Mycket ska ha mindre?

Politiska meningsskiljaktigheter förefaller ibland inte ha så mycket med grundläggande politiska värderingar att göra, utan verkar ofta snarare handla om olika syn på effekterna av olika politiska åtgärder. Jag tror dock att det finns skillnader även i grundläggande värderingar, till exempel när det gäller jämlikhet. En fråga där detta ställs på sin spets är värnskatten. Om vi ska lita på bland andra Bertil Holmlunds beräkningar skulle värnskattens avskaffande ha väldigt små effekter för skatteintäkterna. Detta innebär att värnskattens främsta resultat är att utjämna inkomster genom att göra de rika lite mindre rika.

Hur många är det egentligen som har så starka preferenser för jämlikhet? För att ta reda på den saken tänkte jag börja med Ekonomistas läsare och nedanstående fråga. Förmodligen beror svaret delvis på vilket sätt som de rikare skulle göras fattigare, så frågan handlar inte om just värnskatten utan är formulerad helt allmänt. Pengarna som fråntas de rika antas bara ”försvinna”. Motivera gärna ditt svar i kommentarstråden!

Kompensera glesbygden för ökad vargstam

Låter begreppet NIMBY bekant? Det står för ”Inte på min bakgård” (Not In My BackYard) och handlar om hur ett problem bedöms på olika sätt beroende på hur näraliggande det är. Ett exempel på att NIMBY-fenomenet har betydelse är synen på vargstammens utbredning. Närheten till varg påverkar åsikterna. Intressant kan insikten om NIMBY också vara nyckeln till en lösning.

Regeringen tillät i år en vargjakt på nästan en tiondel av hela vargstammen. Jakten kritiserades av miljöorganisationer och andra medan landsbygdspolitiker (och landsbygdsbor i allmänhet) stödde den och motsatte sig alla planer på en vitaliserad och ökad vargstam. Motsättningen mellan stad och land kan tyckas orubblig (folk och vargar bor där de bor), men så är inte fallet. Här bör politikerna ta hjälp av nationalekonomisk forskning.

I en bilaga till Långtidsutredningen 2003 undersökte nationalekonomerna Bengt Kriström och Sören Wibe vid SLU och Runar Brännlund och Jonas Nordström vid Umeå universitet svenskarnas attityder till, och framför allt deras betalningsvilja för att ha, varg och björn i skogarna. Figuren nedan visar att storstadsborna villa ha en oförändrad eller rentav ökad björn- och vargstam medan sex av tio glesbygdsbor vill att den ska minska. 

image

Nationalekonomerna frågade även hur viktig frågan om rovdjuren är för de olika grupperna. För att ta reda på det tillfrågades människor hur mycket de är villiga att betala — eller kräva i kompensation — ifall vargstammen skulle öka. Resultatet i den andra figuren visar att en minskning av björn- och vargstammen är värd nästan 100 miljoner kronor varje år för folk i glesbygd medan samma minskning skulle ”kosta” 28 miljoner för folk i storstäder. Skillnaden i summor är talande. Trots att glesbygdsborna är betydligt färre är den genomsnittlige landsbygdsbons krav på kompensation för en ökad vargstam betydligt större än den genomsnittlige storstadsbons vilja att betala för att ha fler vargar.

image

Om regeringen nu bestämmer sig för att biologisk mångfald är viktig och således att Sverige bör ha en frisk och vivid vargstam, är det rimligt att landsbygdens befolkning kompenseras för en sådan politik. Låt oss kalla det vargstöd. Exakt hur stor ett sådant vargstöd måste vara för att glesbygdsborna ska acceptera vargen är en öppen fråga (en ny enkätstudie bör genomföras). Men nationalekonomerna har visat att det är möjligt att genomföra.

DN12, SvDAB, Jaktjournalen, Svensk Jakt, PB, DT

När kan skolan göra skillnad?

Enligt Aftonbladet är ett undervisningsråd på Skolverket upprört över att det finns ett tydligt samband mellan föräldrarnas utbildningsbakgrund och elevernas resultat på de nationella proven redan i årskurs 3. Naturligtvis kan man uppröras över sociala skillnader, men är det verkliga den tidiga manifestationen av dessa som är upprörande? Trots allt har ju inte skolan haft så mycket tid på sig att kompensera för skillnader i hemmiljön när de nationella proven i årskurs 3 skrivs.

Ett större misslyckande för skolan vore det om föräldrarnas utbildningsbakgrund fick allt större genomslag ju längre tid eleven gått i skolan. Ungefär det mönster som verkligheten visar upp, med andra ord.

(Och ja, jag är medveten om att proven inte är helt jämförbara.)

Tipstack till Björn TH.

Stefan de Vylder: Nationalekonomi för vänstern

I det här gästinlägget recenserar Stefan de Vylder den nyutkomna boken Nationalekonomi för vänstern. Stefan de Vylder har varit docent på Handelshögskolan i Stockholm och är idag verksam som författare och konsult.

