Hjärtskärande finanskriser

Att finansiell oro och ibland rentav panik inte är bra för den finansiella hälsan är välkänt. Men att bankkriser också kan vara hälsovådliga, rentav dödliga, är mindre känt. En ny studie publicerad i medicintidskriften Globalization and Health visar att så kan vara fallet.

Det är nationalekonomen Chris Meissner som tillsammans med två epidemiologer studerat huruvida inträffandet av en bankkris påverkar antalet hjärtrelaterade (kardiovaskulära) dödsfall i ett land. Forskarnas har kopplat samman historiska bankkrisdata med Världshälsoorganisationens globala mortalitetsdatabas som innehåller uppgifter om antalet dödsfall och deras orsaker per år och land sedan 1960.

Hälsovådlig bankpanik i England hösten 2007

Hälsovådlig bankpanik i England hösten 2007

Resultaten visar att en bankkris i ett land är förknippad med en kortsiktig ökning av antalet hjärtfelsdödsfall med 6,4 procent efter att effekter från bl a övrig ekonomisk utveckling, inflation, utbildningsnivå och oobserverade lands- och årsinfluenser rensats ut. Särskilt stor förefaller effekten vara i utvecklingsländer där de hjärtrelaterade dödsfallen ökade hela 26 procent under år med bankkriser.

Även om resultaten ska tas med en nypa salt (data är alltför aggregerade för att mer kvalificerade epidemiologiska slutsatser ska kunna dras) är de i linje med tidigare studier som funnit att yttre påverkan från t ex krig, jordbävningar eller terroristattacker kan öka dödsfrekvensen hos hjärtsjuka patienter.

Med andra ord har Anders Borg och Stefan Ingves nu inte längre enbart ekonomiska utan också folkhälsorelaterade skäl att förhindra att svenska banker går omkull.

Med flit eller inte — det är frågan

Tänk dig att du lånar ut din sprillans Lexus SUV LX 09 till grannen och att han senare kommer tillbaka utan bil med förklaringen ”jag råkade glömma den på ICA-parkeringen med öppna dörrar och nyckeln i och nu är den borta — men det var inte med flit!”. Är det ett OK beteende? Knappast.

På samma sätt kan man fundera över hur den finansiella industrin tar risker med andras pengar. Det är klart, å ena sidan vill vi uppmunta visst risktagande så vi kan få avkastning på vårt kapital. Därför finns belöningssystem (fast ofta felaktiga sådana). Men å andra sidan vill vi inte att de är ekobrottvårdslösa med våra pengar och därför stiftar vi lagar mot sådant. Problemet är bara att Sverige idag i praktiken saknar sådana lagar.*

Bakgrunden är följande: åren efter 1990-talskrisen försökte Finansinspektionen och RÅSOP, Riksåklagens arbetsgrupp för utredning av brott inom bank- och finansvärlden, ställa bågra oansvariga banktjänstemän inför rätta. Här är några exempel på vårdslösa krediter (hämtade från Åklarväsendets rapport 1995:1, sid 15):

  • En kredithandläggare lämnade krediter till en fysisk person på 30 miljoner kr — varav 20 miljoner kr in blanco — utan att företa någon som helst kontroll av personens ekonomiska förmåga att återbetala krediten.
  • En fysisk person med en inkomst av anställning på drygt 100 000 kr och en förmögenhet på ca 30 000 kr beviljades en kredit på 10 miljoner kr med en årlig räntekostnad på 1,5 miljoner kr.
  • Krediter på sammanlagt 65 miljoner kr lämnades till ett aktiebolag, som redan var på obestånd, mot säkerhet i aktierna i bolaget.
  • Innan förvärvstillstånd hade erhållits utbetalades krediter på 116 miljoner kr för förvärv av fastigheter till ett bolag som saknade egna tillgångar.

Inget av dessa fall ledde till fällande dom. Varför inte? Jo, därför att uppsåt inte kunde visas (dvs missarna gjordes inte ”med flit”).

