Gammal medicin i ny skrud

2009-02-24 av 1 kommentar

Idag förväntas regeringens utredare föreslå att en flykting efter en månad ska erbjudas ett ”ordnat boende” i en kommun där det förhoppningsvis finns möjligheter till jobb och kontakter med det svenska samhället. Den som inte accepterar placeringen blir av med halva ersättningen.

Låter det bekant? Kanske inte så konstigt, eftersom ett liknande system funnits tidigare i Sverige och eftersom även Mona Sahlin har föreslagit en liknande lösning. Men som vi skrivit tidigare på Ekonomistas så  gäller det här för ”utplaceraren” att se till att det verkligen är tillgången på jobb som styr utplaceringarna, inte tillgången på bostäder. Ekonomists vill därför tipsa om den lista över befolkningsförändringar som idag publiceras i Dagens Samhälles och undvika utplaceringar till Dorotea och Sorsele (som är de som tappar flest invånare) och istället satsa på Solna, Trosa och Sundbyberg.

Filed Under: Välfärd

Missförstånd om evig tillväxt och planetens överlevnad

2009-02-20 av 18 kommentarer

Kritik av ämnet ekonomi, och i synnerhet neoklassisk ekonomi, är inget nytt. En del av den här kritiken är fullständigt befängd, men seriösa upprop som Post Autistic Economics och True Cost Economics har vissa bra poänger och lyfter framförallt fram många viktiga frågor (som miljö, utvecklings och fördelningsfrågor).

I senaste nummret av den snygga tidskriften Adbusters (som står bakom True Cost Economics) finns dock ett resonemang om tillväxt och det ohållbara i hela idén med ”evig” tillväxt som i mina ögon är baserat på en fundamental missuppfattning. Under rubriken ”The Big Ideas of 2009” (med uppenbar referens till The Economists årliga ”The World in 2009”) lyfts Herman Dalys tankar om en ”Steady State Economy” fram som den grund på vilken vår inställning till ekonomisk tillväxt måste vila för att vår planeten ska överleva. 

Dalys huvudsakliga poäng är att tillväxt som bygger på att använda mer och mer resurser inte är hållbart på ett jordklot där dessa resurser är ändliga. I hans egna ord: ”Clearly the economy must conform to the rules of a steady state — seek qualitative development, but stop aggregate quantitative growth”. Han gör åtskilnad mellan tillväxt (som han menar att neoklassiska ekonomer fokuserar på) och utveckling (som vi borde fokusera på) och skriver: ”Growth is more of the same stuff; development is the same amount of better stuff”. 

Problemet med detta (för dem som jublar åt hur Daly med detta förmodas blottlägga fundamentala problem inom modern ekonomisk vetenskap) är att denna insikt är vad jag skulle säga är kärnan i Solow-modellen och utgångspunkten för så kallad endogen tillväxtteori. Solows insikt är enkel att förklara: Människor producerar saker som är av värde för dem genom att (i bredast tänkbara bemärkelse) kombinera sitt eget arbete (arbetskraft) med material i sin omgivning (kapital). Det enda viktiga antagandet som görs om hur dessa kombineras för att resultera i något är att både arbetskraft och kapital utmärks av avtagande skalavkastning. Detta betyder helt enkelt att för en given mängd kapital (som alltså inte bara betyder pengar i detta sammanhang) så kommer ökningar av arbetskraft generera allt mindre värde per person, och, på motsvarande sätt, att för en given mängd personer som kommer ökningar av kapital generera allt mindre värde per tillförd enhet. Detta är inte något obskyrt, konstigt antagande utan helt rimligt i snart sagt alla sammanhang. Det finns en gräns för hur mycket material en grupp personer kan jobba med och det finns en gräns för hur mycket mer produktion man kan få ut av en viss mängd material även om man tillför fler personer.

