Greklandskrisen är fortfarande akut och enligt vissa bedömare är en grekisk statskonkurs trolig. EUs ledare talar om nya stödpaket och när vissa tvekar hotar man med Eurospöket: “Om inte Grekland får stöd kanske de måste lämna EMU!”.
Jaha, men vad skulle det egentligen innebära att Grekland går i konkurs och rentav lämnar EMU? Upphör euron att existera? Knappast. Kommer den grekiska befolkningen få det långsiktigt sämre? Inte alls säkert. Frågorna är många men svaren få. Besynnerligt nog diskuteras dessa alternativa scenarier inte alls så mycket som man skulle tro — och önska.
Men en nationalekonom som dock ställt precis dessa frågor och dessutom funderat över tänkbara svar är Mats Persson vid Stockholms universitet. I en läsvärd DN-debattartikel från januari i år utgår han från nationalekonomisk teori och vedertagen erfarenhet i denna diskussion. Artikeln är fortfarande högaktuell och rekommenderas varmt:
Vad finns det egentligen för ekonomiska argument för att EU och EMU ska rädda Grekland, Irland och andra länder med stora statsskulder? Vad skulle hända om vi inte ställde upp utan lät exempelvis Grekland ensidigt skriva ned sina skulder med 20–30 procent? Detta diskuteras konstigt nog inte alls i medierna. De två vanligaste argumenten för att hjälpa skuldländerna – att euron annars skulle falla, och att en massa banker skulle gå i konkurs – är båda ganska tvivelaktiga. Det bästa och billigaste sättet att hantera skuldkrisen är att staten på ett välordnat sätt tar över de banker som skulle drabbas av skuldnedskrivningen.
Ekonomistas 
“på ett välordnat sätt tar över de banker”
Jag förutsätter aktiekapitalet raderas ut, och att bankernas långivare hanteras genom ett ackordsförfarande.
Bra att det uppmärksammas. Euron var ett politisk projekt. Nu är kommer det politiska spelet och prestigen att stå skattekollektivet dyrt eftersom man inte vågar ta konsekvenser av de politiska besluten.
Stefan de Vylder gav i morse (29 juni) mycket bra synpunkter på den grekiska krisen i P1.
Jag är inte så insatt i denna fråga men måste pröva lite andra argument och frågor.
För det första: många hävdar att de fattiga är de som drabbas hårdast av kriser, nedskärningar etc. Statsanställda som tvingas acceptera 50-procentiga lönesänkningar till exempel. Är det inte bra att stödja Grekland för att inte riskera att inkomstskillnaderna/klyftorna inom landet ökar – vilket annars skulle kunna ha en tillväxthämmande effekt – och indirekt kanske även (i alla fall politiskt, med oroligheter etc) på övriga länder? En relaterad fråga: Är det inte bra att i EU försöka hjälpa de länder som har det svårast för att att inte skillnaderna i regionen ska vara alltför stora, för att i sin tur undvika ovan nämnda effekter?
För det andra: När Mats Persson pratar om att det inte finns några ekonomiska argument för att hjälpa Grekkland, menar han då inte att det inte finns några ekonomiska argument för EU/Eurozonen? Han säger ju inte om det vore bra för Grekland eller ej – och det kan väl finnas ekonomiska anledningar till att Grekland skulle må bättre av det…?
Slutligen: Mats Persson menar att det är bättre att stödja bankerna än låntagarländerna men säger också att ett stödjande av länder riskerar en “moral hazard” och att bankernas aktiägare inser att det “inte är så farligt att satsa på riskabla statsobligationer … EMU ställer upp och hjälper om det skulle knipa”. Blir det inte samma moral hazard om man stödjer banker? I övrigt kan man ju tycka att det är moraliskt sundare att stödja fattiga länder än banker men det är en annan femma… (och inget ekonomiskt argument)
Vet inte om de andra ovan nämnda kan klassas som ekonomiska argument, men tycker hur som helst att sådana gränsdragningar inte alltid är relevanta (och ett ganska vanligt fenomen bland “ekonomistiska” nationalekonomer är att titta enkom på ekonomiska aspekter).
