Igår kom Kjell-Olof Feldts skatterapport till Globaliseringsrådet. I den föreslås att arbetet med ny skattereform ska inledas. En person som i högsta grad bidragit till rapporterns slutsatser, skatteprofessorn Sven-Olof Lodin, beskriver i en Brännpunktsartikel hur fastighets- och kapitalbeskattningen ska utformas.
Enligt förslaget ska de nuvarande kapitalskatterna ersättas av en samlad avkastningsskatt på individers nettotillgångar varje år. Nettotillgångarna beräknas genom att summera alla finansiella tillgångar, till marknadsvärden, och reala tillgångar, till 50% av deras taxeringsvärde, och sedan dra ifrån alla skulder. Därefter beräknas en teoretisk årsavkastning på 3% som i sin tur beskattas med en schablonskatt, t ex 30%. (Den kommunala bostadsavgiften kvarstår.) I de fall nettotillgångarna är negativa, dvs att skulderna överstiger tillgångarna, erhålls en obegränsad skattereduktion.
Förslaget återkopplar skattebasen till det teoretiska kapitalinkomstbegrepp som brukar tillskrivas Haig och Simons där inkomsten beskrivs som det som skulle kunnat konsumeras utan att ta av sin förmögenhet. Definitionen är intuitiv och enkel då alla inkomster, inklusive kapitalinkomster, behandlas på samma sätt.
Jag har inte satt mig in djupare i förslaget, men om jag förstått det rätt innebär det en kraftig subventionering av högbelånade bostadsägare. Ett exempel kan illustrera detta. En familj som bor i hyresrätt utan skulder med 200.000 kr i bank och fond skulle få 1.800 kr i ny kapitalskatt. Om familjen skulle köpa en villa i Danderyd för 7 milj kr, med taxeringsvärde 5 milj kr, och låna upp hela beloppet, skulle den nya skatten bli -31.900 (2,7 milj tillg – 7,0 milj skulder * 3% avk. * 30% skatt + 6800 kr komm.bostadsavgift). Dvs trots att deras nettoförmögenhet inte ändrats någonting går de från att betala kapitalskatt till att få en kraftig skattereduktion. Om beräkningen stämmer skulle detta kunna innebära en skattedriven kreditexpansion liknande den vi såg på början av 1980-talet.
Ytterligare några reflektioner:
- Fribelopp borde införas. Utan fribelopp finns risk att folk vid slutet av varje år tömmer sina bankkonton och håller kontanter över årskskiftet enkom för att slippa skatten. Detta skapar onödigt resursslöseri.
- Reavsinstskatten slopas. Detta är positivt. Att enbart beskatta de realiserade och inte de orealiserade kapitalvinsterna är skevt. Dessutom ger reavinstskatter upphov till en rad distortioner på marknaden.
- Kontrolluppgiftskyldigheten återinförs. Den nya skatten är i realiteten en ny förmögenhetsskatt, och för att Skatteverket ska kunna beräkna skatten korrekt behövs uppgifter om alla individers tillgodohavanden i banker, aktiedepåer mm. En ytterligare effekt av detta är att SCB därmed skulle kunna återupprätta sitt Förmögenhetsregister, vilket är positivt.
Sammanfattningsvis tycker jag ändå att Feldts och Lodins rapport är ett fräscht och välkommet bidrag till den svenska skattepolitiksdiskussionen. Förhoppningsvis kan förslagen locka till eftertanke och ytterligare reflektion kring hur våra skatter ska utformas.
Ekonomistas 
jag tycker att det låter lite märkligt, särskilt i ljuset av den nuvarande kreditkrisen. sådana konsekvensanalyser borde vara självklara. men kanske tror hr feldt att kreditmarknaden kommer att regleras så hårt att någon kreditexpansion motsvarande den vi sett inte kommer att kunna uppstå. troligt…
Feldt föreslår inte någon konkret utformning av denna “box-modell” (inspirerad av Holland) utan att en sådan är värd att analyseras djupare, där sådana exempel som Daniel Waldenströms måste komma i beaktande. Jag har inte heller förstått det som att Lodin är bergfast på hur modellen ska “parametriseras”, även om debattartikeln innehåller specifika siffror, kanske delvis för åskådliggörandets skull.
Som Camilo påpekar är mina räkneexempel ganska konkreta inblickar i några av rapportens förslag. Det finns en rad omständigheter som t ex skattesatser, värderingsnromer, som kan varieras och jag vet inte hur sådana variationer skulle påverka helheten.
Förhoppningsvis kommer rapporten läsas och begrundas av alla med intresse av att utforma ett balanserat skattesystem. Kanske borde finansdepartmentet tillsätta en utredning som tittar närmare på detta?
Feldt nämnde också i sitt föredrag (vet inte om det står i rapporten) att han ogillar dagens ränteavdrag och att ett slopande av dessa, eller åtminstone att de görs mindre förmånliga, är något som borde diskuteras. Han poängterade dock också att det troligen kan innebära politiskt självmord för den politiker som föreslår detta, men det är en annan dimension av det hela. Om räntaavdragen slopades samtidigt som modellen införs tror jag inte nettoeffekten blir subventionering av högbelånade och vi borde inte behöva befara ohejad kreditexpansion a la 1980-talet.
