Uppdrag Gransknings program “Jobb-bluffen” onsdag kväll den 10 september gick i stort sett ut på att alla aktörer – regeringen, socialdemokraterna, LO, TCO, Riksbanken och Konjunkturinstitutet – istället för att verka för “full sysselsättning” okritiskt accepterar beräkningar av en “jämviktsarbetslöshet” på 6,8 procent, under vilken nivå arbetslösheten inte skulle kunna sjunka utan att inflationen skulle ta fart. Uppdrag Granskning har rätt i att 6,8 procents arbetslöshet knappast kan kallas full sysselsättning. Men det var mycket som oklart och missvisande i programmet.
Uppdrag Granskning förefaller tolka begreppet “full sysselsättning” som en arbetslöshet på noll procent. Detta är förstås en orimlig och missvisande tolkning av begreppet. Istället är det rimligt att med “full sysselsättning” avse den sysselsättning som motsvarar den (lägsta) långsiktigt hållbara arbetslösheten, dvs. den lägsta arbetslöshet som är möjlig att upprätthålla på längre sikt. Denna är större än noll, i och med att det pågår en ständig omvandling i ekonomin när nya verksamheter, företag och jobb tillkommer i olika branscher och olika delar av landet och gamla försvinner, anställda byter jobb, frivilligt eller ofrivilligt, unga och nya grupper kommer in på arbetsmarknaden, osv. Här är det viktigt att inse att nivån på den långsiktigt hållbara arbetslösheten – i motsats till nivån på den genomsnittliga inflationen – inte bestäms av penningpolitiken utan av arbetsmarknadens funktionssätt och strukturella förhållanden. Dessa kan ändras över tid, t.ex. med arbetsmarknadsreformer och nya regler för arbetslöshetsersättning. Den långsiktigt hållbara arbetslösheten kan därför ändras över tiden, och den är inte direkt observerbar och mätbar. Den måste istället beräknas med hjälp av olika ekonometriska (dvs. ekonomiska och statistiska) metoder. Sådana beräkningar är osäkra och kan behöva revideras i ljuset av ny information och insikter.
Som jag har visat i tidigare inlägg så har den genomsnittliga arbetslösheten legat onödigt högt ända sedan 1997, på grund av en för stram penningpolitik och för låg genomsnittlig inflation. Man kan tycka att ett program av Uppdrag Granskning om arbetslösheten i Sverige borde kommenterat detta. Inte minst för att den onödigt höga genomsnittliga arbetslösheten av allt att döma medför att beräkningar av den långsiktigt hållbara arbetslösheten som bygger på historiska genomsnitt leder till en systematisk överskattning, förmodligen på ungefär trefjärdedels procentenhet. Som Uppdrag Granskning nämnde har Riksbanken beräknat ett intervall för den långsiktigt hållbara arbetslösheten på mellan 5 och 7,5 procent, med således en mittpunkt på 6,25 procent. Men denna ligger sannolikt trefjärdedels procentenhet för högt, så en bättre beräkning slutar på en mittpunkt på ungefär 5,5 procent (se detta appendix till protokollet från det penningpolitisk mötet i juli 2012). Detta är nära den beräkning på ungefär 5 procent som Finansdepartementet presenterade i ett utförligt PM våren 2011 .
Den långsiktigt hållbara arbetslösheten brukar på engelska ofta kallas ”the long-run natural rate of unemployment”. Uttrycket “natural” betyder här snarast “oundviklig” än “naturlig”. Federal Reserve kallar den “the longer-run normal rate of unemployment”, relaterar den till sitt mandat för penningpolitiken, “price stability and maximum employment”, och bedömde i januari att den i USA ligger mellan 5,2 och 5,8 procent, dvs. i ett intervall med mittpunkten 5,5 procent.
Den långsiktigt hållbara arbetslösheten skiljer sig från andra begrepp för en mer kortsiktig jämviktsarbetslöshet. Ett sådant är NAIRU (Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment), en nivå för arbetslösheten för vilken inflationen blir konstant. Tanken är att inflationen stiger respektive faller över tid om arbetslösheten är lägre respektive högre än NAIRU. Detta förutsätter dock att Phillipskurvan (sambandet mellan inflation och arbetslöshet) empiriskt är av en viss form, en s.k. ”acceleration Phillips curve”, där förändringen i inflationstakten varierar med arbetslösheten. Om istället Phillipskurvan empiriskt är en s.k. ”level Phillips curve”, där nivån på inflationstakten varierar med arbetslösheten, så blir alla nivåer på arbetslösheten NAIRU. Empiri och analys stöder att Phillipskurvan för Sverige från 1997 är en “level curve”. Ett annat jämviktsbegrepp är ”short-run natural rate of unemployment”, som kan definieras som den arbetslöshet vid vilken inflationen är lika med förväntad inflation. Ett tredje är den s.k. flexpris-arbetslösheten, den arbetslöshet som skulle uppstå om löner och priser var flexibla och inte trögrörliga. De olika kortsiktiga jämviktsbegreppen sammanfaller eller skiljer sig åt beroende på vilka antaganden som görs om den underliggande modellen för ekonomin och arbetsmarknaden. De fluktuerar runt den långsiktigt hållbara arbetslösheten beroende på de temporära störningar ekonomin utsätts för. I praktiken är de kortsiktiga jämviktsbegreppen ofta inte särskilt precist definierade och tämligen godtyckliga.
Den höga arbetslösheten i Sverige har lett till ökad långtidsarbetslöshet. Långtidsarbetslösa får sämre kontakt med arbetsmarknaden och har svårare att få jobb. För att i ett sådant läge få ner långtidsarbetslösheten så att även de långtidsarbetslösa får jobb krävs då extra hög efterfrågan på arbetskraft. Detta kräver en extra expansiv penningpolitik och kan kräva att man skjuter över inflationsmålet en tid. Eftersom inflationsmålet inte kan uppfyllas vid varje tidpunkt utan ska uppfyllas i genomsnitt, så är det helt förenligt med Riksbankens inflationsmål att låta inflationen skjuta över målet lika mycket och ofta som man skjuter under.
Sammantaget har Uppdrag Granskning knappast bidragit till att öka kunskapen om full sysselästtning, arbetslösheten och deras bestämningsgrunder.
Ekonomistas 
“Tappar Sverige konkurrenskraft så blir mina medlemmar arbetslösa, och det går snabbt!”
Metalls ordförande Almedalen 2014.
