Vi nationalekonomer är ofta kritiska till särintresseorganisationer, men de kanske vi inte borde vara. De fyller en viktig samhällsfunktion.

För en vecka sedan hade jag förmånen att delta i Kungliga Vetenskapsakademins (KVA) högtidssammankomst. Preses Bo Sundqvist höll ett anförande som bland annat innehöll en känga till politikerna att inte styra forskningen med riktade satsningar, att forskningen behöver mer resurser och att forskare inte ska ställas inför kortsiktiga produktionskrav. Jag håller visserligen huvudsakligen med honom om dessa åsikter, men samtidigt slogs jag av att KVA representerar ett särintresse, nämligen sådana som jag själv, forskare.

Nationalekonomer är ofta kritiska till särintressen. Här på Ekonomistas har vi kritiserat bondeorganisationer för jordbruksstödet, fiskarna för överfisket och Hyresgästföreningen för kaoset på bostadsmarknaden. Nationalekonomer kritiserar också ofta fackliga organisationer för att försöka gynna ett särintresse (de som har jobb) på bekostnad av ett annat (de som inte har jobb). Alla välorganiserade särintressen är förstås noga med att hävda att de inte bara representerar ett särintresse utan att deras sak gynnar hela samhället. Det gör både LRF och KVA, men eftersom jag är forskare tycker jag att KVA representerar allmänintresset betydligt bättre.

De flesta av dessa organisationer fyller nog dock en viktig funktion. De hjälper politikerna att fatta bättre beslut. Politiskt beslutfattande är väldigt komplext. Varje beslut påverkar en mängd olika grupper på oanade sätt. Särintresseorganisationer kan bidra med värdefull information om hur en grupp påverkas av ett visst politiskt beslut som skulle vara svårt eller kostsamt att annars ta reda på. Detta betyder förstås inte att man skall lita på särintressen eller göra precis som de säger, men däremot kan man dra nytta av den information om politikens konsekvenser som de sitter inne med. Det är förstås en hypotes som är omöjlig att testa, men på det hela taget misstänker jag att samhället ändå mår bättre av alla dessa särintresseorganisationer än helt utan dem.

Båda synsätten finns naturligtvis representerade i nationalekonomisk teori. Det negativa synsättet att särintressens påverkan kan stå det övriga samhället dyrt har sitt ursprung i public choice-skolan och bland annat Mancur Olsons The Rise and Decline of Nations. Som påpekas av bland andra Torsten Persson och Guido Tabellini i avsnittet om lobbying i deras lärobok Political Economics kommer dock särintressena att spelas ut mot varandra och inte göra någon skada om det inte finns några oorganiserade intressen. Det mer positiva synsättet att särintresseorganisationer kan sitta inne med värdefull, men föga trovärdig, information diskuteras bland annat i Gene Grossman and Elhanan Helpmans Special Interest Politics.

En av de stora utmaningar vi står inför är hur den offentliga sektorn ska ha råd med sina långsiktiga åtaganden. Vården blir allt dyrare, dels på grund av den teknologiska utvecklingen, dels på grund av demografiska förändringar. Ovanpå detta ska stora kullar med pensionärer försörjas och äldrevården kommer att blir dyrare. Dessutom borde skolklasserna bli mindre, liksom dagisgrupperna. Eftersom utrymmet för skattehöjningar är begränsat är det en underdrift att säga att den offentliga sektorn står inför allvarliga försörjningsproblem.

Medan seriösa debattörer funderar kring höjd pensionsålder, ökad avgiftsfinansiering och hårdare prioriteringar i den offentliga sektorn kastar Folkpartiledaren fram förslaget att staten ska betala för folks privata städning. I stället för att peka på nödvändiga gränser för den offentliga sektorns åtaganden öppnar alltså Jan Björklund upp för en helt ny form av gränslöshet. Detta kan bara karakteriseras som ansvarslöst.

En av det bästa sakerna med att vara på resande fot är att man får tillfälle att läsa det där som man har tänkt läsa i flera år, men som inte har blivit av.  Under mitt senaste flygäventyr roade jag mig med att läsa  Tim Besleys bok Principled Agents? The Political Economy of Good Government som han skrev efter att ha hållit mycket intressantsa Lindahl-föreläsningarna i Uppsala för ett par år sedan. Läsandet fick mig att fundera kring två begrepp som vi ofta använder oss av, nämligen marknadsmisslyckanden och politikmisslyckanden.

Ett av de främsta budskapen i grundkursen i offentlig ekonomi är att offentligt ingripande kan motiveras av marknadsmisslyckande om detta ingripande leder till paretoförbättringar (dvs att nån får det bättre utan att någon annan får det sämre). Detta är en av grundpelarna inom välfärdsekonomin, men som blivit kraftigt attackerad av public choice-skolan. Den senare menar att potentiella politikmisslyckanden är minst lika (om inte mer) allvarliga än marknadsmisslyckande, varför vi bör vara mycket försiktiga med att ropa på statligt ingripande i ekonomin. Tanken är att även om vi som ekonomer kan visa att en korrigerande skatt är önskvärd ur effektivitetshänsyn så finns det ingen garanti för att demokratiskt valda politker kommer att implementera en skatt med samma egenskaper som den optimala skatten.

Det som gör det svårt att döma i denna konflikt, vilket Besleys bok gjorde mig uppmärksam på är att medan det finns en  klar och allmänt vedertagen definition av vad ett marknadsmisslyckande är, så saknas motsvarande definition för politikmisslyckanden. Hur man definierar politikmisslyckanden är naturligtvis avgörande för vilka policyrekommendationer man ska ge.

I ett bokkapitel i  Encyclopaedia of Public Choice föreslår Besley följande definition:

Ett politikmisslyckande uppstår om det politiska systemet, givet de tillängliga politikinstrumenten, missar att genomföra en åtgärd som skulle innebära en pareto-förbättring.

Är detta en vettig definition? Den ställer i alla fall samma krav på politiken som på marknaden och är liksom paretokriteriet fri från fördelningshänsyn. Enligt denna defintion skulle mutor vara effektiva så länge de värderas lika av den som tar emot mutan som den som ger den (begreppet tar ju inte några fördelningshänsyn). Lobbying som innebär att en massa arbete läggs ner på att påverka politker skulle däremot generellt  innebära ett politikmisslyckande, eftersom det innebär ett slöseri med resurser (om inte de som lobbar med sina påtryckningar lyckas få politikerna att genomföra en paretoförbättring). Notera också att definitionen utgår från de tillgängliga politikintrumenten, dvs det handlar till viss del om en second-best pareto-effektivitet (snedvridande skatter kanske måste användas om klumpsumme-skatter ej är tillåtna).

Sista ordet är förmodlligen inte sagt i frågan vad ett politikmisslyckande är, men  det viktigt att ta med sig är att innan man kritiserar det demokratiska systemet för att vara ineffektivt så bör man tala om vad man menar med ett politisk effektivitet.