När jag uppgraderade till den senaste versionen av ett visst fotbollsspel räknade jag kallt med att den gamla versionen skulle förlora sin tjusning. Mycket riktigt: den nya versionens bättre grafik, ljud och andra små finesser gjorde den tidigare riktigt roliga versionen ospelbar. Däremot hade jag inte räknat med att även andra spel skulle börja kännas daterade. Men så blev det, och hur kul det nya spelet än är så blir jag alltmer tveksam till om det verkligen var ett nyttoförhöjande inköp.
Denna typ av spillover-effekter finns överallt. Jag läste någonstans att hjärnan bara förmår uppfatta en HDTVs bättre bildkvalitet i 10 minuter (kan dock inte hitta referensen). Däremot upplevs normal TV-upplösning som hopplöst föråldrad för den som är van vid HD. På samma sätt misstänker jag att vi inom kort inte kommer att uppfatta de tre dimensionerna i 3D-filmer på annat sätt än att 2D-filmer kommer att kännas platta.
Tänk, helt enkelt, om det enda kvalitetsförbättringarna gör är att minska vår fördragsamhet med verklighetens kvarvarande imperfektioner.
Om många med mig inte fullt ut tar hänsyn till att bättre kvalitet inom ett område försämrar upplevelsen inom andra, finns möjligheten att många av de kvalitetsförbättringar som sker faktiskt är välfärdssänkande. Än värre blir det när man betänker den mängd av kvalitetsförbättringar vi exponeras för utan att fullt ut valt det själva: jag var tillfreds med den dåliga mottagningen i barndomshemmets köksradio tills jag hörde störningsfri radio hos en kompis.
Medan man kan vänja sig vid låg kvalitet förefaller det svårt att vänja sig av med hög. Ställd inför denna asymmetri förefaller det rationella vara att i det längsta motsätta sig kvalitetshöjningar. Man slipper då den plåga som normal bild-, ljud eller spelkvalitet ständigt måste åsamka konsumenter vid kvalitetsfronten. Med låg kvalitet hemma kan man i stället då och då förundras över att en bild kan vara så skarp och ett ljud så rent.
Kanske finns det här en kognitionsbaserad teori till varför vi kvalitetsuppgraderar våra prylar samtidigt som vi fördömer det som i dagsläget ses som lyxkonsumtion? I grunden kanske det inte handlar om statusjakt och relativ positionering utan om att få sig själv och andra att hantera vad som i praktiken är en fåfäng jakt på högre kvalitet.
Ekonomistas 
Läsvärda betraktelser.
Läste en artikel i SDS i veckan som gick som tog upp vinylplattans återkomst. Handlade också om detta med “vad är kvalitet”
och när man låter folk blindtesta verkar de flesta tycka att vinylen slår det digitala ljudet. Så kanske tekniken går framåt, men kvaliteten bakåt?
En fråga man kan ställa sig (ledsen behöva bli tråkig …) är ju vad detta får för effekter på (standard)mikroteorins additivitets- och separabilitetsgrundade axiom.
“Ställd inför denna asymmetri förefaller det rationella vara att i det längsta motsätta sig kvalitetshöjningar.”
tja, eller så kanske man inte ska dra för stora växlar på en enskild persons anekdoter.. 😉
För att följa upp Sylls kommentar. Det mest vanliga förekommande musikformatet idag är MP3, vars ljudkvalitet (mätt i frekvensomfång) är väsentligt lägre än såväl CD och vinyl (vars teoretiska frekvensomfång är nära nog oändligt).
Men människor har ändå valt detta skruttiga format, antagligen för att det är billigt om inte gratis. En alternativ förklaring kan vara att människor är okänsliga för ljudförsämringen, för att de är omusikaliska.
De flesta lyssnar till sin musik via ljudsystem som i sig inte avslöjar kvalitétsskillnaden mellan MP3 och CD så som ett bättre ljudsystem gör.
Påstår du att du vid ABX-tester regelmässigt hör skillnad på lame vbr och CDDA? Posta i så fall dina resultat på hydrogenaudio så de får möjlighet att “tweaka” inställningarna.
Tror inte att det är så många som sitter och analyserar ljudkvaliten när de lyssnar på musik. Jag har aldrig ens hört ordet frekvensomfång! (Har jag hört det har jag tyckt att det låtit så otroligt ointressant så att jag inte lagt det på minnet). Så jag håller med Jonas, man ska njuta av det man har istället för att hela tiden nästan psykotiskt sträva efter perfektion.
Absolut, du har rätt. De flesta analyserar inte ljudkvalitén. Just för att de inte bryr sig. Men paradoxen ligger just i det att människor spenderar många tusenlappar på nya ljud- och tv-anläggningar, samtidigt som de struntar i att ljudet blir sämre.
När jag studerade ljudteori brukade lärarna prata om “SISU”, alltså “Shit In, Shit Out”.
