Är klasstorleken skolvalets valuta?

Ett av mysterierna i den svenska skolan är att den sociala segregationen mellan skolorna ökat kraftigt utan att familjebakgrunden fått ökad betydelse för elevernas skolresultat (se här och här). Detta skulle kunna bero på att de negativa aspekterna av ökad segregation uppvägs av att undervisningen underlättas om elevgruppen är homogen. I Peter Fredrikssons och min rapport till Finanspolitiska rådet finner vi emellertid ett mönster som något paradoxalt antyder att det kan vara det fria skolvalet som ligger bakom att skolsegregationen ökat utan att familjebakgrunden för den sakens skull blivit viktigare.

Den svenska skolan har — precis som flertalet andra skolsystem — länge varit kompensatorisk vilket innebär att man ger mer resurser till elever med sämre studieförutsättningar. I tabellen nedan yttrar sig detta som en positiv samvariation mellan föräldarnas utbildningsnivå och deras barns klasstorlek. Barn till högutbildade går alltså i genomsnitt i relativt stora klasser och vi finner att detta samband blivit allt starkare över tid. Detta kan te sig som märkligt då många tror att kommunalisering och fritt skolval gjort skolan mindre kompensatorisk.

En möjlighet är att detta beror på hur det fria skolvalet fungerar. En hel del forskning tyder på att flertalet familjer värderar den social bakgrunden hos en skolas elever högre än skolans förmåga att förbättra elevernas resultat. Samtidigt är många kommuner ovilliga att låta populära skolor expandera på de impopulära skolornas bekostnad (denna ovilja ligger troligen bakom Stockholms märkliga skolvalssystem som jag skrivit om här och här). För att vara fler tillags klämmer man dock in så många elever man kan i de populära skolornas existerande lokaler.

De stora klasserna försämrar utbildningen men de i allmänhet välutbildade föräldrarna vid dessa skolor klagar inte; en plats på den populära skolan ter sig trots allt attraktivare än ett byte till den socialt utsatta skolan på andra sidan vägen, även om klasserna där är förhållandevis små. Eftersom vinstdrivande friskolor har ekonomiska incitament att hålla nere antalet lärare gäller denna dynamik även där: Skolor vars elever har välutbildade och välavlönade föräldrar är attraktiva även om lärartätheten är låg och klasserna stora. Detta betyder att skolvalet kan leda till precis det mönster av ökad social spridning och allt större klasser i välbeställda områden som vi faktiskt observerar.

En ökad klasstorlek kan helt enkelt vara det pris man får betala för att få gå på en skola med en stor andel socialt gynnade elever och de stora klasserna motverkar den ökade resultatspridning som segregationen annars hade gett upphov till. Det enda som nu återstår är att på ett bra sätt undersöka om det finns någon substans i denna hypotes. Tyvärr begränsas möjligheterna till denna forskning av att någon på Skolverket en gång i tiden ansåg ”klass” vara en förlegad pedagogisk och administrativ enhet varpå man slutade samla in data om klasstorlek. Så det blir väl till att knacka in data från skolornas fotokataloger där eleverna står prydligt uppställda klassvis.

Comments

  1. Pontus Bergdahl says:

    Jonas
    Du skriver att ”de stora klasserna försämrar utbildningen”. Jag är nyfiken på om det finns belägg för det. Den grundliga genomgång av forskningsläget som makarna Thernstrom gör i boken ”No Excuses”, om ”the racial gap in education”, visar inte på några belägg på att mindre klasser ger bättre resultat.

    Ett antal scenarier redovisas där det blivit tvärt om, bla en stor satsning på mindre klasser i Californien som lett till sämre resultat.

    Förvisso tittar Thernstroms bara på amerikansk forskning. Har du sett annan forskning?

