Hannes Malmberg om Cervenkas bok ”Vad är pengar?”

Hannes Malmberg är doktorand i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universistet och forskar främst inom makroekonomi. I det här gästinlägget recenserar han Andreas Cervenkas bok ”Vad är pengar?”

Andreas Cervenka har under finanskrisen trätt fram som en av Sveriges mer namnkunniga ekonomijournalister. Från sin plattform som kolumnist på SvD Näringsliv har han genom sina slagkraftiga texter om finanskrisen, bankerna och det monetära systemet gjort sig populär i breda kretsar. Bland annat vann Cervenka Sjunde AP-fondens stora journalistpris 2011.

I boken Vad är pengar? har Cervenka samlat några av sina bästa kolumner tillsammans med en inledande och avslutande essä. Kolumnerna är skrivna i Cervenkas underhållande stil. Rappt, humoristiskt och metaforrikt jobbar han sig igenom sina ämnen. Finansiell instabilitet, bankräddningar, pensionssystem, penningteori, eurokrisen, bankbonusar och demografiska förändringar behandlas på 171 sidor.

Cervenkas styrka är hans förmåga att förklara problem i dagens finansiella system. Incitamenten till risktaganden som bailouts och insättningsgarantier kan föra med sig illustreras till exempel roligt och effektivt genom en anekdot där staten är den snälla kasinoägaren, ständigt redo att ge nya marker till spelglada bankirer.

Dock är det tydligt att Cervenka har högre ambitioner med sitt skrivande än att granska och debattera dagens finansiella problem. Cervenka vill integrera sina observationer till en penningpolitisk syntes om nutidshistorien; mer precist vill han visa varför mycket som har gått fel i västvärlden de senaste decennierna börjar med avskaffandet av kopplingen mellan guldet och dollarn 1971.

Boken fogar sig därmed till en internationell trend av kritisk penningpolitisk analys. De senaste åren har det varit en renässans för diskussioner kring bland annat guldmyntfoten, nominella BNP-mål och ECB:s roll i eurozonen. Det förnyade intresset för monetära frågor är på intet sätt förvånande. Att ha en självständig centralbank med inflationsmål har visat sig otillräckligt för att uppnå makroekonomisk stabilitet, och därmed har den samsyn som tidigare fanns kring penningpolitik och makroekonomisk styrning försvunnit. I det läget är det naturligt att börja se det nuvarande systemet som ett bland andra möjliga, snarare än som en definitiv lösning på penningpolitikens problem. Historisk jämförelse och kritisk debatt följer.

De stora dragen i Cervenkas tes sammanfattas i bokens avslutningskapitel. Cervenka hävdar att avskaffandet av guldets koppling till dollarn, via en sjunkande ränta, har lett till att finansiella institutioner köpt alltmer riskfyllda tillgångar istället för att acceptera låg avkastning. Detta har drivit upp värdet på många riskfyllda tillgångsklasser och lett till mer risktagande, vilket har gynnat kapitalägarna och därmed skapat större inkomstklyftor. Hushåll har lånat för att försöka komma ikapp kapitalägarnas rikedomar, vilket har lett till ökad skuldsättning och större finansiell instabilitet. Staten har sedan gjort stora bailouts för att hålla uppe det ”kreditimpregnerade” bygget, vilket har förstärkt utvecklingen mot ökad ojämlikhet. De finansiella avregleringar som genomförts från 1980-talet nämns också av Cervenka, men främst som en förstärkande effekt, sekundär till avskaffandet av guldkopplingen.

Jag känner mig dock inte övertygad av bokens stora tes. Cervenka argumenterar genom att koppla ihop ett dussintal påståenden om orsakssamband som alla berör svåra ämnen som hur investeringar, kriser, penningpolitik och ränta samverkar. Påståendena rymmer förenklingar, och en granskning av dessa förenklingar ger vid handen att många av påståenden är alltför onyanserade och ibland på tvärs mot fakta.

Att gå igenom all forskning kring de påståenden han gör ryms inte i en recension, så jag tänkte illustrera med ett exempel från bokens behandling av penningpolitik och ränta.

I slutkapitlet görs ett viktigt påstående om ränteeffekterna av att frikoppla guldet från dollarn. Cervenka påstår att ”när pengamaskinerna väl fått upp farten började räntorna i hela västvärlden sakta men säkert att pressas ned”. Kopplingen mellan penningpolitisk regim och ränta är viktig för bokens argumentation då Cervenka hävdar att en minskande ränta är den främsta kanal genom vilken penningpolitikens negativa effekter har flödat.

Realräntan har förvisso fallit under de senaste decennierna, men hur väl stämmer Cervenkas teori med timingen? Nedan är en graf över realräntan i USA sedan 1950-talet (motsvarande figur för den nominella räntan följer i huvudsak samma mönster).

Realränta

Det är väldigt svårt att argumentera för att 1971 är ett trendbrott efter vilket räntorna stadigt börjar sjunka. Tvärtom så stiger räntorna dramatiskt under de första tio åren för att först därefter börja falla. Trots Cervenkas påståenden om motsatsen är det faktiskt tämligen väntat att kopplingen inte är glasklar mellan penningpolitiska regimer och realränta – det finns ju till och med tvivel på att penningpolitiken alls påverkar realräntan på sikt.

Cervenkas behandling av ränta och penningpolitik är symptomatisk för en viss oförsiktighet i resonemang kring makroekonomi i boken. Schweiz’ penningpolitik beskrivs med varningar om Weimarinflation, men när man granskar data finner man att inflationen i Schweiz är negativ. I ett kapitel gynnar låga räntor kapitalägare via ökade tillgångspriser, medan ett annat kapitel handlar om hur låga räntor skadar ansvarsfulla människor som sparar istället för lånar.

När det finns tecken till motsägelser som inte förklaras, och faktagranskning ibland visar på brister i analysen av bokens centrala ämnesområden, blir man obekväm när Cervenka tvärsäkert slår fast en lång rad påståenden på områden där man själv inte har läst lika mycket. Argumentationen som helhet känns tveksam. Det är svårt att undvika slutsatsen att när boken närmar sig makroekonomin får ibland kraftfulla formuleringar ersätta noggrann analys.

Så när man ska summera Cervenkas bok blir det ett splittrat intryck. Han är onekligen duktig på att förklara många ekonomiska koncept på ett roligt och informativt sätt. Men Cervenkas ambition att skriva en monetär historia från 1971 och framåt är inte övertygande. Detta är viktigt att slå fast, inte minst i ljuset av Cervenkas roll i dagens svenska ekonomisk-politiska debatt. På följande sätt beskrivs till exempel boken av DN:s recensent:

Medan andra mumlar och tiger är Andreas Cervenka närmast profetiskt klarsynt … I korta, pedagogiskt kritiska texter visar Cervenka just hur den kris som nu skuggar hela den globala ekonomin varit inbyggd i den monetära grund alla tagit för självklar i snart ett halvt sekel.

Det finns skäl att dämpa entusiasmen. Cervenka är en god skribent och pedagog men är inte någon klarsynt profet inom penningteori.

Comments

  1. Olof Johansson-Stenman says:

    Jag har inte läst boken, men på grundval av de begränsade antal krönikor av honom som jag läst så tycker jag att du är väldigt snäll i din analys.

