Under nobelveckan bjöds jag och alla disputerade forskare i nationalekonomi i Stockholmsområdet på en tjusig middag med ekonomipristagaren Paul Krugman av SEB. Handelsbanken och SEB turas varje år om att bjuda in till denna traditionsenliga middag med ekonomipristagaren. Svenska banker är generösa i sitt stöd till nationalekonomisk forskning. Swedbank donerade nyligen pengar till en ny professur vid Institutet för internationell ekonomi. Själv är jag och många andra svenska nationalekonomer, på gott och ont, finanserad av Handelsbankens forskningsstiftelser. Svenskt Näringsliv finansierar hälften av ett av de största svenska forskningsinstituten för nationalekonomi, Institutet för Näringslivsforskning.
Jag har inget bra svar på varför banker och näringsliv är så generösa mot oss nationalekonomer. Förmodligen tror de att svensk nationalekonomisk forskning på lång sikt gynnar deras intressen, men det är för mig ganska oklart varför. På kort sikt tror jag hursomhelst inte de får ut så mycket av sitt stöd till forskningen — jag inte hört talas om några som helst påtryckningar från finansiärerna vad gäller vare sig inriktning eller resultat på forskningen.
Inom medicinsk forskning verkar det dock vara betydligt värre ställt. I det senaste numret av New York Review of Books, som mina bloggkollegor varit vänliga att se till att jag får i brevlådan, tecknar Marcia Angell vid Harvard Medical School en skrämmande bild av de täta banden mellan läkemedelsföretag och akademi. Angell radar upp exempel. En stor andel inflytelserika akademiker får feta konsultarvoden från läkemedelsföretag — även sådana som är engagerade av FDA för att officiellt godkänna läkemedel. Negativa kliniska tester av läkemedel glöms bort eller förskönas i samarbete med “köpta” forskare. Nya diagnoser utformas för att läkemedelsföretag skall sälja så mycket läkemedel som möjligt. Angells dom över kollegorna är hård:
It is simply no longer possible to believe much of the clinical research that is published, or to rely on the judgment of trusted physicians or authoritative medical guidelines. I take no pleasure in this conclusion, which I reached slowly and reluctantly over my two decades as an editor of The New England Journal of Medicine.
Jag vet alldeles för lite om medicinsk forskning för att kunna bedöma om läget är så allvarligt som Angell påstår. Däremot framstår svensk nationalekonomisk forskning och banden till bankerna som väldigt oskyldiga i jämförelse med den medicinska forskningen.
Ekonomistas 
Bankerna anställer väl nationalekonomer? Deras stöd är PR för dem som arbetsgivare kanske.
För att det, genom att man är kopplad till universitetet, skapas en indirekt förtroendekoppling till deras tveksamma verksamhet
En hypotes: Om Svenskt Näringsliv finansierar personer på forskningsinstitut (personer som också är kopplade till universitet) kan dessa fortsätta att bedriva forskning som SN “gillar” utan att de direkt behöver vara anställda hos SN. De kanske gör samma saker som de hade gjort som anställda hos SN men de blir inte associerade med SN.
Dessutom, vilka blir anställda? Beroende på vilken ekonom som har tjänsten kommer säkert väldigt olika forskning att bedrivas.
Jag tycker det är enormt naivt att inte förstå att forskningsstiftelserna påverkar agendan inom ekonomi och samhället. Ponera att dessa forskningsstiftelser inte fanns, att man avskedade hälften av nationalekonomerna och satsade på forskning inom sociologi, arbetsliv och CSR istället – bankernas drivkraft är förstås att se till att det ekonomiska synsättet i längden är överordnat t.ex. det sociala (och det säger jag som någon som stöder dem 😉 Jag tror inte SHB har donerat så mycket pengar till forskare som argumenterar för högre skatter på aktier eller emot frihandel?
Ett annat sätt att se det är att nationalekonomisk forskning kanske överhuvudtaget inte bidrar så enormt mycket till samhällsutvecklingen? Säga vad man vill om medicinsk forskning, men den har gjort enorma framsteg de senaste årtiondena!
se, en utmaning, på: http://inarkadiaego.blogspot.com/2009/01/varfr-lsa-en-hel-kurs-nr-det-finns.html
Att bankerna finansierar nationalekonomisk forskning är väl iofs inte så konstigt eftersom det ligger ämnesmässigt väldigt nära deras egen verksamhet. Underligare vore det väl om de huvudsakligen sponsrade forskning i t ex arkeologi, astrologi eller baltiska språk.
I fallet Wallanderstiftelserna är det dessutom lite fråga om en “slump” eller åtminstone enskild företeelse, där Jan Wallander för fyrtio år sedan gav en relativt obetydlig donation till forskning som sedan dess vuxit enormt i storlek och blivit lika stor som Nobelstiftelsen. Eftersom svenska stiftelser måste dela ut avkastningen för att förbli skattebefriat betyder det att pengar regnat över svenska ekonomforskare. Dock inte bara nationalekonomer – våren 2008 gav Wallanderstiftelerna 60 mkr till företagsekonomi och ekonomisk historia och 40 mkr till nationalekonomi.