Tack!!! Jag försökte i chatten efter programmet få reportern att förstå att han misslyckats med att förmedla vad NAIRU och jämviktsarbetslöshet egentligen är, men han höll såklart inte med. Det är ett allvarligt samhällsproblem att ett program med sådant genomslag kan få komma med så mycket konstigheter, framför allt när de väljer att presentera det som någon slags konspiration. Det är nästan som att man vill nominera dem till VOF:s pris för Årets Förvillare.
Det är UG. Redaktionen utan självinsikt eller verkliga kunskaper. Ivriga att förmedla och spekulera om allt möjligt. En sak är säker, i många reportage utelämnar de 90% av relevant fakta för att kunna göra en bedömning. Jag ser deras program som en orgie i selection bias.
“Istället är det rimligt att med ”full sysselsättning” avse den sysselsättning som motsvarar den (lägsta) långsiktigt hållbara arbetslösheten, dvs. den lägsta arbetslöshet som är möjlig att upprätthålla på längre sikt.”
Varför är det rimligt? Om du är ideologiskt och empiriskt övertygade att många människor måste vara arbetslösa, med den låga disponibla inkomst det innebär, för att ekonomin ska ha vissa egenskaper du värderar högt så verkar det mer sakligt och ärligt att säga “jag vill se X tusen arbetslösa” och inte dölja det bakom en uppsminkad term som “full sysselsättning”.
Jeremy, i inlägget försäker jag förklara varför det är omöjligt att uppnå en arbetslöshet på noll procent. Det är inte rimligt, anser jag, att definiera “full sysselsättning” som någonting som är ouppnåeligt. Därför är det rimligt att definiera full sysselsättning som motsvarande lägsta hållbara arbetslöshet. Det är för övrigt inte särskilt originellt. Som jag påpekar definierar Federal Reserve “maximum employment” på motsvarande sätt.
Den lägsta hållbara arbetslösheten kan inte påverkas med penningpolitiken, eftersom den bestäms ju av arbetsmarknadens och lönebildningens funktionssätt. Däremot kan den påverkas och sänkas med politiska åtgärder som förbättrar arbetsmarknadens och lönebildningens funktionssätt. Det PM från Finansdepartementet som jag hänvisar till handlar just om hur mycket olika åtgärder inom arbetsmarknads- och skatteområdet kan ha minskat den långsiktigt hållbara arbetslösheten. Det rekommenderas som läsning.
@Lars Det är fullt möjligt för staten att agera employer of last resort för alla arbetslösa medborgare. Därför är det inte omöjligt att uppnå full sysselsättning. Måhända ogillar du av ideologiska och/eller andra skäl sådana åtgärder. Kanske kan du ge även goda argument för att vi bör avstå sådana åtgärder. Men det ruckar inte på faktumet att du i så fall bara allt beaktat accepterar en situation med en arbetslöshet på en nivå som är högre än vad det är möjligt att få ner den till. “Full sysselsättning” är inte en saklig beskrivning av den situationen utan termen tycks ha en ideologisk, skönmålande funktion.
Enligt det moderna sättet att se på ekonomi är det bättre att låta några lida hårt (ofta de svaga och mindre produktiva, alternativt de födda i fattiga/utsatta områden) för att de andra ska få det väldigt mycket bättre. Det kan ses som orättvist med tanke på att du inte väljer dina föräldrar. Men att staten ska anställa alla rester från det privata blir dyrt och sätter Sverige i ett dåligt läge utifrån ett konkurrensperspektiv? Sen har vi ju den här högertanken om att fattiga inte vill arbeta, dom är lata och vill leva på bidrag.
Trams. Vilket modernt sätt menar du skulle ha de värderingarna? Jag finner det synnerligen omodernt, på gränsen till omänskligt.
@Jeremy
Kan man rösta om att gravitationen ska upphöra?
Ser fram emot UG-redaktionens svar på denna grundliga kritik.
Håller med om att det var ett mycket dåligt program.
Den intressanta frågan att besvara är på vilket sätt den långsiktigt hållbara arbetslösheten kan minska.
Om vi säger att arbetslösheten ligger på 8% (400 000) långtidsarbetslösheten på 2,5% och korttidsarbetslösheten på 5,5%. Du skriver att om Riksbanken följt inflationsmålet på 2% så skulle arbetslösheten minskat med en procentenhet ( 50 000 ). Hur är de med de övriga 4,5% korttidsarbetslösa? Kan Riksbankens penningpolitik inte påverka dessa?
e.lind, den långsiktigt hålbara arbetslösheten bestäms inte av penningpolitiken, se kommentaren ovan.
När det gäller hur penningpolitiken påverkat den faktiska arbetslösheten kommer inte siffran
50 000 från mig. Vad jag sagt är att 1997-2011 har arbetslösheten blivit i genomsnitt ungefär 0,8 procentenheter för hög, vilket med det genomsnittliga antalet personer i arbetskraften under denna period motsvarar 38 000 arbetslösa. Dessutom har jag sagt att penningpolitiken med höjd ränta från sommaren 2010 medfört ungefär 1,2 procentenheter högre arbetslöshet under 2013, vilket med nuvarande antal personer i arbetskraften motsvarande 60 000 arbetslösa.
Penningpolitiken påverkar korttidsarbetslösheten mer än långtidsarbetslöshet. Men när kortidsarbetslösheten är hög under en period blir somliga långtidsarbetslösa och långtidsarbetslösheten stiger. Om korttidsarbetslösheten är mycket låg och således efterfrågan på arbetskraft hög så får en del långtidsarbetslösa jobb och långtidsarbetslösheten sjunker.
Tack för svar.
Det jag tyckte var lite konstigt var att den skattade jämviktsarbetslösheten kunde ligga på 5-6%
när långtidsarbetslösheten ligger på 2-3% som den gjort de senaste 10 åren. Trodde man kunde
sätta likhetstecken mellan långtidsarbetslöshet, strukturarbetslöshet och jämviktsarbetslöshet.
Medveten om att jämviktsarbetslösheten är en empiriskt skattad variabel, men hur kan en del av korttidsarbetslösheten vara en del av jämviktsarbetslösheten?
Ingen expert på svensk arbetsmarknad och det var länge sedan jag läste om Nairu och jämviktsarbetslöshet. Kanske dags att uppdatera sig. PM:et från Finansen verkar intressant.
Kollade i en gammal makrobok och upptäckte att jag gjort tankefelet att likställa korttidsarbetslöshet med konjunkturarbetslös ( som Riksbanken kan påverka ) och inte tagit med friktionsarbetslösheten som en del av korttidsarbetslösheten ( som Riksbanken inte kan påverka). Jämnviktsarbetslösheten definieras som summan av friktions- och strukturarbetslös. Du kan därmed bortse från min kommentar.