    Vad jag har läst präglas t ex inte alls av en god förmåga att pedagogiskt förklara viktiga problem i det finansiella/makroekonomiska systemet. Istället ger han ofta en grovt överförenklad och inte sällan direkt missvisande bild, och dessutom med en oklädsam tvärsäkerhet, för att inte säga kaxighet. Tycker ditt slutexempel med guldmyntfoten är ganska symptomatiskt.

  2. Cervenka är en av få läsvärda ekonomijournalister i det här landet. Där de flesta andra ofta bara fungerar som megafoner för mer eller mindre tydliga vested interests har Cervenka gång på gång visat prov på god förmåga att tänka självständigt och utanför den snitslade banan. Genom att också sätta sig in i moderna teorier om pengar – till skillnad från de flesta svenska makroprofessorer som verkar vara i mitt tycke naivt nöjda med gammal skåpmat utan verklighetsförankring – är han mycket mer a jour än svenska akademiska ekonomer som ofta inte ens hört talas om eller orkat sätta sig in i Godley, Wray, MMT m m.
    (Självklart är Cervenka inte invändningsfri, men man ska då inte heller glömma att journalister till skillnad från oss professorer ofta har en tydlig tidspress …)

    • benjamin says:

      Syll, köper du hans genomgående propagerande för guldsmyntfot och hans rädsla för inflation om den är större än 0? Vad jag har förstått har han växt fram som en stor idol hos den yngre generationen internet/forum-österrikare som i princip skyller allt ont på att pengar skapas ”ur tomma luften”, vilket alltid slutar i hyperinflation.

      • Svar: NEJ (och som sagt – ”Självklart är Cervenka inte invändningsfri”)

      • Andreas SO says:

        Då bör du kanske förklara vilka invändningar du har…

      • Ja dessa yngre österrikare verkar inte förstå allt. Detta med att skapa hyperinflation har som tur var europeer lärt sig sluta göra efter debaklen i Frankrike på 1790-talet och i Tyskland under 1900-talet. I Sydamerika är jag inte så säker på att man lärt sig läxan. Där ser ju inflationskurvorna ut som sågtänder.

        Det stora problemen nu är att när man trycker pengar är 1) att man begår bedrägeri och 2) att man skapar felinvesteringar som ger framtida krascher på okända och oförutsägbara ställen i ekonomin.

        Men dessa senare problem verkar vara svåra att förstå för ekonomer med offentliga arbetsgivare eller som arbetar för banker. Offentligt anställda ekonomer saknar erfarenhet av hur en marknadsekonomi fungerar och bankanställda dito är jäviga.

  3. Andreas, du kan väl börja med att kika t ex på den här artikeln:
    http://larspsyll.wordpress.com/2012/12/19/gold-a-really-bad-idea/
    Får jag tid kanske jag återkommer …

    • Andreas SO says:

      Ge det exemplet i din ursprungliga kommentar då.. Lustigt att du är så kritiskt mot vissa personer samtidigt som du inte alls bryr dig om hur journalister sköter sitt arbete.

  4. Att Andreas Cervenka är en nagel i ögat på många, en som inte vill spela det servila spelet vet vi ju alla. Problemet för Hannes Malmberg m fl är att man många gånger vägrar att acceptera att man inte har den kontroll genom ”makro” som man vill påskina.

    Följande inlägg skrev C Kamb förra året och Hannes Malmberg är hjärtligt välkommen att bemöta det och de orsaksarmband som här lyfts fram. Det är i allt väsentligt samma kritik som Andreas Cervenka framför men då jag inte är någon ”Gold bug” så kan vi lämna guldet därhän för nu.

    ”När USA började luckra upp Glass-Steagall Act under 80-talet samtidigt som Volcker chockhöjt räntan några år tidigare (p g a många år av negativa realräntor) så påbörjades under Reagan en enorm avreglering av de regler och lagar som nämnda herrar var fäder till och som FDR lagstiftade om 1937. Man införde en vattendelare mellan affärsbanker (med inlåning) och de s k investmentbankerna (ej börsnoterade privatbanker som likt t ex revisionsfirmorna tog ut sina vinster varje år).

    1999 tog Clinton bort lagen formellt. Därefter fortsatte Rubin, Summers och Greenspan m fl. att omöjliggöra all reglering som hade med bankverksamhet att göra. Geithner som var chef för NY FED såg till att investmentbankerna (som äger affärsbanker) också kunde höja sin ”leverage”(sänka sin soliditet) ordentligt efter lobby-påtryckningar. Europa hade ju inga begränsningar. OTC-derivat-industrin är den enskilda faktorn (förutom räntenetto) som som skapar de största vinsterna för de stora TBTF bankerna där ingen idag har kontroll över riskerna (t ex CDS). Vi har med en finansiell atombomb att göra (precis som Buffett sagt). Stubintrådarna är tända men ingen vet hur långa de är, inte ens de 4 banker som är ansvariga för 99 % av kontrakten (exklusive CDS).

    Problemet är ju att bankerna inte längre verkar som intermediär. De är s k ”frontrunners” inom all tänkbar arbitrage och det är alla kunder som garanterar dem dessa vinster. Förr skapade de en marknad där risker för köpare och säljare möttes och fördelades med hjälp av banken. Idag är det banken som deltar och i många fall driver priserna. Glöm inte att alla hedgefonder och andra inom det s k shadowbanking-community är utlöpare av bankerna. Men utan regler med lätt tillgång till krediter från banksystemet. Hedgefonderna kunde från början skapas tack vare de enorma vinster som det finansiella systemet möjliggjort genom fri spekulation. Dessa vinster tog f d bankanställda hand om genom att starta fonderna. Och i stort sett utan riskbegränsning.

    Vi kan konstatera att penningpolitiken i USA påverkat hela västvärldens ekonomi mycket negativt (The Great Moderation etc). Vi betalar nu priset för detta. Vad många inte inser är att penningpolitiken helt tappat styrförmåga efter att kreditexpansionen i väst och eskalerat utom kontroll (avregleringen) från millennium skiftet. Vilket är enkelt att se eftersom marknaden (bankernas intern-bankmarknad och REPO) drivit ner hela räntekurvan mot noll varefter centralbankerna (FED) bara följt efter (Prechter, BIS). Utbudet av pengar och krediter har varit större än efterfrågan. I en normalt fungerande ekonomi med centralbanker som de var tänkta att fungera borde en ledande ökning av kreditefterfrågan driva upp räntan enligt skolboken inkl. centralbankstanken att undvika överhettning och t ex tillgångsinflation samt därmed de risker för recessioner som den vi nu genomlever.

