Nationalekonomer om samhället, politiken och vetenskapen
Jag läser i dagens UNT den glädjande nyheten att det blir allt vanligare att äldre som flyttar till serviceboende får ta med sina husdjur. Undantaget är fall då någon i personalen 
är väldigt allergisk. Detta får mig att resa frågan vems rätt som bör väga tyngst, den äldres rätt till ett gott liv eller den anställdes rätt att kunna stanna på arbetslplatsen. I detta fall tycker jag svaret är enkelt: den anställde kan byta arbete, men den gamle kan inte bo kvar hemma.
Några veckor före valet 1998 annonserade Göran Persson (till samtliga närvarandes förvåning) att Socialdemokraternas avsåg att införa en maxtaxa i förskolan om de vann det kommande valet. De officiella motiven till denna reform var att i) förbättra barnfamiljernas ekonomi, ii) öka föräldrars arbetsutbud och iii) ge alla barn tillgång till den pedagogiska verksamheten som bedrivs inom förskolan. Under 2001-2003 infördes reformen ”Maxtaxa och allmän förskola mm”.
Vilka effekter fick då reformen? Ekonomistas har redan tidigare berättat att Perssons vallöfte verkar ha ökat stödet bland småbarnsföräldrar (vilket den cyniske ekonomen misstänker vara det egentliga motivet till reformen), men hur gick det med familjernas ekonomi, arbetsutbud och barnens tillgång till barnomsorg?
Barnfamiljernas ekonomi förbättrades i och med att i stort sett samtliga familjer fick sänkta avgifter. Fördelningsmässigt kan reformen ifrågasättas, då den var regressiv i det avseendet att det framför allt var de mer välbärgade hushållen som fick sänkta avgifter. Arbetsutbudet å andra sidan påverkades inte (se nummer 7 av Ekonomisk Debatt i år), medan antal barn som deltar i barnomsorg trots att deras föräldrar är arbetslösa eller föräldralediga har ökat.
Men maxtaxan hade även en annan effekt, som kanske inte var så väntad: barnafödandet ökade med knappt fem procent som en följd av reformen. Detta framgår av en ny IFAU-rapport skriven av undertecknad tillsammans med Helena Svaleryd och Anna Sjögren. Figuren nedan illustrerar hur baranfödandet har förändrats beroende på hur mycket barnomsorgsavgifterna sänktes för olika hushållstyper.
Vi finner att det vara framförallt hushåll med yngre (än 35 år) och deltidsarbetande kvinnor som reagerade på sänkningen. Bland familjer som redan hade barn är det främst sannolikheten att skaffa ett tredje barn som har påverkats. Eftersom de flesta familjer i Sverige skaffar två barn tyder det ökade antalet tredjebarn på att den totala fruktsamheten ökat och att reformen därmed kommer att ha långsiktiga effekter på barnafödandet. Undrar om Göran Persson anade att hans reform skulle stimulera barnafödandet där den dagen i september?
Vilken effekt hade Saltsjöbadsavtalet?
Löneglidning mellan arbetsplatser och sektorer påstås ofta driva upp löneskillnader. Underförstått är att ju mer centralt förhandlade löner är desto jämlikare blir utfallet. Men ny forskning ifrågasätter denna bild. I ett internationellt och historiskt perspektiv verkar centrala löneförhandlingar inte ha någon tydlig effekt alls på länders löne- och inkomstskillnader.
Det är de amerikanska statsvetarna Ken Scheve och David Stasavage som i en nyligen publicerad studie kartlagt hur olika politiska och arbetsmarknadsrelaterade institutioner utvecklats under 1900-talet och hur de påverkat löne- och inkomstspridningen i flera västländer. Framför allt är det de långa tidsserierna som är nytt i denna studie och som sätter de undersökta institutionerna och deras effekter i perspektiv. Fallet Sverige uppmärksammas särskilt eftersom vårt Saltsjöbadsavtal och långa period av vänsterledda regeringar ger god möjlighet att undersöka vilka fördelningseffekter dessa inslag haft.
Forskarnas slutsats är att det saknas stöd för att länder med centrala löneförhandlingar har jämnare fördelning. Inte heller förefaller införande eller avskaffande av centrala löneförhandlingar minska respektive öka spridningen.
Resultaten är kontroversiella inom forskarvärlden, där den nordiska arbetsmarknadsmodellen ofta framställts som en viktig förutsättning för en exceptionellt jämn inkomstfördelning. Sista ordet är förstås inte sagt. I en ganska ny studie från Uppsala universitet diskuteras huruvida den ökade lönespridningen sedan 1985 kan hänföras till just löneförhandlingarnas minskade centralisering. Författarna utesluter inte detta även om det inte verkar ha haft någon större betydelse. För dem som vill uppnå minskad inkomstspridning med hjälp av en återgång till centrala löneavtal ger forskningen med andra ord begränsat stöd.
