Politiskt vinklat om toppinkomster

Det påstås ofta att man kan visa vad som helst med statistik. Personligen gillar jag inte det talesättet då man ofta kan få en bra bild av olika skeenden med hjälp av just statistik. Det förutsätter förstås att man är intresserad av att hitta en så korrekt bild av verkligheten som möjligt. Den gångna veckans debatt om LOs årliga rapport om maktelitens inkomster har gett prov på vad som verkar vara bristande sådant intresse på flera håll.

I rapporten redovisas relationen mellan inkomsterna hos ca 200 personer på ledande befattningar inom politik, offentlig förvaltning och näringsliv med en genomsnittlig industriarbetarlön. Uttryckt i antal industriarbetarlöner illustreras hur elitens inkomster stadigt ökat sedan 1980 för att nå sin högsta nivå 2007. I ingressen till sin DN-debatt artikel (4/2) gör LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreterare Per Bardh en stor poäng av just detta och skriver att “skillnaden  […] aldrig varit så stor i modern tid”. Av någon oklar anledning saknas dock uppgifter för år 2000 och 2001. Givet att just år 2000 var ett exceptionellt år för toppinkomsttagare så kan man undra om detta är en slump eller inte. Men det är klart, det låter inte lika slagkraftigt med ”skillnaden har aldrig varit så stor i modern tid, möjligen med undantag för år 2000”.

Det finns lite annat som man också kan ha synpunkter på. Till exempel jämförs i huvudsak elitens inkomster med industriarbetarnas löner. Den viktigaste skillnaden ligger i att inkomster även inkluderar kapitalinkomster och realiserade kapitalvinster vilket gör det hela till en jämförelse mellan äpplen och päron (eller snarare mellan äpplen och äpplen plus päron plus lite annan frukt). Framför allt realiserade kapitalvinster har visat sig ha en stor inverkan på toppens inkomster vissa år (som 2000).ekonomistasfeb2009_2

Dessa invändningar förändrar dock inte bilden av att elitens inkomster ökat kraftigt i relation till en industriarbetarlön sedan 1980. Det gäller även om man definierar eliten som bredare grupp än de 200 personer LO studerat, till exempel som den översta procenten av inkomsttagarna (drygt 70 000 personer). Man blir därför lite trött när man läser Johnny Munkhammars invändningar mot LO rapporten. Han gör en stor poäng av att 200 personer är en larvigt liten del av befolkningen och således inte kan visa någonting. I själva verket är utvecklingen för dessa 200 personer mycket lik den för topprocenten. Vidare menar han att eliten inte kan vara representativ för inkomstskillnaderna i befolkningen (vilket jag inte heller tror att någon påstått). Han menar att om man istället ser till Gini-koefficienten, ett mått på inkomstojämlikhet i hela befolkningen, så har detta minskat under perioden 2000-2006. Förutom att inkomstkoncentration i toppen inte är samma sak som inkomstojämlikhet i hela fördelningen så kan man även här undra över valet av just perioden 2000-2006 (den uppmärksamme läsaren minns att 2000 var ett år som LO gärna undvek). En möjlig anledning är att denna period är en av få perioder man kan välja där man finner en minskning inkomstojämlikhet under de senaste decennierna. Även om ökningen varit relativt liten (jämfört med toppandelens ökning) så har även Gini trendmässigt ökat sedan 1980. 

Vad borde respektive sida ta fasta på? Jo, LO borde förstås poängtera att toppinkomstandelens uppgång är tydlig och kraftig. Trenden för makteliten (200 personer) illustrerar vad som är sant för den översta procentens inkomstandel i hela den vuxna befolkningen (drygt 70 000 personer). Uppgången är tydlig även om man exkluderar realiserade kapitalvinster. De som däremot vill argumentera för att denna utveckling på inget sätt är alarmerande utan tvärtom en utveckling mot en rimligare fördelning kan börja med att poängtera att LO jämför totalinkomster hos eliten med löner hos industriarbetare. Rimligen har även industriarbetare gjort kapitalvinster på husinnehav och annat. Vidare kan man notera att dessa siffror avser inkomster före skatt och transfereringar. Givet att den stora delen av utjämning i Sverige sker just via skatt och transfereringar kan man poängtera att disponibla inkomster är betydligt jämnare fördelade. Slutligen kan man också poängtera att trots de senaste decenniernas uppgång så är toppens inkomstandel i Sverige nu i nivå med det ”jämlika” USA som fanns på 60 och 70-talen och som till exempel Paul Krugman så nostalgiskt ser tillbaka på.

 

Hur ska vi se på kapitalvinster?

Härom dagen kom ny statistik från SCB som visar att – som DN uttryckte saken – det svenska folket 2006 kammade hem rekordhöga 135 miljarder i kapitalvinster. I beskrivningen av fördelningen av dessa vinster framkommer förvisso att fördelningen av dessa är skev över landet och mellan olika åldersgrupper och mellan män och kvinnor. Dock finns inget om det som borde vara mest intressant nämligen sambandet mellan kapitalvinster och övriga inkomster.

