Dags att SCB uppdaterar sitt historiska KPI

I början av 1930-talet publicerade Gunnar Myrdal ett index över svenska levnadskostnaders utveckling sedan 1830, vilket utgör grunden till SCB:s officiella historiska konsumentprisindex. Men nyare forskning har reviderat Myrdals siffror för tiden före 1914, och även lagt till nya konsumentpriser bakåt i tiden. Det är dags att SCB reviderar sin historiska KPI-serie.

För ett år sedan presenterade två ekonomhistoriker vid Stockholms universitet, Rodney Edvinsson och Johan Söderberg, en ny årlig KPI för Sverige mellan åren 1290 och 2010. Serien baseras på de allra senaste fynden inom historiska prisserier och drar även nytta av vad andra forskare kommit fram till under decennierna sedan Myrdal presenterade sin serie. Den nya serien och beskrivning av dess konstruktion finns fritt tillgänglig på Riksbankens hemsida här. Den har även genomgått akademisk kvalitetsgranskning och publicerats i en forskningsantologi på Riksbanken (som jag tidigare skrivit om här) och även som artikel i det senaste numret (2-2011) av Review of Income and Wealth.

För huvuddelen av perioden före 1800 baseras serien på varor som råg, havre, smör, järn, koppar, salt och öl. I figuren nedan visas den nya KPI-serien (blå linje) vid sidan av Myrdals original (röd) och en serie som lundahistorikern Lennart Jörberg konstruerade på 1970-talet (grön). Serierna är likartade, men notera att det skiljer sig inom delperioder och dessutom att Myrdals serie börjar först 1830.

image

Historiska konsumentpriser är betydelsefulla i dagens svenska ekonomi. De används för att kartlägga inflationens utveckling och därmed en rad viktiga makroekonomiska variablers reala utveckling. I takt med nya, bättre och längre tidsserier blir också den historiska dimensionen allt viktigare. Det är därför hög tid att SCB uppgraderar sin nuvarande historiska KPI-serie till den senaste och bästa som forskningen kan frambringa, nämligen den som Edvinsson-Söderberg presenterat.

Gör Riksbanken rätt?

Under de senaste veckorna har Riksbanken upprepade gånger kritiserats för att reagera på höjda energi- och livsmedelspriser när andra priser inte ökar över inflationsmålet. Riksbanken beskylls för att bedriva en onödigt stram penningpolitik.

Debatten verkar röra två frågeställningar. För det första: Bör Riksbanken motverka förändringar i relativpriser, eller ska man låta energi- och livsmedelspriserna öka om andra priser är stabila? Här verkar såväl Riksbanken som dess kritiker vara eniga om att uppgiften främst är att motverka en mer allmän prisuppgång.

För det andra: Orsakades räntehöjningarna under våren av att Riksbanken reagerade för kraftigt på ökade energi- och livsmedelspriser, eller kan räntehöjningarna motiveras med mer allmän inflationsbekämpning? Här går åsikterna isär, men en närmare titt på ”bevisen” styrker Riksbankens uppfattning att de bekämpar en mer allmän inflationsökning. I protokollen från de penningpolitiska mötena har direktionsledamöterna upprepade gånger påpekat att de högre energi- och livsmedelspriser främst ger en tillfällig inflationsuppgång. De har i stället uttryckt större oro när inflationsförväntningarna i ekonomin har stigit.

Och Riksbankens räntesättning ligger i linje med uttalandena i mötesprotokollen. En av de tydligaste slutsatserna från den penningpolitiska forskningen är att centralbanker bör reagera kraftigt på inflationsförändringar. Enligt den s k Taylorprincipen ska reporäntan förändras mer än inflationen, lämpligen med en faktor 1,5.

Kan Riksbankens val av reporänta i stora drag kan förklaras med hjälp av denna enkla tumregel? Vilket mått på ”inflationen” har Riksbanken i sådana fall fokuserat på? Figuren nedan visar Riksbankens reporänta, samt den reporänta som impliceras av tumregeln om Riksbanken fokuserat på KPI-inflationen de senaste 12 månaderna, respektive hushållens aktuella inflationsförväntningar för de kommande 12 månaderna. Om Riksbanken hade fokuserat på den faktiska inflationen borde de ha höjt räntan betydligt mer än de har gjort. Data verkar ge mer stöd för tesen att Riksbanken har reagerat, men kanske något blygsamt, på stigande inflationsförväntningar. 

KPI-regeln är reporänta = 0.49+1.5*KPI-inflation. Förväntningsregeln är reporänta = -0.24+1.5*inflationsförväntningar. Konstanterna har valts för att ge bästa anpassning till reporäntan under perioden 2002-2008 (den period då inflationsförväntningar finns i enhetlig serie).