Stefan de Vylder

När jag genomgick forskarutbildningen i nationalekonomi i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var den nationalekonomiska institutionen på Handelshögskolan i Stockholm en intellektuellt väldigt stimulerande miljö. På de s.k. högre seminarierna på fredagseftermiddagarna samlades några av Sveriges främsta nationalekonomer – Erik Lundberg och Erik Dahmén ur den äldre generationen, och ur den unga men mycket begåvade generationen män som Assar Lindbeck, Staffan Burenstam Linder och Karl-Göran Mäler (kvinnligt deltagande var sällsynt, men ibland deltog Bertil Ohlins dotter och blivande finansminister Anne Wibble). Vid några tillfällen dök Gunnar Myrdal upp, citerandes sig själv och ständigt rökande (Myrdal var den ende som vågade röka under våra seminarier, och ingen vågade be honom sluta).

Den politiska atmosfären var tolerant. Jag betraktades som institutionens vänsterextremist, men sågs knappast som något större hot mot den bestående ordningen. Flera av professorerna och de yngre lärarna stod nära socialdemokratin, under det att Burenstam Linder fick spela rollen som högerspöke. Men trots mina uttalade vänsterståndpunkter hade jag aldrig några problem med att få min marxistiskt inspirerade trebetygsuppsats eller min avhandling godkänd; min politiske motståndare Burenstam Linder var t.ex. vänligt uppmuntrande både före och efter min disputation 1974. Dock minns jag att Assar Lindbeck blev rasande när jag i en elak — och, måste jag erkänna så här i efterhand, möjligen något orättvis — recension i radions Obs! år 1971 sablade ned hans då mycket uppmärksammade skrift Den nya vänsterns politiska ekonomi. [Read more…]

Riksbanken om risker på bostadsmarknaden

Igår presenterade Riksbanken sin omfattande utredning om risker på den svenska bostadsmarknaden. Rapporten är försiktigt formulerad och bjuder inte på några överraskningar. Trots det finns där en hel del intressant material, såväl statistik som ny analys och en hel del bra sammanfattningar av tidigare forskning. Den som inte orkar läsa rapporten kan se webbsändningen från gårdagens seminarium här.

Min tolkning av de viktigaste budskapen i rapporten är att uppgången i de svenska huspriserna till stor del verkar kunna förklaras av fundamentala faktorer som stigande disponibel inkomst, lågt byggande, låg kapitalkostnad efter skatt (även vid lång finansiering) och sänkt fastighetsskatt. Däremot kan man ifrågasätta om dessa fundamentala faktorer verkligen är fundamentala. Kommer husbyggandet att ta fart? Kommer de långa räntor att stiga? Kommer ränteavdragen att finnas kvar? Kommer en effektiv fastighetsskatt att återinföras?

Jag noterar även med intresse att ett kapitel diskuterar räntebindningskrav som ett tänkbart redskap för att motverka eventuella husprisbubblor (s 321-323). Ett sådant krav argumenterade jag för i ett tidigare inlägg här på Ekonomistas. Riksbanksrapporten avvisar dock snabbt detta redskap, med argument som jag inte finner helt övertygande. Låt mig utveckla tankarna kring detta.

Riksbankens rapport genomsyras av en oro för att vissa hushåll luras att tro att en låg rörlig ränta även speglar den långsiktiga räntenivån, och att en låg reporänta därmed riskerar att orsaka en irrationell uppgång i huspriserna. Genom att tvinga fram en räntebindning angrips då roten till de eventuella problem som generear bubblor på bostadsmarknaden. Om hushållens förväntningar trots allt är rationella är i princip ingen skada skedd eftersom hushållen egentligen bör vara indifferenta i valet av bindningstid.

Men, och detta tolkar jag som rapportents huvudinvändning, vi vet ju att räntebindning historiskt har varit betydligt dyrare än att ha rörlig ränta. ”I princip ingen skada skedd” kanske i praktiken är en stor skada. Enligt rapporten skulle hushållen tvingas att försäkra sig mot en risk som de med största sannolikhet har råd att bära, och bankerna skulle behöva anpassa sin finansiering på ett sätt som driver upp kostnaderna. Jag tror inte att detta behöver bli fallet. Av vad jag har sett i litteraturen finns det ingen bra förklaring till varför långa räntor i genomsnitt har varit så mycket högre än korta räntor. Dessutom borde det åtminstone i teorin vara bättre för bankerna att finansiera sin långa utlåning (bostadslån har löptider på flera decennier) med lång upplåning. Om korta räntor i genomsnitt är lägre än långa räntor av skäl vi inte kan förstå utifrån grundläggande teori finns det förmodligen anledning att oroas av dessa räntenivåer snarare än att försöka utnyttja dem. Riskerna med kort upplåning har visserligen blivit tydligare under de senaste åren. Trenden verkar därför gå mot längre bindningstider även om detta inte regleras, men en reglering skulle kunna påskynda processen.