För ett tag sedan skrev jag här på Ekonomistas om nationalekonomers språkbruk och hur detta tenderar att reta upp folk utanför vårt forskningsområde. Att säga att en individ har ”valt” sin situation utifrån medvetet handlande verkar uppfattas mycket provocerande. Eftersom jag tycker att ekonomer har mycket klokt att säga har jag funderat på hur vi ska kunna förmedla våra budskap utan att reta upp lyssnaren. I helgen fick ett reportage i radioprogrammet Barnaministeriet om Martina, det första privata barnsjukhuset i Sverige, mig att förstå vad det är vi missar att säga.
För att få vård på Martina måste man antingen ha en privat försäkring eller betala den fulla kostnaden för vården. För sina patienter utlovar sjukhuset bland annat snabbare kontakt med specialistläkare. Martina har blivit kritiserat för att bland annat strida mot FNs konvention om att alla barn ska ha rätt till bästa möjliga hälsa(*). På denna kritik svarar Martinas VD Peter Wasmuth: ”Visionen är att korta köerna och att sjuka barn ska bli friska fort. Alla har råd, det handlar bara om hur man prioriterar.” Här någonstans förstod jag vad det är vi ekonomer missar att säga när vi pratar om det fria valet och som därför blir så provocerande.
Det vi nationalekonomer menar när vi säger att indivder har valt vissa alternativ är att de har optimerat under vissa bivillkor, dvs givet möjligheterna som bl a ges av individers förmågor, samhällets institutioner, den information inviden har m m har individen valt det som han/hon tycker är det bästa alternativet. Detta innebär ju inte att det är samma sak som att säga att individen skulle ha valt detta alternativ om hon kunde ha valt vad som helst.
Vad leder detta till i frågan om privat barnsjukvård? Jo, att Martinas VD förmodligen har missat detta med budgetrestriktioner, och att Martinas kritiker nog bör slipa lite på sina argument: om Martina erbjuder bättre vård än de svenska landstingen, så är det väl snarare det svenska välfärdssamhället som bryter mot FN konventioner och inte ger alla barn den bästa vården.
Eddie Izzard illustrerar med all tydlighet att våra val beror på vår valmängd:
Jag tycker vanligtvis inte att bloggen Freakonomics håller alls samma höga kvalitet som boken Freakonomics. Dagens inlägg av Justin Wolfers är dock ett undantag. Han uppmärksammar läsarna på en ny studie i prestigefyllda British Medical Journal som visar att lycka är smittsamt. Studien hävdar att ju lyckligare dina vänner och vänners vänner är, desto lyckligare blir du. Men i en annan artikel i samma nummer använder några andra forskare samma metod för att visa att längd och acne är precis lika ”smittsamt” som lycka. Budskapet, som knappast kan upprepas för ofta, är förstås att det är skillnad på kausalitet och korrelation. Hela inlägget hittar du här.
Efter räntesänkningen i torsdags kontaktades jag av tre olika tidningar som ville ha kommentarer om vinnare och förlorare. Alla hade ungefär samma utgångspunkt: ”Det är lätt att se vinnare på räntesänkningen, men det måste ju även finnas förlorare. Vilka är de?”.
Allt för ofta verkar media vilja se den ekonomiska politiken som ett nollsummespel där varje vinnare måste motsvaras av en förlorare. I själva verket syftar den ekonomiska politiken vanligen till att ge bättre förutsättningar för ekonomin som helhet. Ofta medför politiken viss omfördelning av resurser, men ibland är det helt enkelt så att alla vinner på en god ekonomisk politik.
I och med att socialförsäkringarna byggdes ut i Sverige under 1900-talet har det uppstått ett dubbelt välfärdssystem där staten ansvarar för individer som omfattas av socialförsäkringarna, medan kommunerna har det yttersta ansvaret för oförsäkrade individer. Det är visserligen Arbetsförmedlingens (Af) uppgift att erbjuda samtliga arbetslösa sin service, men i många kommuner finns uppfattningen att Af inte gör tillräckligt för indivder som inte har A-kassa. Eftersom det idag är kommunerna som står för försörjningen för dessa (i form av försörjningsstöd) så har det i de allra flesta kommuner uppstått parallella arbetsmarknadspolitiska program i kommunal regi.
Det finns ett flertal problem med en sådan organisation. För det första uppstår dubbelarbete och risk för att individer hamnar mellan stolarna utan att veta vem de ska vända sig till. För det andra uppstår risk för målkonflikter och övervältringar mellan stat och kommun. För det tredje saknar Af såväl incitament att hjälpa denna grupp som möjligheter att införa sanktioner för dessa grupper om de inte söker anvisat arbete. Slutligen lider de kommunala programmen av dålig dokumentering i form av vad åtgärderna består av samt vilka som deltagit, vilket gör effektutvärdering i stort sett omöjlig.