Martin, det som i Feldt/Lodins uppställning ger störst utslag på den effektiva kapitalskatten är att reala tillgångar värderas till 50% av taxeringsvärdet men att skulderna får tas upp till 100% av marknadsvärdet. Det är detta som gör belåningen så pass gynnad.
Att modellen inte medger avdrag för räntor är naturligt eftersom hela upplägget inte längre handlar om att ställa olika sorters kapitalinkomster (räntor, utdelningar, reavinster) mot vissa kapitalutgifter (främst räntor) utan istället att nettotillgångarnas avkastning beskattas.
Daniel, tycker du det är positivt att staten skall avtvinga den enskilde information om sin förmögenhet och var den är placerad? Eller menar du att uppgifterna skall ges frivilligt?
Christoffer, det var riktigt kontrolluppgiftsskyldigheten försvann när statens fiskala syften med informationen upphörde i samband med att förmögenhetsskatten slopades. Om skatten nu kommer tillbaka (Feldts förslag) så är det rimligt att kontrolluppgifter åter samlas in. En förmögenhetsskatt utan kontrolluppgiftsskyldighet är nämligen helt meningslös. Och i o m detta kommer SCB:s att kunna återupprätta en högkvalitativ förmögenhetsstatistik. Det är väl ändå positivt?
En liten tanke: det känns som att skatteeffekten av att ha sina finansiella tillgångar i ett land med trivsamt hög banksekretess förbättras lite väl mycket av F & L:s förslag för att det ska vara genomförbart i praktiken. Särskilt om man bor högbelånat i Djursholm.
Jag har svårt att se hur någon politiker skulle vilja vara ansvarig för att skapa den incitamentsstrukturen.
Men Daniel
Inte var väl förmögenhetsstatistiken högkvalitativ? Dels var stora förmögenhetsvärden inte skattepliktiga och ingick därför över huvud taget inte. Fastighetsvärdena baserades på taxeringsvärden. Och – inte minst – 500 mdr kr (enligt uppskattning) i utlandet antogs oredovisat.
Det har alltid förvånat mig (som sett detta från skattesidan) hur nationalekonomerna vågade dra några slutsatser baserat på förmögenhet och förmögenhetsförändringar enligt taxeringsstatistiken.
Niclas, bra poäng och jag tar tillbaka ordvalet “högkvalitativ” i att beskriva de data som finns i SCB:s Förmögenhetsregister. Det finns ett flertal brister i mätning och värdering av olika tillgångsslag som påverkar statistiken menligt. (Jag har faktiskt skrivit om just dessa problem och deras konsekvenser här och här.)
Vad jag menade i min kommentar (och ursprungsinlägg) är istället att Förmögenhetsregistret — trots sina uppenbara brister — ändå är klart bättre än motsatsen, dvs ingenting eller en långt sämre kopia byggd på indirekta uppskattningar från ett fåtal register. Särskilt gäller detta dess beskrivning av folkflertalets finansiella och reala förmögenheter.
Dags för lite experimentell samhällsvetenskap.
Daniel: Hur mycket har du på banken? Hur stor är din övriga förmögenhet och hur är den fördelad och placerad?
Det var inte meningen att vara ofin med att ställa frågor om någons förmögenhet. Min poäng var att visa att vår benägenhet att prata om våra inkomster beror på det sociala sammanhanget (det var det som var ”experimentet”…). Frågan ”vad har du på banken” är i grund och botten ett övertramp på vår integritet. Vi skulle aldrig svara på den frågan på en middag. Jag skulle inte ens ställa frågan till en god vän, (medan jag i vissa fall skulle fråga om inkomst). När staten däremot skickar ut en blankett har vi en tendens att svara. Vi fogar oss, dels för auktoriteter, dels för att de flesta av oss litar på staten. Hur god grund vi har för detta kan man bedöma olika. Att besluten alltmer tas i EU; att CIA kan behöva informationen för terroristbekämpning; den infekterade FRA och nedladdningsdebatten, är aspekter som tillkommit på senare år och som gör att en del kanske föredrar att var mer försiktiga.
Jag minns en bild som visar en man som får sin näsa uppmätt (1934). En vetenskapsman mäter med skjutmått, en annan antecknar. Det som är obehagligt med bilden är inte att forskare kommer på konstiga saker att forska på, utan att personen ifråga finner sig i situationen. Givetvis är det långt från detta till att samla in förmögenhetsdata. Men var gränsen skall gå är inte så självklar. Båtregister och biltullar väcker liknande tankar.