Vad är nu kontentan av detta? Jo, Solows stora insikt var just att man inte kan generera evig tillväxt (av produktion per person som är vad ekonomer typiskt sett pratar om) genom att tillföra mer kapital. Det enda sättet på vilket vi kan uppnå evig tillväxt är genom att bli allt bättre på att skapa värden med de (begränsade) resurser vi har. Annorlunda uttryckt ”seek qualitative development”. Detta låter ganska likt Herman Dalys syn på saken…

Filed Under: Makro, Metod, Miljö, Välfärd

Lurig inkomstfördelningsstatistik

2009-02-19 av

Att ha korrekta mått på inkomstfördelningen är en förutsättning för en konstruktiv diskussion om välfärdens utveckling, inte minst för att motverka de politiska krafter till höger och vänster som ofta avsiktligt misstolkar inkomstdata. Tyvärr syndar ibland även forskare, nu senast en amerikansk forskare vars nya inkomststatistikdatabas presenterats som bättre än föregångarna men vilket en närmare betraktelse inte ger stöd för.

Det var via Andreas Berghs hemsida som jag fick reda på den nya amerikanska databasen, med namnet ”SWIID” (det är en förkortning för ”standardiserad” WIID, där WIID i sin tur är en välkänd kollektion av allsköns oberoende inkomstfördelningsresultat från olika länder, några usla, andra bättre). Amerikanen hävdar att hans dataset ”minimerar effekten av problematiska antaganden genom utgå från så mycket information som möjligt från näraliggande år från samma land” (min kursivering). Men en närmare titt på SWIID:s dokumentation visar att databasen inte innehåller nya, bättre data utan enbart ompaketerar gamla dataserier t ex genom att väga upp vissa observationer och skapa årsserier med hjälp av glidande medelvärden. Detta kan knappast vara att ”minimera” de problem som de gamla serierna led av.

Hur levererar då den nya databasen SWIID i fallet Sverige? Ett test är att jämföra dess enda fördelningsmått, gini-koefficienten, med motsvarande mått från SCB:s inkomstfördelningsundersökning (data här). Serierna är inte helt jämförbara eftersom SCB studerar s k konsumtionsenheter (personer inom kosthushåll) med SWIID förmodligen bokföringshushåll. Och SCB:s disponibla inkomster innehåller realiserade kapitalvinster vilket SWIID förmodligen inte gör. Jag säger ”förmodligen” eftersom SWIID:s dokumenation är urusel, vilket i sig är ett tecken på låg kvalitet.

Diagrammet nedan visar Sveriges gini 1991-2006 i SWIID och SCB . Varken trender eller nivåer stämmer överens. SWIID:s serie ligger inte bara betydligt lägre utan faller kraftigt 2001-06 medan den stiger i SCB:s serie. Än värre förefaller SWIID:s serie vara linjärt interpolerad mellan vissa år (se de spikraka strecken mellan 1993, 1996, 2000, 2004). 

image

Slutsatsen är att SWIID-databasen inte håller vad dess upphovsman lovar. Tvärtom lider databasen av precis samma problem med ”skit in, skit ut” som tidigare databaser (vilkas data SWIID också återanvänder). Den varning som inkomstfördelningsnestorn (och framtida nobelpristagaren?) Anthony Atkinson och Andrea Brandolini utfärdade för femton år sedan angående dessa internationella inkomstfördelningsdatabaser står sig med andra ord än idag:

We are not convinced that at present it is possible to use secondary datasets safely without some knoweldge of the underlying sources, and we caution strongly against mechanical use of such data-sets.

Filed Under: Utbildning och forskning, Välfärd Tagged With: , ,

Om Barbro Engman vore nationalekonom

2009-02-18 av 86 kommentarer

På dagens debattsida i DN går Hyresgästföreningens förbundsordförande Barbro Engman till reträtt. Hon medger att hyressättningen är skev och att det geografiska läget måste få större betydelse för hyran. Detta är förstås bra eftersom det utgör den största skevheten på hyresmarknaden (vilket både Jonas och jag påpekat förut: 1 2 3 4).

Barbro Engmans besked är dock inte helt lugnande. Framförallt kan man betvivla att läget kommer att få tillräckligt stor betydelse för att det ska ha någon efffekt. Hon nämner i förbifarten en löjeväckande låg höjning på 30 kronor per månad för en normallägenhet i Stockholms innerstad! Hyresgästföreningen vill också behålla dagens kollektiva hyresförhandlingar eftersom de räds effekterna av marknadshyror. För att tydliggöra resonemanget, låt mig citera dagens debattartikel, men byta ut bostäder mot äpplen:

Det är därför vi aldrig kommer att acceptera marknadspriser där äppelkonsumenter spelas ut mot varandra för att tvinga upp äppelpriserna till orimliga nivåer.