    Boken (mycket läsvärd):
    http://books.google.com/books?id=-5QX90tsY3YC&printsec=frontcover&dq=no excuses: closing the racial gap&ei=QoPKSPG5N4uWyATr9MSxAQ&client=firefox-a&sig=ACfU3U2EVnZEXHX6j1oZ2SSogK-ktRv7QQ

  2. David Rosenlund says:

    Om du kommer åt skolornas betygskataloger är de uppdelade per undervisningsgrupp, vilket kan sägas motsvara klass. Det borde vara ett mer lätthanterligt material än fotokataloger.

  3. Pontus: Att undersöka frågan om klasstorlekens betydelse är metodologiskt svårt, bland annat då klassernas storklek används kompensatoriskt på det sätt jag beskriver. Eric Hanushek har under många år förvirrat debatten kring dessa frågor genom att skriva en metastudie som hänsvisar till en massa metodologiskt svaga studier. De metodologiskt starka studier som genomförts pekar entydigt på positiva effekter av mindre klasser. Vi har exemeplvis Kreugers klassiska utvärdering av STAR-experimentet och Angrist och Lavy som användersig av diskontinuiteter i regelverket styr klassernas storlek. På senare trid har även Hanusheks mångårige medförfattare Steven Rivkin bekräftat klasstorlekens betydelse.

    Vad gäller Sverige så har Mikael Lindahl en bra studie som i princip bekräftar Kreugers resultat från STAR och mer indirekt så finner Fredriksson och Öckert en positiv effekt av ökad lärartäthet (vilket inte är ekvivalent med klasstorlek). Inom kort släpps även en rapport av Fredriksson och Öckert som använder sig av en metod liknande den i Angrist och Lavy och de finner relativt stora negativa effekter av att gå i en stor klass, både på kort och lång sikt.

    Vad som skiljer olika studier åt är framförallt vilka elevgrupper som gynnas mest av de mindre klasserna. Detta kan i sin tur bero på vilka regler, incitament och normer som finns i skolväsendet i stort. I den svenska studie som är på gång verkar elever i den övre delen av fördelningen vara de som drabbas hårdast av stora klasser.

    Vad gäller Californien så är det klart att en massiv minskning av klasstorleken kan leda till försämringar på kort sikt då det krävs nya lärare (se exempelvis denna studie för en nyanserad analys). Samtidigt är lärartätheten hög i Sverige varför det torde vara möjligt att på många skolor minska klasstorleken med en given lärarkår.

    David: Visst finns det andra källor av det slag du nämner. Men det är bedrövligt att vi inte har bättre koll på klasstorleken i detta land. De flesta elever vet ju precis vilken klass de går i och hur många elever de är i denna.

  4. tuna says:

    Enligt mig (och andra jag pratat med) är det viktiga att man trivdes i klassen. Hur entydigt det genererar bättre betyg vet jag inte, men det är högst rimligt. Ju större en klass är ju större är sannolikheten att umgås med människor man gillar och trivs med. I små klasser är det många som blir ”ensamma” i klassrummen och på rasterna. Detta tror jag påverkar negativt. Självklart finns det gränser när klasser blir för stora och då spelar andra negativa faktorer in. Men överlag, inom ramen för rimligt stora klasser föredrar jag stora före små – för elevernas bästa.

    • Antingen är trivsel inte en avgörande faktor bakom hur det går i skolan eller så trivs elever bättre i små klasser (även om inte alla gör det). Den väl genomförda forskningen visar att elever preseterar bättre i mindre klasser.

  5. Har läst dom två första amerikanska (krueger, angrist&levy) men det var ett bra tag sedan nu. Star tror jag inte mkt på. Får kika på vad svenskarna erbjuder.

  6. Pontus Bergdahl says:

    Jonas,

    Finns det studier som jämför klasstorlek med andra faktorer, när det gäller studieresultat?

    Min bild är att fokuset på klasstorlek i Sverige och andra länder – tex USA – är helt överdrivet.