En Banklagskommitté (med bl a Sören Mannheimer och Irma Rosenberg) tillsattes så i slutet av 90-talet för att se över banklagen och samhällsnyttan. Men tvärtemot åklagarnas förhoppning om att göra vårdslös kreditgivning straffbart sågade kommittén denna idé. Förslagets ”individperspektiv” på problemen avärdades och istället betonade kommitténs slutbetänkade frågor på ”systemnivå” —  trots åklagarnas påpekande att ”systemet” svårligen kan ställas inför rätta.

Idag hyllas den ”svenska modellen”för bankkrishantering världen över. Många länder, däribland USA, har rentav applicerat (delar av) den på sina egna problem. Frågan är dock om denna svenska ”modell” inte brustit på ett viktigt område — juridikens. Vårdslös kreditgivning i såväl USA som i Sverige är fortfarande inte straffbar så länge den inte är uppsåtlig. Kanske är det dags att tänka om. Att slarva med andras pengar och och sedan komma undan enbart genom att säga ”det var inte med flit” borde inte vara OK. Åtminstone inte på en välreglerad bankmarknad.

——————–
* Den svenska konsumentkreditlagen reglerar t ex inte i vilken mån bankernas utlåning är rimlig, utan är snarare till för att konsumenten ska garanteras marknadsmässiga lånevillkor etc.

Lästips: DN12, Ekot, SvD123, SydSv, Afv12, VA.

Europa är inte redo för krispaket

Den senaste veckan har ett stort antal ekonomer undertecknat ett upprop som efterlyser ett europeiskt krispaket liknande det amerikanska (bland svenska undertecknare märks Lars Calmfors och Harry Flam). Deras förslag är vagt och kortfattat men huvudpoängen är att balansräkningarna i de europeiska bankerna på något sätt måste förstärkas genom tillskott av offentliga medel, och att detta måste koordineras inom Europa. Exempelvis skulle alla länders finansdepartement kunna skjuta till medel till en krisfond som administreras av den Europeiska investeringsbanken.

I grunden är tanken god. Europeiska banker har ofta verksamheter i ett flertal länder, och koordinerade räddningsaktioner kan bli nödvändiga. Men i praktiken tror jag inte att de europeiska länderna på kort sikt kan enas om ett effektivt sätt att hantera krisen. Man skulle behöva ta hänsyn till olika nationella särintressen, och det är osannolikt att fokus kommer att läggas på att ge krispaketet en effektiv utformning. 

De risker jag ser är flera. Det är risk att krisfonden utformas så att banker från alla länder kan få stöd, oavsett om de har solvensproblem eller ej. Alternativt kommer länder med mindre problem att kräva kompensation på något sätt. Dessutom krävs att stora mängder kapital skjuts till för att paketet ska bli effektivt. Rimligen måste man redan när fonden bildas ha en plan för hur den ska hanteras på längre sikt. Hur och när ska den avvecklas? Hur ska de ”europeiserade” bankerna säljas ut (om man ens lyckas enas om att de ska europeiseras)? . Hur ska eventuella överskott fördelas mellan länderna? Allt detta kan man kanske enas om, men det kräver viss eftertanke och problemen löses knappast i politiska krisförhandlingar.

Slutligen är det svårt att se att behovet av ett gemensamt krispaket är akut. Dels finns den finansiella styrkan i de enskilda ländernas budgetar snarare än i EU:s budget, dels har länderna redan visat att de kan samarbeta över nationsgränserna, som vid räddningen av Fortis (Nederländerna, Belgien och Luxemburg) och Dexia (Belgien och Frankrike).

När den aktuella krisen har bedarrat bör de europeiska länderna börja planera för hur framtida kriser ska hanteras, och för hur en gemensam övervakning och reglering av de europeiska finansmarknaderna ska utformas. Men i den nuvarande krisen bör de enskilda länderna i stället förbereda sig på att hantera sina egna banker, gärna i samarbete med grannländer när sådana behov finns.

Uppdatering 6/9: Samordningsbehovet verkar tydligast för insättningsgarantierna. Men i och med att flera länder redan har utlovat heltäckande garantier kan koordinering knappast ske på annat sätt än att andra länder följer efter. Även för instättningsgarantierna tror jag att vi måste vänta till efter krisen med att utforma ett gemensamt europeiskt system som är genomtänkt och hållbart.