För att detta ska stämma krävs (åtminstone) två saker. För det första krävs att alla fastigheter (eller alla äpplen) bara har en ägare, dvs att det är ett monopol. Detta har vi dock en konkurrenslagstiftning som ska förhindra. För det andra krävs att det inte finns något substitut, det vill säga inga bostadsrätter, villor, hotell och ingen möjlighet att hyra i andra hand (i äppelfallet: inga päron, bananer eller apelsiner).

Det kan förvisso finnas positiva effekter av kollektiva hyresförhandlingar,  framförallt för att det kan vara tidsbesparande och kanske för att de agerar inflationsdämpande (jag är dock osäker om den saken), men dessa mer rimliga skäl tar Hyresgästföreningen inte upp.

Barbro Engman är en väldigt skicklig opinionsbildare som lyckas få fram Hyresgästföreningens budskap i alla tänkbara sammanhang. Det verkar dock vara sämre ställt med hennes kunskaper om grundläggande ekonomiska samband.

Uppdatering: Ola Berg har bidragit med en väldigt rolig översättning av hela debattartikeln till äppelspråk, se kommentarstråden nedan.

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd

En godtycklig lek med liv

2009-02-13 av 14 kommentarer

Ett grundläggande kriterium för effektivitet i nationalekonomisk mening är att marginalkostnaden mellan olika åtgärder som syftar till samma resultat ska sättas lika. Det är en vettig princip; om en åtgärd uppnår samma sak som en annan fast till en lägre kostnad bör man lägga mer resurser på den billigare. När det gäller offentliga satsningar att rädda liv är emellertid denna princip helt satt ur spel.

Konjunkturinstitutets grupp för miljöekonomi har analyserat kostnaden per sparat liv av att sanera områden från arsenik. De senaste årens saneringsåtgärder bedöms ha kostat svindlande 7,3 miljarder kronor per räddat liv. Spridningen i kostnad mellan olika saneringsområden är stor, men ingenstans är den lägre än 287 miljoner per liv. Detta är mångdubbelt mer än vad som satsas på att rädda liv inom andra områden. Enligt olika skattningar som redovisas i rapporten ligger kostnaden per liv på allt mellan 50 000 kr (rökprevention), 3,2 miljoner (brandsäkerhet), 6,3 miljoner (sjukvård) och 22,5 miljoner (trafiksäkerhet).

livskostnad1Självfallet är dessa skattningar behäftade med mätproblem och det finns andra aspekter än bara kronor per liv att ta hänsyn till. En del dödsfall är mer självförvållade än andra, en del sätt att dö är värre än andra och en del åtgärder har andra mål än bara att rädda liv. Men ändå, jag skulle vilja kalla figuren ovan en politisk skandal som väcker många frågor. Varför är ett liv som räddas genom att undvika en olycka värt 30 gånger mer än det som räddas inom sjukvården? Är det kanske läge att föra över pengar från Elsäkerhetsverket till landstingen, från Trafiksäkerhetsverket till rättsväsendet? Och tänker regeringen fortsätta att satsa resurser på arseniksanering?

Slutligen. Hur kan detta fått hända och var fanns journalisterna när det hände? En misstanke är att de var fullt upptagna med att kolla upp våra förtroendevaldas representationskvitton.

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd

Hjärtskärande finanskriser

2009-02-13 av 7 kommentarer

Att finansiell oro och ibland rentav panik inte är bra för den finansiella hälsan är välkänt. Men att bankkriser också kan vara hälsovådliga, rentav dödliga, är mindre känt. En ny studie publicerad i medicintidskriften Globalization and Health visar att så kan vara fallet.

Det är nationalekonomen Chris Meissner som tillsammans med två epidemiologer studerat huruvida inträffandet av en bankkris påverkar antalet hjärtrelaterade (kardiovaskulära) dödsfall i ett land. Forskarnas har kopplat samman historiska bankkrisdata med Världshälsoorganisationens globala mortalitetsdatabas som innehåller uppgifter om antalet dödsfall och deras orsaker per år och land sedan 1960.