    Istället menar många ekonomer att centralbanksuppgiften begränsas till inflation (KPI) och resursutnyttjande (produktions-gapet) enligt Taylor Rule. De lever i en modell som är isolerad i sin enkelhet och som saknar all trovärdighet ifråga om jämviktspotential. Ekonomierna idag är alltför sammansatta globalt där den kraftigt expanderade FIRE-sektorn (Finance, Insurance and Real Estate) fått ett utökat utrymme att missallokera kapitalresurser, befintliga och skapade (krediter). Dessutom saknar teorin om produktions-gapet tillräckligt empiriskt stöd. Inte minst mot bakgrund av det arbetskrafts-arbitrage och expansion av servicesektorn i en postmodern västekonomi som lever med allt för hög relativ kostnadsnivå (inflation sedan 60-talet).”
    /C Kamb/

    Hela artikeln finns här: http://www.schumpeter.se/guld-eller-inte/

    Dessutom så baserar Hannes Malmberg grafen på FED:s egna beräkningar för vad som är realränta och med ett hedonistiskt utformat självinducerade disinflations-mått kan man naturligtvis komma fram till vilka siffror som helst. Sverige som nog är det bästa exemplet på hur man totalt slagit i sönder en vetenskap (nationalekonomin) när vi hade en ökning av M3 med ca 10,5 % 2010 medan den officiella inflationen bara var knappt 2 %, Corpus delicti. Vad som är intressant i sammanhanget är att ni som företräder makrotillsyn kanske kan svara på hur Sverige skall få ner den totala skulden som för AB Sverige är på ca 450 % (fjärde högst i världen).

    Konkar en bank så går statsskulden omedelbart upp till ca 115 %, konkar två så har vi en statsskuld på ca 200 % och därmed en omedelbar valutakollaps. De svenska storbankerna har världens högsta LDT (loan/deposit-ratio), de kan dessutom inte kan finansiera sig inom landet för våra bostadskrediter, vi är det land i världen som har gjort oss mest beroende av utländsk finansiering.

    Att i ett sådant läge tro att utfallet vad gäller swap-marknadernas prisbildning fungerar bra även i ett kaos liksom att bankernas bedömning av hedge i varje läge t ex beträffande valutaförändringar när olika devalverings-dominon rullar över världen blir optimalt. Samt att hedgen verkligen är en hedge och inte bara ytterligare ett finansiellt instrument med hävstång och att bankerna inte hedgat sig hos varandra är nog viktigare att se på Hannes Malmberg än att ge sig på en ekonomi journalist och dennes ”behandling av ränta och penningpolitik och att mena att den är ”symptomatisk för en viss oförsiktighet i resonemang kring makroekonomi”. Jag känner inte till att Andreas Cervenka någonsin har haft för avsikt att vara vetenskapligt korrekt utan han är en journalist med rätt att uttrycka sina åsikter och väcka opinion. Men tydligen trampade han på någons makro infekterade tå 😛

    • rttck says:

      P-O-L: Bland A Greenspan´s mest kända uttalanden som centralbankschef finner vi t.ex. påståendet att bankers verksamhet är för komplicerad att både förstå och därmed reglera. Vi skulle förlita oss på
      marknadens effektivitet (EMH). Ur regulator-synvinkel accepterades även det s.k VaR(Value at Risk) som ett mått på branschens egen förmåga till kontroll. VaR har inget med marknadskontroll att göra. Det jobbade jag själv med redan på 80-talet. Måttet visar bara hur stora förluster som kan påräknas vid en viss ränta/kurs/r osv.. Inget hokus pokus! Bara ett simpelt mått på portföljrisk(-kontroll).

      SÅ hur är det egentligen? Är det inte dags att ta ifrån bankekonomernas deras tolkningsföreträde?
      Vad säger Hannes? Nu när inte ens Basel III tycks bli det man kommit överens om!

  5. rttck says:

    Drottningen av England frågade sina politiker, sina banker och akademi varför ingen kunde se denna kris komma! I USA har Federal Reserve omkring 200 (makro-)ekonomer anställda. Dessutom har man numera ca 700 externa till på avlöningslistan. Dessa har kunnat se sina tidigare något bleka universitetslöner skjuta i höjden likt fågel Fenix. Ändå kunde ingen förutse krisen. Inte ens en varning! Inom IMF fanns en handfull ekonomer som lyfte ett varningens finger. En t.o.m kraftigt. Men IMF som institution var tyst. Hur står det till inom akademin och forskningsvärlden egentligen? Varför är det så tyst? Varför tvingas vi istället så ofta läsa om bankekonomers felprognoser. En lojalitet som ibland gränsat till parodi för att vara vänlig. Upptakten till 2007 och 2008 års finanskris var en sådan period. Själva krisen än värre. Nu har vi kommit ut på andra sidan. 3 år gått och inga reformer har skett! Fortfarande är det europeiska banksystemet insolvent. Och ni är så tysta. Det är förresten tyst överallt utom på bloggsidorna. Vem skall ta samhällets ansvar om inte ni forskarekonomer gör det. Journalisten Cervenka på Svd är hittills den ende på dagstidningssidan i Sverige som visat att det krävs ständig uppmärksamhet i ämnet. Att han sedan kanske inte har fullt på fötterna kring slutsatser om guldet och realräntans inbördes korrelation är inte intressant. Däremot vet vi att sedan 1971 har inflationen tillåtits att skena liksom skulderna. ”Disinflationen” sedan realräntechocken av Volcker 1981 och den därpå följande räntenedgången berodde och beror huvudsakligen på sjunkande netto-investeringar och ett banksystem som löper amok i väst Och Europa har varit och är värst dels pga EMU och dels pga Basel II. Men sett till de sjunkande reala medianlönerna i USA är inflationen fortfarande ett problem förstås. Men knappast för banker, kapitalägare eller höginkomsttagare. Nu vill alla centralbanker att inflationen skall gå upp för att skapa nominell tillväxt. Hur går det ihop med fortsatt ökande skulder och sjunkande nettoinvesteringar i t.ex USA? Förklara det Hannes!

    • Hannes says:

      Det var lite olika punkter att svara på. Att makroekonomer inte kunde förutspå krisens exakta förlopp kan man ha viss förståelse för, däremot tyder en del på att det fanns grundsyn om ekonomins inneboende stabilitet som gjorde det svårt att ens föreställa sig en riktigt stor nedgång.
      Robert Lucas som otvivelaktigen är en av de största makroekonomerna sa så sent som hösten 2007 att:

      ”If we have learned anything from the past 20 years it is that there is a lot of stability built into the real economy.”

      Den bilden av ekonomin visade sig inte stämma, och jag hoppades jag fick fram det i mitt inlägg genom mitt stycke om det förnyade intresse för monetära frågor att jag tycker det är legitimt att ägna sig åt systemdebatt.

      Jag håller också med dig om att forskande ekonomer borde vara med i debatten om banksystemet och krislösning i Europa. Det är därför jag själv bland annat har skrivit det här inlägget för att diskutera en del av de frågor Cervenka tagit upp. På den internationella arenan är detta något som väldigt många ekonomer debatterar. Ett bra ställe kan till exempel vara http://www.VoxEU.org/ som ganska ofta artiklar om det finansiella systemet. Att försöka navigera dig genom ekonombloggosfären är ett alternativ, möjligen kan du gå in på EconTalk och försöka hitta några samtal om det finansiella systemet där.

      När det gäller den svenska närvaron är det sant att den är mindre. Delvis är det en fråga om mängd: det finns ganska få makroekonomer i Sverige och än färre som har finans som sitt specialområde. Men det är helt klart en fråga vi bör ställa oss om vi ägnar tillräckligt mycket tid åt forskning, opinionsbildning och pedagogiskt arbete kring dessa frågor. Ekonomistas drar ett visst lass vilket du kan läsa på https://ekonomistas.se/category/makro/.