Den svenska fördubblingen av det garanterade beloppet var välkommen (vi har nu ungefär samma gräns som Danmark, men betydligt lägre än Norge), även om viss kritik tidigare har framförts mot insättningsgarantin här på Ekonomistas. Men jag undrar om beloppsbegränsningen är trovärdig. Kommer inte obegränsade belopp att garanteras vid en mer akut svensk kris?

Länkar: AB, AFV, DN123, SvD123, SydSv

Följs finanskrisen av en recession?

I ett tidigare inlägg påpekade ekonomistas-Daniel att den pågående krisen ännu har haft begränsade realekonomiska effekter. Visserligen har vi sett inledningen på en konjunkturnedgång, men sysselsättningen och produktionen har ännu inte fallit lika påtagligt som efter den svenska bankkrisen i början av 1990-talet. Men finns det anledning att vänta större effekter under kommande år?

Mycket lägligt publicerade Internationella valutafonden (IMF) igår en rapport som undersöker detta. IMF-rapporten bygger på data från 17 OECD-länder under de senaste 30 åren. De identifierar 113 episoder med påfrestningar i det finansiella systemet under den perioden, och konstaterar att ungefär hälften av episoderna följdes av en konjunkturförsvagning eller recession. Det verkar alltså inte alls nödvändigt att en finansiell kris följs av en konjunkturnedgång.

Men IMF-studien tar ett steg till och försöker förstå vilka finanskriser som leder till stora problem, och de finner att kriser som främst har sitt ursprung i banksektorn tenderar att få större realekonomiska effekter än kriser som börjar på aktiemarknaden (t ex börskrisen 1987) eller växelkursmarknaden. Dessutom verkar problemen bli stora om finanskrisen föregås av snabbt stigande huspriser och/eller snabbt stigande skuldsättning. Det finns några förmildrande faktorer, men IMF-studien indikerar ändå att den nuvarande utvecklingen i USA har många likheter med utvecklingen under inledningen av de krisepisoder som fått störst realekonomiska konsekvenser (speciellt Skandinavien kring 1990).

Låt mig avsluta detta dystra resonemang med en ljusglimt. Studien konstaterar att ekonomisk-politiska krisåtgärder kan vara betydelsefulla. Speciellt verkningsfulla är åtgärder för att förstärka banksystemets balansräkningar. Det amerikanska krispaket som förmodligen godkänns ikväll kan alltså förväntas minska risken för en större konjunkturförsvagning.

Länkar om krisens effekter: AB, AFVDN, Nonicoclolasos

Krispaket för USA och Sverige

Den amerikanska finansministern Hank Paulsons förslag på krispaket har stött på patrull. Wall Street jublade över förslaget men en ovanligt enig ekonomkår sågade det. Kongressledamöterna i Washington verkade inledningsvis vara positiva till Paulsons förslag, men verkar nu i ökande utsträckning se bristerna.

Informationen om detaljerna i Paulsons plan är begränsad, men tanken verkar ha varit ungefär: (i) Problemets kärna är ett marknadsmisslyckande där obligationer (speciellt bostadsobligationer) inte prissätts korrekt. (ii) Staten ska köpa upp dessa problemobligationer. På så sätt träder staten in i stället för den fallerade marknaden. Dessutom kan staten (via något intrikat auktionssystem) köpa tillgångarna till ett förmånligt pris. När stormen har bedarrat kan de då möjligen sälja merparten av obligationerna med vinst eller åtminstone med begränsade förluster.

Ekonomernas kritik gäller speciellt prissättningen. Beror de låga värderingarna av obligationerna verkligen på ett marknadsmisslyckande? Och kan staten värdera obligationerna bättre än marknaden? Det finns olika alternativa förslag på hur krispaketet bör utformas, men merparten innebär att det statliga stödet måste förenas med statligt (del)ägarövertagande, ungefär som efter den svenska bankkrisen i början av 90-talet.

Här hemma behöver vi nog inte oroa oss för förslag liknande Paulsons. Vid dagens möte med nationalekonomiska föreningen meddelade Anders Borg tydligt dels att finansdepartementet kan tänkas stödja banker vid en allvarligare kris, dels att sådant stöd endast kan komma i fråga om staten också får en ägarandel i banken.

Länktips: AFV, AB, DN, E24, E24