Resultaten visar att en bankkris i ett land är förknippad med en kortsiktig ökning av antalet hjärtfelsdödsfall med 6,4 procent efter att effekter från bl a övrig ekonomisk utveckling, inflation, utbildningsnivå och oobserverade lands- och årsinfluenser rensats ut. Särskilt stor förefaller effekten vara i utvecklingsländer där de hjärtrelaterade dödsfallen ökade hela 26 procent under år med bankkriser.

Även om resultaten ska tas med en nypa salt (data är alltför aggregerade för att mer kvalificerade epidemiologiska slutsatser ska kunna dras) är de i linje med tidigare studier som funnit att yttre påverkan från t ex krig, jordbävningar eller terroristattacker kan öka dödsfrekvensen hos hjärtsjuka patienter.

Med andra ord har Anders Borg och Stefan Ingves nu inte längre enbart ekonomiska utan också folkhälsorelaterade skäl att förhindra att svenska banker går omkull.

Filed Under: Finans, Välfärd Tagged With: , ,

Politiskt vinklat om toppinkomster

2009-02-12 av 11 kommentarer

Det påstås ofta att man kan visa vad som helst med statistik. Personligen gillar jag inte det talesättet då man ofta kan få en bra bild av olika skeenden med hjälp av just statistik. Det förutsätter förstås att man är intresserad av att hitta en så korrekt bild av verkligheten som möjligt. Den gångna veckans debatt om LOs årliga rapport om maktelitens inkomster har gett prov på vad som verkar vara bristande sådant intresse på flera håll.

I rapporten redovisas relationen mellan inkomsterna hos ca 200 personer på ledande befattningar inom politik, offentlig förvaltning och näringsliv med en genomsnittlig industriarbetarlön. Uttryckt i antal industriarbetarlöner illustreras hur elitens inkomster stadigt ökat sedan 1980 för att nå sin högsta nivå 2007. I ingressen till sin DN-debatt artikel (4/2) gör LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreterare Per Bardh en stor poäng av just detta och skriver att “skillnaden  […] aldrig varit så stor i modern tid”. Av någon oklar anledning saknas dock uppgifter för år 2000 och 2001. Givet att just år 2000 var ett exceptionellt år för toppinkomsttagare så kan man undra om detta är en slump eller inte. Men det är klart, det låter inte lika slagkraftigt med ”skillnaden har aldrig varit så stor i modern tid, möjligen med undantag för år 2000”.

Det finns lite annat som man också kan ha synpunkter på. Till exempel jämförs i huvudsak elitens inkomster med industriarbetarnas löner. Den viktigaste skillnaden ligger i att inkomster även inkluderar kapitalinkomster och realiserade kapitalvinster vilket gör det hela till en jämförelse mellan äpplen och päron (eller snarare mellan äpplen och äpplen plus päron plus lite annan frukt). Framför allt realiserade kapitalvinster har visat sig ha en stor inverkan på toppens inkomster vissa år (som 2000).ekonomistasfeb2009_2

Dessa invändningar förändrar dock inte bilden av att elitens inkomster ökat kraftigt i relation till en industriarbetarlön sedan 1980. Det gäller även om man definierar eliten som bredare grupp än de 200 personer LO studerat, till exempel som den översta procenten av inkomsttagarna (drygt 70 000 personer). Man blir därför lite trött när man läser Johnny Munkhammars invändningar mot LO rapporten. Han gör en stor poäng av att 200 personer är en larvigt liten del av befolkningen och således inte kan visa någonting. I själva verket är utvecklingen för dessa 200 personer mycket lik den för topprocenten. Vidare menar han att eliten inte kan vara representativ för inkomstskillnaderna i befolkningen (vilket jag inte heller tror att någon påstått). Han menar att om man istället ser till Gini-koefficienten, ett mått på inkomstojämlikhet i hela befolkningen, så har detta minskat under perioden 2000-2006. Förutom att inkomstkoncentration i toppen inte är samma sak som inkomstojämlikhet i hela fördelningen så kan man även här undra över valet av just perioden 2000-2006 (den uppmärksamme läsaren minns att 2000 var ett år som LO gärna undvek). En möjlig anledning är att denna period är en av få perioder man kan välja där man finner en minskning inkomstojämlikhet under de senaste decennierna. Även om ökningen varit relativt liten (jämfört med toppandelens ökning) så har även Gini trendmässigt ökat sedan 1980. 