Vad menar du med “stödja Grekland”? Låna ut mer pengar? Ge direkta bidrag? Uppmuntra skuldnedskrivning?
Euroländernas nuvarande strategi — att låna ut pengar i kombination med krav på kraftig budgetkonsolidering — är förmodligen bra för ägarna av banker i såväl Grekland som andra europeiska länder. Kanske är det även en bra strategi för oss andra (inklusive fattiga i Grekland), men det är inte lika uppenbart. Det är svårt att överblicka konsekvenserna av de alternativa scenarierna (nedskrivna skulder, kanske i kombination med att euron överges).
Jag har aldrig riktigt förstått hur det här med spridningseffekter skulle gå till. Jag kan tänka mig att om Grekland defaultar kommer det vara en bekräftelse på att euroländer “kan” defaulta, och att den bedömda risken för övriga länders statsobligationer därför driver upp räntorna i skyn.
Men om det är det enda borde man väl låta ett land konka och sedan stödköpa obligationer via ECB eller så?
Om det inte är detta som skulle vara spridningsmekanismen, vad skulle den då vara?
En grekisk statskonkurs eller en skuldnedskrivning skulle innebära att Grekland inte kan låna nya pengar för att finansiera sitt budgetunderskott. Dessa alternativ leder till en snabb och kraftig nedskärning av budgetunderskottet. Därefter kan Grekland aldrig mer ha budgetunderskott.
Ett byte tillbaks till den gamla valutan innebär att skulderna i EURO inte försvinner. Om valutan sjunker i värde stiger värdet på skulderna i EURO och Grekland får en högre skuldbörda än tidigare. Men nu kan Grekland finansiera de nya budgetunderskotten med hjälp av “sedelpressarna” om de vill.
Slutsatser:
1. Det kvittar vilket alternativ Grekland väljer eftersom alla alternativ leder till nedskärningar av de offentliga utgifterna.
2. Huvudproblemet är att staterna inom EURO-området får lov att ha budgetunderskott och att staterna får lov att låna pengar. Det skapar problem om en stat kan överföra sina kostnader till de andra staterna. Valutasamarbetet kan därför inte hålla på längre sikt.
3. Ett alternativ är att sparka ut länder ifrån EURO-samarbetet om de inte sköter sig. Grekland har trots allt betalat välståndet genom att helt nya pengar har skapats utav ingenting.
De som först får tag på de nya pengarna (grekiska staten) kan därmed köpa innan de nya pengarna har lett till prisstegringar. De som förlorar på detta är de som sist får tag på pengarna eftersom dessa innan dess har drabbats av prisstegringarna.
Det som sker när grekiska staten betalar välståndet genom att helt nya pengar skapas utav ingenting:
a) Nya pengar kan användas till konsumtion av grekerna när dessa kommer ut i ekonomin. Detta leder till att det inhemska näringslivet kan höja priserna och sina intäkter. Till en början ökar sysselsättningen.
b) Efter ett tag stiger även lönerna och företagens kostnader.
c) Det grekiska näringslivet kan pga de stigande inhemska priserna inte priskonkurrera med andra länder. Grekland har inte egen valuta som kan sjunka i värde relativt andra länder. Importen börjar att stiga medan exporten sjunker. Det grekiska näringslivet slås ut och sysselsättningen minskar.
d) Grekisk import av varor leder till en grekisk export av EURO. Grekland exporterar inflation till de andra länderna i EURO-samarbetet. Grekland kan nu endast öka sysselsättningen om de nominella lönerna sänks eftersom de inte längre kan öka sysselsättningen genom att sänka reallönerna (Keynes enda recept på att öka sysselsättningen i en ekonomi).