I dagens DN landar Johannes Åman i att det var rätt att ersätta det relativa betygsystemet med ett målstyrt, trots att han samtidigt konstaterar att systemet missgynnat elever från hem med låga inkomster (se LRs rapport kring detta). Argumentet är att det nya betygssystemet gynnat dialogen mellan elever och lärare. Ett annat sätt att säga samma sak är att betygen blivit en förhandlingsfråga och statistiken tyder på att denna förhandling systematiskt gynnar elever från resursstarka hem.
Eftersom det målstyrda systemet orsakat en omfattande utslagning från arbetsmarknaden, betygsinflation och troligen försämrade kunskaper så väntar man ivrigt på belägg för att systemet haft några positiva effekter överhuvudtaget. Finns det?
Ekonomistas 
Rätta mig om jag har fel men tillkom inte det målstyrda betygssystemet som en reaktion på det strikt relativa system där endast en viss kvot i varje klass kunde uppnå ett givet betyg?
Att det föregående systemet var dåligt rättfärdigar visserligen inte det nuvarande men kan kanske ses som en förklaring. Det känns dock som att pendeln är på väg att slå tillbaka.
Mats: Systemet var inte relativt på klassnivå utan på riksnivå. Det gick med andra ord alldeles utmärkt att ha 100 procent femor eller ettor i en klass.
Ibland önskar jag att man kunde göra detta på vissa av universitetens grundkurser, med tanke på hur stora svängingar som kan ske från termin till termin.
Finns det säkra belägg för att betygssystem är generellt bra överhuvudtaget?
Spelar det någon roll för skolans övergripande kvalitet om betygsystemet det är målrelaterat eller relativt (dock, så som det funkar i praktiken idag föredrar jag nog det relativa systemet)?
Kan vi vara säkra på att de motiverar mer än skadar lärandet?
Är vi säkra på att de mäter det de avses mäta?
Finns det effektivare alternativ?
Vem är betygen till för?
Dessa frågor utreds aldrig i debatten.
Vi vet att gymnasiebetygen ger en rätt bra prediktion på hur man lyckas i högskolan, men ett vanligt argument för betyg är att man “vänjer sig” vid att bli bedömd samt att man får veta “var man ligger”.
Men…
… får fler elever bättre betyg gymnasiets sista år om man “vänjer sig” vid betyg? Och om det är så, mäter betygen i så fall kunskap?
… och om man inte får veta var man ligger förrän efter terminen kan man ju undra hur effektiv skolan är på att kommunicera kunskaper under terminen?
… och kan man inte kommunicera var en elev fortlöpande ligger under terminen, hur skall man då kunna det i slutet på terminen?
Är det egentligen kostnadseffektivt att lägga stora skolresurser på betygssättning och bedömning och utveckling av dessa system om inte en grundläggande förståelse finns?
Betygsdebatten borde inte vara en politisk fråga utan en teknisk fråga som borde hanteras av skolan och skolanknuten forskning.
Vad betygssystemen är och var i teorin skiljer sig från vad de var och är i praktiken.
Som Jonas skriver så var det relativa betygssystemet aldrig avsett att vara relativt på klass eller skolnivå, men det finns mycket gott om anekdoter om att det på sina ställen tolkades så. Hur utbrett detta var känner jag inte till, men systemet var helt klart ordentligt diskrediterat av detta skäl mot slutet av sin användningstid.
Hur mycket av betygsinflationen som kan tillskrivas bytet av betygssystem skulle jag gärna se en väldesignad undersökning på. I det relativa systemet använde man sig av centrala prov för att lägga nivån i klassen rätt, men dessa fanns inte alls i praktisk-estetiska ämnen som sett den största ökningen av betygen sedan systemet byttes.
Om denna betygsökning är välgrundad eller inte har jag inte sett någon som helst studie på, och jag har också mycket svårt att se hur vi i efterhand skulle kunna göra en sådan. Det finns inga data på hur bra barn för tio år sedan var i musik eller bild, undantaget just deras betyg.
Samtidigt har värdet av höga grundskolebetyg stigit kraftigt med den ökade diversifieringen av gymnasieskolan, så andra skäl än just systembytet kan vara viktiga.
Jonas:
Du är ju minst sagt kritisk till dagens betygssystem. Har Du själv några ideer om hur ett bra betygssystem (bra såväl pedagogiskt som samhällsekonomiskt) skulle kunna se ut?