Vad borde respektive sida ta fasta på? Jo, LO borde förstås poängtera att toppinkomstandelens uppgång är tydlig och kraftig. Trenden för makteliten (200 personer) illustrerar vad som är sant för den översta procentens inkomstandel i hela den vuxna befolkningen (drygt 70 000 personer). Uppgången är tydlig även om man exkluderar realiserade kapitalvinster. De som däremot vill argumentera för att denna utveckling på inget sätt är alarmerande utan tvärtom en utveckling mot en rimligare fördelning kan börja med att poängtera att LO jämför totalinkomster hos eliten med löner hos industriarbetare. Rimligen har även industriarbetare gjort kapitalvinster på husinnehav och annat. Vidare kan man notera att dessa siffror avser inkomster före skatt och transfereringar. Givet att den stora delen av utjämning i Sverige sker just via skatt och transfereringar kan man poängtera att disponibla inkomster är betydligt jämnare fördelade. Slutligen kan man också poängtera att trots de senaste decenniernas uppgång så är toppens inkomstandel i Sverige nu i nivå med det ”jämlika” USA som fanns på 60 och 70-talen och som till exempel Paul Krugman så nostalgiskt ser tillbaka på.

 

Filed Under: Välfärd Tagged With: , , ,

Feldts nya förmögenhetsskatt

2009-02-06 av 18 kommentarer

Igår kom Kjell-Olof Feldts skatterapport till Globaliseringsrådet. I den föreslås att arbetet med ny skattereform ska inledas. En person som i högsta grad bidragit till rapporterns slutsatser, skatteprofessorn Sven-Olof Lodin, beskriver i en Brännpunktsartikel hur fastighets- och kapitalbeskattningen ska utformas.

Enligt förslaget ska de nuvarande kapitalskatterna ersättas av en samlad avkastningsskatt på individers nettotillgångar varje år. Nettotillgångarna beräknas genom att summera alla finansiella tillgångar, till marknadsvärden, och reala tillgångar, till 50% av deras taxeringsvärde, och sedan dra ifrån alla skulder. Därefter beräknas en teoretisk årsavkastning på 3% som i sin tur beskattas med en schablonskatt, t ex 30%. (Den kommunala bostadsavgiften kvarstår.) I de fall nettotillgångarna är negativa, dvs att skulderna överstiger tillgångarna, erhålls en obegränsad skattereduktion.

Förslaget återkopplar skattebasen till det teoretiska kapitalinkomstbegrepp som brukar tillskrivas Haig och Simons där inkomsten beskrivs som det som skulle kunnat konsumeras utan att ta av sin förmögenhet. Definitionen är intuitiv och enkel då alla inkomster, inklusive kapitalinkomster, behandlas på samma sätt.

Jag har inte satt mig in djupare i förslaget, men om jag förstått det rätt innebär det en kraftig subventionering av högbelånade bostadsägare. Ett exempel kan illustrera detta. En familj som bor i hyresrätt utan skulder med 200.000 kr i bank och fond skulle få 1.800 kr i ny kapitalskatt. Om familjen skulle köpa en villa i Danderyd för 7 milj kr, med taxeringsvärde 5 milj kr, och låna upp hela beloppet, skulle den nya skatten bli -31.900 (2,7 milj tillg – 7,0 milj skulder * 3% avk. * 30% skatt + 6800 kr komm.bostadsavgift). Dvs trots att deras nettoförmögenhet inte ändrats någonting går de från att betala kapitalskatt till att få en kraftig skattereduktion. Om beräkningen stämmer skulle detta kunna innebära en skattedriven kreditexpansion liknande den vi såg på början av 1980-talet.