Reporänta, faktisk och implicerad av enkla tumregler. KPI-regeln baseras på KPI-inflationen enligt SCB:s löpande 12-månaderförändringar. Förväntningsregeln baseras på hushållens inflationsförväntningar för de kommande 12 månaderna enligt Konjunkturinstitutets barometerundersökningar.

—————

Länktips:

Debatten har främst bedrivits på SvD Brännpunkt. Se: Ingemar Bengtssons inledande kritik, Riksbankens replik, Ingemar Bengtssons replik, och Jörgen Appelgrens förnyade kritik. Diskussionen har också följts på Andreas Berghs sidor.

Frederic Mishkin diskuterar och motiverar vilka prisförändringar penningpolitiken bör reagera på. I linje med debatten ovan anser han att inflationsförväntningarna är centrala och att relativprisförändringar inte ska bekämpas. Speciellt bör centralbanker inte motverka prisförändringar för varor som olja och spannmål som handlas på finansiella marknader och vars pris ofta ändras.

Inflationen och kapitalvinstskatten

Inflationen fortsätter stiga i såväl Sverige som övriga världen. En följd av detta är att kapitalbeskattningen blir ännu mer snedvridande. I Sverige beskattas nominella kapitalvinster, dvs vinster som uppkommer som en följd av både reala värdeökningar och generella prisnivåhöjningar. Detta betyder att även om priset efter inflationen på ditt hus eller din aktie inte stigit någonting alls kommer du ändå tvingas betala pengar i reavinstskatt eftersom priset på en massa andra varor i ekonomin stigit. Som Ekonomistas tidigare beskrivit är detta ingen samhällsekonomiskt önskvärd situation.

Men kan inte inflationsökningen denna gång skapa opinon för en övergång till en real kapitalvinsbeskattning, vilken hinner växa sig tillräckligt stark lagom till valrörelsen 2010? Fan tro’t…

Dags att indexera kapitalbeskattningen

Inflationen är högre än på femton år och låginflationsekonomin kan vara ett minne blott. Därmed är det läge att påminna om kostnaderna med en hög inflation. En av dessa kostnader, som dock sällan diskuteras, gäller den nominella beskattningen av kapitalinkomster.

Arbetsinkomster beskattas sedan ett par decennier realt, dvs skatteskalorna som används för att räkna ut marginalskatter i olika inkomstklasser justeras i takt med inflationen. Skälet är enkelt: vi vill slippa oönskade marginalskattehöjningar (eng. bracket creep) och påföljande fördelningseffekter som enbart orsakats av att konsumentpriserna råkat stiga.

En likartad logik kan appliceras på kapitalinkomsters beskattning. Höjd inflation ökar spridningen av olika sparformers effektiva beskattning och detta gör i sin tur att människor blir mer benägna att låta inflationen snarare än samhällsekonomiska överväganden styra sitt sparande med ineffektiv resursallokering som följd. Ett område där detta är påtagligt är försäljning av tillgångar. Antag till exemepel att inflationen är 5%. Om en person köper aktier till ett värde av 1000 kr till en genomsnittlig årsavkastning på 5% är dessa 14 år senare värda 2000 kr. Med nuvarande skatteregler är den beskattningsbara kapitalvinsten 1000 kr trots att aktiernas reala avkastning är noll kronor (5%-5%=0%)! Enligt Wall Street Journal var en tredjedel av värdestegringen på aktier mellan 1979 och 1994 (motsvarande 1.5 triljoner dollar) enbart en effekt av inflationen.

Ytterligare en effekt vid sidan av den felaktiga skattebördan är att en nominell reavinstskatt förstärker de inlåsningseffekter som uppstår när tidpunkten för försäljning skjuts upp enkom för att undslippa skatteinbetalning.

Det är dock inte bara kapitalinkomsternas beskattning som snedvrids av en hög inflation. I en ny studie av amerikanska hushållsförmögneheter visar nationalekonomerna Mathias Doepke och Martin Schneider att redan låga nivåer av inflation har betydande omfördelande effekter på förmögenhetsfördelningen. Till de stora vinnarna hör staten (vars skuld urholkas) och unga medelklasshushåll med stora bostadslån. De största förlorarna är äldre hushåll och utlänningar som har lånat ut pengar.

Att indexera kapitalbeskattningen är ett naturligt sätt att lösa dessa bieffekter av skattesystemet. Jag har hört ryktas att Ingemar Hansson på finansdepartementet skissar på en ny skattereform (kan någon bekräfta?). Man kan bara hoppas att en reformerad kapitalbeskattning ingår i det arbetet.