Dags för beteendepolitisk ekonomi?

Comments

1. Hans Lind says:

   2011-10-02 at 19:43

   Niclas Berggren diskuterar i sin ledare (2011 nr 3) ”Dags för beteendepolitisk ekonomi?” några intressanta frågor kring den allt populärare beteendeekonomin. Han skriver
   ”Här vill jag dock begränsa mig till att diskutera en tendens hos vissa -…- att använda forskningsresultaten för att argumentera för paternalism. Med detta avses försök att styra mer eller mindre irrationella människors beslutsfattande så att det bättre motsvarar deras genuina eller långsiktiga preferenser.”
   En första fråga är om man verkligen ska kalla detta för paternalism! Följande definition från Wikipedia stämmer bra med hur jag lärt mig använda ordet:
   ”Paternalism (av latinets pater, “fader”) syftar vanligtvis på en attityd eller princip som, i likhet med en patriarkalisk familjehierarki där “fadern” fattar beslut åt “barnen”, gör gällande att en eller flera beslutsfattare har rätt att till viss del styra andras liv för deras eget bästa, även om det strider mot de berördas egna önskemål.”.
   Om det emellertid är så att jag inser att mitt kortsiktiga jag kan falla för frestelser, och vill rigga samhället så att mitt långsiktiga jag gynnas, och därför röstar på politiker som vill införa sådana regler, så kan man väl inte säga att dessa politiker agerar paternalistiskt? De gör ju faktiskt det som jag önskar. Man kan, om detta stämmer, inte avgöra om åtgärder som dessa är paternalistiska eller inte bara genom att se på själva åtgärden, utan det krävs empiriska undersökningar rörande om människor stödjer dem eller inte.
   Och egentligen räcker inte sådana studier heller! Riksdag och regering har fattat beslut om att alla landsting ska införa det sk vårdvalet. Är detta paternalistiskt om en klar majoritet i det aktuella området inte vill ha detta? Beror inte detta på hur åtgärden motiveras? Om regeringen säger att man inför vårdvalet för att gynna sina väljare som vill ha detta, och inte påstår att det är bättre för de som var emot, så är väl åtgärden inte paternalistisk? Om regeringen däremot säger att majoriteten inte vet sitt eget bästa så är det rimligen paternalistiskt.
   När man sedan kommer ner på relativt små skillnader i utformning som enligt de aktuella teorierna kan ha betydelse för valet, så förefaller det heller inte enkelt att motivera varför det ena är mer paternalistiskt än det andra. Är det mer paternalistiskt att säga: ”Vi lägger dina pensionspengar i fonden A, men du får gärna välja någon annan genom att anmäla det” än att säga ”Du kan välja mellan ett antal fonder – här är en lista som du kan välja bland – men om du inte gör något aktivt val så lägger vi dina pengar i fonden A”? I båda fallen kan ju människor faktiskt välja vilken fond de vill.
   Använder man negativt värdeladdade begrepp som ”paternalism” bör man sammanfattningvis vara särskilt noga med att ha en klar och genomtänkt tolkning av begreppet!
   Nästa intressanta fråga som Niclas Berggren tar upp är hur ekonomen ska förhålla sig till att politiker inte kan antas agera rationellt och att de kanske inte alls gör som de ”borde” göra. Även om ett förslag är bra på pappret kan politikerna genomföra förslaget på ett sådant sätt att det slutliga resultatet blir sämre än om inget gjorts. Imperfektionerna i politiken kan vara större än imperfektionerna på marknaden.
   I sak håller jag med om detta, men frågan är i vilka sammanhang som detta är relevant. Kanske bör vi skilja mellan förslag som utvidgar politikens område och förslag inom ett område som redan ligger under politikernas kontroll. Om jag argumenterar för att det politiska beslutsfältet ska utvidgas måste jag självklart ha en teori om hur politiker agerar, men är det relevant om jag föreslår en specifik regeländring?
   Jag skrev t ex våren 2011 en artikel i DN där jag argumenterade för friare uthyrning av bostadsrätter. Borde jag innan jag skrev artikeln försökt förutsäga hur detta förslag kommer att hanteras av det politiska systemet? Följande scenario är väl inte särskilt sannolikt men ändå tänkbart. Ingen av de stora partierna nappar på mitt förslag men Sverigedemokraterna inser att de kan vinna röster om de gör detta förslag till en central fråga i deras valrörelse- Det går framåt i valet men använder sina framgångar enbart till att driva igenom mer invandringsfientlig politik och struntar i reformerna av bostadsmarknaden. Den enda effekten av min artikel blir alltså att vi får en mer invandrarfientlig politik, och därför borde jag inte ha publicerat den!
   Som vän av specialisering är min uppfattning att jag normalt inte behöver bry mig om vad som händer efter att jag lagt fram mitt förslag . Hur politikerna hanterar mitt förslag är inte mitt problem och därför inget som jag har anledning att kommentera. Min uppgift som ekonom, när det gäller ett specifikt regelverk, är enligt min mening att undersöka hur ekonomin fungerar och tänka ut smarta sätt att nå mål som någon relevant grupp tycker är värda att sträva mot. Som ekonom säger jag i dessa sammanhang bara ”Åtgärden B leder i den aktuella situationen sannolikt till att målet A uppfylls i högre grad.” och det kan ju vara korrekt även om ingen politiker kommer att genomföra åtgärden på det sätt jag tänkt mig.
   Även om jag normalt inte behöver tänka på vad som händer i det politiska systemet med mitt förslag så kan det finnas en moralisk skyldighet att agera ifall det verkar vara så att mitt förslag utnyttjas för skumma syften. Skulle Sverigedemokraterna göra mitt förslag till sitt borde jag kanske skriva en artikel för att ta avstånd från dem och uppmana folk att inte stödja dom som stödjer mitt förslag. Jag kan tänka mig att James Tobin varit frestad att göra det ett antal gånger när han sett vilka som stött förslaget om ”Tobinskatter”.

   Reply