På en SNS-konferens presenterades häromdagen en mycket intressant rapport om hur likvärdigheten i den svenska skolan utvecklats under en 20-årsperiod. Anders Böhlmark och Helena Holmlund gör en gedigen analys av framförallt årskurs 9-betygen i matematik och engelska (som bedöms vara minst utsatta för betygsinflation) men även av andra utfall som gymnasiebetyg, sannolikheten att gå ut gymnasiet, valet av teoretisk gymnasielinje och sannolikheten att påbörja högre studier.
Trots att Böhlmark och Holmlund finner en kraftigt ökad kunskapsspridning mellan grundskolorna, framförallt beroende på att skolvalet lett till ökad social segregation, så finner de inte att familjebakgrunden fått ökad betydelse för elevernas studieresultat. Detta gäller oavsett om de undersöker syskonkorrelationer (se figuren nedan) eller om de skattar effekterna av föräldrabakgrund på olika utfall. Det enda som pekar i annan riktning är PISA-data som tyder på att föräldrabakgrunden fick ökad betydelse mellan mätningarna 2006 och 2009.
Böhlmark och Holmlund drar slutsatsen att den svenska skolan blivit mindre effektiv men inte nödvändigtvis mindre likvärdig vad gäller kunskapsförmedlingen, vilket ungefär var budskapet i ett tidigare inlägg här på bloggen. Ökad skolsegregation kan emellertid ses som ett problem av andra skäl.
Rapporten har inte ambitionen att leverera några tunga åtgärdsförslag men författarna noterar att kötid som urvalsinstrument till populära friskolor troligtvis har en segregerande effekt. De förespråkar därför lottning in till översökta friskolor och jag kan inte annat än hålla med. Av föräldralogistiska skäl och för att odla föräldraengagemang i skolan kan man även tänka sig syskonförtur men varför elever födda tidigt på året, med föräldrar som varit välinformerade och extremt förutseende — eller immobila, skulle ha större rätt till platserna på dessa offentligt finansierade skolor är för mig oklart.
En pikant detalj i sammanhanget är därför att Skolinspektionens tillståndsregler idag kräver särskild utredning om en friskola vill ta in elever på andra grunder än kötid, geografisk närhet och syskonförtur. En handläggare jag pratade med hade ingen aning om hur de skulle ställa sig till en skola som ville ta in elever via lottning. Frågan verkade inte vara så vanlig.
Ekonomistas 
Ert förslag på lösning angriper bara symptomen, inte orsaken till problemen. Problemet är oansvariga föräldrar som inte inser något av det som måste vara allra enklast att förutse som föräldrar – att barnen man avlat så småningom ska börja skolan. Inför någon form av sanktioner gentemot dessa föräldrar. Förslagsvis (höga) penningböter att betalas när samtliga ens barn är vuxna. Beloppen kan tillfalla barnen i form av studiemedelscheckar så att de i vuxen ålder kan skaffa sig den utbildning de inte fick i unga år. Saknar föräldrarna resurser kan staten gå emellan ungefär som det fungerar med underhåll av barn när föräldrarna är skilda.
Och som vanligt är det värt att påpeka att ni inte använder begreppet segregation i dess vedertagna bemärkelse.
Tycker i stort att rapporten är gedigen och intressant läsning. Inte minst därför att den delvis går på tvärs mot en del andra nyligen publicerade studier (som vi diskuterat bl a här på ekonomistas). Men det finns några punkter på vilka man kan vara kritisk – jag har försökt utveckla en av dem lite på http://larspsyll.wordpress.com/2011/05/20/ar-den-svenska-skolans-problem-en-fraga-om-effektivitet-eller-likvardighet/
Jonas: Fint att du lyfte G-gränsen i debatten. I såna här betygsättningstider är det naturligtvis extra uppenbart, men puh vad mycket kraft vi lägger på elever runt G-gränsen. I synnerhet genom kombinationen G-gräns och förbud mot sista datum för uppvisande av kunskap.
Nu förändras också reglerna, så gränsen blir ännu lite viktigare, åtminstone ur meritvärdesperspektiv.
Skillnaden i meritvärde mellan E och F kommer att vara lika stor som mellan E och A. Nästa vecka träffar jag provkonstruktörerna för ett av de nationella proven i nian. Det ska bli spännande att höra om de anser att deras prov behöver vara extra säkra på att diskriminera mellan E och F som en konsekvens av hur betygen värderas.
Ska man fuska med betygsättningen är det incitamentsmässigt helt klart genom att godkänna elever som inte borde godkännas. Det vore intressant att titta på hur fördelningen i avvikelser mellan nationellt prov och betygsättningen ser ut, om just g-gränsen tar mer än sin andel av avvikelserna.
Det är märkligt att man lägger så stor vikt (i meritpoängen) mellan de två nedersta stegen. Nivån G, som det ser ut i matematik idag, är godtycklig. Det är inte så att den som går ut med G i matematik har kunskaper nog för att ha en rimlig chans att klara av matematik på univesitetet. Tvärtom är betyget G i matematik en tydlig indikation på det nog är bäst för eleven att göra något annat i framtiden, såvida inte eleven av något skäl (sjukdom t ex) inte kunnat göra sig själv rättvisa.
Det är möjligt att andra ämnen uppvisar ett annat mönster, men jag tvivlar på det.
Det stora problemet är den politiska styrningen av skolan. Skolan hade blivit bättre om politikerna endast hade finansierat skolan. En statlig skolpeng per elev hade kunnat införas, men stat/kommuner hade inte bedrivit skolverksamhet. Detta hade gett incitament till föräldrar/elever att välja den skola som, enligt föräldrar/elevers preferenser, gav den bästa utbildningen.
Per-Olof. Blir skolan likvärdig om viss föräldrar väljer den skola som ger de högsta betygen och andra den som ligger närmast?