Jonas, du anklagar det målrelaterade betygssystemet för att betygsinflationen startade där, men både betygsinflationen och snedrekryteringen har helt andra orsaker. Om det har jag skrivit i det här blogginlägget:
http://helenavonschantz.blogspot.com/2010/07/allt-ar-lararnas-fel-9.html
Avslutningsvis vill jag påpeka att i Finland, där man har betyg från tredje klass och där systemet hela tiden har varit målrelaterat, har man ingen betygsinflation och betydligt fler klassresor.
Principiellt tycker jag att det verkar vettigt att sätta betyg i relation till vad en elev kan, och att fokusera på lärandets innehåll snarare än relationen mellan olika godtyckliga valda parametrar.
Dvs målstyrning.
Ja vad är betyg bra för? Under de senaste 15 åren så har man ju i grundskolan tillämpat betygsfrihet i stor utsträckning.
Har det gått bra?
Missgynnat, ökade klyftor mm. Det är typisk vokabulär i den jämntjocka avundsjukans land. Det målstyrda systemet avslöjar på ett tydligt sätt elevernas kunskaper, det går inte att flyta med i flocken. Att ungar från överklassen skulle lyckas bättre pga hjälp hemifrån är inte helt säkert. Däremot har denna kategori troligen en större motivation att prestera bra. Det målstyrda systemet belönar dem med högre betyg när de anstränger sig, detta i sig är en drivande faktor. Därför är påståendet om betygsinflation mycket tveksamt. Det kan helt enkelt vara korrekta betyg.
Men åter till föräldrarna: När höga företrädare i skolsystemet säger ungefär ” …Lärarnas tillbakadragna roll ställer högre krav på föräldrarna….”
Man blir stum. Kan politikerna sjunka lägre i dyn???
Det är spikat i Lpo94 att eleverna skall planera och sköta sin egen utbildning så mycket som möjligt.
Det är underförstått att föräldrarna skall sköta mycket av det som lärarna självfallet skall stå för.
Kan en nation sjunka lägre? Bildt och Ask skrev under, sossarna jublade över dårskapen.
Det är självfallet inte betygssystemet som svarar för utslagningen, det är direktiven i Lpo94 och konsekvenserna som är orsaken.
Detta kombinerat med kravlösheten har kört den svenska skolan i botten
Helena: Finland ja. Detta underbara land där alla kan hitta stöd för sin egen skolpolitiska käpphäst.
Det kanske kan vara värt att nämna att det finska betygssystemet inte har några andra likheter med det svenska än att båda kan kallas målrelaterade.
I Sverige skaffade vi oss ett målrelaterat system som svar på att det relativa systemet förlorat legitimitet. Samtidigt smällde man dock på med en hel del andra grejer, bland annat skulle betygsstegen präglas av kvalitativa kunskapsskillnader och det lokala utrymmet för tolkning skulle vara stort. Införandet av det nya systemet präglades av en mycket stor tilltro till att lärarna ute på skolorna mer eller mindre på egen hand skulle diskutera sig fram till hur betygssystemet skulle användas.
Idag har vi kriterier för tre betygssteg, ursprungligen skulle det finnas nationella kriterier bara för g och vg, mvg skulle vara upp till varje skola.
I Finland har man ett system med vitsord från hjälpligt (5) till utmärkt (10) och länge ansågs själva vitsorden vara tillräckliga för att bedömningen skulle kunna ske, på samma sätt som i vårat gamla A-C system. På grund av ökande problem eller ökad uppmärksamhet på problemet med att betygsättningen inte var likvärdig infördes kriterier för ett av betygsstegen, 8.
Så kalla det målrelaterat om du vill, det är ju sant, men det är inte rättvisande att annat än teoretiskt gruppera det svenska och det finska betygssystemet tillsammans.
“Eftersom det målstyrda systemet orsakat en omfattande utslagning från arbetsmarknaden, betygsinflation och troligen försämrade kunskaper […]”
Detta är långtgående påstående som behöver någon typ av bevis—och en analys av orsakerna. Betygsinflation står inte i ett naturligt sammanhang med målorientering, utan kan bara följa vid implementeringsfel där målen sänks eller inte prövas på ett tillräckligt bra sätt. Försämrade kunskaper är det motsatta mot vad man skulle förvänta sig a priori—om det inte, igen, finns implementeringsfel. Hur målstyrda betyg skulle leda till utslagning från arbetsmarknade, tom med implementeringsfel, förstår jag ärligt sagt inte alls.