Intressant att när bloggposten handlar om att bankerna inte styr vilken forskning som bedrivs så handlar 3 av de 4 första kommentarerna om hur folk TROR att de styr den…
Thomas Leitz: vem tycker du skall bestämma att det är bättre att satsa på forsknin om sociologi, arbetsliv och CSR? Någon som är mer lämpad att bestämma vad som är bra än en stiftelse antar jag.
OT: vad i hela friden är forskning om arbetsliv för något?????
Jag kan inte uttala mig så mycket om den ekonomiska forskningen – men när det gäller klinisk forskning (och likartad naturvetenskaplig forskning) så finns det en del problem med hur forskning bedrivs och hur forskning publiceras i stort (även om man inte räknar in finansiärernas påverkan).
Då många forskargrupper undersöker hur ett stort antal faktorer påverkar ett antal olika aspekter av hälsan (t.ex.) är chansen väldigt hög att några av dem kommer att stöta på falska statistiskt signifikant samband. Lägg till detta att det är mycket lättare att publicera “positiva resultat” än negativa och man inser snart att enskilda studier inte nödvändigtvis är så mycket att hänga i julgranen. En som har granskat de här mekanismerna lite närmare är John Ioannidis som jag skrev en bloggpost om igår.
Thomas Leitz: “säga vad man vill om medicinsk forskning, men den har gjort enorma framsteg de senaste årtiondena!”
En helt annan bild målas upp i den här boken, som en känd svensk läkare och forskare rekommenderade till mig.
Det kan nämnas att den tidning, The New England Journal of Medicine som hon var redaktör för, faktiskt är http://www.smh.com.au/articles/2004/09/09/1094530773888.html forskningstidsskrifter som infört förregistrering av studier för att undvika problemet med filedrawer-effekten och publikationsbias. Här finns det också en intressant bloggpost på samma tema. I övrigt har jag svårt att sätta fingret på det, men vissa delar av hennes argumentation upplevde jag som lite svajjig och inte särskilt övertygande.
Mycket intressanta synpunkter!
Angående banker och näringslivs stöd så tycker jag Thomas Leitz tankeexperiment är intressant. Frågan är vad som händer i takt med att nationalekonomisk forskning blir allt bredare — numera forkar ju många om saker som är mer “sociala” än “ekonomiska”. Kanske kommer bankerna att börja begränsa sitt stöd till viss typ av forskning?
Angående Handelsbankens stiftelser så har Daniel rätt, men å andra sidan tror jag det står en stiftelse ganska fritt att delvis ändra inriktning, t.ex. att stödja samhällsforskning i allmänhet snarare ekonomisk forskning.
Läget inom medicinsk forskning är bekymmersamt. Det finns flera skäl.
För att införa en ny behandling krävs generellt att man genomför en prospektiv randomiserad Fas 3 prövning, dvs man lottar patienter mellan att få den etablerade behandlingen och den nya experimentella.
Inom onkologin med dagens era av “målsökande läkemedel” (targeted therapies) har experiment armen ofta varit standardbehandlingen + en ny drog.
De senaste åren har regelverket kring såväl preklinisk men ffa klinisk forskning blivit betydligt striktare. All clinisk forskning ska bedrivas enligt GCP, Good Clinical Practice. Detta innebär en massa skyldigheter-går inte in på detaljer-men det är ofantligt dyrt. Det finns inga alternativa finansiärer så de enda som har råd att genomföra sådana studier är läkemedelsföretag. I inlägget beskrevs att “negativa kliniska tester” inte publiceras. Det är säkert sant. En ännu större bekymmer är alla de prövningar som inte görs. Det görs ytterst få prövningar med billiga läkemedel, även om det rent medicinska kan finnas rationella skäl. Det görs också väldigt få prövningar på ovanliga sjukdomar. Det finns inga pengar att hämta här.
Läkemedelsbolagen har en agenda – de ska tjäna pengar. Det innebär också att man i deras kliniska prövningar väljer endpoints som snabbt är utvärderbara, och inte alltid de mest relevanta. Det finns många exempel på detta.
Problemen är alltså flera. Personligen tycker jag att det måste finnas offentliga finansiärer till stora Fas 3 studier. Regelverket kring att genomföra studier är såomfattande att det idag är nästan omöjligt för en enskild läkare med en bra idé att praktiskt genomföra denna i form av en klinisk prövning (fas1 eller 2). Detta är heller inte rimligt.
Mina synpunkter grundar sig på det jag sett under mina år som onkolog. Det stora bekymret kliniskt är inte att de nya läkemedel vi fått tillgång till inte är bra, för det är de. Och dyra. Det stora bekymret är alla prövningar som inte görs. 8% av patienterna på onkologen i Lund behandlas inom ramen för en klinisk prövning. Det är alldeles för lite!
Jens Engleson (onkologläkare)
Handelsbankssfären och Wallenbergarna ger väl pengar till forskningen för att det ger dem möjlighet att hålla sina röststarka aktier i obeskattade stiftelser?
Så har jag i alla fall förstått det; tacksam för eventuellt tillrättavisande.
Per: Visst är det säkert det som är grundskälet men det förklarar inte varför det är just natonalekonomi som får så stor del av kakan. De hade ju kunnat ge pengar till obereonde kliniska tester också. Eller i stället…