      Den andra delen av ditt inlägg är lite otydligt. Jag tycker det spelar roll att Cervenka har fel om kopplingen mellan penningpolitik och ränta. Hans bok går tydligt att tolka som att han är för höjda räntor i världen trots att vi är i en djup lågkonjunktur. Givet hans inflytande i penningpolitiska frågor i den breda allmänheten kan det vara bra att skärskåda hans penningpolitiska föreställningsvärld.

      Du skriver att inflationen löpt amok efter 1971 även fast det uppenbarligen bara var under tio år. Din förklaring om varför den föll tycks inte riktigt stämma. Investeringarna som andel av BNP ges i den här grafen http://research.stlouisfed.org/fred2/series/KIPPPGUSA156NUPN . Som du ser faller de under 80-talet för att sedan gå starkt upp igen på 90-talet. Om du inte har annan data som visar att avskrivningstakten gått upp dramatiskt vilket gör att nettoinvesteringarna har sjunkit så kommer jag inte tro på förklaringen att nettoinvesteringarna gick ned. Vidare vet jag inte exakt varför sjunkande nettoinvesteringar skulle leda till fallande inflation.

      Att banksystemet löper amok, vilket nog bör tolkas som att deras kreditskapande ökar väldigt snabbt, bör väl om något spä på inflationen snarare än att leda till disinflation?

      Att härleda inflationstakten från medianlönerna låter sig inte heller riktigt göras. Det kan ju lika gärna vara deras reella del som släpar efter. Reallönerna defineras ju faktiskt som penninglönen delat på det prisnivåmått som det så ofta kastas tvivel på (inklusive av ekonomer som hävdar att inflationen har varit LÄGRE än uppmätt).

      Du får utveckla lite varför ökad inflation inte skulle gå ihop med ökande skulder och sjunkande nettoinvesteringar i USA, samt om nettoinvesteringarna faktiskt är sjunkande i USA för tillfället. Grafen jag bifogade tyder på att de vänder upp.

      • sirväs says:

        rttck? Det sitter faktiskt folk och väntar på ditt svar!

      • rttck says:

        Lovade att återkomma med svar angående diskussionen om nettoinvesteringar i USA där jag hävdat att de varit fallande sedan 80-talet liksom landets reallöner. Hannes redovisar ett diagram som visar att USA´s investeringsandel(per capita) av BNP (PPP-konverterade dollar) ökat trendmässigt sedan 1958. Innan jag presenterar andra rön vill jag framhålla att ett pris-diagram baserat på köpkraftsparitet inte passar. Dels för att vi inte söker att jämföra med andra länder(dollarn i trendmässigt långsiktigt fall( http://kolkalamar.blogspot.se/2013/01/inflation-cpi-1775-2012.html ). Dels eftersom investeringskvoten kan hämtas direkt från nationalräkenskaperna där de redan är deflaterade med en BNP-deflator, t.ex baserat på ppi. Vilka investeringar som ingår i Hannes diagram saknas vidare. Bostäder t.ex tycker jag ej skall ingå. Inte minst pga bubblan.

        Utgångspunkten är att reallönerna i ett land ökar genom att investeringarna(netto) ökar. Visserligen kan man tänka sig att sambandet inte är lika tydligt om man har en relativt stor exportsektor som gynnas av t.ex låg växelkurs. Som vi vet har USA blivit nettoimportörer av varor&tjänster sedan 80-talet. Konsumtionen har långsiktigt legat kring 60-62% men har sedan
        80-talet ökat till 70-72%. Sparandet inom ett land antas ha betydelse för lönerna. I USA var 1965 nettosparandet 15,6% av den nationella nettoinkomsten. 2011 var motsvarande 0,9%. Nettoin-vesteringarna 1965 var 14% och 2011 3,6% av nettoinkomsten(Feldstein and Horioka (1980)).
        En amerikansk arbetare inom tillverkning tjänar idag realt sett mindre än 1978. Samma sak gäller för hela den privata sektorn där lönetoppen nåddes 1973. Tar man hänsyn till ”alla anställda” har dock lönerna realt sett ökat jmf med förr. USA har ett stort problem med att de statligt anställda har betydligt mer i lön en motsvarande privatanställda med samma jobb(fackföreningar). http://advisorperspectives.com/dshort/commentaries/Average-Hourly-Wage-Trends.php

        Annan statistik visar t.ex att löneandelen av nationalinkomsten varit stadigt fallande sedan 1970, från 53 till 43%(Sverige 46%). http://www2.macleans.ca/2012/09/27/what-is-happening-to-labours-share-of-income/ . För ett medianhushåll har reallönen minskat med -8% sedan år 2000. http://www.zerohedge.com/news/2013-02-10/guest-post-note-fed-giving-banks-free-money-wont-make-us-hire-more-workers . Det s.k Misery-index börjar närma sig 1980 års nivå(U6).
        http://www.nowandfutures.com/key_stats.html .

        USA´s BNP-tillväxt per capita var i genomsnitt 1950-73 2,2%, 1973-87 1,5%. D:o för Europa var 4,1% respektive 1,8%. Jämför man per PPP-basis i dollar är tillväxten per capita i Europa 54-66% av USA´s under samma period.
        I USA sjunker totalfaktorproduktiviteten från 1,6(1960-73) till 0,2(1979-90) (neg 73-79). För Europa är samma siffror 3,2% resp. 1,3%. Arbetskraftsproduktiviteten i USA motsvarande period 2,2% och 0,6% och för Europa 5,0% och 2,1%.

        Företagens reala bruttoinvesteringar(exkl bostäder) i % av företagens produktion uttryckt som % av BNP föll från ca 17% till 14% från 1979 till 1990. Tittar man på den reala Bruttokapitalstockens (./. utrangeringar) årliga tillväxt sjunker den från 4,0%1960 till 2,6%1990 och till 1% 2010.
        De publika infrastruktur-investeringarna netto minskar från 3,6% av BNP (1960-73) till 2,2%
        (1973-79) och till 1,5%(1970-88).
        Ser man till USA´s totala fasta nettoinvesteringar som andel av BNP från har de sjunkit från 6,0% 1966 till 5% 1982. Därefter en ökning till 5,4% 1990. Både offentliga och privata visar samma trend.

        Charles I. Plosser(1992, sid 75) hävdar att han funnit att de länder som vuxit snabbast typiskt också har haft en större andel av investeringar av BNP. G Mankiw(1992, sid 91) är för sparande och investeringar(sparande, privat och offentligt, fallande i USA). A.J. Auerbach pekar hellre på att man bör stimulera efterfrågan på kapital mer än sparandet i sig, t.ex att hushållen stimuleras till utbud(sid 171). M Feldstein(sid 188) vill se en balans mellan stimulans av sparande och invester-ingar men att sparandet är för lågt(2% av BNP). Han menar även att inhemska investeringar be-gränsas av det inhemska sparandet. Gränsöverskridande kapital är förvånansvärt litet.