SvD återgav dessutom programmet i en artikel en dag eller två senare, och utan ett uns av reflektion, fördjupning, eller kritik. Jag blev så irriterad att jag skrev till Fredrik Karén (ansv. utgivare) och påtalade detta:
“Oansvarig och oseriös journalistik: ‘Formel: Hundratusentals arbetslösa håller inflation nere’
—————————-
Hej Fredrik,
Tack för en bra tidning. Ett undantag i er i övrigt goda journalistik är ovan nämnda artikel. Jag anser den vara oansvarig och oseriös av följande anledning:
1. Reproduktion av andras arbete: Er artikel är en återgivning av delar av Uppdrag Granskning, utan att ni i någon större utsträckning tillför eller nyanserar frågan. Jag ställer mig frågande till den ambitionsnivån – att som betalande prenumerant få ta del av en ren återvinning av vad andra journalister gör för andra nyhetsmedium.
2. Polemisk och förenklande, gränsande till fördummande: Journalistik, i alla fall god dagstidningsjournalistik à la The Guardian eller The Times (i motsats till kvällstidningars dravel såsom The Sun eller The Daily Mail), torde ha som åtminstone ett av sina primära syften att ge läsarna ett expanderat faktaunderlag, en mer nyanserad och problematiserad förståelse och en ökad förmåga att därigenom själva bilda sig en mer välgrundad uppfattning i olika frågor. Att då välja att okritiskt återge den extremt polemiska journalistik som Uppdrag Granskning står för är inte alls problematiskt, förutsatt att detta kompletteras med fördjupningar, frågeställningar och ytterligare fakta. man hade t.ex. kunnat utvidga resonemanget om NAIRU-modellen, eller se rent statistiskt på hur det förhåller sig med relationen mellan arbetslöshet och inflation i Europa eller världen de senaste 30 åren. Detta är ju inte speciellt svårt och resulterar genast i en otvetydigt högre nivå av journalistik och läsvärde.
3. Artikeln får det att framstå som att 0% arbetslöshet är en möjlighet men att S och M är “nöjda” om man kommer ner till 7% arbetslöshet. Det är självklart inte så att S och M är “nöjda” med 7% arbetslöshet, det är ju vanvettigt att ens tro det. Än en gång borde man nyansera framställningen, och tillföra eget kritiskt tänkande till ursprungsmaterialet, genom att framhålla att det exempelvis finns olika typer av arbetslöshet såsom strukturell arbetslöshet, friktionsarbetslöshet, självvald arbetslöshet och ofrivillig arbetslöshet och förklara vad respektive begrepp står för. Det ger en nyanserad bild av arbetslöshetens många facetter, hur olika de är och hur vissa typer av arbetslöshet kan vara lättare att angripa än andra. 0% arbetslöshet är omöjligt. Den målsättningen är lika verklighetsfrånvänd som nollvision i trafiken. Att sträva i den riktningen är såklart rätt, men att sätta ett 0-mål eller ens antyda att det är möjligt är i fullkomlig avsaknad av verklighetsanknytning.
Vänliga hälsningar,
Niclas Düring”
Har ännu inte fått något svar.
Mvh,
Niclas
Bra synpunkter. Dela gärna eventuellt svar.
Nollvisionen för trafiksäkerhet är inte verklighetsfrånvänd. Tvärtom har den påtagligt bidragit till att antalet dödade i trafiken har minskat kraftigt, inte bara i Sverige utan även i andra länder som har anammat “Vision Zero”.
Nu innebär dock inte Nollvisionen att ingen människa någonsin ska dödas i trafiken. För det första, eftersom en vision inte är ett mål. Målet är högst 220 dödade år 2020, ett mål som vi av allt att döma kommer att nå. Men för det andra eftersom Nollvisionen innebär att den trafikant som följer trafikreglerna och iakttar rimlig försiktighet inte ska riskera att omkomma till följd av enkla misstag. Nollvisionen gör inte anspråk på att kunna rädda livet på de trafikanter som uppträder på ett sätt som ligger utanför systemgränserna, exempelvis genom att köra avsevärt fortare än tillåtet, låta bli att använda säkerhetbältet eller färdas påverkad av alkohol eller andra droger.
Nollvisionen innebär dock även, att systemutformaren (Trafikverket, kommunerna m.fl.) också har ett ansvar för att påverka dem som inte följer reglerna. Då kan det handla om system i fordonen som gör det omöjligt att köra fortare än tillåtet, alkolås eller bältespåminnare som gör att bilen inte kan startas om inte alla har bältena på.
Nollvisionen har ändrat synsättet på trafiksäkerhet och flyttat fokus från olyckorna till skadorna. Exempelvis blir det fler olyckor när man bygger om en signalreglerad korsning till en cirkulationsplats. Men de olyckor som inträffar är betydligt mindre allvarliga och risken att dödas minskar avsevärt.
Sedan Nollvisionen lanserades 1995 har antelt dödade i vägtrafiken i Sverig sjunkit till under hälften. Det är en utveckling som knappast hade varit möjlig utan Nollvisionen.
Jag har en fråga här då i relation till att systemet på ett sätt kräver att det finns arbetslöshet om jag förstår saken rätt? Om det nu stämmer det jag säger, vad ska en då göra med stackarna som står utanför?
Se till att de kommer i jobb så snart det går, och att det inte är samma stackare hela tiden.
Diffus och oklar kritik
Lars E O Svensson har tittat på Uppdrag Granskning. Han skriver att programmet är ”oklart och missvisande”. Tyvärr är hans kritik något diffus och oklar.
Det enda konkreta han påpekar är att SvT ”förefaller tolka begreppet full sysselsättning som en arbetslöshet på noll procent”. Reservationen i hans påstående tyder på att han inte tittat tillräckligt noga. Självklart har vi aldrig påstått att regeringen menar en arbetslöshet på noll procent när de utger löften om ”full syssesättning”. Någon form av till exempel övergångsarbetslöshet lär alltid finnas. Var den nivån ligger verkar få forskare vara eniga om. Men ett par procent är en uppskattning som inte verkar orimlig.
