Osäkerheten om eurons framtid är idag högre än någonsin. Ekonomistas lanserar därför en omröstning om vad bloggens läsare tror om eurons framtid. Forskning visar att det stora flertalets samlade bedömning ofta har högre prognosvärde än ens expertbedömningar. Kommer valutaunionen bestå, kommer något eller några länder lämna den eller kommer rentav hela EMU att kollapsa före nästa års utgång? Rösta här:
På väg mot Eurogeddon?
2011-11-25 by 45 Comments
De spekulativa attackerna mot euron fortsätter. Allt fler diskuterar vad som skulle hända om euron kollapsar (se t ex här, här och här).
Den tyske ekonomiprofessorn Hans-Joachim Voth, verksam vid ansedda Pompeu Fabra-universitet i Barcelona, förutspådde i somras att euron hade högst fem år kvar. Skälen var uppenbara: de fortsattt stora olikheterna medlemsländerna emellan och politikernas oförmåga att genomföra nödvändiga reformer ens med kniven på strupen.
Sedan dess har krisen fördjupats ytterligare. Trots att Grekland tilläts skriva av delar av sin statsskuld (något euroländerna tidigare lovat aldrig skulle få hända), verkar detta inte vara tillräckligt. Problemen har spridit sig till Spanien och Italien, och till och med Frankrike och Tyskland utsätts nu för spekulativa attacker. En berättigad misstro mot ländernas långsiktiga återbetalningsförmåga gjorde det omöjligt för tyskarna att placera sitt senaste statslån. Voth uppdaterade i en TV-intervju för några veckor sedan — mitt under den akuta Greklandskrisen — sin gissning om eurons framtid. Hans slutsats då var att euron inte har mer än sex månader kvar. Sedan dess har sitautionen alltså förvärrats ytterligare.
Ingen vet förstås hur det hela kommer att sluta. Kommer EU nu i all hast tvingas in i en djupare finanspolitisk union, trots att detta knappast sanktionerats av dess medborgare? Eller är det penningpolitiken som ska stå för musklerna? Starka krafter verkar för att ECB ska sätta igång sedelpressarna för att länderna ska kunna köpa sin egna statslån. Kanske kan detta lösa krisen, men det finns en uppenbar risk att EU därmed förstör tilltron till ECB:s oberoende och dess låginflationspolitik. Stödfonden EFSF förefaller även klart underdimensionerad nu när även de större länderna kan komma att behöva hjälp (Detta problem har Ekonomistas redan skrivit om här).
Historiskt sett är ett sammanbrott för ett fastväxelkurssystem inget nytt. Guldmyntfotens krascher 1914 och 1931, och Bretton Woods-systemets kollaps 1971 de mest kända. Sverige 1992 och Argentina 2001. Eurokrisen har naturligtvis sina särdrag, inte minst då det är en valutaunion med starka politiska band kopplat till växelkurssamarbetet. Men likheterna är slående, och det är svårt att se att spekulationsattackerna ska klinga av utan att de underliggande problemen åtgärdats.
Måste EU verkligen rädda Grekland?
2011-06-28 by 7 Comments
Greklandskrisen är fortfarande akut och enligt vissa bedömare är en grekisk statskonkurs trolig. EUs ledare talar om nya stödpaket och när vissa tvekar hotar man med Eurospöket: “Om inte Grekland får stöd kanske de måste lämna EMU!”.
Jaha, men vad skulle det egentligen innebära att Grekland går i konkurs och rentav lämnar EMU? Upphör euron att existera? Knappast. Kommer den grekiska befolkningen få det långsiktigt sämre? Inte alls säkert. Frågorna är många men svaren få. Besynnerligt nog diskuteras dessa alternativa scenarier inte alls så mycket som man skulle tro — och önska.
Men en nationalekonom som dock ställt precis dessa frågor och dessutom funderat över tänkbara svar är Mats Persson vid Stockholms universitet. I en läsvärd DN-debattartikel från januari i år utgår han från nationalekonomisk teori och vedertagen erfarenhet i denna diskussion. Artikeln är fortfarande högaktuell och rekommenderas varmt:
Vad finns det egentligen för ekonomiska argument för att EU och EMU ska rädda Grekland, Irland och andra länder med stora statsskulder? Vad skulle hända om vi inte ställde upp utan lät exempelvis Grekland ensidigt skriva ned sina skulder med 20–30 procent? Detta diskuteras konstigt nog inte alls i medierna. De två vanligaste argumenten för att hjälpa skuldländerna – att euron annars skulle falla, och att en massa banker skulle gå i konkurs – är båda ganska tvivelaktiga. Det bästa och billigaste sättet att hantera skuldkrisen är att staten på ett välordnat sätt tar över de banker som skulle drabbas av skuldnedskrivningen.
Ekonomistas 
Senaste kommentarer