(Naturligtvis gäller här att det vid implementeringsfel gäller att förbättra implementeringen—inte automatiskt att byta princip.)
Många intressanta kommentarer men då jag är på resande fot måste jag begränsa sig till några korta kommentarer.
Michael E: Som du kanske ser länkar jag till ett tidigare inlägg som visar att det målstyrda systemet lett tilll utslagning från arbetsmarknaden. Anledningen är (troligen) att personer som inte klarar G inte heller får en examen vilket är ett problem på arbetsmarknaden. Generellt så kan det vara en idé att klicka på de länkar man som bloggare lägger in; de innehåller ofta belägg för de påståenden som framförs.
Helena (och andra): Ett målstyrt betygssystem behöver inte per autommatik leda till betygsinflation. Dock har det svenska systemet gjort det. Ett målstyrt system kräver utförliga regler, personal som är väl insatt i reglerna och ett omfattande kontrollsystem (framförallt i ett decentraliserat system). Som Markus påtalar gäller detta inte i Sverige.
Sedan bör man vara medveten om att det är betydligt svårare att ange en elevs nivå på en absolut skala än på en relativ. Alla som har med undervisning att göra vet att det är förhållandevis enkelt att bedöma om A presterat bättre än B men det är svårare att ange exakt vad A kan. Att göra denna bedömning i förhållande till vagt formulerade mål kan i praktiken vara omöjligt.
Slutligen anser jag att ett bra betygssystem är relativt, dels av ovan angivna orsaker men även då ett målstyrt system anger en högstanivå på den förväntade kunskapen som eleverna ska uppnå.
Hej, du skriver:
“Ett annat sätt att säga samma sak är att betygen blivit en förhandlingsfråga”
Vi ser inte bara social snedfördelning, pojkarna får också sämre betyg, som jag fattar det.
Är flickorna bättre på att förhandla? Finns det forskning om detta?
Tack för en otroligt pigg och intressant blogg.
Tack för de vänliga orden! Flickor har alltid varit bättre än pojkar i skolan. Se här. De (mmycket) små ökningar som skett de senaste åren inträffade i sammband mmed övergången till ett målstyrt system. Troligtvis beror detta på att en fler pojkar än flickor hamnade på IG-nivå.
Markus, jag är finlandsvensk, trebarnsmamma och lärare. Jag gick själv i en väldigt mycket bättre skola än den mina barn går i eller den där jag själv jobbar. Där bottnar mitt engagemang, för så skall det inte vara. Jag är villig att följa vilket gott exempel som helst, men eftersom jag känner det finska systemet är det ett naturligt exempel att ta till för mig.
Visst sjutton finns det likheter när det gäller betygssystemet. Jag är själv en stor vän av 94 års läroplan – ett stort steg i rätt riktning. De främsta orsakerna till att reformen inte har lyckats är dels den upprörande bristen på statlig resultatkontroll (mer om det i mina blogginlägg), dels bristen på förankring och fortbildning när reformen sjösattes.
När det gäller din fråga om betygsinflationen tror jag inte att det hade gjort någon större skillnad om vi hade behållit det relativa systemet. Den nyhet som har skapat betygsinflation är att skolan numera är hårt konkurrensutsatt och tävlar om elever just med betygsstatistik.
Jonas, jag är helt på samma sida när det gäller resultatkontroll, tydlighet och utbildad personal, men jag håller inte alls med om att det är svårt att ange en elevs nivå i relation till absoluta mål. Det är i varje fall inte det i mina ämnen (svenska, engelska och franska). Tvärtom har det målrelaterade systemet fått som resultat att vi ägnar oss åt kommunikativa färdigheter istället för åt ett ändlöst grammatikharvande och översättande – till gagn för eleverna och till gagn för samhället.
Vad är poängen med målstyrda betyg? Universiteten vill ju släppa in de bästa X procenten, arbetsgivarna vill anställa de bästa Y procenten osv. Det enda som behövs är ett godkänt steg, dvs att man förstått var kursen handlar om. För alla andra syften är en rankning betydligt användbarare.
Hur det än ser ut och vilket system som bär skulden, så bör det väl framstå ganska tydligt att vi halkar efter. Punktkontrollen är dålig, vi, dvs eleven, föräldrarna och omvärlden vet förbaskat lite om hur det egentligen är ställt vid en viss tidpunkt i undervisningen. Förhoppningsvis vet läraren.