Det är kring dessa nivåer som svenska politiker traditionellt syftat till när de historiskt talat om full sysselsättning. Att göra som Lars E O Svensson och finansminister Anders Borg, det vill säga tolka ”full sysselsättning”- begreppet som ”den långsiktigt hållbara arbetslösheten”, det vill säga en arbetslöshet på mellan fem och sju och en halv procent är nog en tolkning som han och den avgående regeringen är relativt ensamma om. Den allmänna uppfattningen om vad full sysselsättning innebär ligger med stor sannolikhet betydligt lägre.
Svensson gör också en felaktig beskrivning av Riksbankens uppfattning. Han skriver om Riksbankens intervall och dess mittpunkt på 6,25 procent. Vad han inte nämner är att riksbankschefen tydligt uttalat att han uppskattar att nivån i dag ligger i den högre delen av intervallet, det vill säga högre än 6,25 och betydligt högre än den uppskattning Svensson och alliansregeringen gör.
Jag noterar också att Svenssons efterträdare i Riksbanken, den tidigare Economistasskribenten Martin Flodén ett par gånger i Ekonomisk Debatt begreppet jämviktsarbetslöshet är omtvistat, att det inte kan observeras och att skattningarna är osäkra. Lägg till att Riksbankens stabschef, Anders Vredin, i en krönika till och med ville slopa begreppet helt och hållet.
Många har uppskattat Lars E O Svenssons orädda argumentation i Riksbanken och hans ifrågasättande av Stefans Ingves oro för skuldsättningen. Men bara för att någon är respekterad för sitt civilkurage betyder det inte att han alltid har rätt.
Svenssons argumentation mot dem som försöker varna för en svensk bolånebubbla har pågått länge. När jag träffade Svensson och drack en kopp kaffe på hans kontor i juni i år undersökte jag förutsättningarna för att få honom att medverka i Uppdrag Granskning och där kritiskt diskutera teorierna kring jämviktsarbetslösheten. Han ville gärna medverka men han mer intresserad av att tala om hur fel Riksbanken har kring inflation och skuldsättningen och han försökte visa med en lång rad diagram att risken för en bostadsbubbla är mycket låg. Det är samma argumentation han fört i Riksbanken.
Många nationalekonomer hävdade 2007 utifrån matematiska modeller att finanskrisen 2008 var osannolik. Den inträffade ändå. Och det är här jag tror vi kommer till det som är känsligt. Jag har sällan mött så mycket ilska och irritation som när vi granskat den akademiska världen. I vårt program ställer vi inte bara en teori under kritisk belysning utan vi vill också föra en diskussion om hela den neoklassisistiska modellen, en modell jag uppfattar även Lars E O Svensson omfamnar.
Knut Kainz Rognerud
Sveriges Television
Knut, I mitt inlägg skriver jag: “Istället är det rimligt att med ‘full sysselsättning’ avse den sysselsättning som motsvarar den (LÄGSTA) långsiktigt hållbara arbetslösheten, dvs. den LÄGSTA arbetslöshet som är möjlig att upprätthålla på längre sikt.” Notera LÄGSTA (versaler har lagts till). LÄGSTA är alltid underförstått även om det inte skrivs ut.
Frågan gäller vad denna (lägsta) långsiktigt hållbara arbetslöshet beror på, hur den kan beräknas och, inte minst, hur den kan sänkas med olika politiska åtgärder. Det duger inte att som du säga att “ett par procent är en uppskattning som inte verkar orimlig.”
Jag har inte gett en felaktig beskrivning av Riksbankens uppfattning. Riksbankens officiella uppfattning ges i denna fördjupning och presenterades som ett intervall med en mittpunkt på 6,25 procent, även om Stefan Ingves kan ha en personlig uppfattning om att den ligger högre. (Det är direktionen, inte riksbankschefen, som bestämmer Riksbankens uppfattning.) Jag reseverade mig mot den officiella beräkningen och hävdade att 5,5 procent tills vidare var en bättre beräkning. I vänta på bättre och mer tillförlitliga beräkningar håller jag tills vidare fast vid 5,5 procent. I det PM från Finansdepartementet som jag nämner kommer man fram till 5 procent.
Federal Reserve relaterar sitt mål “maximum employment” till den långsiktigt hållbara arberslösheten i USA och FOMC redovisade den i januari till ett intervall (kallat “central tendency”) med mittpunkten 5,5 procent. Det finns förstås ingen anledning till att den långsiktigt hållbara arbetslösheten ska vara densamma i Sverige och USA, med det är intressant att Fed tänker på detta och således samma sätt.
Eftersom Riksbankens strama penningpolitik av allt att döma har lett till högre genomsnittlig arbetslöshet än nödvändigt betyder detta att historiskt genomsnittlig arbetslöshet blir en överskattning av den långsiktigt hållbara arbetslösheten. Detta är inte ointressant i en diskussion av hur stor den långsiktigt hållbara arbetslösheten kan vara.
Eventuella risker med hushållens skuldsättning har knappast med denna fråga att göra, annat än att dessa så småningom har blivit motivet för Riksbankens strama penningpolitik, samtidigt som denna knappast har minskat sådana risker utan snarast ökat den.
Vad som menas med “hela den neoklassiska modellen” är inte klart, liksom vad det har med denna fråga att göra. Här borde det vara sakargumenten som står i fokus.
Jag avstår från att kommentera personangreppen.
Eftersom Lars E O Svensson fortsätter att använda termen “full sysselsättning” på ideologiskt, skönmålande vis upprepar jag min poäng från tidigare: Det är fullt möjligt för staten att agera employer of last resort för alla arbetslösa medborgare. Därför är det inte omöjligt att uppnå full sysselsättning i betydelsen att alla har arbete.
Det är fullt möjligt för staten att ta den rollen om man inte kan tänka sig något bättre att använda skattepengar till, men det räcker inte för din definition av full sysselsättning: du måste också hitta alla som inte jobbar – rimligen med viss framförhållning – och tvinga dem att ta dina jobb.
“Många nationalekonomer hävdade 2007 utifrån matematiska modeller att finanskrisen 2008 var osannolik. Den inträffade ändå.”
Bara för att något har en låg sannolikhet så kan det faktiskt inträffa. Att en händelse har inträffat som på förhand bedömdes som osannolik betyder inte att det var en felaktig bedömning från början.
Det kan mycket väl vara så att modellerna underskattade sannolikheten, men att finanskrisen skedde är inte ett bevis för att modellerna hade fel (om nu inte modellerna bedömde att det var 0 procent sannolikhet att finanskrisen skulle inträffa)
Vissa uttalar sig innan de tänker. Att SVT sysslar med denna hobby är välkänt, särskilt inom nationalekonomi där den samlade kunskapen på SVT går mot gränsvärdet noll.