        Ovanstående information hämtade från; http://www.kansascityfed.org/publicat/sympos/1992/S92.pdf

        Ett av de viktigaste diagrammen visar att de inhemska företagens nettoinvesteringar som andel av NNP(nettonationalprodukten) sjunkit från 6% 1969 till 2% 1990. Därefter en ökning till 5,5% 1999 för att återigen falla tillbaka till 2% 2002(2009 -1%). De offentliga investeringarna har varit sjunkande hela perioden. Den långsiktiga trenden för alla delar är negativ.
        http://seekingalpha.com/article/316804-my-chart-of-the-year-continuing-investment-drought
        Ett annat sätt att se detta är att visa andelen kapitalkonsumtion(avskrivningar/nedskrivningar och utrangeringar etc) där både brutto, netto och konsumtions-andelen för inhemska fasta investe-ringar som andel av BNP framgår. Här syns att trenden för konsumtionsandelen ökar från 1940-talet och framåt(kortare produktlivscykler!). Här skulle man kunna tro att 80- och 90-talets ökande IT-investeringar vilka har väldigt kort livslängd ingår. IT-bubblans effekter framgår även tydligt av Hannes eget diagram från år 2000. Under bubblan tillgångsfördes förstås mängder av projekt som i många fall helt fick överges(nedskrivas) eller att bolagen blev insolventa, dvs gjorde konkurs. Eftersom det handlar om fasta investeringar bör de ej ingå här. Däremot är det tänkbart att det ökande arbetskrafts-arbitraget till Mexiko(Nafta på 90-talet) och till Kina(WTO, Most Favoured Nation på 00-talet)syns här som en ökad kapitalkonsumtion i samband med fabriks-flytt/nedlägg-ning. http://www.asymptosis.com/wp-content/uploads/2011/12/image007-480×328.jpg

        Följande diagram visar i likhet med Hannes diagram att de totala reala bruttoinvesteringarna(här ex bostäder) i % av real BNP ökat. Här från 5%(1960) till ca 11%(2011). I själva verket är det IT-investeringarnas andel som möjliggjort att ökningen är möjlig. Övriga investeringslag minskar kontinuerligt sin andel från 1980(diagr 2). http://www.angrybearblog.com/2012/01/ike-mandel-on-productivity-and-tyler.html . Med tanke på att IT-produkter/system har relativt kort ekonomisk livslängd där priserna faller fort relativt andra investeringsvaror kan man möjligtvis ifrågasätta vilken deflator som använts(cpi?). Noterbart är att IT-andelen ökat från ca 12% 1990 till 45% 2011. Därmed vill jag visa ett diagram som istället utgår från nominella värden och med tillägg av utrustning och. maskiner. Då visar det sig att investeringarnas(exkl. fasta)andel faktiskt sjunker från slutet av 70-talet till idag och rensar vi från IT-boomens 90-tal är trenden tydligt nedåtgående. Ett annat perspektiv får man om man tar samma grupp(IT och utrustning/maskiner) och beräknar dess bidrag till en %-förändring av real BNP. Då ser man att bidraget varit svagt stigande fram till 1999 därefter fallande. Bidraget låg över 1 under slutet av IT-boomen och under -1 2008-09. http://www.calculatedriskblog.com/2013/01/comments-on-q4-gdp-and-investment.html

        Tittar man vidare på USA´s internationella investerings-position ser det ännu värre ut. Särskilt om dollarn, räntor stiger och börser faller. Nettopositionen beräknad efter flöden och valutaföränd-ringar har gått från 0 1999 till -6,2 Biljoner $ 2008. I takt med att börserna hämtat sig har
        positionen dock väsentligt förbättrats till -4,0 Bilj $ 2011.
        http://www.bea.gov/scb/pdf/2012/07%20July/0712_iip.pdf

        Jag tycker man med fog kan slå fast att USA´s nettoinvesteringar uppvisar ett konstant sjunkande trend relativt NNP. IT-revolutionen fortgår dock vilket borde borga för att starka amerikanska företag visar vägen med nya generationer av internet-applikationer etc. Men konkurrensen är stenhård liksom prispress med korta produktcykler. Värre är att arbetslösheten ännu inte tycks falla tillräckligt snabbt. Merparten av nya jobb kommer mest inom låglönesektorer. Statliga löner är under hård press. Ska de nya jobben komma inom informations-sektorn bör man ställa frågan hur en sån konkurrensutsatt bransch skall klara av centralbankens försök att höja den nominella inflationen när deras produkter har mycket kort livstid(1-3 år). Enligt diagrammet är den privata löneökningstakten(nominella timlöner) just nu runt 1% och sjunkande sedan 2006. Bankernas kreditskapande tycks ännu inte påverka inflationen(+1,6% januari och fallande) eftersom kre-diterna mest hänfört sig till studielån, billån och finansiella placeringar. Någon ”velocity” och tala om förväntas inte heller med en negativ BNP Q4.

        När jag i mitt inlägg utgick från stigande inflation så är det enkom utifrån centralbankernas försök att skapa inflation. Och jag tror att sådan skapad inflation kommer att öka risken för stagflation om inte konjunkturen tar fart på allvar. Och gör den det stiger nog räntorna mycket snabbt utan att FED kan göra värst mycket eftersom kapital kommer att flöda från den offentliga sidan till den privata. Beträffande Robert Lucas är det väl snarare så att han är den ekonomen som haft mest fel ifråga om varför det gick som det gick. Rationella förväntningar och EMH är väl snarare teorier som antingen behöver tolkas om eller läggas i malpåse. Både E Phelps och K Rogoff t.ex är kritiska till hans nyliberala idéer. Precis som jag själv. För övrigt ser jag mörkt på USA´s möjligheter att på lite längre sikt hantera sina problem. Statsskulden riskerar att leda till högre räntor framöver. Högre räntor kan bli starkare dollar vilket ökar risken för nya kriser. Jag ser inte att USA bryter den dåliga trenden. Tyvärr. Kina är annars ett utropstecken på kort sikt. På lite längre siktbör BNP falla kraftigt.

  6. Michael says:

    Följde med intresse Andreas Cervenkas korståg mot Swedbank 2009. Han lyckades piska upp en veritabel panik i sina alarmistiska artiklar som förutspådde Swedbanks snara undergång. Han blandade glatt ihop reserveringar för befarade kreditförluster med verkliga kreditförluster och bortsåg systematiskt från den underliggande starka intjäningsförmågan i banken och förmågan att absorbera förlusterna över tiden. När pressen var som mest hysterisk trycktes banken ner till som lägst ca 1,1 ggr pre-provision profit och jag kunde inte låta bli att gå lång.

    Borde egentligen tacka Andreas för att jag kunde komma in så billigt bl.a. tack vare hans ganska oseriösa smutskastnings-kampanj mot Swedbank.

  7. rttck says:

    Beklagar att folk fått invänta svar och en replik till Hannes. Saken har förstås sina förklaringar. Däri ingår att min dator inte är tillgänglig(och är det fortfarande inte) i vilken jag förvarar t.ex underlag jag använder för att styrka mina åsikter. Men med lite extra arbete har jag hittat en del mtrl ute på nätet som t.v. får duga som referenser.

