Grekland — seriekonkursaren

Grekland står på randen till konkurs. Ännu en gång. Detta är nämligen inte första gången landet upphört (eller hotat med att upphöra) betala av sin utländska statsskuld. Sedan Grekland blev självständigt från turkarna 1829 har landet varit statsbankrutt under sammanlagt 84 år i tre perioder: 1826-1878, 1894-1897 och 1932-1964 (se denna uppsats, tab. A1). Dessa perioder visas även i de gula fälten i bilden nedan, hämtad från översikt av Carmen Reinharts och Kenneth Rogoffs banbrytande studier i ämnet.

image

Varför betalar inte länder tillbaka sin statsskuld? Avsaknaden av en självklar juridisk instans dit en lurad långivare kan dra suveräna nationer påverkar givetvis låntagande länders vilja att betala. Genom historien har därför hot om handelsembargon eller rentav kanonbåtsdiplomati varit återkommande trick för att kräva tillbaka lån. Men vissa länder verkar aldrig vilja lära sig att återbetala och de har av Reinhart och Rogoff därför kallats seriekonkursare (på engelska serial defaulters).

Att vissa länder blir seriekonkursare studeras för närvarande av ekonomer. Klart är att länders institutionella kvalitet är en viktig orsak. Reinhart och Rogoff har visat att seriekonkursande länder lider av skuldintolerans, dvs att de (i analogi med laktosintolerans) är överkänsliga mot hög skuldsättning. Ett svagt finanspolitiskt ramverk och en undermålig finanssektor ligger ofta bakom en sådan intolerans, men forskning visar även att det politiska systemets struktur spelar roll.

Greklands nuvarande kris kanske inte kunde ha undvikits, men den har blivit onödigt djup. De senaste årens forskning om länders låntagande pekar tydligt ut Grekland som ett skuldintolerant och seriekonkursande land. Jag vet inte om västvärldens politiker och finansaktörer tagit del av denna forskning, men min känsla är att så inte är fallet. För hur kunde annars franska och tyska banker – och även svenska SEB – låna ut hundratals miljarder euro till en låntagare som gång på gång i historien visat att den inte betalar tillbaka sina lån?

Lästips: DN123456789, SvD1234567, Ekot123456

Comments

  1. Incitamenten för individuella beslutsfattare på banker behöver ju inte nödvändigtvis vara i linje med bankernas/bankernas ägares mer långsiktiga intresse. Detta kan ju faktiskt gälla även ifall kunskap om det omnämnda grekiska förhållandet skulle finnas i samtliga delar av bolaget.

  2. Kapten Haddock says:

    Det heter kanonbåtsdiplomati. Googlar man på ”kanonskeppsdiplomati” får man en enda träff, denna blog.

    För övrigt har Marcus förstås rätt, bankmän agerar inte alltid i bankens intresse–och det är ju just därför det finns regler om vilka risker en bank får ta. Problemen uppstår när reglerna inte fångar alla risker–som med Greklandskrisen eller finanskrisen.

  3. Daniel,
    Att ”Greklands nuvarande kris kanske inte kunde ha undvikits, men den har blivit onödigt djup” kan ju också ha med EMU att göra, eller? Åtminstone har ju några ekonomer argumenterat för det, t ex Paul Krugman, Greg Mankiw, Nils Lundgren och yours truly (senast idag på newmill -http://www.newsmill.se/artikel/2011/06/17/krisen-i-grekland-visar-att-emu-kritikerna-haft-r-tt ).

    • Kapten Haddock says:

      Här en länk till vad Paul Krugman skrev om valutaunionen 1998: http://web.mit.edu/krugman/www/euronote.html

      ”Here’s how the story has been told: a year or two or three after the introduction of the euro, a recession develops in part – but only part – of Europe. This creates a conflict of interest between countries with weak economies and populist governments – read Italy, or Spain, or anyway someone from Europe’s slovenly south – and those with strong economies and a steely-eyed commitment to disciplined economic policy – read Germany. The weak economies want low interest rates, and wouldn’t mind a bit of inflation; but Germany is dead set on maintaining price stability at all cost. Nor can Europe deal with ”asymmetric shocks” the way the United States does, by transferring workers from depressed areas to prosperous ones: Europeans are reluctant to move even within their countries, let alone across the many language barriers. The result is a ferocious political argument, and perhaps a financial crisis, as markets start to discount the bonds of weaker European governments.”

      • Niklas Bengtsson says:

        Man kanske skulle tillägga att fortsättningen på ovanstående citat är: ”Well, here we are, right on the brink of the creation of ”euroland”, and it is now clear that none of the problems EMU critics have warned about will arise, at least for a while”

        Sedan avslutar Krugman med ”So what do the europessimists – the people who believe that the whole experiment will come to grief – say now? Well, they have a new argument. Pretty clearly, Europe is not about to tear itself apart because it cannot agree about monetary policy. In fact, everyone but the central bankers now *does* agree about monetary policy. The clear and present danger is, instead, that Europe will turn Japanese: that it will slip inexorably into deflation, that by the time the central bankers finally decide to loosen up it will be too late.”