Vad som är osannolikt är inte detsamma som statistiskt omöjligt, men som vetenskaplig metodik visar SVT hur ytterst lite de kan. Det finns anledningar till att ni har så extremt lågt förtroende i er massmediala rapportering när det gäller saklig korrekthet.
Knut:
Skriver du på största allvar en rubrik till din egen kommentar?…
Problemet med programmet var att ni hävdade att jämviktsarbetslösheten var opåverkbar storhet:
“Enligt Milton Friedmans modell kan man som lägst sänka arbetslösheten till jämviktsnivå”.
Citat från Den dolda formeln bakom arbetslosheten
Det stämmer inte. Finansdepartementet anordnade ett seminarium 20 maj 2011 på temat
Seminarium om Finansdepartementets beräkningar av förändrad jämviktsarbetslöshet
Där de i inbjudan skriver: “Fungerar arbetsmarknaden bättre kan svensk ekonomi växa i snabbare takt och arbetslösheten sjunka till lägre nivåer utan att det uppstår ett tydligt inflationstryck.”
Frågan ni borde ställa er är vem det är som bluffar om arbetslösheten?
Knut, jag tror min och många andras hållning kan sammanfattas av att det är svårt att ta kritik på allvar när den som framför den inte verkar ha förstått de grundläggande sambanden i det som de avser kritisera. Ni försöker avslöja omständigheter som inte finns.
e.lind bjuder ovan på det kanske enklaste beviset för det. Ett annat sätt att beskriva det är Alliansens arbetslinje. Flera av de stora reformer de genomfört syftar just till att varaktigt sänka arbetslösheten/höja sysselsättningen. Det blir då obegripligt när någon påstår att de tar jämviktsarbetslösheten för given som om den vore opåverkbar. I åtta år har Anders Borg knappt pratat om något annat än hur gärna han vill sänka den (viss överdrift medges).
Visst, sen är inte alla akademiker överens, men att hitta någon ekonom som skriver under på att finanspolitiken inte kan påverka arbetslösheten på längre sikt, det tror jag inte du hittar.
Det som däremot hade varit otroligt intressant – och relevant – hade varit ett program som diskuterade olika partiers syn på hur arbetslöheten genom olika åtgärder ska fås att minska på sikt, inklusive kommentarer från ekonomer. Här ser lösningarna olika ut i olika läger och de berör dessutom grundläggande skillnader i synen på ekonomin och politiken. Minimilöner, a-kasse-nivåer, styrkan hos arbetsmarknadens parter, lönebildningens roll mm mm.
Det är möjligt att här finns en otydlighet i kommunikationen från olika parter (politker m fl) och att det därför inte är så lätt att förstå vad de säger. För mig som ekonom är det ibland svårt att avgöra eftersom jag förstår vad som avses även om det är dåligt/luddigt uttryckt. Om det är fallet är kritik mot det naturligtvis helt på sin plats. Men, det är inte samma sak som att där finns något större bakomliggande att avslöja.
Mvh,
Mårten Bjellerup
Det som hade varit intressant hade varit om ekonomer för ovanlighetens skull kunde vara lite proaktiva (står detta inte i platsannonserna när ni söker jobb?) och föreslå åtgärder för samhället istället för att i efterhand kritisera allt som görs. Arbetslöshet och skolpolitik är exempel där 95% av allt som sägs är just kritik i efterhand.
Håller helt med dig.
Problemet är att de inte jobbar efter en kunskapssökande strategi.
Istället är det den journalistiska dramaturgin och ideologiska föreställningar som sätter restriktioner på tänkandet och utformningen av program.
Givet dessa restriktioner- vad slår en programidé att arbetslösheten beror på en sammansvärjning mellan politiker, arbetsmarknadens parter samt nationalekonomer. Särskilt i en valrörelse som ska hamna om jobben, jobben, jobben. Genialt tycker man om man anser att nationalekonomi inte är en samhällsvetenskap utan en ideologisk maktkonstruktion.
Observera att Knut säger att “…inte bara en teori under kritisk belysning utan vi vill också föra en diskussion om hela den neoklassisistiska modellen”. Nationalekonomi är en bluff inte en vetenskap.
Jag kan naturligtvis ha fel att de inte är postmoderna ideologer och bara är okunniga.
Det troligaste är nog att de är okunniga ideologer.
“Jag har sällan mött så mycket ilska och irritation som när vi granskat den akademiska världen.”
Subtil ad hominem där och kanske inte helt relevant avseende kritiken i inlägget.
Problemet är att programmet inte är särskilt tydligt kring forskningen på området. Programmet antyder också en massa saker, t.ex att ledande politiker accepterar en arbetslöshet som den nuvarande. Detta är ett mycket fult och ansvarslöst sätt att presentera något på om man säger sig vilja föra en seriös debatt. Det funkar dock väldigt bra i tv-mediet.
Att Knut tolkar Anders Borgs användning av begreppen full sysselsättning och långsiktigt hållbar arbetslöshet som något som för alltid skall ligga på mellan 5-7,5%, utan möjlighet att påverka, och sedan sätter detta i motsatsförhållande till de 1-2% som gällde tidigare, visar mest på hans egen okunnighet. Alternativt försöker han förvränga bilden av oklar anledning. Jag tycker man kan kräva mer av Sveriges främsta granskande program. Vill man hävda att den akademiska världen har fel så finns det fullt av möjligheter att göra det, men då måste man dels se till att vara saklig och dels använda sig av annat vetenskapligt grundat material. Inte antydningar och tyckande.
Knut,
Så här är det. Enligt Milton Friedmans modell kan man med penningpolitik som lägst sänka arbetslösheten till jämviktsnivån utan att inflationen påverkas.
Så här skriver UG: “Enligt Milton Friedmans modell kan man som lägst sänka arbetslösheten till jämviktsnivån.” Punkt. (länk)
Jag tycker inte det är ok, Knut, att utelämna [med penningpolitik] och [utan att inflationen påverkas] när man presenterar modellens anspråk. Ni får det ju faktiskt att framstå som om ekonomer förordar att långtidsarbetslösa är nödvändiga. Jag tycker det är lite förolämpande men framför allt är det osakligt. Det är också lite förvånande att ni tror ni kan ro hem en sådan vinkel med tanke på hur ekonomer på denna blogg, i finanspolitiska rådet, och riksbanken, har skrivit om problemet med långsiktig arbetslöshet, med förslag (och kritik mot) på strukturåtgärder.