”Låt socialtjänsten arbeta med sociala problem och låt arbetsförmedlingen ansvara för arbetsföra bidragstagare!” Det är en av de slutsatser som SNS Välfärdsråd 2008 idag presenterar i sin rapport Fattigdom i folkhemmet – från socialbidrag till självförsörjande. För att förtydliga och garantera att denna uppdelning fungerar föreslår rådet följande punkter 
:
Genom att organisera arbetet på detta sätt vinner vi en massa fördelar. Vi undviker dubbla organisationer, individer som hamnar mellan stolarna, orimliga krav som ställs på hjälpsökande med stora sociala problem, målkonflikter och övervältringar mellan stat och kommun, samt ökar incitamenten för Af att prioritera oförsäkrade och ger dessutom Af möjligheter att införa sanktioner mot dessa grupper.
SNS Välfärsråd 2008 består av undertecknad (a.k.a. Ekonomistas-Eva), Matz Dahlberg, Karin Edmark och Jörgen Hansen. Rapporten kan beställas från SNS.
Valet 2010 är för tillfället nästan lika långt bort som valet 2006. Socialdemokraterna sitter i arbetsgrupper och diskuterar politiken inför nästa valrörelse och frågan om vänsterpartiets medverkan eller inte i en eventuell framtida regering är infekterad. Alliansen i sin tur har fullt upp med finanskrisen, och hur de ska övertyga väljarna om att det ökade ”utanförskapet” som lågkonjunkturen kan väntas leda till inte är deras fel när de nu har hävdat att det minskande utanförskapet har varit deras förtjänst.
Låt oss så här i mellanakten ta tillfället i akt och tänka oss tillbaka till förra valrörelsen. Jag hävdar att ett av de misstag S gjorde var att de vägrade erkänna att det faktiskt finns folk som felaktigt utnyttjar det svenska generösa socialförsäkringssystemet. Det stora flertalet av de sjukskrivna är med säkerhet sjuka och flertalet arbetslösa vill jobba, men detta innebär inte att alla är ärliga. Detta var något som S envist dock vägrade att erkänna.
För visst finns det belägg för att fusk förekommer. I fredags la t ex Erika Lindahl fram en doktorsavhandling vid Uppsala universitet där hon bl a redovisar resultat från ett antal randomiserade experiment inom sjukförsäkringen. I ett av experimenten fick etty slumpvis antal arbetslösa med sjukpenning ett brev där de kallades till ett informationsmöte om vilka rättigheter och skyldigheter som sjukförsäkringen förknippades med. Det visar sig att bara det faktum att detta brev skickades ut minskade sjukfrånvarons längd jämfört med de som inte hade fått brevet.
Nu kan man naturligtvis inte utesluta att brevet skrämde sjuka individer till att friskskriva sig felaktigt. Men det finns flera studier som tyder på liknande mekanismer. Laura Hartman (då Larsson) visar t ex i en rapport från IFAU förra året att arbetslösa är mer sjukskrivna om det är fördelaktigare att få sjukpenning än a-kassa. Även FUT-delegationen och ett flertal studier av Patrik Hesselius med sällskap visar på avsevärda summor i felaktigt utbetalda bidrag (även om många debatterar de exakta siffrorna).
Min slutsats är alltså att vi måste våga erkänna att ett välfärdssystem alltid kommer att utnyttjas av vissa mindre ärliga individer på samma sätt som att frånvaron av dylika system kommer att leda till utsatta individers undergång. Detta är en konflikt som man måste ta ställning till och inte bara sticka under stolen, då riskerar man att förlora trovärdighet på samma sätt som S-regeringen gjorde inför förra valet.
Har du också gått med i bokklubb bara för att få den där snygga pennan på köpet? Eller kanske köpt en tröja på postorder och fått en sminkväska i läder? Att företag lockar kunder genom mer eller mindre långsökta erbjudanden kan tyckas harmlöst. Och det är det också — för det mesta.
Ett mindre harmlöst exempel upptäckte jag igår morse när jag läste morgontidningen. I en extrabilaga från elektronikkedjan SIBA erbjöds nämligen alla kunder 1 kg smågodis för varje spenderad tusenlapp på kampanjvaror (läs deras nätannons här). Alltså inte billigare TV-bord, valfri DVD-film eller nya scartkablar utan… smågodis. Från Haribo.
Utöver en försämrad tandhälsa har smågodis från Haribo befunnits innehålla just sådana Azo-färger som brittiska forskare kopplat till beteendestörningar hos barn.
Varför bry sig, undrar nån? Det är ju upp till var och en att tacka nej till godiset eller rentav inte köpa sin TV hos SIBA. Visst är det så. Samtidigt är SIBA:s godiskupp ett exempel på en situation där kunden tvingas välja bort godiset istället för att välja till det, vilket Richard Thaler och Cass Sunstein i sin bok Nudge (presenterad av oss här) visar överlag leder till att folk konsumerar mer godis än de annars skulle gjort.
Lästips: Mats-Eric Nilsson, ”Den hemlige kocken”, Ordfront, 2007
Ekonomistas 
Senaste kommentarer