    Jag är just hemkommen efter ett besök på KIPP AMP i Brooklyn, en del i KIPP-sfären med över 100 skolor i USA. Här är klasserna stora – minst 30 elever – och regelbundet undervisar en lärare för två klasser. Det fungerar utmärkt. Stora klasser möjliggör högre lärarlöner som gör det möjligt att anställa mer kompetenta lärare. Klassrumskulturen och disciplinen är djupt inskärpt, utan att vara hård. Undervisningen är intensiv och medryckande. Värderingar inskärps också från start – resultat är viktigt, alla ska till college etc.

    Resultaten är slående, i princip identiska med Harlems Promise Academy som David Brooks skrev om för två år sedan i NYT:
    http://www.nytimes.com/2009/05/08/opinion/08brooks.html

    Jag utesluter inte att liten klasstorlek, ceteris paribus, är gynnsamta, men det har fått en överdriven roll i debatten. Lärarfacken har anledning att driva frågan om mindre klasser då den ökar efterfrågan på deras medlemmar, och föräldrar är vana vid gruppstorleksdiskussionen från förskolan.

    Men frågan har kommit att skymma mer centrala problem, som lärarkvalitet, undervisningskvalitet, värderingsförmedling, förväntningar på barnen, ordning mm.

    • Ja, i princip alla studier jämför på olika sätt olika interventioner i förhållande till andra. Då kostnaderna för minskad klasstorlek är förhållandevis enkla att beräkna är det ofta detta man jämför med ur ett cost-benefit-perspektiv.

      Det är självfallet så att det finns andra faktorer som är viktigare men samtidigt är dessa svårare att påverka för många av intressenterna. Det är exempelvis som förälder närmast omöjligt att påverka skolans pedagogiska arbetssätt (och det på goda grunder, inser alla som varit på ett föräldramöte) men klasstorleken är det möjligt att ha åsikter om. I varierande utsträckning gäller samma sak även för skolbyråkrater, politiker och, i viss utsträckning, för rektorer.

      Därför är nog inte ceteris paribus helt fel i detta sammanhang då det inte är något som säger att andra och eventuellt viktigare faktorer påverkas i positiv riktning när klasserna blir större.

      Ur ett svensk perspektiv anser jag frågan om klasstorlek vara intressant då vi givet lärartätheten har ganska stora klasser (det finns en heltidslärarare per 12 elever men klasserna ligger runt 25 elever). De refererade studierna tyder på att detta inte är ett optimalt sätt att använda skolans resurser.

      Ur ett mer generellt perspektiv så kan den typ av mekanismer jag lyfter fram i inlägget appliceras mer generellt när man diskuterar vilka följder skolval och konkurrens får. Om familjer väljer på vissa faktorer (som andra elevers sociala bakgrund) så påverkar det skolornas och kommunernas incitament att vidta andra åtgärder.

      • Självklart kan klasstorlek vara intressant. Det vet var och en som undervisat i olika stora grupper. Men tyvärr är det inte säkert att ett insamlat mått hos Skolverket skulle vara någon god grund att bygga forskning på. Så gott som alla skolor har visserligen klasser eller som någon föreslår ovan, undervisningsgrupper i betygskatalogerna. Men inget av detta säger något hur undervisningen organiserats. Vissa skolor har schemalagda halvklasser i i alla ämnen, detta syns varken på klassfoto eller betygskatalog. Andra skolor arbetar tematiskt stora delar av tiden, eleverna kan vara indelade i alla möjliga konstellationer under delar av skoldagen. Två, tre elever med stora skolsvårigheter finns med på klassens foto, och betygssätts i huvudsak av ämneslärarna men får det mesta av sin undervisning med en annan lärare. Om eleverna i det senare exemplet lyckas väl i skolan – och egentligen ingår i en klass med 32 elever – skulle de framstå som exempel på att stora klasser är bra för resultaten.

