De negativa konsekvenserna av det nya skolvalssystem som infördes i Stockholm under året verkar ha varit ganska milda; bara ett tiotal familjer har överklagat sina placeringar. Nu kommer förklaringen till detta: Utbildningsförvaltningen har helt enkelt fått skolorna att ta in alldeles för många barn under detta valår. I princip verkar instruktionen ha varit att ta in alla inom de nyligen avskaffade upptagningsområdena.
Detta är emellertid ingen hållbar situation utan det är uppenbart att Stadshuset velat skjuta upp konsekvenserna av skolvalssystemet till efter valet. Alltså blir det först om ett år — när skolorna återgår till normalstora elevintag, utan syskonförtur — som vi får se hur det nya systemet fungerar. Lösningen väcker en del frågor om byråkratins självständighet på kommunal nivå.
Intressant är även att upptagningsområdena inte är helt avskaffade utan de gäller under ettan till nian. Till skillnad från tidigare innebär dock inte en flytt till ett upptagningsområde att barnen automatiskt får plats på skolan. Nej, i stället är det rektorn för denna skola som ansvarar för att du får en plats på någon skola i närområdet. Förutom att detta ger rektorerna på populära skolor makt att välja vilka elever de önskar (finns det hjärterum…) så skapar det uppenbara problem för familjer som vill flytta inom staden.
Svaret på hur ett sådant system kunde drivas igenom anas i SvDs intervju med skolchefen: Det är gott om plats på vissa skolor men ont om plats på andra. I stället för att skolbyråkraterna får arbeta med att anpassa skolornas kapacitet till ett föränderligt elevunderlag så flyttar det nya systemet över anpassningskostnaden på enskilda familjer. Skillnaden är att dessa familjer inte kan påverka situationen ens genom att flytta.
Men skolbyråkraterna, vad ska de göra om de slipper planeringsproblemen? Vem vet, men just nu är de upptagna med att rita om upptagningsområdena. De nya gränserna blir klara i höst. Efter valet.
Ekonomistas 
Det konstiga är att byråkraterna inte har förmågan att förutse förändrade elevunderlag i tid.
Det är väl knappast en överraskning att t.ex. villaområden i Älvsjö håller på och generationsväxlar nu. Det har länge varit trångt på områdets förskolor och, som en överaskning för kommunen(?), väljer föräldrarna inte att flytta till hyresrätterna i Fruängen när äldsta barnet blir sex år…
Man hade kunnat skapa nya platser i skolorna om man varit lite förutseende, men det har man inte varit. Jag gissar att det sannolikt beror på att det inte är någon inom kommunen som ansvarar för, eller klarar av, att ha ett långsiktigt perspektiv på samhällsplaneringen.
Det kanske inte är underligt att inte fler överklagat, eftersom det inte fanns någonstans att överklaga. Det var i alla fall beskedet som vi fick när vi vände oss till utbildningsförvaltningen – “det är rektorerna som har hand om intagningen” var svaret vi fick.
Nu hade vi tur, eftersom vår dotter lyckades få en plats på önskad skola till slut, efter många kontakter med rektor. Men det är ett galet odemokratiskt system: ingen vet vart barnen kommer att hamna, eftersom det är söktrycket och en mycket diffus och komplicerad så kallad närhetsprincip som avgör.
Att man ska kunna “tjata sig in”, som vi gjorde, är också helt absurt. Vi är glada för att det löste sig, men det har en viss bitter eftersmak.
Malinka, jag har också upplevt hela skolvalet exakt som du beskriver. Det blev många besök på skolan i fråga liksom en massa “tjat” (= förlorad arbetstid, stress, oro) — bland annat för att försöka få reda på hur skolan hade gått tillväga i sitt urval och hur den s k närhetsprincipen skulle tolkas (vilket antagligen skiljer sig från skola till skola).
“Lösningen väcker en del frågor om byråkratins självständighet på kommunal nivå.”
Oneklingen. Mkt tänkvärt. Kanske skall man dock ha förbehållet “i Stockholms Stad” eller “i stockholmsregionen”. Hela Sverige förvaltas inte på detta absurda och ffa grymt kostnadsineffektiva sätt.