    Tänkte dela in min replik i följande delavsnitt;

    * forskarens roll i den offentliga debatten(Sverige)
    * inflationen, skuldsättning och guldets roll(USA)
    * investeringar och reallöneutveckling(USA)

    Till en början vill jag tydligt klargöra att jag inte är nationalekonom och jag arbetar f.n inte till vardags med liknande frågor. Däremot har jag under relativt lång tid följt USA´s ekonomiska politik och då inte minst deras penningpolitik från Greenspan-tiden.

    Som sagt anser jag att en svensk offentlig debatt helt saknats under uppbyggnaden till krisen men även under dess värsta fas. Bankintresset har nästan undantagslöst (som vanligt) fått stå i medias (tv, radio och morgonpressen) fokus när väl krisen i väst(bank-)världen blev ett faktum. Sällan eller aldrig fanns den balanserade syn som man har rätt att kräva i en demokrati. Media nöjer sig alltid med att bankekonomen i efterhand förklarar vad det var som egentligen hände. För de som följt utvecklingen från amerikanskt perspektiv var krisförloppet mer eller mindre förväntat eller i vart fall inte oväntat. Gång på gång kom det uttalanden (2008-2009) i svensk media från bankhåll som innehöll allt från rena sakfel till prognoser som uppenbart saknade grund. Och det fortsatte så under mer än ett helt år! I amerikanska medier liksom ibland i Storbritannien(FT) kunde man redan från 2004 då och då läsa om varningar utfärdade av ett fåtal välrenommerade ekonomer varav faktiskt EN som t.o.m kom från bankoligopolet i USA(S Roach, Morgan Stanley). En enda ensam röst från bankerna vågade sticka ut sitt huvud. Han vägrades, p.g.a av sin kritik, inbjudan till World Economic Forum i Davos 2007. Så fungerar det! Stephen Roach som chefsekonom representerade en av de största investmentbankerna i USA och hade en stående inbjudan sedan åratal.

    Om inte våra svenska media själva försöker hitta andra källor i sin rapportering måste det åligga det övriga ekonomiska etablissemanget en skyldighet att ställa andra uppfattningar emot den förhärskande synen. Först när de anglosaxiska sanningarna började bli offentliga i debatten 2010 och framåt vågade sig svenska bankekonomer till några få uns av självrannsakan. Cervenka är en av de få som anammat den anglosaxiska kritiken hemma genom att anföra en debatt om systemfel. Och de finns!

    Visst Hannes är det bra att ekonom-kåren hittat nya informations- och debattytor på nätet via t.ex bloggar och forskarinstitutioners egna hemsidor. Forskarens första uppgift anser jag vara tvivlarens och med den en nyfikenhet som oundgängligt måste utgå från det motsatta som presenteras. Beroende på forskarekonomens inriktning och erfarenheter måste denne även förutsättas att intuitivt deltaga och ta ställning i frågor denne inte alltid har facit på från början. Istället bör en sådan intuitiv reaktion leda i riktning mot kunskapssökning. Vi har ju alla trots allt en föreställning om hur saker och ting fungerar. Även ni makroekonomer, eller hur! Det är därför oroande att du berättar att antalet makroekonomer med inriktning på finans minskar i landet. Inte minst utifrån det faktum att FIRE-sektorns andel av ekonomin och BNP ökat dramatiskt. I USA fortsätter vinsterna från finanssektorn att öka sin andel. Något jag anser riskerar leda mot en ny katastrof. Men det är en annan fråga. Idag är utbudet av information så pass bra att man som amatör kan tillgodogöra sig kunskap om vad som händer nästan lika bra som inom bankhusen. Skillnaden är ett visst mindre ”time-lag” och avsaknad av de personliga kontakterna. Men det hindrar knappast dig som forskare att i realtid vara med när det händer. Ekonomistas skall förstås ha all heder av att även inbjuda till viss debatt av utomstående. Men jag vill att ni även skall ta ut ert kunnande till debattsidorna betydligt oftare. Vi behöver fortlöpande en mer balanserad syn på bankernas utsagor. Utsagor jag vet är påverkade av både lojalitet och s.k kognitiv bias.

    Avslutningsvis skulle jag vilja fästa uppmärksamhet kring några demokrati-aspekter rörande vår Riksbank och centralbanker i allmänhet. Riksbanken är numera självständig från finansdepartement och regering ifråga om uppdragets mål etc. Ändå förutsätts att banken skall bedrivas utifrån ett önskemål om öppenhet och transparens. Min fråga rör centralbankens skyldighet att uttrycka sina sakpolitiska åsikter rörande andra centralbankers ageranden. Jag vet förstås att här finns en mängd praktiska problem för att inte tala om sedvana. Men utgångspunkten borde vara att det är så högt i tak att ett land(USA) vars ansvar är att försvara västvärldens reserv-valuta inte under 10-tals år samtidigt kan missbruka detta ansvar utan att en samlad kritik kommer till uttryck från de myndigheter, dvs övriga centralbanker, som bäst kan se konsekvenserna av samma missbruk. Denna gång råkar det förvisso var ett utom-europeiskt land(Kina) som har de största fordringarna på USA jmf med slutet av 1960-talet när bl.a Frankrike var i samma position med krav på betalning i guld. En debatt och kanske t.o.m kritik har säkert funnits hos centralbankerna och BIS men varför förs den inte inför öppen ridå. Det borde vara en självklarhet. Något som vid första anblicken inte tycks ligga i bankernas intressen! Men borde det ändå! Ånyo en uppgift för akademin?

  8. rttck says:

    (forts replik till Hannes): Inflationen, skuldsättning och guldets roll(USA)

    Hannes skriver i sin recension av Cervenka´s bok att utrymmet inte räcker till för en vederläggning av Cervenka´s påståenden om att guldets frånkoppling från dollarn skulle lett till lägre räntor och därmed till dagens situation med överskuldsättning, ”bailouts” och kraftigt stigande inkomstklyftor. Hannes försöker inte själv ge några som helst ”motbevis” för att Cervenka har fel utan nöjer sig frankt med att presentera en graf över en amerikansk 1-årig realränta som tycks stiga efter 1971. Vad Hannes glömmer bort att samtidigt säga är att realräntan mätt efter centralbankens styrränta varit negativ större delen av 70-talet(1973-1978). http://greshams-law.com/2011/08/24/global-real-interest-rate-charts-with-local-currency-gold-prices/

    Bakgrund:
    Varför håller USA en så låg realränta 1- -1% redan 1968 samtidigt som man har den högsta inflationen sedan 20-talet? 1969 toppar inflationen i USA på 6% efter en lång period av kraftig tillväxt varav den senare delen inneburit problem med stora löneökningar. http://www.inflation.eu/inflation-rates/united-states/historic-inflation/cpi-inflation-united-states.aspx

    USA ansåg att deras betalningsbalans var hotad genom att det fasta(men justerbara) växelkurs-systemet innebar att dollarn blivit övervärderad(ca 10% enligt USA). Det som hade hänt hävdade man var att Tyskland och övriga Europa började komma i kapp USA och gällande växelkursregimer ytterligare förstärkte deras konkurrenskraft. USA som innehavare av reserv-valutan ville inte devalvera utan krävde istället att de övriga länderna(främst Tyskland och Japan) skulle revalvera. Därav den låga eller rent av negativa realräntan till 1971. (jmf dagens situation USA-Kina men med Kina som har fast växelkurs). USA´s ”Current Account”-underskott var inte större än -0,5% 1971.
    (sid 344 Fig 9.1) http://www.nber.org/chapters/c0127.pdf