      • Anna, du har naturligtvis rätt i mycket av vad du skriver men man kan då ställa frågan varför inte Skolverket samlar in uppgifter kring faktiska undervisningsgrupper och användande av olika lärarkonstallationer på ett hyfsat systematiskt sätt. Skolorna har en omfattande rapporteringsskyldighet som dock inte verkar resultera i utärderingsbara datamängder. Man kan även fråga sig var pedagogernas systematiska utvärderingar av dessa olika organisationsformer finns. Exempelvis vore det intressant med jämförelser av hur studieresultaten påverkas mellan skolor med likvärdig lärartäthet men olika sätt att använda dessa lärare. Slutligen förefaller klassen i många sammanhang fortfarande vara en relevant enhet, men det baserar jag på anekdotisk evidens ur bekantskapskretsen.

      • Klassen som relevant enhet beror väl i mycket stor utsträckning på vilka åldersgrupper vi pratar om. Min anekdotiska erfarenhet är att klassbegreppet är högst relevant upp till ungefär årskurs 6. På högstadie och gymnasium inte särskilt så.

      • Jonas, två kommentarer och en anekdotisk beskrivning:
        En sådan inrapportering skulle för att vara relevant behöva göras på lektionsninvå eftersom den faktiska ”klasstorleken” varierar från vecka till vecka. Detta för att lösningen vid lärares frånvaro (fortbildning, sjukdom, VAB) alltför ofta är indragna halvklasser, hopklumpade temagrupper och inställd specilaundervisning/resurs.
        Lärares (vill helst undvika ordet pedagog) systematiska utvärdering av ”allt” är ett problem. Det betyder inte att valet för hur vi organiserar oss denna termin, eller denna vecka, bygger på erfarenheter vi gjorde den förra.
        Till min uppräkning i förra inlägget kan läggas en skola i min närhet där alla elever är indelade i 16-grupper. Ser snyggt ut på klassfotot där det dock inte syns att 90% av undervisningen genomförs med två grupper ihop, alltså 32 elever om alla (ve och fasa) är på plats.

      • Sedan, apropå vad skolor bör och inte bör rapportera in för data. Vad är cost-benefit av all den datamängd som de idag tvingas samla in (likt de flesta offentliga aktörer)? (negativ, skulle jag gissa). Vad skulle nyttan, i relation till kostnaden, vara att samla in den data du beskriver (det låter helt otroligt resurskrävande givet hur skolvardagen enligt t.ex. Annas kommentarer nedan)?

      • Annas kommentar motsvarar precis min erfarenhet: halvklasser blir ofta helklasser och stödresurser blir vikarier. Detta betyder också att klassen är mer relevant än vad som ibland hävdas.

        Vad gäller datainsamling så måste naturligtvis sådan alltid föregås av en cost/benefit-analys. Det gäller dock allt skolan arbetar med och det är svårt att påstå att sådana hänsyn tas när man ålägger skolor att upprätta planer och rapportera in det ena eller det andra. Ett återkommande klagomål från lärare och skolledare är att denna rapporteringsskyldighet äter upp en stor del av arbetstiden. Detta lär bli ännu värre när den nya skollagen nu införs och då Skolinspektionen riskerar att bli mer intresserad av regelefterlevnad än faktisk skolkvalitet.

        Givet att skolorna ska rapportera in en massa uppgifter så bör dessa helst vara av sådan karaktär att de kan användas för att utvärdera vad skolorna håller på med. Undervisningsgruppens storlek som den ser ut i betygskatalogen kan vara relevant men naturligtvis måste utvärderaren vara medveten om vad detta i praktiken betyder.

      • Förresten Anna, med termen ”pedagogerna” så avser jag forskare i pedagogik, inte lärare.

      • markus says:

        Om man som forskare är intresserad av att undersöka det här så finns data, men inte centralt insamlad hos skolverket.

        På högstadiet är det norm (samtliga 10+ högstadieskolor jag känner till) att man registrerar frånvaro i frånvarohanteringsprogram. Därifrån kan man hämta data över undervisningsgrupper med hyggligt hög kvalitet.

        Så precis som när ni (Vlachos m.fl.) sammanställde er databas över relationen betygsatt elev-betygsättande lärare så kan man vända sig till kommunerna.