Centralt rättade prov är en förutsättning för att inte begåvas med glädjebetyg, samt en kalibrering av skolorna, så att ett betyg i Stockholm betyder ungefär samma sak som i Kiruna.
Forskningen om vad som egentligen är bäst är på Kindergartennivå, man jämför inte flera olika system, utan får tydligen för sig, att något system kan vara bra utan något som helst belägg.
Det handlar ju trots allt om kunskap, men hur man förvärvar den är tydligen ganska egalt.
Vilken kunskap man bör få är tydligen också en surdeg, se bara på diverse friskolor, en del skulle definitivt inte få existera och skulle inte göra det med effektivare central kontroll.
Amen to that, Kristian.
Ig skolan existerar inte för att fylla universiteten. Det är varje skolas förbannade plikt att se till att de elever som går ut har nått målen för man klarar sig inte i vårt samhälle utan den graden av skolunderbyggnad. Alla behöver kunna förstå ett brev från skattemyndigheten och besvara det, alla behöver kunna räkna ut att de har fått rätt lön, hur mycket färg de behöver köpa när de ska måla vardagsrummet, alla behöver veta något om hur världen ser ut, fungerar, vilka problem vår tid tampas med, vårt ursprung, vår historia. Ett utmärkt motiv för en målstyrd skola är man kan anpassa målen till tidens behov och se till att skolan gör sitt jobb.
Dock kvarstår problemet det riskerar minska de bästa elevernas ansträngningar. Eller ska målen sättas så att de inte går att nå`? Eller ska de kunna justeras efter behov(verkar farligt)?
@Johan Här måste jag medge att jag slarvade, då det faktiskt fanns tydliga länkar som jag på något sätt missade. Men: Innehållet på dem länkade sidorna är inte övertygande. Framförallt sägs:
Detta säger i princip: Tidigare var det många som inte förtjänade avgångsbetyg men som ändå fick dem. Härigenom hade arbetsgivarna för begränsade möjligheter att göra ett urval. Detta har nu korrigerats.
Utslagningen är inte en följd av betygsystemet—utan av eleverna inte har gjort minimiansträngningar i skolan eller att undervisningen har varit för dålig. Detta är i sin tur problem som bör angripas, men är inte relaterade till betygsfrågan (utom i den mån som det gamla system “gömde” problemen).
Michael: Jo, det är en följd av betygsystemet. I det gamla systemet lämnade man skolan med svaga ämneskunskaper men med slutbetyg och gick vidare till arbete och självförsörjning. I det nya systemet lämnar man skolan med lika dåliga kunskaper men utan slutbetyg och resultatet är utslagning från arbetsmarknaden. Det finns inget som tyder på att andra grupper tjänat på det nya systemet så frågan är vad det är bra för? Man kan välja att kalla problemen för “dolda” men vad är poängen att lyfta fram dem i ljuset om det enda detta resulterar i är utslagning?
Helena: Det finns inget som hindrar att skolan har ambitiösa mål även i ett relativt system och det finns inget som garanterar att eleverna lär sig något i ett målstyrt. Skillnaden är att i ett relativt system som krävs det att man är ambitiös över hela skalan, dvs för alla elever. I ett målstyrt system där fokus läggs vid “uppnå målen” så finns det två andra sätt att få eleverna över denna nivå: (i) all energi läggs på eleverna som ligger nära G och övriga får klara sig bäst de vill och (ii) man sänker gränsen för G.
Kristian: Jag har presenterat hårda belägg för att det målstyrda systemet orsakar social utslagning. Då anser jag att de som anser detta system vara bra ska presentera några belägg för att systemet har några positiva sidor. Om sådana inte finns så är det ett argument för att byta system.
Vad är skillnaden mellan att gå IG idag och en 1:a i gamla systemet? En arbetsgivare borde väl rimligen bedöma dem som ungefär likvärdiga så varför gör IG att man inte får arbete medan 1:a räcker?
Om vi antar att efterfrågan av arbetskraft ligger på samma nivå jämfört med utbudet som tidigar (om inte måste vi först justera för sådana effekter) gäller att anställningar i en första approximation är ett noll-summe spel: Om X får ett arbete han annars inte skulle ha fått, så gör han det på Ys bekostnad (och vice versa). Det nya betygen leder alltså inte till att arbeten försvinner, utan till att de fördelas mer efter förmåga.