Roger: Visst kan man ifrågasätta kommunal planering och uppföljning m.a.p. demografiska spörsmål. Inte bara i skolsammanhang utan även – kanske ännu mer misskött – äldreomsorg. Dock: Även med all planering i världen kan inte kommunen förutse föräldrarnas val. Att alla elever får plats som överenstämmer med sitt förstaval medför inte att allt är bra eller att det kommer att fungera över tid. Se vidare nedan.
Min dotter går i årskurs 4. Hon(Vi) bor i en förort (Stockholm) med betydligt högre socioekenomisk status än den jag växte upp i. Hon får sämre mat än jag fick, är omgiven av färre vuxna (personal), skollokalerna är samma 70-talskåk bara med allt större underhållsbehov, hon får ingen trafikundervisning varken av skola eller polis, hon skall ha matsäck med sig så fort det inte är en helt vanlig skoldag (friluftsdag på bollplanen sparar pengar), … Samhällets rikedom totalt har ökat avservärt sedan 1986 då jag gick i 4:an. Den ökningen har uppenbarligen inte kommit kommunala skolor i stockholmsförorten till del.
Antal elever i hennes klass kan växla med 3-4 st från ena året till nästa vilket är stora pengar med tanke på att skolans stora utgifter är helt eller relativt oberoende av sådana växlingar elevantal i en klass. 1-2 st av dessa elever byter skola av geografiska skäl (d.v.s. de flyttar). Resten gör ett nytt val; man är missnöjd med någonting, det finns en bråkig kille i klassen (och man tror att nästa skola kommer sakna denna bråkiga kille vilket naturligtvis är ett felslut), man har kommit på kant med klassläraren, man har en “känsla” av att klassen inte är bra, ens barn presterar inte så högt man har förväntat sig och det är skolans fel (hur stor andel akademiker kan erkänna inför sitt eget föräldraskap att det egna barnet har sämre studieförmåga än man själv hade), o.s.v., o.s.v. Ett föräldramöte i grundskolan är en mardröm att närvara vid idag. Föräldrarna tror ju banne mig att de skall bestäma hur verksamheten skall skötas. Med sanktionsmedlet “vi byter!” så är det bara för skolan att play ball.
Intressanta kommentarer! Ökad rättssäkerhet i antagningsprocessen påstods ha varit en bärande idé bakom skolvalsreformen. Tjat som antagningsprincip ter sig dock inte så rättssäkert. Att föräldrainflytande i skolan kan ha negativa konsekvenser av den typ Ebberöd talar om finns det forskningsstöd för här.
Ebberöd, den situation som du beskriver sätter ett ännu större frågetecken efter den så kallade valfriheten.
Ska medborgarna ha en sådan möjlighet att välja att valen har sådan inverkan på samhällets tjänster? Ska några personers önskningar låtas gå ut över andras välfärd?
Skolvalet har bland annat motiverats med att även barn som bor på ställen där skolan/skolorna är av sämre kvalitet – eller vilken eufemism man använder där – ska ha möjlighet att komma till bättre och populärare skolor. Jag kan kan ju tycka att man i stället borde arbeta för högre kvalitet i alla skolor, men det kanske är för kollektivistiskt för den nuvarande majoriteten i Stockholms stadshus?
(Vad jag hört har Lidingö och någon ytterligare Stockholmskommun skolval sedan tidigare. Har även hört talas om att det finns i andra delar av landet.)
Problemet med tanken att göra alla skolor bättre är att vad som är bra är olika för olika människor. Jämför hur handeln fungerar, du kan köpa livsmedel på mängder av olika sätt, och de passar olika bra beroende på om du har bil eller inte, familjestorleken, arbetstider etc.
Vad gäller Ebberöds kommentar tycker jag det är konstigt att skolor har så små marginaler att 10-15% skillnad i intäkterna påverkar kvaliteten på ett avgörande sätt. Det låter som väldigt kortsiktig planering. Tror inte andra företag skulle kunna arbeta så. Tänk dig ett konsultbolag med 30 anställda konsulter (och lite administrativ personal utöver dessa) som förlorar ett projekt där en handfull konsulter arbetar. Klart de inte kan börja visa röda siffror direkt pga detta.