Varför skulle detta vara intressantare än de andra dimensionerna? Jo, kapitalvinster är en inkomstkälla men en lite speciell sådan därför att hela vinsten (och därmed hela tillägget till övriga inkomster) görs det år som vinsten realiseras. Detta betyder att en person med annars vanliga inkomster just det året kan framstå som en höginkomsttagare. En pensionär som säljer sitt hus efter att ha bott där i 30 år kommer sannolikt att göra en mycket stor vinst men i inkomsttermer skulle man vilja slå ut denna vinst på hela den tid under vilken den faktiskt uppstått. Att bara lägga till kapitalvinster till övriga inkomster kan alltså ge en skev bild av inkomsternas fördelning. Det kan t ex leda till att vi tycker att fördelningen är ojämn men i själva verket kommer ojämnheten ifrån att individer så att säga turas om att realisera sina kapitalvinster beroende på var i livet de befinner sig och sett över livet kanske fördelningen är mycket jämnare än vad den verkar varje enskilt år.  

Nu tycks det dock inte som att huvuddelen av kapitalvinster är av detta slag — alltså att personer med annars genomsnittliga inkomster dyker upp som höginkomsttagare just det år när de gör sin kapitalvinst — utan det är snarare så att de stora kapitalvinsterna hamnar hos dem som också har de högsta inkomsterna. Detta gäller speciellt finansiella kapitalvinster. 2005 tjänade den tiondel som hade de högsta inkomsterna drygt 60 procent av de finansiella kapitalvinsterna (och baserat på vad jag och Daniel (Waldenström) kunnat konstatera i vår forskning så är det sannolikt så att merparten av detta tillfaller den översta procenten i inkomstfördelningen). Eftersom detta mönster också går igen år efter år verkar det alltså som att en stordel av kapitalvinsterna snarast är extra inkomster hos de grupper som också tjänar mest snarare än att de har en utjämnande effekt.

Noggrannare analys och lite mer grävade journalistik på detta tema skulle vara intressant…   

Inflationen och kapitalvinstskatten

Inflationen fortsätter stiga i såväl Sverige som övriga världen. En följd av detta är att kapitalbeskattningen blir ännu mer snedvridande. I Sverige beskattas nominella kapitalvinster, dvs vinster som uppkommer som en följd av både reala värdeökningar och generella prisnivåhöjningar. Detta betyder att även om priset efter inflationen på ditt hus eller din aktie inte stigit någonting alls kommer du ändå tvingas betala pengar i reavinstskatt eftersom priset på en massa andra varor i ekonomin stigit. Som Ekonomistas tidigare beskrivit är detta ingen samhällsekonomiskt önskvärd situation.

Men kan inte inflationsökningen denna gång skapa opinon för en övergång till en real kapitalvinsbeskattning, vilken hinner växa sig tillräckligt stark lagom till valrörelsen 2010? Fan tro’t…

Dags att indexera kapitalbeskattningen

Inflationen är högre än på femton år och låginflationsekonomin kan vara ett minne blott. Därmed är det läge att påminna om kostnaderna med en hög inflation. En av dessa kostnader, som dock sällan diskuteras, gäller den nominella beskattningen av kapitalinkomster.

Arbetsinkomster beskattas sedan ett par decennier realt, dvs skatteskalorna som används för att räkna ut marginalskatter i olika inkomstklasser justeras i takt med inflationen. Skälet är enkelt: vi vill slippa oönskade marginalskattehöjningar (eng. bracket creep) och påföljande fördelningseffekter som enbart orsakats av att konsumentpriserna råkat stiga.

En likartad logik kan appliceras på kapitalinkomsters beskattning. Höjd inflation ökar spridningen av olika sparformers effektiva beskattning och detta gör i sin tur att människor blir mer benägna att låta inflationen snarare än samhällsekonomiska överväganden styra sitt sparande med ineffektiv resursallokering som följd. Ett område där detta är påtagligt är försäljning av tillgångar. Antag till exemepel att inflationen är 5%. Om en person köper aktier till ett värde av 1000 kr till en genomsnittlig årsavkastning på 5% är dessa 14 år senare värda 2000 kr. Med nuvarande skatteregler är den beskattningsbara kapitalvinsten 1000 kr trots att aktiernas reala avkastning är noll kronor (5%-5%=0%)! Enligt Wall Street Journal var en tredjedel av värdestegringen på aktier mellan 1979 och 1994 (motsvarande 1.5 triljoner dollar) enbart en effekt av inflationen.

Ytterligare en effekt vid sidan av den felaktiga skattebördan är att en nominell reavinstskatt förstärker de inlåsningseffekter som uppstår när tidpunkten för försäljning skjuts upp enkom för att undslippa skatteinbetalning.

Det är dock inte bara kapitalinkomsternas beskattning som snedvrids av en hög inflation. I en ny studie av amerikanska hushållsförmögneheter visar nationalekonomerna Mathias Doepke och Martin Schneider att redan låga nivåer av inflation har betydande omfördelande effekter på förmögenhetsfördelningen. Till de stora vinnarna hör staten (vars skuld urholkas) och unga medelklasshushåll med stora bostadslån. De största förlorarna är äldre hushåll och utlänningar som har lånat ut pengar.

Att indexera kapitalbeskattningen är ett naturligt sätt att lösa dessa bieffekter av skattesystemet. Jag har hört ryktas att Ingemar Hansson på finansdepartementet skissar på en ny skattereform (kan någon bekräfta?). Man kan bara hoppas att en reformerad kapitalbeskattning ingår i det arbetet.