(Som caveat: Det kan finnas fall där arbetsfördelningen ändras på ett sådant sätt att utslagning uppstår, där en viss mängd arbete tidigare fördelades på flera individer genom omväxlande korttidsanställningar och arbetslöshet eller genom deltidsarbete. Även här är dock frågan om detta var bättre eller sämre, och man måste då undersöka mer i detalj hur livskvaliteten för olika individer, bidragskostnader för skattebetalarna, lönsamheten för firmorna, osv, utvecklat sig—och göra detta på ett mycket mer holistiskt sätt än att bara peka på en grupp som det går sämre för.)
Här måste man beakta att om någon inte lyckas få ut ett slutbetyg så är något mycket fel—kriterierna är inte särskilt hård. (Enligt Wikipedia tillåts 250 av 2500 poäng som IG, och bara ett litet fåtal grundläggande kurser är undantagna från detta från 2010.) Tvärtom, nästan alla skulle klara detta med även en medelmåttig insats av tid. (Ett litet antal kan helt enkelt vara för obegåvade, ha otur med yttre omständigheter, eller liknade. Dessa fall måste vid behov ges en särbehandling i skolan.) De som inte gör denna insats har antingen bäddat sin egen säng eller varit offer för problem med skolsystemet. Inte i något av fallen finns det en grund att klandra betygssystemet.
Din sats “Man kan välja att kalla problemen för ”dolda” men vad är poängen att lyfta fram dem i ljuset om det enda detta resulterar i är utslagning?” missar poängen med ett dolt problem: Ett problem är ett problem. Ett problem är skadligt och ska förbättras. Dolda problem blir inte förbättrade. Tvärtom kan de förorsaka negativa effekter som annars kunde ha undvikits—vilket helt säkert är fallet med en dålig utbildning.
Dina utsagor att betygssystem skulle förursaka utslagning är även ytterst diskutabla. Även bortsett från möjligheten att andra faktor spelar in, är inte betygssystemet sjukdomen. Den verkliga sjukdomen har bara maskerats och gått oupptäckt—och att skylla på betygssystemet är som att säga att en förändrad omständighet som exponerar en redan existerande sjukdom självt skulle vara sjukdomen.
Att stå utan slutbetyg kan bero på att man har dåliga ämneskunskaper eller på att man är en slarver som inte kan sköta ett jobb. För månnga arbetsuppgifter är det förra ett mindre problem men det senare ett stort. Det nya betygssystemet kan göra det svårare för arbetsgivarna att skilja de olika typerna åt vilket kan resultera i negativa konsekvenser för dem som faktiskt kan och vill sköta ett jobb.
Man har noterat likartade effekter i USA där det går mycket sämre på arbetsmarknaden för dem som tar en GED än för dem som har en high school-examen — trots att GED ska garantera high school-liknande kunskaper. Heckman för ofta fram argumentet att medan GED visar på ämneskunskaper så belägger det inte att man har viktiga icke-kognitiva egenskaper. För arbetsgivarna blir en GED en blandad signal; visst, personen kan ett och annat men å andra sidan tog han/hon inte sig igenom high school.
Helena: Jag ber om ursäkt för mitt nonchalanta sätt att avfärda din kommentar kring Finland. Jag är rätt less på det ständiga vevandet om Finland från personer som inte vet mer om finsk skola än att den toppar PISA och i övrigt fyller den med i stort sett vilka egenskaper som helst, men det ska naturligtvis inte utsträckas till dig och andra med ordentligt på fötterna.
Jag håller helt klart med om att det finns goda sidor hos läroplanerna från 94, och en sådan sida är som du skriver att man med målen och betygssystemet tog ett omtag kring vad undervisningen verkligen syftade till, och det är lika behövligt i mina ämnen (matematik och naturorienterande ämnen) som du ger uttryck för att det var i dina.
Min egen åsikt kring betygssystem liknar vad Michael skriver om implementeringsfel. Det största problem vi kan ha är inte ett feltänkt system, utan ett system som i ute i den praktiska verksamheten missförstås och fungerar dåligt. Jag anser att vårt nuvarande system från början hade ett par rent felaktiga inslag, men att det största problemet med det är det du skriver om, hur det infördes och sedan har underhållits.
Jag tror inte att betygsinflationen på högstadiet i första hand är driven av konkurrens i att ge felaktiga betyg för att rekrytera elever, även om det naturligtvis spelar in. Värdet för alla skolans aktörer av höga betyg, i synnerhet minst G, har systematiskt stegrats av en mängd olika faktorer, där skolors konkurrens om elever bara är en. Här tror jag samhällsvetenskapens/utvärderingens osäkerhetsprincip kommer in. Ju större betydelse ett mått har, desto osäkrare blir det, för inblandade aktörer får incitament att manipulera det.