Det är en formidabel underskattning av hur pålästa samhällsintresserade människor är. Era tittare förtjänar större tilltro.
Även nästa stycke: “Och enligt det uppdrag riksdagen gett åt Riksbanken är att inflationsbekämpningen är så viktig att arbetslösheten aldrig får bli noll.” har betänkliga brister (utöver de grammatiska). Är det verkligen konstigt att Lars EO Svensson skriver att ni tycks mena att arbetslösheten borde vara noll, när ni skriver på det sättet? Om du upplever den efterföljande diskussionen som diffus har du faktiskt ett visst ansvar själv.
Till sakfrågan: Det är såklart möjligt med en mycket låg jämviktsarbetslöshet, och det finns ingenting som hindrar politiker från att arbeta mot detta — dock med andra medel än genom sedelpressarna. Detta är också vad som lärs ut på grundutbildningar i nationalekonomi. Men detta förstår du själv, eller hur? Det är som man brukar säga inte rocket science.
Min egen tolkning är att Svt och UG-redaktionen varit ordentligt bakbundna under valåret och inte fått publicera något som kan tolkas som politiskt vinklat. Så de dammade av Dan Josefssons gamla NAIRU-konspiration från 1997 och körde den istället, eftersom udden tycktes kunna riktas mot hela etablissemanget, både mot M och S.
PS 1: jag håller med om att det är synd att Lars EO Svensson inte kunnat hålla sig ifrån sin riksbankskritik, inte ens i detta inlägg. UG:s problematiska vinkel har väldigt lite att göra med hur jämviktsarbetslösheten faktiskt skattas eller om den svenska riksbanken missat att uppfylla sitt mandat.
PS 2: Nu när jag googlade fram och läste Josefssons ETC-artikel slog det mig hur nära er tes ligger den artikeln. Är det verkligen ok att ligga så nära tidigare reportage? (Nu är jag inte retorisk, utan är genuint nyfiken på vart kraven på originalitet anses ligga på Svt.).
Jag kan hålla med kritiken så till vida att det är mycket underligt att politiker anser att en jämviktsarbetslöhet på 6% är något naturligt. Om vi bortser från en friktionsarbetslöshet på kanske max 2% (folk förlorar ju inte jobb särskilt ofta i Sverige), så är 4% strukturell arbetslöshet väldigt högt. Det går kanske inte att påverka långsiktigt med penningarbetslöshet men det gör det inte mindre underligt att samtliga partier köper idén att det finns en strukturell arbetslöshet på 4%. Det må vara vettigt för riksbanken att fokusera på NAIRU, men för politiker kan man ju verkligen kräva offensiva reformer för att få ner strukturarbetslösheten.
Som Knut Kainz Rognerud påpekar i sin kommentar har jag i Ekonomisk Debatt (här och här) påpekat att ”jämviktsarbetslösheten” är svår att skatta och ett omtvistat begrepp. Min åsikt om det är inte unik. Till exempel har även mina kollegor Anders Vredin (här) och vice riksbankschef Per Jansson (här och här) kritiserat hur jämviktsarbetslösheten används alltför okritiskt i vissa sammanhang. Och jag känner faktiskt inte till någon på Riksbanken som har en annan uppfattning om detta.
Men att utifrån dessa observationer landa i Uppdrag Gransknings slutsatser är helt orimligt.
Låt mig formulera kritiken mot Uppdrag Gransknings ”Jobb-bluffen” på ett lite annat sätt än Lars. Först några citat från programmet:
Att löftena inte är mycket värda beror enligt programmet på politikerna har gett Riksbanken i uppdrag att stabilisera inflationen, och att Riksbanken utgår från Milton Friedmans teori om jämviktsarbetslösheten:
Som många har noterat här på Ekonomistas och på andra ställen är slutsatsen i Uppdrag Granskning mycket märklig. Visst stämmer det att Riksbanken kommer att försöka se till att ekonomin följer en balanserad utveckling där till exempel arbetsmarknaden inte är överhettad. Men därav följer ju inte att politikerna saknar förmåga att påverka arbetslösheten. Slutsatsen är förstås att politikerna för att varaktigt sänka arbetslösheten måste använda åtgärder som gör att en lägre arbetslöshet är förenlig med en hållbar ekonomisk utveckling. Och det är precis det politikernas förslag syftar till. Åtgärder som påverkar arbetslöshetens ”jämviktsnivå” kan falla inom många områden utöver den rena arbetsmarknadspolitiken, till exempel utformningen av skatte- och utbildningssystemen. Politikerna kan alltså varaktigt sänka arbetslösheten även om Riksbanken försöker stabilisera arbetslösheten kring en jämviktsnivå. Någon jobb-bluff rör det sig därför inte om.
Till denna kritik av den grundläggande argumentationen i Uppdrag Gransknings ”Jobb-bluffen” vill jag även förtydliga att Riksbanken inte arbetar med jämviktsarbetslösheten på det sätt som programmet antyder. Som har framgått ovan är det många på Riksbanken som tvivlar på att ”jämviktslöshetsarbetslösheten” är ett begrepp som är användbart för praktiskt policyarbete. Det kan därför knappast vara överraskande för någon att våra räntebeslut inte mekaniskt utgår från hur arbetslösheten förhåller sig till sin jämviktsnivå. Vi producerar inte ens någon specifik skattning av jämviktsarbetslösheten. På senare tid har vi bedömt att jämviktsnivån ligger i det breda intervallet 5 till 7,5 procent. Och åtminstone sedan hösten 2008 har vi varit övertygade om att resursutnyttjandet är lågt, på både arbetsmarknaden och andra marknader.
Jag vill också påpeka att våra räntebeslut inte heller baseras på någon specifik modell. Vi använder ett flertal ekonomiska och statistiska modeller i kombination med annan information och subjektiva bedömningar för att göra en samlad bedömning av ekonomins resursutnyttjande. Läget på arbetsmarknaden utgör en del av den bedömningen. Bedömningen av resursutnyttjandet är sedan en av flera faktorer som påverkar räntebesluten.
Martin, diskussionen blir nog klarare om man skiljer på de olika jämviktsarbetslöshetsbegreppen. Det är ju olika arbetslöshetsgap i “Phillipskurvan” (som sammanfattar den i varje period möjliga avvägningen mellan inflation och arbetslöshet) och i Riksbankens “förlustfunktion” (som sammanfattar målen för penningpolitiken och därmed den önskvärda avvägningen mellan inflation och arbetslöshet).
