hen:ar” men en person med känt kön? Eller har Roine bett om att bli benämnd så?
Vad är det för fel på det svenska idiomet “klippa och klistra”?
Hur kan man kalla en åldersökning i storleksordningen 20-25% (dvs för varje år vi lever förlängs livslängden med nästan tre månader) “en mycket svag tendens”?
Grafen över arbetade timmar 1990 och 2012 verkar inte ta hänsyn till Sveriges extremt höga sjukfrånvaro före 90-talskrisen. Den låg på vissa (många?) håll på 20%. Bara genom att få ner den till normala nivåer medför ju naturligtvis en stor ökning av antalet arbetade timmar.
Det slarvigt uttryckta är det slarvigt tänkta.
Angående grunddatat så undrar jag över diagrammet “Average Annual hours worked per worker”. Jag tolkar det som statistik över antal timmar i arbete för de som arbetar heltid, då det brukar vara ungefär denna nivå jag använde i mina kalkyler. För att det skall vara relevant i denna diskussion så bör man väl reducera det med sysselsättningsgraden? Om man dessutom tar hänsyn till dagens genomsnittsålder för inträde på arbetsmarknaden, och persionsåldern, så borde det ju bli en bättre approximation av livsarbetstiden med nuvarande mönster…
Angående grad av lycka så tror jag att korrelation mot inkomst ej är 100% eftersom det inte finns ett direkt samband. Jag tror på den forskning som istället visat samband mellan lycka och upplevelse av att kunna påverka sin livssituation. Den upplevelsen är multifaktoriell. Sambandet med inkomst är en av dessa faktorer, då “tillräckligt med pengar” ger fler handlingsalternativ, t ex att man kan fokusera på högre nivåer i Maslows behovspyramid och därmed ger ett indirekt samband modulerat med kultur och många andra faktorer.
Det är uppenbart att Roland Paulsen visar på, att trots stora produktivitetsökningar under de sista 40 åren ändå inte medfört arbetstidsförkortning. Vad är då vitsen med produktivtetshöjning om den inte kopplas till välfärd. När så inte skett så kan vi konstatera att ett fåtal ackumulerat produktionsöverskottet. En absolut mer rättvis fördelning skull bli följden av en rejäl arbetstidsförkortning. När det gäller välbefinnandets utveckling som koppling till produktivtetshöjning-BNP-ökning så har man visat att ju mer jämlikt ett samhälle är, mer jämn fördelning, desto mer välbefinnande.
Nå, tiden är väl ännu inte mogen för diskussionen om lönearbete avskaffande. En sådan diskussion
måste relateras till vad mänsklig frihet är och behovsproduktion.