Vi har ökat betydelsen av högstadiebetygen kraftigt under de sista femton åren, och de mothållande krafterna har kort sagt varit eftersatta. Och här tror jag faktiskt att varningarna hade kommit betydligt tidigare om vi hade haft kvar det relativa systemet. Under lång tid hoppades skolpolitiker och skolbyråkrater att betygsökningen faktiskt motsvarade kunskapsökning.
Varför ska barn bli tvungna att gå i 6-7 års lekskola?
Betyg är ju ett sätt att få reda på hur eleven har tillgodogjort sig undervisningen1
Jag kollade precis på “Erik och Mackan” på tv där de träffade en gammal högstadielärare som sa att man visst kunde få “slut på femmor”. Jag är inte tillräckligt gammal för att ha egen erfarenhet av det systemet, men det måste väl anses vara ett stort problem om inte ens lärarna själva förstår sig på systemet.
Ja, femmorna kunde “ta slut” i den bemärkelsen att klassen/skolan inte fick avvika för mycket från resultaten på de nationella proven. Dock var inte antalet femmor på förhand givna vilket skullle varit fallet om varje klass skulle normalfördelas kring betyget 3. I ditt exempel är det inte klart vad som avses.
Betygen kan även “ta slut” i ett målrelaterad betygssystem, om man bara bestämmer sig för att normera det mot jämförbara kunskapsmätningar. Då tar också betygen slut.
Om man inte kan få lärarna att förstå att noralfördelningen gällde på nationell nivå snarare i respektive klassrum så ställer jag mig frågande till att de kan förstå det betydligt mer komplexa betygssystem vi har idag. .
När jag inledde mina studier till gymnasielärare i matematik träffade vi ett antal gymnasielärare på diverse skolor. En av dem berättade att han nu hade en fantastiskt klass i matematik i vilken han avsåg att dela ut 15 femmor. Det var inga problem för de (och skolan) hade även presterat bra på centralprovet.
En anekdot så god som någon annan …
Min tro är att flertalet av de äldre lärarna förstod det gamla betygsystemet.
Jag tycker det mesta tyder på att lärarna visst förstod hur systemet fungerade och att detta att “femmor tagit slut” är något som i grunden missförståtts. Det verkar även som om upphovsmännen till det misslyckade målstyrda betygssystemet hade anledning att diskreditera det relativa betygssystemet på olika sätt. En del av dessa var säkert relevanta, men att lärarna inte skulle förstått att normalfördelningen gällde populationen är med största sannolikhet rent nys.
Kan bara bekräfta din erfarenhet. Hörde om andra som påstod sig fått det beskedet från sina lärare men jag är skeptiskt och stötte aldrig på det själv. Vi hade 4,8 i snittbetyg på centralprovet i fysik och fick också ungefär det som klassmedel i slutbetyg (dvs bara femmor och så några lägre betyg). Inga problem alls.
Det finns ingen anledning att tro att de som har stött på dessa problem ljuger.. Även om det så klart är trevligt att göra det lätt för sig genom att bara avfärda kritik som nonsens. Men jag förstår att det finns problem med det målinriktade systemet också.
Att någon fått höra att “femmorna tagit slut” innebär inte att de egentligen var värda en femma. Det innebär bara att läraren gärna satt en femma men att reglerna hindrar dem. Sådana regler fanns, men de innebar inte att det skulle finnas sju procent femmor och ettor i varje klass utan antalet var kopplat till de centrala proven.
Vad gäller den faktiska praktiken så har jag fått en uppsats tillskickad mig (tyvärr ej på nätet) som går igenom en mängd protokoll från de centralt utsända byråkraterna som granskade skolornas betygssättning. Inte i något fall talades det där om att det skulle ha satts för få eller för många femmor. Däremot var lärarna något obenägna att sätta ettor och tvåor.
Min gissning är att det oftare handlade om någon som inte var värd ett visst betyg som antingen fick en nödlögn från en lärare som inte vågade konfrontera sin elev (ovanligt) eller om att enelev som inte var värd en femma, visste om det och också fick det beskedet från sin lärare men som valde förnekelse och inför sin omgivning påstod att “femmorna var slut” (vanligt).
Ja gissa kan man ju alltid göra