    • Tack för det Jonas, men då blir min kommentar också lite märklig eftersom jag tänkte mig lärarnas egen utvärdering och inte forskarnas (pedagogernas).

  7. Det ska förstås vara: Det betyder inte att valet för hur vi organiserar oss denna termin, eller denna vecka, INTE bygger på erfarenheter vi gjorde den förra

  8. Klassfrågan sig ständigt påmind

  9. Anders says:

    Intressant som vanligt, även om jag ställer mig tvekande till en del antaganden du gör. I vissa delar av USA har man inskränkt det fria skolvalet utifrån forskning som pekar på att homogena undervisningsgrupper från de lägre socialgrupperna har en negativ effekt. Det kallas just för negativ socialgruppseffekt. Därmed har man satt en gräns på att en skola max ska ha 70% av eleverna från lägre socialgrupper.Jag vet själv med mig att undervisningen blir optimal om man som lärare endast har högpresterande elever, då lyfter eleverna varandra. Samma effekt, fast omvänd gäller om man som lärare har många ”svaga” elever. Effekten blir snarare negativ då. Därmed ställer jag mig frågtande till att homogena grupper alltid är bättre.

  10. Kapten Haddock says:
  11. Errika says:

    Diskussionen om klasstorleken utgår ofta från undervisningen och har ofta ett elevperspektiv, se t.ex. kommentarer om trivsel. Jag undervisar både i små och stora grupper och jag märker att jag inte bara ändrar mitt sätt att undervisa; jag ändrar också mina bedömningsstrategier. För de stora grupperna utvecklar jag strategier som ska underlätta bedömningen, en slags löpande-band-knep, medan min bedömning blir mer närgången och mer konstruktiv i de mindre grupperna. Det går också att uttrycka på följande sätt: i en liten grupp finns ett större utrymme för individuell kritik; elever i de stora grupperna får samma magra feedback som majoriteten studenter på universitetens grundkurser.

  12. Björn Abelsson says:

    En annan aspekt på skoval (sett från elevens/föräldrarnas perspektiv) är hur långt det är till skolan och hur möjligheterna att ta sig dit ser ut. Det finns nämligen en hel del data som visar att elever som kan gå eller cykla till skolan, helst på egen hand men till nöds guidade av föräldrarna, presterar klart bättre än elever som skjutsas med bil eller buss. Fysisk aktivitet och frisk luft på morgonen gör att eleverna blir mer koncentrerade och mottagliga.

    För elevens skolresultat kan det alltså vara bättre att gå eller cykla till en relativt närbelägen skola än att bli skjutsad till en skola längre bort, även om den nära skolan har större klasser och/eller sämre social sammansättning bland eleverna.

Trackbacks

  1. […] är viktigare än både kamrateffekter, kursinnehållet och lärarnas kompetensnivå (se detta inlägg om relationen mellan en skolas sociala sammansättning och klasstorleken). Rent intuitivt […]

  2. […] Förutom den höga avkastningen av minskad klasstorlek så är det anmärkningsvärt att framtida höginkomsttagare och barn vars föräldrar tjänar över medianinkomsten är de som missgynnas mest av att gå i stora klasser. Detta gör att man kan ifrågasätta den vanliga föreställningen att barn från gynnsamma förhållanden ”alltid klarar sig”, medan barn från utsatta förhållanden är de som drar störst nytta av en ökad resurstilldelning till skolan. Resultatet är dessutom intressant då barn till högutbildade föräldrar i genomsnitt går i allt större klasser relativt barn till lågutbildade (vilket diskuterats här). […]

  3. […] skolsegregationen ökat markant under 2000-talet är detta en aning märkligt och jag tidigare har spekulerat om […]

  4. […] men det är även troligt att elevsammansättningen värdesätts i sig. Det kan därför te sig te sig attraktivt att sätta barnen på en skola där de får ”rätt” klasskamrater även om detta […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s