    Så hur har USA hamnat i denna situation och kan man med fog hävda att USA har sig självt att skylla? Bretton Woods innebar fasta valutakurser där dollarn var konverteringsbar mot ett guld-pris på 35$/oz. Europa under efterkrigstiden byggdes upp dels via den amerikanska Marshall-hjälpen (under 4 år där Tyskland bara fick lån med krav på återbetalning) men senare även via olika investeringslån. Amerikanska företag etablerades i Europa med ökande export från USA. Valutakurs-relationerna var väl så fördelaktiga för USA eftersom deras nya kunder dels betalade med de dollar som hjälpen erbjudit under 4 år och dels med egna valutor vars värde bestämdes av en dollarrelation som varit i stort sett fast sedan 1944. Och att all handel baserades i dollar.

    USA ville alltså att övriga länder skall revalvera sina valutor i slutet av 60-talet. USA hävdade att antalet utestående dollar ökat så mycket genom den ökande importen från Japan och Europa. Ändå är USA´s handel med omvärlden mer eller mindre utan underskott ända fram till slutet av 70-talet. Hur går det ihop med USA´s krav? Givetvis beror det på mest på USA´s egen politik och då främst deras investeringar utomlands, t.ex deras förvärv av råvarutillgångar och andra direkt-investeringar inkl. portfölj-investeringar, lån(jmf Kina) samt militariseringen i Europa och globalt. Det anglo-saxiska banksystemet utvecklades starkt under 60-talet liksom den globala spekulationen(valutor). En devalverad dollar skulle bara innebära ännu fler fördelar för ett USA som eldat på sin egen inflationsbrasa genom Vietnam-kriget via sedelpressen och The Great Society(sociala reformer) via skattehöjningar. Men så länge utländska banker(Cb) etc var villiga
    att hålla dollar kunde USA fortsätta med denna för dem fördelaktiga trade. Men i takt med USA´s kraftigt stigande inflation påbörjade bankerna en carry-trade i dollar, dvs sälja dollar mot starkare valutor(risk-free). Pressen ökade på USA eftersom utestående dollarmängd(1968 ca) översteg dess guldreserver med faktor 5:1 och fler handelspartners började växla sina dollar-reserver mot guld. Och inte bara det. Man kunde sälja guldet i marknaden med än större vinster. För att inte bli av med hela guldreserven kom i Augusti 1971 Nixon-chocken. Guld-fönstret stängdes samtidigt som man införde pris- och lönestopp och skattesänkningar. Men man vägrade höja räntorna av rädsla för recession(känns igen; negativa realräntor). Istället förstärkte man redan tidigare handels-protektionistiska inslag genom införandet av de hemma-populära import-tarifferna(52%
    av all import). Japan (elektronik) och Tyskland(stål m.m) var i princip de enda länder man hade underskott med. Å andra sidan var dessa länder mycket starka exportländer (mercantilister). I december kom man överens om nya valutaregimer(dollarn devalveras handelsvägt ca 8%) som ganska väl anslöt sig till de av marknaderna diskonterade kurser(Smithsonian Agreem.). 1973 föll Bretton Woods och valutorna flöt fritt. Dollarn faller därför även under de kommande åren kraftigt för att bottna först 1978-81. Guldet når samtidigt rekordnivåer. Orsakerna är flera men USA´s utrikespolitik i Mellersta östern ”tvingade” OAPEC till olje-embargo innebärande att oljepriset i reala termer nästan 10-dubblas. Inflationen FÖRE embargot uppgick dock till hela 10% i USA och den kommer att stiga till knappt 15% innan centralbanken tvingas till panikhöjning av räntan till som mest(intraday) 23% 1981. Dollarn stärks(dubblas) på fyra år eftersom åtgärderna utlöser en kraftig recession.
    http://www.bloomberg.com/news/2011-08-16/u-s-gained-from-ending-gold-standard-in-1971-chart-of-the-day.htm

    Så vad blir slutsatserna? Hannes hävdar med sitt diagram att (real-)räntorna snarare stigit än sjunkit från det att guld-kopplingen togs bort. Vem har rätt?

    Till att börja med går det att hävda att USA under hela tiden fram till 1971 haft överskott i handelsbalansen(inkl. c/a). Amerikanska företag har sovit bekvämt under 25 år medan deras konkurrenter arbetat hårt. Amerikansk ekonomisk politik är slapp och man tillåter en mycket expansiv budget under många år inkl. sedelpress för kriget i Vietnam. Ändå ansvarar man för världens reserv-valuta som är konverterbar till guld men låter inflationen skena. Vidare genom att bistå Israel med kapital och vapen under Yom Kippur-kriget som utlöser strypta oljeleveranser efter att USA nått PEAK-OIL 1970. Centralbanken behåller negativa realräntor under större delen av 70-talet vilket får guldet att rusa. Ser ut som historien rimmar med dagens situation för att citera Mark Twain. Anledningen till att realräntan gått upp kraftigt 1980/81 är att inflationen toppar ur i början av 1979(14,5%) medan FED höjer räntan kraftigt en sista gång juni 1981 till drygt 20%. Detta för att slutligen säkerställa att man krossar alla eventuella framtida inflationsförväntningar. Vid detta tillfälle har inflationstakten redan kommit ner till ca 6-7%(realräntan +14%).

    Cervenka har enligt min mening trots allt rätt om man med låg ränta syftar på en medveten penningpolitik, trots fortsatt hög inflation, att behålla en relativt svag valuta samtidigt med
    negativa realräntor vilket både förbättrar konkurrensförmågan och värdet av utländska kapitalinvesteringar. Efter 1971 ersätter dollarn guldet som standard-värde(fiat) vilket långt senare kommer att leda till stora räntenedgångar. Och en ny era inleds med stora avregleringar. Att guldet faller efter 1980 beror förstås på att inflationen faller och dollarn stärks under en lågkonjunktur som varar under flera år. Vitsen med guld-kopplingen var trots allt att ta ansvar för en trovärdig inflations-politik något jag anser man misslyckades med och helt själva var ansvariga för. Den kraftigt ökande dollarmängden var enligt min mening inte främst en orsak av Triffin´s dilemma i samband med varuhandeln etc utan snarare av en expansiv amerikansk investerings-våg utom-lands under 25 år(fas 1). USA har här haft kapitalunderskott ända sedan början av 50-talet! USA hade naturligtvis kunnat strama åt ekonomin tidigare för att få ned inflationen. Med en större guld-reserv hade inte underskottet i utlandsbetalningarna(kapitalbalansen) påverkat valuta-spekulationerna i samma omfattning men man borde rimligtvis ha höjt räntan. Det är priset man får betala(no free-lunch). Men äger man reserv-valutan, är världens största ekonomi och världens kreditor så är antagligen frestelsen alltför stor att alltid stötta sitt näringsliv…vad de än gör! Internationella relationer är ett naturtillstånd. Inte främst något baserade på moraliska principer …..eller ens avtal tydligen! Bankerna skapar dollar ur tomma luften som sagt! Och dessa investeras där kapitalet är billigt!