Det kan mycket väl vara så att den forskning ett förmögenhetsregister ger upphov till är väl värd en liten del av vår personliga integritet. Men det är frågan om värderingar och avvägningar. Och även om min näsbredd anonymiseras och aggregeras så föredrar jag att hålla den kunskapen för mig själv. En del av oss vill inte dela med oss av kunskap om vår förmögenhet heller. Anonymiserings- och aggregeringsargumentet används inte när det gäller politisk röstning – vi utgår från att detta kan missbrukas och vi har alltså helt hemliga röstningsförfaranden. Om man redan på förhand kan visa på samhällsnyttan av forskning på förmögenheter, ja då blir saken förstås lättare att bedöma.
Christoffer, som jag skrev handlar det helt och hållet om att staten har “rätt” att kalla in förmögenhetsuppgifter ifall detta sker i syfte att kontrollera att folk betalar den skatt de enligt lag är ålagda att betala (här gällde det rent hypotetiskt Feldts föreslagna “förmögenhetsskatt”). Visst är detta någon sorts intrång i den personliga integriteten, men det är ju nödvändigt ifall vi vill ha en fungerande skatteuppbörd.
De exempel du nämner beskriver helt andra situationer, där inga fiskala motiv finns för att samla in informationen. I de fallen drivs insamlandet istället av t ex kontrollbehov eller nyfikenhet, vilka knappast är skäl nog för att berättiga inskränkningar i folks personliga integritet.
Undantaget kanske kan vara forskningssyfte. T ex finns i flera länder stora hushållsenkäter (t ex i USA finns PSID och SCF, i Sverige har vi HEK) där detaljer om folks privatliv (inklusive inkomster och förmögenheter) samlas in med syfte att beskriva, förstå, utvärdera mm samhällsprocessers samspel med fördelningsutfall.
Tyvärr går vi i Sverige nu in i ett tomrum där vi efter förmögenhetsskatten inte längre vet nästan någonting om svenskarnas förmögenhetsfördelning. Det bådar inte gått.
Allt jag säger är att det finns två vågskålar. Jag har svårt att se den principiella skillnad mellan register som läggs upp i fiskala syften och övriga statliga register. Alla register läggs upp med tanken att allmänintresset väger upp riskerna för individen. Hur man gör den avvägningen är dels en fråga om värderingar, dels hur man bedömer allmännyttan, t.ex. samhällsnyttan av den forskning som kan bedrivas. Att den är nyttig för forskaren själv är ostridigt. Men det är inte givet att 80-talisterna är lika positivt inställda till register som tidigare generationer, exempelvis. Man kan se det som att det är skönt att inte ha en förmögenhetsskatt just för att inte skapas ett register. Bevisligen går det att få en fungerande skatteuppbörd ändå.
En revisor jag talade med tyckte att förmögenhetsuppgifter i deklarationer gav ungefär +/- 50% av det verkliga värdet, bland annat för att taxeringsvärden släpar efter, värdepapper påverkas av konjunkturen, riktigt förmögna placerar utomlands etc. Men det är ju inte om omöjligt att gå att ha dessa siffror till något.
Man kan förstås alltid diskutera statens rätt att samla in uppgifter, om än för skattesyften. Men att denna rätt ges i demokratiskt stiftade lagar säger ändå någonting.
När det gäller de förmögenhetsuppgifter som samlas in innehåller de problem, som jag nämnt i denna diskussion och egen forskning. Däremot kan det vara värt att påminna om att SCB:s förmögenhetsregister inte främst baseras på deklarationsuppgifter utan just kontrolluppgifter, vilka torde vara strikt bättre (hur mycket bättre är dock oklart) än självrapporterade deklarationsdata.
Daniel – fast vad innebär demokratiskt stiftade lagar? Legitimerar dem knappast ur en moralisk synvinkel. Se tex på FRA-lagen, den är genomdriven med stöd av en majoritet i riksdagen men ingen av dem som röstade för den gick till val på att införa total avlyssning. Knappast demokratiskt – och inte ens en majoritetsdiktatur eftersom alliansen väl bara fick stöd av 35-40% av väljarkåren i senaste valet.
Även diverse rasåtskillnadslagar i USA var antagna av valda församlingar. Demokratiskt?
Tror du lider av grav närsynthet i denna fråga, ungefär som att läkare som arbetar med skallskador på allvar förespråkar hjälmtvång i alla möjliga och omöjliga (promenader!) sammanhang. Visst är ens värld uppfylld av skallskador är det väl en rimlig slutsats men det gör den inte mer önskvärd eller lämplig från ett bredare perspektiv.
LG, du har nog rätt i att mina tankar kring förmögenhetsstatistik och hur den ska samlas in är färgade av att jag själv jobbar med den.
Samtidigt är jag en av de få i Sverige som i tryck uttryckligen lyft fram problemen med den svenska förmögenhetsstatistiken och även klontrolluppgiftsskyldigheten (se bl a min artikel i Ekonomisk Debatt och Dagens Industri förra året och även min och Jesper Roines artikel i Scandinavian Journal of Economics i detta års första nummer). Så jämförelsen med hjärnläkarna känns kanske väl häftig, även om den säkert träffande är i många andra sammanhang.