I Phillipskurvan är det gapet mellan arbetslösheten och kortsiktiga jämviktsbegrepp, som ofta är oklart definierade och där nivån kan variera betydligt över tid. Dessa gap antas vara de som påverka lönebildningen och inflationen. Men inflationen påverkas av fler faktorer, och man kan diskutera hur användbara de olika kortsiktiga arbetslöshetsgapen är för att förklara inflationen.
I förlustfunktionen är det relevanta gapet det mellan arbetslösheten och den (lägsta) långsiktigt hållbara arbetslösheten. Denna förändras rimligtvis normalt tämligen långsamt över tiden. Därför är det betydligt lättare att beräkna den långsiktigt hållbara arbetslösheten än de kortsiktiga jämviktsbegreppen. (Det hjälper också att den är bättre definierad än de kortsiktiga jämviktsbegreppen.)
Utan att beräkna den långsiktigt hållbara arbetslösheten är det svårt att bedöma huruvida penningpolitiken stödjer den allmänna ekonomiska politikens främsta mål, full sysselsättning (i enlighet med vad Riksbankslagens förarbeten (s. 1) säger: ”Såsom myndighet under Riksdagen ska Riksbanken därutöver, utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet, stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå hållbar tillväxt och hög sysselsättning”).
Den livliga diskussion för knappt 10 år sedan i Ekonomisk Debatt som du hänvisar till gäller nog främst de kortsiktiga jämviktsbegreppen. (Dessutom tar denna diskussion inte hänsyn till att inflationen i genomsnitt blivit lägre än arbetsmarknadsparternas förväntningar, att detta av allt att döma lett till högre genomsnittlig arbetslöshet än nödvändigt och medför vissa komplikationer i beräkningarna.)
Till skillnad från Lars Svensson fick jag inte intrycket av Uppdrag Gransknings program om arbetslöshet att redaktionen ansåg att full sysselsättning skulle tolkas som noll procent. Vad som sägs är, om jag minns rätt, att arbetslösheten var lägre på 1970- och 80-talen, ofta runt 2-3%. Vilket den ju var. Samt att inflationsmålet inte prioriterades lika högt som idag. Vilket det inte gjorde.
Jag undrar om inte Friedmans teori om jämviktsarbetslöshet ökat den allmänna betoningen på inflationsmålet? Dessutom har vi importerat den starka betoningen av inflationen från en av våra viktigaste konkurrentländer – Tyskland, som har bittra historiska erfarenheter av hyperinflation.
Mycket står på spel: 1) Låga inkomster och långtidsarbetslöshet bidrar till förtida död i sådan omfattning att Göran Therborn vid Cambridge talar om “The Killing fields of inequality”. En svensk stor studie i slutet på 90-talet, med kontroll för hälsa före arbetslöshet, visade på en förtida ökad dödsrisk på cirka 2,5 %. EU:s ökade arbetslöshet med cirka 10 miljoner torde gissningsvis kunna räkna förtida döda i hundratusental.
2) Alltsedan William Kornhauser “Politics of Mass society” vet vi att människor med färre sociala band än andra till exempel på grund av arbetslöshet visar en ökad tendens att tillhöra totalitära organisationer. Jag undrar om det inte är anledningen till ökat folkligt stöd till extrem-högern i Europa och i USA och i krisens spår.
Joseph Stiglitz, pristagare till Nobels minne, skriver i “The Price of Inequality”:
“Imagine how diffrent monetary policy might have been if the focus had been on keeping unemployment below 5 percent, rather than on keeping the inflation below 2 percent.” (s. 239) Han konstaterar att Västeuropa och USA inte haft problem med inflation på över en tredjedels århundrade. Han fortsätter: Att fokusera allt för mycket på gårdagens problem kan distrahera oss från att ta i tu med mer akuta samhällsproblem, såsom arbetslösheten. (s. 240)
Uppdrag Granskning ska ha beröm för att de tar upp mycket av makroekonomins och den monetära policyns stora betoning på inflation på bekostnad av andra mål såsom arbetslöshet. Jag konstaterar att Stiglitz gör det samma i hans bok.
Det kan kanske hos befolkningen smyga sig in den misstanken att extra-vetenskapliga värderingar smyger sig in i denna avvägning mellan inflation och arbetslöshet samt att denna avvägning till del beror på var man själv så att säga befinner sig. Till exempel om man tillhör en välavlönad elit eller inte.
Mycket bra inlägg av Michael Glemdal! Jag håller med på alla punkter. Dessutom bör det läggas till att det idag i högre grad än tidigare finns en stigmatisering av arbetslösa. Retorik som länge florerat i en amerikansk politisk kontext med tal om “lazy poor” och dylikt misstänkliggörande har kommit in i svensk politiskt samtal. Att bli utsatt för ett socialt stigma är en separat skada ovanpå den utsatthet som arbetslöshet i nuläget redan innebär. Som sagt är det möjligt för staten att agera employer of last resort. Jag skulle vilja höra någon ekonom som ogillar förslaget med employer of last resort att lägga ut sin argumentation mot det.
Jag kan ge dig ett bra argument mot att staten ska agera employer of last resort. Det var nämligen det som skedde i Sverige under 80-talet, där staten gick in och antingen stöttade bolag som annars skulle gått under eller anställde folk i offentlig sektor. Det innebar en mycket lägre arbetslöshet än resten av världen under samma period, men också snabbt växande statsskuld. Som bekant slutade det med 90-talskrisen och hög arbetslöshet ändå i slutändan. Att “artificiellt” hålla nere arbetslösheten under dess långsiktiga jämviktsnivå under en längre tid verkar alltså baserat på detta kosta mer än det smakar.
Michael G,
Som jag skrev ovan, min invänding gäller anslaget att det finns något att avslöja. Mig veterligen finns det ingen ekonom som trivialiserar de stora kostnaderna av arbetslöshet, oavsett om de är sedda ur ett individuellt eller samhällserkonomiskt perspektiv. Det finns ingen motsättning mellan diverse politiska förslag som syftar till att sänka den långsiktiga arbetslösheten (genom att öka sysselsättningen) och mot att hålla en låg och stabil nivå på inflationen. Det den diskuterade teorin hävdar är endast att det inte går att långvarigt få ner arbetslöheten genom att föra en mer expansiv penningpolitik (och därigenom ha en inflation som är relativt sett hög).
“Mig veterligen finns det ingen ekonom som trivialiserar de stora kostnaderna av arbetslöshet, oavsett om de är sedda ur ett individuellt eller samhällserkonomiskt perspektiv.”
