Måste EU verkligen rädda Grekland?

Greklandskrisen är fortfarande akut och enligt vissa bedömare är en grekisk statskonkurs trolig. EUs ledare talar om nya stödpaket och när vissa tvekar hotar man med Eurospöket: ”Om inte Grekland får stöd kanske de måste lämna EMU!”.

Jaha, men vad skulle det egentligen innebära att Grekland går i konkurs och rentav lämnar EMU? Upphör euron att existera? Knappast. Kommer den grekiska befolkningen få det långsiktigt sämre? Inte alls säkert. Frågorna är många men svaren få. Besynnerligt nog diskuteras dessa alternativa scenarier inte alls så mycket som man skulle tro — och önska.

Men en nationalekonom som dock ställt precis dessa frågor och dessutom funderat över tänkbara svar är Mats Persson vid Stockholms universitet. I en läsvärd DN-debattartikel från januari i år utgår han från nationalekonomisk teori och vedertagen erfarenhet i denna diskussion. Artikeln är fortfarande högaktuell och rekommenderas varmt:

Vad finns det egentligen för ekonomiska argument för att EU och EMU ska rädda Grekland, Irland och andra länder med stora statsskulder? Vad skulle hända om vi inte ställde upp utan lät exempelvis Grekland ensidigt skriva ned sina skulder med 20–30 procent? Detta diskuteras konstigt nog inte alls i medierna. De två vanligaste argumenten för att hjälpa skuldländerna – att euron annars skulle falla, och att en massa banker skulle gå i konkurs – är båda ganska tvivelaktiga. Det bästa och billigaste sättet att hantera skuldkrisen är att staten på ett välordnat sätt tar över de banker som skulle drabbas av skuldnedskrivningen.

Grekland — seriekonkursaren

Grekland står på randen till konkurs. Ännu en gång. Detta är nämligen inte första gången landet upphört (eller hotat med att upphöra) betala av sin utländska statsskuld. Sedan Grekland blev självständigt från turkarna 1829 har landet varit statsbankrutt under sammanlagt 84 år i tre perioder: 1826-1878, 1894-1897 och 1932-1964 (se denna uppsats, tab. A1). Dessa perioder visas även i de gula fälten i bilden nedan, hämtad från översikt av Carmen Reinharts och Kenneth Rogoffs banbrytande studier i ämnet.

image

Varför betalar inte länder tillbaka sin statsskuld? Avsaknaden av en självklar juridisk instans dit en lurad långivare kan dra suveräna nationer påverkar givetvis låntagande länders vilja att betala. Genom historien har därför hot om handelsembargon eller rentav kanonbåtsdiplomati varit återkommande trick för att kräva tillbaka lån. Men vissa länder verkar aldrig vilja lära sig att återbetala och de har av Reinhart och Rogoff därför kallats seriekonkursare (på engelska serial defaulters).

Att vissa länder blir seriekonkursare studeras för närvarande av ekonomer. Klart är att länders institutionella kvalitet är en viktig orsak. Reinhart och Rogoff har visat att seriekonkursande länder lider av skuldintolerans, dvs att de (i analogi med laktosintolerans) är överkänsliga mot hög skuldsättning. Ett svagt finanspolitiskt ramverk och en undermålig finanssektor ligger ofta bakom en sådan intolerans, men forskning visar även att det politiska systemets struktur spelar roll.

Greklands nuvarande kris kanske inte kunde ha undvikits, men den har blivit onödigt djup. De senaste årens forskning om länders låntagande pekar tydligt ut Grekland som ett skuldintolerant och seriekonkursande land. Jag vet inte om västvärldens politiker och finansaktörer tagit del av denna forskning, men min känsla är att så inte är fallet. För hur kunde annars franska och tyska banker – och även svenska SEB – låna ut hundratals miljarder euro till en låntagare som gång på gång i historien visat att den inte betalar tillbaka sina lån?

Lästips: DN123456789, SvD1234567, Ekot123456