För ett knappt år sedan gav tidskriften Science ut ett specialnummer om forskning kring inkomst- och förmögenhetsskillnader (eller snarare forskning på det något flyktigare temat ”inequality”). Numret innehåller många intressanta artiklar men speciellt två texter illustrerar poänger som båda är viktiga men som ofta ställs mot varandra på ett sätt som inte för debatten om inkomstskillnader framåt, speciellt i ett svenskt perspektiv. [Read more…]
Politiskt vinklat om toppinkomster
Det påstås ofta att man kan visa vad som helst med statistik. Personligen gillar jag inte det talesättet då man ofta kan få en bra bild av olika skeenden med hjälp av just statistik. Det förutsätter förstås att man är intresserad av att hitta en så korrekt bild av verkligheten som möjligt. Den gångna veckans debatt om LOs årliga rapport om maktelitens inkomster har gett prov på vad som verkar vara bristande sådant intresse på flera håll.
I rapporten redovisas relationen mellan inkomsterna hos ca 200 personer på ledande befattningar inom politik, offentlig förvaltning och näringsliv med en genomsnittlig industriarbetarlön. Uttryckt i antal industriarbetarlöner illustreras hur elitens inkomster stadigt ökat sedan 1980 för att nå sin högsta nivå 2007. I ingressen till sin DN-debatt artikel (4/2) gör LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreterare Per Bardh en stor poäng av just detta och skriver att “skillnaden […] aldrig varit så stor i modern tid”. Av någon oklar anledning saknas dock uppgifter för år 2000 och 2001. Givet att just år 2000 var ett exceptionellt år för toppinkomsttagare så kan man undra om detta är en slump eller inte. Men det är klart, det låter inte lika slagkraftigt med ”skillnaden har aldrig varit så stor i modern tid, möjligen med undantag för år 2000”.
Det finns lite annat som man också kan ha synpunkter på. Till exempel jämförs i huvudsak elitens inkomster med industriarbetarnas löner. Den viktigaste skillnaden ligger i att inkomster även inkluderar kapitalinkomster och realiserade kapitalvinster vilket gör det hela till en jämförelse mellan äpplen och päron (eller snarare mellan äpplen och äpplen plus päron plus lite annan frukt). Framför allt realiserade kapitalvinster har visat sig ha en stor inverkan på toppens inkomster vissa år (som 2000).
Dessa invändningar förändrar dock inte bilden av att elitens inkomster ökat kraftigt i relation till en industriarbetarlön sedan 1980. Det gäller även om man definierar eliten som bredare grupp än de 200 personer LO studerat, till exempel som den översta procenten av inkomsttagarna (drygt 70 000 personer). Man blir därför lite trött när man läser Johnny Munkhammars invändningar mot LO rapporten. Han gör en stor poäng av att 200 personer är en larvigt liten del av befolkningen och således inte kan visa någonting. I själva verket är utvecklingen för dessa 200 personer mycket lik den för topprocenten. Vidare menar han att eliten inte kan vara representativ för inkomstskillnaderna i befolkningen (vilket jag inte heller tror att någon påstått). Han menar att om man istället ser till Gini-koefficienten, ett mått på inkomstojämlikhet i hela befolkningen, så har detta minskat under perioden 2000-2006. Förutom att inkomstkoncentration i toppen inte är samma sak som inkomstojämlikhet i hela fördelningen så kan man även här undra över valet av just perioden 2000-2006 (den uppmärksamme läsaren minns att 2000 var ett år som LO gärna undvek). En möjlig anledning är att denna period är en av få perioder man kan välja där man finner en minskning inkomstojämlikhet under de senaste decennierna. Även om ökningen varit relativt liten (jämfört med toppandelens ökning) så har även Gini trendmässigt ökat sedan 1980.
Vad borde respektive sida ta fasta på? Jo, LO borde förstås poängtera att toppinkomstandelens uppgång är tydlig och kraftig. Trenden för makteliten (200 personer) illustrerar vad som är sant för den översta procentens inkomstandel i hela den vuxna befolkningen (drygt 70 000 personer). Uppgången är tydlig även om man exkluderar realiserade kapitalvinster. De som däremot vill argumentera för att denna utveckling på inget sätt är alarmerande utan tvärtom en utveckling mot en rimligare fördelning kan börja med att poängtera att LO jämför totalinkomster hos eliten med löner hos industriarbetare. Rimligen har även industriarbetare gjort kapitalvinster på husinnehav och annat. Vidare kan man notera att dessa siffror avser inkomster före skatt och transfereringar. Givet att den stora delen av utjämning i Sverige sker just via skatt och transfereringar kan man poängtera att disponibla inkomster är betydligt jämnare fördelade. Slutligen kan man också poängtera att trots de senaste decenniernas uppgång så är toppens inkomstandel i Sverige nu i nivå med det ”jämlika” USA som fanns på 60 och 70-talen och som till exempel Paul Krugman så nostalgiskt ser tillbaka på.
Senaste kommentarer