Ytterligare några reflektioner:

  • Fribelopp borde införas. Utan fribelopp finns risk att folk vid slutet av varje år tömmer sina bankkonton och håller kontanter över årskskiftet enkom för att slippa skatten. Detta skapar onödigt resursslöseri.
  • Reavsinstskatten slopas. Detta är positivt. Att enbart beskatta de realiserade och inte de orealiserade kapitalvinsterna är skevt. Dessutom ger reavinstskatter upphov till en rad distortioner på marknaden.
  • Kontrolluppgiftskyldigheten återinförs. Den nya skatten är i realiteten en ny förmögenhetsskatt, och för att Skatteverket ska kunna beräkna skatten korrekt behövs uppgifter om alla individers tillgodohavanden i banker, aktiedepåer mm. En ytterligare effekt av detta är att SCB därmed skulle kunna återupprätta sitt Förmögenhetsregister, vilket är positivt.

Sammanfattningsvis tycker jag ändå att Feldts och Lodins rapport är ett fräscht och välkommet bidrag till den svenska skattepolitiksdiskussionen. Förhoppningsvis kan förslagen locka till eftertanke och ytterligare reflektion kring hur våra skatter ska utformas.

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd Tagged With:

Hög tid för statsbidrag!

2009-01-30 av 20 kommentarer

Läser i Dagens Samhälle att var fjärde kommun har varslat eller kommer att varsla personal under 2009. Förutom att detta innebär att kommunanställda förlorar jobbet så kommer även den kommunala servicen därigenom förmodligen försämras.

Det är alltså hög tid att Anders Borg lättar på plånboken, så som vi och många andra med oss redan har förespråkat

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd Tagged With: ,

Kan man lita på forskarna?

2009-01-16 av 14 kommentarer

Under nobelveckan bjöds jag och alla disputerade forskare i nationalekonomi i Stockholmsområdet på en tjusig middag med ekonomipristagaren Paul Krugman av SEB. Handelsbanken och SEB turas varje år om att bjuda in till denna traditionsenliga middag med ekonomipristagaren. Svenska banker är generösa i sitt stöd till nationalekonomisk forskning. Swedbank donerade nyligen pengar till en ny professur vid Institutet för internationell ekonomi. Själv är jag och många andra svenska nationalekonomer, på gott och ont, finanserad av Handelsbankens forskningsstiftelser. Svenskt Näringsliv finansierar hälften av ett av de största svenska forskningsinstituten för nationalekonomi, Institutet för Näringslivsforskning.

Jag har inget bra svar på varför banker och näringsliv är så generösa mot oss nationalekonomer. Förmodligen tror de att svensk nationalekonomisk forskning på lång sikt gynnar deras intressen, men det är för mig ganska oklart varför. På kort sikt tror jag hursomhelst inte de får ut så mycket av sitt stöd till forskningen — jag inte hört talas om några som helst påtryckningar från finansiärerna vad gäller vare sig inriktning eller resultat på forskningen.

Inom medicinsk forskning verkar det dock vara betydligt värre ställt. I det senaste numret av New York Review of Books, som mina bloggkollegor varit vänliga att se till att jag får i brevlådan, tecknar Marcia Angell vid Harvard Medical School en skrämmande bild av de täta banden mellan läkemedelsföretag och akademi. Angell radar upp exempel. En stor andel inflytelserika akademiker får feta konsultarvoden från läkemedelsföretag — även sådana som är engagerade av FDA för att officiellt godkänna läkemedel. Negativa kliniska tester av läkemedel glöms bort eller förskönas i samarbete med ”köpta” forskare. Nya diagnoser utformas för att läkemedelsföretag skall sälja så mycket läkemedel som möjligt. Angells dom över kollegorna är hård:

It is simply no longer possible to believe much of the clinical research that is published, or to rely on the judgment of trusted physicians or authoritative medical guidelines. I take no pleasure in this conclusion, which I reached slowly and reluctantly over my two decades as an editor of The New England Journal of Medicine.

Jag vet alldeles för lite om medicinsk forskning för att kunna bedöma om läget är så allvarligt som Angell påstår. Däremot framstår svensk nationalekonomisk forskning och banden till bankerna som väldigt oskyldiga i jämförelse med den medicinska forskningen.

Filed Under: Utbildning och forskning, Välfärd
«Föregående sida
Nästa sida»