        Jag har tidigare påpekat att jag inte är speciellt bevandrad i ctrl-c-onomics, men jag måste säga att Krugman verkligen har det förspänt med alla sina adepter som världen över klipper och klistrar in valda delar av hans omfångsrika kanon i bloggosfären. Det verkar finnas ett citat för varje tillfälle.

      • Kapten Haddock says:

        Det stämmer, artikeln som jag citerade var inte så entydigt kritisk mot euron som jag först trodde. Å andra sidan, man kan väl inte säga att Krugman är särskilt positiv till euron när han säger att problemen inte kommer att uppträda ”at least for a while”. Och man kan väl inte säga att han hade fel, trots allt har ju samarbetet hållit i mer än ett årtionde.

        Här är två artiklar av Paul Krugman från ungefär samma tid som är mer entydigt euro-kritiska. Den andra artikeln diskuterar också asymetriska chocker. http://web.mit.edu/krugman/www/gauls.html http://web.mit.edu/krugman/www/euro.html

        Och här är en från idag, om Grekland: http://krugman.blogs.nytimes.com/2011/06/19/kicking-the-eurocan/

    • Cosmoskitten says:

      Lars P Syll:

      Som professionell ekonom, vad skulle kunna få dig att värdera att ”Euron har varit bra för Grekland” eller ”Euron har varit dålig för Grekland” `?

      Det är kanske inte är en ekonomisk fråga, men i vilken grad är Greklands kris ”självförvållad” ?

      Mitt eget krishanteringsrecept är att Sverige genetiskt klonar Inga Britt Ahlenius, och exporterar några enheter av henne till Grekland.

  4. Andreas SO says:

    Nån annan som får Déjà-vu känslor? Denna ständigt återkommande EMU-debatt 🙂

  5. ”För hur kunde annars franska och tyska banker – och även svenska SEB – låna ut hundratals miljarder euro till en låntagare som gång på gång i historien visat att den inte betalar tillbaka sina lån”

    Svaret på den frågan vet vi ju redan – franska och tyska banker vet att de via sina kontakter i EU kan vältra över dåliga lån på svenska och andra skattebetalare. Det handlar ju inte om att rädda Grekland, eller ens EU, utan ge en hjälpande hand åt några privata banker som har haft ovanan att låna ut miljarder till konsumtion, vilket kortsigtigt gett dem så höga vinster att de med gott samvete kunna dela ut jättebonusar till sina högsta chefer. Ganska enkel mekanik – eller hur?

  6. Anomie says:

    Eller så lånade man medvetet ut till Grekland och hoppades på en konkurs där man kunde kräva in stora delar av den Grekiska infrastrukturen. Det är väl inte helt okänt med långivare som använder sig av lån för att ta över egendom?

    • Förståsigpåare says:

      Knappast. Jag tror inte en sekund på att europas banker vill ha grekisk infrastruktur eller risiga halvstatliga bolag i sina portföljer. De lånade ut till Grekland för att de fick marginellt högre ränta och vet med sig att i ett chicken race mot övriga EMU så kommer förlusterna hamna någon annanstans.

  7. Gäst says:

    Ett land kan inte gå i konkurs bara ”default on its debt” finns ingen suverän myndighet som vid en företagskonkurs kan kräva in tillgångar.

  8. Kristian Grönqvist says:

    Vad jag kan förstå, så har vi här en bankklient som har prickningar på gränsen till näringsförbud.
    Nu vill jag bara veta vilka nationalekonomer som är värdelösa på matematik.
    Eller varför så många utbildade nationalekonomer, som alltid efteråt vet bäst, glömmer att stoppa verksamheten innan det går för långt.
    Personligen vet jag nämligen, att om jag lånat pengar till en polare, som ej betalar tillbaka, så får han aldrig låna igen.
    Vad är det i det här som är så svårt?
    Eller är det verkligen så illa, som någon i tråden antyder. att det handlar om bonuskorruption?

    • Nej, bonuskorruption är nog den sämsta kandidaten till att förklara vad som hänt. Det kan nog ingen sansad person kunna hävda — hur skulle vi i sånt fall kunna förklara de tjogtals med landkonkurser världens skådat genom århundranden, långt före finansmarknadernas tillkomst och än mindre bonussystem på dessa?

      I fallet Grekland kan man nog säga att långivarna haft vissa skäl till ökad optimism, t ex vad gäller landets demokratiska utveckling sedan diktaturen samt EG-, EU- och slutligen EMU-medlemskapen — vilket undstrykits av dagens överenskommelse mellan Frankrike och Tyskland.

      Men ändå: det faktum att Grekland tillhör den grupp länder som brukar dra sina kreditorer vid näsan borde gjort långivarna något mer skeptiska än de verkar ha varit.

  9. Per-Olof Persson says:

    Philipp Bagus har publicerat boken ”Tragedy of the Euro”.
    http://mises.org/store/Tragedy-of-the-Euro-P10439.aspx

    Om boken ”………having forecast all the problems with the Euro and having persuaded many economists on the Continent that this currency is no better than any fiat currency. In some ways it is much worse because it has cartelized the management of European monetary regimes and created a terrible moral hazard.”

