“Missmatch” på arbetsmarknaden var ett tema under dagens budgetdebatt. Enligt Tommy Waidelich (baserat på uppgifter från Svenskt Näringsliv) avstår många företag från anställningar pga att de inte hittar lämplig personal, och han verkar mena att lösningen på problemen är satsningar på arbetsmarknadsutbildning.
Visserligen håller jag med om att det hade varit önskvärt med något större volymer i arbetsmarknadsutbildningen, åtminstone direkt efter krisen. Men sådana satsningar är knappast en mirakelkur för minskad arbetslöshet eller bättre matchning på arbetsmarknaden. Ett tecken på försämrad matchning är att Beveridgekurvan har skiftat utåt under det senaste året. Figuren nedan visar dock att kurvan skiftade utåt även efter 90-talskrisen. Vi verkar nu befinna oss på ungefär samma Beveridgekurva som i mitten och slutet av 1990-talet. Och då var volymerna i arbetsmarknadsutbildning betydligt högre än idag.
Beveridgekurvan 1980-2010. Arbetslösa och vakanser i procent av arbetskraften. Källa: Finansdepartementet.
Det är för övrigt värt att påpeka att bristtalen på arbetsmarknaden inte ligger på anmärkningsvärt höga nivåer. Enligt Konjunkturinstitutets barometerundersökningar har andelen företag som redovisar brist på arbetskraft visserligen ökat kraftigt under det senaste året, men bristtalen ligger nu på en historiskt normal nivå. Det som indikerar problem på arbetsmarknaden är att arbetslösheten samtidigt är högre än normalt. En välvillig tolkning av dessa uppgifter är att detta är en naturlig utveckling i början av återhämtningen efter en djup svacka.
- Arbetslöshet (%, vänster skala) och brist på arbetskraft (%, höger skala) 1996kv1-2010kv4. Källa OECD (arbetslöshet) och KI (brist, totala näringslivet).
Ekonomistas 
Det är väl ganska naturligt att arbetslösheten stiger över åren, även när efterfrågan på arbetskraft är stark, i ett samhälle där kraven på arbetskraften successivt blir allt större. De enkla och okvalificerade arbetsuppgifterna blir allt färre och sköts allt mer automatiserat. Nästan alla anställningar innebär i dag höga krav på den anställdes kompetens. Den ökande konkurrensen medför också att kraven på företagens effektivitet blir större och att de företag som inte är tillräckligt effektiva konkurreras ut.
Jag tror att vi måste hitta former för försörjning för de människor som inte är tillräckligt produktiva eller lönsamma som ligger utanför den ordinarie, konkurrensutsatta arbetsmarknaden. Många av dem som inte är tillräckligt lönsamma för den ordinarie arbetsmarknaden kan ändå producera värden som är större än vad det kostar att arbetsleda dem. Sedan finns det förstås en grupp människor som producerar mindre än vad de kostar, och då blir det mer en fråga om terapiarbete. Men alla människor förtjänar att ha en sysselsättning som åtminstone kan upplevas som meningsfull. Finansieringen av detta är ännu en av de saker som jag tycker är viktigare än fortsatta “jobbsskatteavdrag”.
Björn Abelsson
Spontansvar: Låter som en utmärkt ansatts Björn. Väl sammanfattad! Å andra sidan kan jag inte låta bli att fundera över att designen av sådana tjänster, eller snarare ett system för att skapa sådana tjänster, måste vara en enorm utmaning. Jag tänker då främst på utmaningen att få tjänsterna meningsfulla utan att konkurrera med “vanlig” ekonomisk aktivitet under subventionerade former. Finns det sätt att övervinna den svårigheten? Och kan de sätten sammanfattas lika elegant som problembeskrivningen ovan?
Mycket bra skrivet. Tror du är inne på något fundamentalt. Något som politiker och forskare missat.
Samhall gor val nagot sadant?
Intressant att S har samma bild av arbetsmarknaden som GOP har i USA, fast där är det ett argument mot stimulanser.
S och GOP? Du verkar inte vara insatt i varken svensk eller Amerikansk politik.
Tror Oscar syftar på att högern i USA argumenterar för att arbetslösheten är strukturell, och att man därför inte kan använda efterfrågestimulanser för att få ned den.
Hannes förstod vad jag menade. Krugman har ju skrivit en hel del om detta.
Själv tror jag att mismatch (eller mish-mash kanske det ska uttalas för att stämma bättre med S nuvarande profil) mycket väl kan vara ett problem. Jag tror dock jobbskatteavdraget kan spela en roll att åtgärda detta då den gör det mer lönsamt att försöka klättra ett steg högre på utbildningsskalan för många människor. De som står helt utanför arbetsmarknaden får nog rikta in sig på att komma in längst ned på de lägst betalda och enklaste jobben och försöka jobba sig uppåt.
Man måste också komma ihåg när man utvärderar regeringens politik att det också handlar om att ändra folks värderingar vilket tar tid.
Kan det ha något med jobbskatteavdraget att göra? Tanken är väl att öka deltagandet i arbetskraften, det driver ju upp arbetslösheten. Däremot känns det ju intuitivt rimligt att de som attraheras in i arbetskraften från att tidigare stått utanför inte besitter samma kompetens som efterfrågas i bristyrken inom exempelvis IT.
Tänk USA som exempel just nu där man räknas som “discouraged” efter 12 månader och inte längre räknas med i arbetslösheten. Fick vi ner arbetslösheten på samma konstgjorda väg i Sverige (det har ju hänt förut) så skulle ju relationen arbetslöshet och brist stämma bättre med tidigare perioder i samma konjunkturläge…
Hur har relationen mellan beveridgekruvan och arbetskraftsdeltagandet förändrats över tid? Nuvarande regeringen har ju som policy att flytta folk från olika socialförsäkringar till arbetsmarknaden. Allt annat lika så stiger ju den öppna arbetslösheten om de lyckas i sitt uppsåt – utan att fler personer egentligen är arbetslösa.
Visst är det bättre att satsa på arbetsmarknadsutbildning än praktik och coachning. Har man läst “fel” utbildning måste det finnas sätt att omutbilda sig relativt snabbt så att man inte fastnar i arbetslösheten, ju längre man är arbetslös destu svårare är det ju att få jobb. Arbetsmarknadsutbildningarna, förrutom att de är korta, innehåller för det mesta även någon form utav praktik.
Vi måste låta företagen styra och utforma de utbildningar som erbjuds i landet, allt annat är slöseri med resurser. Det moderna samhället har ingen plats för en antik utbildningspolitik.