Resonemangen i Riksbankens rapport utgår från att endast hushåll med hög belåning borde omfattas av ett eventuellt räntebindningskrav. Detta tror jag är feltänkt. Förmodligen har små volymer och bristande konkurrens på marknaden för långa bindningstider bidragit till att dessa har blivit dyra i förhållande till rörlig ränta. Jag misstänker att ett tillfälligt krav på räntebindning skulle förskjuta jämvikten till längre bindningstider, och att dessa på sikt skulle bli mer attraktiva även i avsaknad av en reglering.

Ung och rik är rationell

Vi människor är begränsat rationella och tenderar därför ibland att fatta felaktiga beslut. Ofta är det dock svårt att veta om felaktiga beslut beror på begränsad rationalitet eller på brist på information, märkliga preferenser etc. Vi vet också lite om vilka människor som är mest begränsat rationella. Detta är en viktig fråga, i synnerhet i tider då allt mer ansvar flyttas från stat till individ när det gäller allt från skolval till pensionssparande. De grupper som är mer begränsat rationella kan råka illa ut helt enkelt på grund av att de riskerar att fatta felaktiga beslut i större utsträckning.

Forskarna bakom ny studie försöker besvara dessa frågor genom att ställa ett representativt urval av holländare inför 25 olika valsituationer (m.h.a. den så kallade CentER-panelen som använts i ett par experimentella studier). I varje situation fick deltagarna välja hur mycket de ville köpa av två olika tillgångar, men priset och hur mycket pengar de hade varierade för varje situation.

För varje deltagare undersöktes sedan huruvida personens val var konsistenta. Något förenklat är ens val konsistenta om man föredragit 8 äpplen och 2 bananer framför 7 äpplen och 3 bananer i en situation och inte i något annat av de 25 fallen valt 7 äpplen och 3 bananer framför 8 äpplen och 2 bananer. Om ens val är konsistenta i denna bemärkelse kan man säga att man är rationell, eftersom valen då kan betraktas som om de vore resultet av maximeradet av en nyttofunktion.

I figuren nedan visas ett mått på hur konsistenta deltagarnas val var i olika grupper (värdet 1 innebär att valen var helt konsistenta). De med högre inkomst och längre utbildning är mer rationella och unga är mer rationella än äldre. Författarna till studien visar också att graden av rationalitet samvarierar positivt med förmögenhet, även när man kontrollerar för en mängd bakgrundsfaktorer.

Henry Ohlsson: Tid för handling — inte förhärligande

Henry Ohlsson

Detta är ett gästinlägg av Henry Ohlsson, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet.

Den senaste tiden har vi återkommande fått höra hur bra det går för den svenska ekonomin. Tillväxten är rekordhög, inflationstakten fortsatt låg och sysselsättningen börjar öka, vilket i en internationell jämförelse ser bra ut. Men under ytan är bilden dessvärre en annan. Det finns viktiga problem i svensk ekonomi.

Glädjedödarens uppgift är att föra fram budskapet ingen vill höra. Figuren nedan visar den s k Beveridgekurvan för Sverige, dvs sambandet mellan andelen arbetslösa och antalet kvarstående lediga platser som andel av antalet personer i arbetskraften (data är tolvmånaders glidande medelvärden hämtade från AKU och Arbetsförmedlingen). Krisen under 2009 syns tydligt: Arbetslösheten steg från drygt 6 procent i januari 2009 till 8,5 procent ett år senare. Samtidigt minskade vakanstalet från ca 0,75 till ca 0,55.

image

De dåliga nyheterna är dock vad som hänt efter krisen. Den ekonomiska återhämtningen har medfört att vakanstalet i januari 2011 var tillbaka på samfama nivå som i januari 2007. Men arbetslösheten i januari var nästan en och en halv procent högre än arbetslösheten i januari 2007! Arbetsmarknaden funktionssätt har försämrats betydligt.

Vad kan då ha orsakat denna försämring? Till att börja med kan vi utesluta fel i data. Alla lediga platser anmäls visserligen inte till Arbetsförmedlingen, men om man istället väljer SCB:s heltäckande vakansstatistik (som dock är mindre frekvent) är bilden densamma. Liknande försämringar har även skett i andra länder; den amerikanska Beveridgekurvan har också rört sig utåt.

Är det matchningen på arbetsmarknaden som har försämrats? Vilken betydelse kan bristande överensstämmelse mellan de arbetslösas faktiska kvalifikationer och de kvalifikationer som de lediga platserna kräver? Vad kommer rekryteringsproblemen att innebära för produktions- och inflationsutveckling? Vilka ekonomisk-politiska åtgärder skulle kunna vara aktuella?

Det är nu en viktig uppgift för alla olika aktörer på arbetsmarknaden (inklusive jag själv) att agera istället för att förhärliga. Sverige borde kunna bättre. Arbetslöshet är slöseri.