Det tror jag beror på vad som menas med triviliserar. Jag har inte sett några svenska ekonomer gå ut och explicit säga att det är trivialt om tusentals svenskar dör i förtid på grund av arbetslöshet som hade kunnat åtgärdas. Men jag har inte intrycket att svenska ekonomer skriver så mycket om frågor som förtida död på grund av arbetslöshet heller. Det går att trivialisera genom att ignorera. Men jag är nyfiken på om jag kanske bara missat något här. Har frågan tagits upp här på Ekonomistas tidigare och vilken ställning intog i så fall skribenterna?
Hur låg var arbetslösheten på 80-talet med dagens sätt att räkna alla arbetslösa som arbetslösa i åtgärd?
Från Statistisk årsbok 1985.
1984: 135,5 arbetslösa 199,4 i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Tillsammans 334 900 arbetslösa.
Inte så långt ifrån antalet arbetslösa i dagsläget.
Detta är kanske inte ett helt rätt sätt att jämföra, men det verkar som att vi på den tiden verkligen inte räknade statistiskt som man gjorde internationellt och därmed i realiteten också manipulerade statistiken.
Nationalekonomerna har fått lite av en inflationsbekämpningsknäpp vare sig de jobbar på Finansdepartementet eller Riksbanken. Man borde blåsa på lite mer med finanspolitiken och ge instruktioner till Riksbanken att inte höja räntan så länge arbetslösheten ligger över 5 %. Uppdrag granskning sätter fingret i såret, Riksbanken är en del av bredare kultur som överfokuserar på inflationen och risken för överhettning. Arbetslösheten innebär både större risker och samhällskostnader i nuvarande storlek än inflationen. Det är som om man inte inser det, nationalekonomen ror båten med bred marginal bort från klippmonstret Skylla utan att inse att man då hamnar i malströmmen Karybdis.
Jeremy och Michael, det verkar onekligen som ni inte vet vad ni talar om, och också som ni inte följer Ekonomistas. Med svepande angrepp mot “nationalekonomerna” kommer ni inte långt. Ni kan ju börja med att söka med nyckelordet “arbetslöshet” på Ekonomistas.
Bland annat hittar ni då inlägg från mig där huvudpoängen är att Riksbankens strama penningpolitik lett till onödigt hög arbetslöshet, t.ex. i dessa två inlägg, det ena om arbetslösheten de senaste åren, det andra om arbetslösheten under 1997-2011.
https://ekonomistas.se/2014/02/06/arbetslosheten-och-penningpolitiken-uppdatering-for-helaret-2013/
https://ekonomistas.se/2014/05/05/hur-robust-ar-berakningen-av-den-hogre-arbetslosheten/
Ett annat inlägg handlar om hur den demokratiska kontrollen över Riksbanken kan skärpas
https://ekonomistas.se/2014/05/28/skarp-den-demokratiska-kontrollen-av-riksbanken/
Osv, osv.
För övrigt, Jeremy och Michael, om ni är intresserade av vad en specialist på arbetsmarknadsekonomi, nationalekonomen David Blanchflower vid Dartmouth College, anser om arbetslöshet och dess konsekvenser kan ni läsa vad han skrev den 18 mars 2009 i The Guardian, “Our toughest challenge: Unemployment“. (David Blanchflower var ledamot i Bank of Englands Monetar Policy Committee från juni 2006 till juni 2009.)
Bland annat skrev han detta:
Unemployment hurts. Unemployment has undeniably adverse effects on those unfortunate enough to experience it. A range of evidence indicates that unemployment tends to be associated with malnutrition, illness, mental stress, depression, increases in the suicide rate, poor physical health in later life and reductions in life expectancy. However, there is also a wider social aspect. Many studies find a strong relationship between crime rates and unemployment, particularly for property crime. Sustained unemployment while young is especially damaging. By preventing labour market entrants from gaining a foothold in employment, sustained youth unemployment may reduce their productivity. Those that suffer youth unemployment tend to have lower incomes and poorer labour market experiences in later life. Unemployment while young creates permanent scars rather than temporary blemishes.
When unemployment rises, the happiness of both workers and non-workers falls. Unemployment affects not only the mental wellbeing of those concerned but also that of their families, colleagues, neighbours and others who are in direct or indirect contact with them.
Jag delar hans syn på arbetslösheten och dess konsekvenser.
Michael och Jeremy,
min utgångspunkt är att alla tycker att arbetslöshet bör bekämpas. Det finns liksom ingen vettig anledning till att låta bli. Att ekonomer inte inleder sin analys med detta i olika sammanhang ska inte tas som intäkt för att jag eller någon annan inte tycker det är viktigt. Det är underförstått. Däremot ska den inte bekämpas hur som helst, för vissa av sätten är inte långsiktigt hållbara.
Det som ni och UG verkar missuppfatta är att det skulle finnas något slags normativ avvägning mellan inflation och arbetslöshet i teorin – det finns det inte.
På kort sikt (1-3 år): penningpolitiken påverkar konjunkturen med hjälp av styrräntan. Låg och stabil inflation är nyckeln till en god ekonomisk utveckling på längre sikt, därför finns inflationsmål.
På lång sikt: finanspolitken påverkar arbetsmarknadens funktionssätt och bestämmer därigenom i stor utsträckning hur sysselsättning och arbetslöshet utvecklar sig.
En anledning till denna (något förenklade) uppdelning av både analys och institutionella roller kommer sig av erfarenheterna historiskt att en penningpolitik (och finanspolitik) som är kraftigt expansiv under längre tid ofta motverkar sitt syfte. Först sjunker arbetslösheten pga en förbättrad konjunktur, men sedan kommer överhettning och en kraftig konjunktursvacka vilken höjer arbetslösheten. Därigenom att denna politik inte bedöms som långsiktigt hållbar.
Om ni är oroliga för arbetslösheten bör alltså era frågor om varför inte mer görs för att bekämpa den huvudsakligen riktas till politikerna. Riksbanken kan visserligen påverka, men mer marginellt och inte på lång sikt. Återigen, just denna analys (arbetslöshet/sysselsättning är mkt viktigt och det är fin pol som är huvudansvarig) är i mina ögon huvudanledningen/motivet till Alliansens arbetslinje (oaktat om man nu tycker att den förda politken var rätt avvägd eller inte). Önskar ni lägre arbetslöshet och högre sysselsättning framöver föreslår jag att ni håller tummarna för att den nya regeringen för en politik som åstadkommer just detta.
Mvh,
Mårten Bjellerup