    ”Member states of the ECB can run deficits and expect them to be financed by the ECB. This is not true with the Fed. So Europe has a tragedy of the commons at work with its monetary policy that sets up very dangerous incentives for member states. For this reason, the system is unworkable.”

    ”He predicts its downfall due to political pressures, bad banking practices, and exploding public-sector liabilities.”

    ”The analogies with the dollar are indeed close, but with welfare states at a more advanced stage, it will be a race to see which paper currency will crumble first.”

    Sammanfattningsvis: Så länge banksystemet bygger på fraktionella reserver, så länge kan det politiska systemet finansiera de offentliga utgifterna genom att öka penningmängden.

  10. Per-Olof Persson says:

    Philipp Bagus i artikeln ”Have We Crossed the Point of No Return?”
    http://mises.org/daily/4352

    Om Grekland:

    ”The assumed support of fiscally stronger nations artificially reduced interest rates for fiscally irresponsible nations. Access to cheap credit allowed countries such as Greece to maintain a gigantic public sector and ignore the structural problem of uncompetitive wage rates. Any deficits could be financed by money creation on the part of the European Central Bank (ECB), externalizing the costs onto fellow EMU members.”

    Det politiska incitamentet:

    ”From a politician’s point of view, the incentives in such a system are explosive: If I as a campaigning politician promised gifts to my voters in order to win the election, I can externalize the costs of those promises to the rest of the EMU through inflation — and future tax payers will have to pay the debt. Even if the government needs a bailout (a worst-case scenario), it will happen only in the distant, post-election future.”

    ”In such a situation, the typical shortsightedness of democratic politicians combines with the ability to externalize deficit costs to other nations and produces an explosive debt inflation.”

    EURO-ländernas invånare får betala genom en ökad penninginflation:

    ”Due to these incentives, some European states were already well on their way to bankruptcy when the financial crisis hit and deficits exploded. Markets started to become distrustful of many government promises. The recent Greek episode is an obvious example of such market distrust. As politicians want to save the euro experiment at all costs, the bailout guarantee has become explicit. Greece will receive loans from the EMU and the IMF, totaling an estimated €110 billion over the next three years. In addition, even though Greek government bonds are rated as junk, the ECB continues to accept them and has even started to buy them outright.”

  11. Något som jag tycker har fått väldigt lite uppmärksamhet är vissa storbankers ansvar i fallet Grekland. Economist (i pappersupplagan, hittar inte det på nätet) skrev t.ex. förra året om hur Goldman Sachs var grekerna mycket behjälpliga i kreativ bokföring och upplåning åren före det började gå utför. Det var om inte olagligt, så definitivt moraliskt förkastligt. Jag minns inga siffror, men Goldman brukar ju kunna ta bra betalt för sina tjänster. Detta fråntar naturligtvis inte grekerna deras ansvar, men det nyanserar lite om hur det kunde gå så illa och att hela skulden inte ligger på grekland.

  12. Jag tvivlar inte en sekund på att vi kan har att göra med bonuskorruption. Att som Waldenström säger, att det inte håller pga att detta även skedde innan finansmarknaderna såg ut som de gör, håller inte. Trots denna historiska fakta kan detta fenomen drivit fram problematiken, efter 30 år med liberaliseringar inom finanssektorn.

  13. Vem har skulden i den pågående grekiska krisen? Väldigt många. Som ”X” ovan och andra påpekat har finansaktörer i olika länder varit mer eller mindre behjälpliga att stjälpa den grekiska ekonomin. Men huvudskulden kan knappast läggas på den investmentbank som fick betalt för att utföra kreativ bokföring när det begav sig. Bankerna är kommersiella företag som säljer tjänster, och så länge dessa ligger inom lagens ramar kommer de att göra det. Hade det varit bättre om det varit ett grekiskt kooperativt redovisningsföretag eller det grekiska finansdepartementet allena som gjort det?

    Oavsett svaret på den frågan kommer man inte ifrån det faktum att Greklands problem kanppast ligger i några utländska banker, politiker eller ens ersättningssystem inom vissa dela av finanssektorn (som när det gäller s k ”bonusar” i huvudsak rör helt andra saker än primärmarknaden för statsobligationer).

    Nej, huvudorsakerna ligger i det grekiska samhällets organisation, de instabila demokratiska institutionerna, korruptionen (landet är enligt Transparency International mer korrumperat än EU:s problembarn Bulgarien och Rumänien!), oförmågan att bedriva finanspolitik när skatter inte kan samlas in, och, som jag beskrev i inlägget, en besvärande historik av inställda avbetalningar på utlandsskulder. Problemet ligger framför allt i Grekland, och att landet inte ens efter flera månader av akut kris inte lyckas samla sig är ett alltför tydligt tecken på det.

    • Cosmoskitten says:

      Bör det vara inom lagens ramar att ”utföra kreativ bokföring” ?

      För min egen del, så föreslår jag att det bör bestraffas med fängelse för inblandade chefer, samt näringsförbud för företaget.

Trackbacks

  1. […] Kommentarer « Grekland — seriekonkursaren […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s