Valfriheten att på vilka premisser som helst välja bort en skola ger huvudmannen för skoaln, kommunen, problem. Flera exempel på det ges ovan. Vi betalar alltså ett kollektivt pris för valfriheten. Hur stort man anser det priset vara och huruvida man skall bry sig om det är nog i praktiken en fråga politisk åskådning. Jag tycker själv att nuvarande system är dels ett rättviseproblem, dels en studie i hur man inte skall förvalta ett samhälle (på ett ekonomiskt sätt – i den formuleringens rätta bemärkelse).
Nåväl, det man också bör lägga till i ekvationen är att det finns ett pris för individen/familjen också. Jag kommer inte flytta på min dotter även om skolans s.k. kvalitet skulle sjunka ytterligare. Helt enkelt för att jag anser inte att priset är värt att betala. I detta fall att lägga restid på min dotter och slita henne ur en socialt sammanhang utan tillräckligt starka skäl. Låt säga att jag flyttar henne till en skola som hon får 30 min restid till i endera riktningen mot 5 minuters promenad idag. Det gör en tidsskillnad på 50 minuter per skoldag till hennes nackdel. Skulle skolans undervisningskvalitet sjunka så tror jag att 50 minuter pappahjälp i läxarbetet är betydligt bättre investering än 50 minuter på buss eller tunnelbana. Eller ännu värre med bil – då går de 50 minuter meningslös tid för mig också. Omvänt; vore det så att vi lade 50 minuter pappahjälp idag och funderade på att byta skola för att höja resultaten så kan man nog i den situationen inte förvänta sig så värst mycket högre prestation i den nya skolan.
När Jonas är inne på att politikrna lägger sig i tjänstemännens arbete i skolfrågorna på kommunal nivå, kan jag inte heller undvika att tänka på Tobias Krantz och högskolevärlden. Nästan så man kan se en röd tråd från 6-årsverksamheten ända upp till forskarutbildningen.
Lotta Edholm sa i en debatt den 31 augusti att det är självklart med syskonförtur och att det inte är hon som bestämmer över frågan om syskonförut utan det styrs av skollagen. Stämmer detta verkligen?
Hon brukar hävda det men i så fall betyder det att flertalet av landets kommuner bryter mot skollagen. Dessutom är syskonförtur tillåten antagningsgrund på Stockholms friskolor varför det förefaller märkligt att det inte skulle vara tillåtet på kommunala skolor.
@Jonas. Att friskolor får ha syskonförtur, samtidigt som kommunaal skolor inte får det, är helt förenligt med skollagen. Det är , enligt skollagen, kommunen som har ansvaret för att fördela ut eleverna på olika skolor:
“Vid fördelningen av elever på olika skolor skall kommunen beakta vårdnadshavares önskemål om att deras barn skall tas emot vid en viss skola så långt det är möjligt utan att andra elevers berättigade krav på placering i en skola nära hemmet åsidosätts eller att betydande organisatoriska eller ekonomiska svårigheter uppstår för kommunen.” 4 kap 6 § 3 mom
Att syskonförtur är olagligt är nog faktiskt en ganska rimlig tolkning av ovanstående paragraf, under förutsättning att det inte finns alternativa skolor att hänvisa till istället, som gör att syskonförtur fungerar utan att andra elever får en mycket längre väg till skolan.
Och då blir det ju istället ett rätt rejält hårkyveri om när syskonförtur skulle kunna vara tillåtet och inte, så det är nog enklare att hålla hårt på att syskonförtur är olagligt.
JFE: Jag vet inte hur man ska tolka denna paragraf eftersom kommunen har fattat ett beslut (i enlighet med paragrafen ovan) att ingen ska ha mer än 2km gångväg. Dessutom förefaller det märkligt att landets övriga kommuner gör en annan tolkning. Verkar som om en domstol eller myndighet borde avgöra detta. Hur som, mitt inlägg belyste att stadens byråkrati sett till att konsekvenserna av fattade beslut blir uppenbara först efter valet. Det är uppseendeväckande.
Min kritik mot skolvalet är inte heller riktad mot frånvaron av syskonförtur utan att systemet i sig får bisarra konsekvenser. Detta grundar sig i att man för att kunna göra ett vettigt val måste ha information som man inte kan ha.