    Något om Nixon´s chock; http://www.dartmouth.edu/~dirwin/Nixon.pdf
    USA´s handelsbalans; Diagram 4 http://blog.ml-implode.com/2011/07/u-s-greater-depression-accelerates/

  9. benjamin says:

    rttck. Vilket förvirrat svar… Jag förstår inte vad du egentligen vill säga, i relation till det hannes skrev till dig.

    Här iaf vår svd-skribent med en ny krönika. Vem är den här ekonomen som tror sig förstå sig på att ingen annan förstår?

    http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2013/02/05/det-stora-mysteriet-pengar/

    • rttck says:

      Du har antagligen svårt att tolka mitt svar rörande Hannes försök att negligera USA´s kraftiga inflation under t.ex perioden 1971-1981 och deras negativa realränta. Den tillfälligt mycket höga realräntan (1979-81)som Hannes använder för att ”bevisa” att realräntan stigit istället för sjunkit, som Cervenka anser, beror enkom på Volcker-effekten och var mycket kortvarig(spiken). Märkligt om vi inte skulle kunna vara överens om det. Detta var Hannes huvudargument annars skulle han inte haft med diagrammet. Men någon respons till mitt utförliga svar tycks han inte kännas vid. Jag tycker jag förtjänar ett svar! Den s.k timingen som Hannes kritiserar Cervenka för handlar om att USA vägrar att leverera guldet(guldreserven riskerar att försvinna) och därför frikoppar guldet allt medan inflationen tillåts stiga. Om man däremot behållit kopplingen hade man sannolikt ändå tvingats höja räntan för att sänka inflationen. Hannes beskyller Cervenka´s timing som felaktig när han borde veta att vitsen med guldkonvertibiliteten var att undvika penningvärdeförsämring. Alltså kan man inte beskylla guldkopplingen för inflationen och den följande höga realräntan via Volcker.

      Knappast ett förvirrat svar.

      • benjamin says:

        Men vadå, du säger också att frikopplingen från guldet orsakat en sjunkande ränta? Så utan spiken i räntan -80, hade guldets frikoppling ändå orsakat en sjunkande ränta från den ursprungliga nivån?

    • rttck says:

      @benjamin; du tycks ha väldigt bråttom. Läs igenom igen. För att sammanfatta enkelt. Realräntan borde tidigare varit högre eftersom USA inte kan sköta sin ekonomi. Vitsen med guldkopplingen är att USA inte skall producera mer dollar och penningmängd än vad som är förenligt med låg inflation. Vid en rörlig växelkurs hade förstås dollarn fallit men vitsen var att dollarn skulle hållas stabil genom låg inflation(penningmängd). USA skyllde sitt läge(billiga importvaror slår ut inhemska företag) på tyskar/ japaner där dessa ”vunnit pga för hög dollarkurs”. Inte för att man stimulerat efterfrågan eller att länderna var mer effektiva än USA! Jag har skrivit att det nog saknas grund för USA´s hållning enligt handels-balansen(positiv) även om man har underskott med just båda dessa länder. Vad jag skriver om frikopplingen handlar om att cb håller en negativ realränta(för låg rta) 1973-78 för att bl.a undvika recession. Bankerna spekulerar även hårt mot dollarn(carrytrade). Vad som hade hänt utan Volcker-spiken går bara att spekulera i. Räntechocken gav recession men till det bidrog nog olje-chocken tillräckligt ändå. Frågan är då hur snabbt inflationen hade fallit jmf med spiken? Om USA däremot inte haft hög inflation så hade förstås räntan inte stigit/behövt stiga. Cervenka däremot hävdar att frikopplingen från guldet, givet att inflationen inte var hög då(c.p), inneburit att räntan långsiktigt kunnat falla, t.ex för lågt. Till den argumentationen har jag ännu inte kommit. Jag har hittills bara vederlagt Hannes argumentation när det gäller hans val av diagram och resonemang om ”timingen”,
      dvs tiden under 70-talet.

      • benjamin says:

        Men det går ju liksom inte att svara på dina inlägg. Det sista är inte lika långt och helt upp åt väggarna oresonabelt som dina längre. Men redan på andra raden, vid: ”… eftersom USA inte kan sköta sin ekonomi”, så vill man bara sluta läsa. Något är konstigt med din fjärde rad. Ja, det fick räcka.

      • rttck says:

        @Benjamin; Du tycks inte vilja ta åt dig det faktum att USA förde en inflationspolitik under 60-talet som inte var förenlig med en fast dollarkurs konvertibel till guld. Dollarn som reserv-valuta innebar precis som idag ett ansvar. Alltså hävdar jag provocerande att USA inte kunde sköta sin ekonomi (enligt deviset störst bestämmer). Precis som upprinnelsen till dagens kriser(trots Triffin-paradoxen).
        Det är ingenting konstigt med att dollarn fallit om man vid den tiden istället tillämpat rörliga växel-kurser, tvärtom förstås. Guld-kopplingen var i Bretton-Woods en försäkring att USA inte skulle föra en inflations-politik. En politik som dessutom innebar en skenande inflation som förstås än mer äventyrades via utrikespolitiken(störst bestämmer men ”no free lunches”).

        Jag tror jag skall skippa dina kommentarer framledes eftersom de bara är ute efter att provocera istället för att bemöta och tillföra!

      • Hannes says:

        Men att Volcker höjde räntan för att stoppa inflationen är ju en del av poängen i att det inte är så att Bretton Woods-avskaffande ledde oss till en lång period av fallande realräntor. Det gick att föra lågräntepolitik innan den föll (iofs med konsekvensen att den föll), och det har förts högräntepolitik efter den föll.

        Guldmyntfotens vara eller inte vara verkar helt enkelt inte vara den viktiga orsaken för räntans nivå.

  10. Det är ju helt klart att varken herrar nationalekonomer eller Cervenka har en aning om vad en bank gör. Enligt ekonomiprofessor Michael Hudson (som enligt en en undersökning av ett Holländskt universitet var en av TOLV ekonomer I HELA världen som förutsåg finanskrisen 2008) finns varken pengar, skulder eller banker i de modeller nationalekonomer bygger upp (bland annat ekonomiprofessorna Steve keen och Richard Werner har sagt samma sak -den senare är myntare av uttrycket QE – den tidigare var en till av de tolv som förutsåg finanskrisen 2008) . När sedan verkligheten motsäger modellen så är det fel på verkligheten enligt den demensjukfom som kallas nationalekonomi – för trots att finanssystemet kraschat hur många gånger som helst i ”boom and bust”-cykler har har nationalekonomerna glömt all empiri.

    Banker skapar inte pengar, dvs kronor, vilket Cerbenka hävdar – banker hittar på betalmedel som de ”lånar ut”. Vill ni lära er vad en bank gör kan ni läsa det här (hoppas herrar nationalekonomer har närminne för att följa lite längre logiska resonemang):
    https://parasitstopp.wordpress.com/crash-course-i-hur-penning-och-banksystemet-fungerar/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s