När jag sen läste statistik återkom begreppet SISU igen, fast i frågan om datakvalitén i surveys och olika sets…
Vi blir inte mer kvalitetskräsna på alla punkter samtidigt. Vad gäller mp3- exemplet så har användarvänligheten med det komprimerade formatet övervägt att ljudet faktiskt är något sämre. Överlag har ljudentusiasterna tappat terräng generellt senaste årtioendena. Idag har de flesta en gemensam ljudanläggning för hemmabio, tv, radio, cd, mp3 etc och bryr sig ofta inte ens om att ställa om ljudet nämnvärt beroende på källor. Det blir dolby surround på alltihop 🙂
En intressant företagsekonomisk aspekt på detta fenomen är då kanske hur man som företag ska få kunderna att vikta om olika kvalitetsaspekter så att företagets egna konkurrensfördelar blir mer avgörande. Apple har varit fantastiska på detta, men det borde finnas möjligheter i alla branscher.
Intressant utgångspunkt i artikeln då spel faktiskt är ett typiskt medium där man kan märka förbättringar på mer än de upplevda elementen (grafik och ljud)
I flertalet spel så förändras de över tid i och med att nya mekaniker läggs in vilket öppnar upp för helt nya sätt att spela, som till exempel att ett flerspelarläge läggs in, vilket förändrar sättet att spela spelet på kraftigt. Man kan fråga sig när ett spel blir ett helt nytt spel och när det slutar vara som det tidigare. Kan man verkligen kalla NHL’94 och NHL 2011 för samma slags spel?
Så, spel överlag har en stor potential att skapa flera olika kvalitéer snarare att försämra den tidigare kvalitén upplever jag. Det finns något charmigt att spela ett gammalt spel för att det inte beter sig på samma sätt som nya spel, däremot så är det inte särskilt charmigt att slänga på en VHS när man har tillgång till DVD eller Blu-ray. Kanske är det tidsaspekten som är det viktiga här?
I filmvärlden finns exempel på hur kvalitetshöjningar ökar nyttan av äldre versioner: Special Edition-Star Warsfilmerna accentuerade föregångarnas kvaliteter trots restaurering och nya avancerade cgi-effekter.
Hej Jonas
Du skriver: “Kanske finns det här en kognitionsbaserad teori till varför vi kvalitetsuppgraderar våra prylar samtidigt som vi fördömer det som i dagsläget ses som lyxkonsumtion?”
Svar: Ja delvis. Det finns en omfattande psykologisk litteratur om vad som händer när vi vänjer oss vid förändringar: Fenomenet kallas “hedonic adaptation. En bra introdukton är detta papper från 1999 av Shane Frederick och George Loewenstein (http://www.som.yale.edu/faculty/shanefrederick/HedonicAdaptation.pdf?subject=Please mail a hard copy of).
Denna teori kan ganska enkelt förklara varför vi kvalitetsuppgraderar: Marginalnyttan av högre kvalitet ökar över tiden eftersom vi anpassar oss. I den mån vi förfasar oss över att andra lägger mycket pengar på något som vi själva (för närvarande) inte tycker har något större värde – ja då förklarar den hedoniska anpassningen ganska direkt varför vi blir upprörda i dag över konsumtionsmönster som vi själva kommer ha i morgon.
Vet dock inte om någon studerat exakt dessa frågor. Kanske Robert eller Olof vet mer?
Tack, Tore. När jag skrev detta inlägg så tänkte jag att det säkert finns en litteratur kring detta som Tore, Olof eller Robert kommer att upplysa mig om.
Enig med Tore, men här kommer ett litet tillägg:
Fördömandet av andras lyxkonsumtion kan nog förklaras främst av negativa externaliteter, eftersom jag uppfattar min Volvo som mindre värd om jag tvingas parkera bredvid din Mercedes, typ. Fast varför värderar vi då relativ konsumtion med varandra?
Nyttofunktionen har i ett evolutionärt perspektiv syftet att få oss att välja sådant som har ett evolutionärt värde, d v s kan föra våra gener vidare till nästa generation, och nästa, etc., vilket förklarar varför de flesta människor uppskattar sex men tycker att rutten mat smakar dåligt.
I ett enkelt mating-perspektiv är det då inte så konstigt att vi bryr oss om relativ konsumtion, rikedom och kontroll över resurser, eftersom det historiskt har ökat våra möjligheter att föra generna vidare. (Notera att det under en stor del av vår evolutionära historia har haft en situation som hos många däggdjur idag, där ytterst få hannar kan föra generna vidare, och där den relativa jämförelsen med andra hannar blir helt avgörande.)
Varför fenomenet “hedonic adaptation” uppstår, eller ytterst sätt varför evolutionen har gett oss nyttofunktioner med dessa speciella egenskaper som gör att vi tycker att en ny TV, bil etc är fantastisk först, men ganska snart bara är helt ok, är intressant och nog lite annorlunda. Jag tror att Rayo och Becker i sin JPE-artikel har i princip rätt [Rayo, L. and G. S. Becker, “Evolutionary Efficiency and Happiness,” Journal of Political Economy 115 (2007), 302-337.].
De betonar att det finns fysiska begränsningar hos nyttofunktionen, d v s det går rent fysiskt inte att bli hur lycklig eller olycklig som helst. Om man kommer nära en av dessa gränser, låt oss säga nära nyttomax, så innebär det att nyttofunktionen blir mindre effektiv, eftersom den i ett sådant läge inte kan vägleda oss till sådant med ännu högre evolutionärt värde.
Av detta skäl finns hedonisk anpassning. Genom att minska lyckan eller nyttan efter ett tag så har nyttofunktionen återigen en funktion av att vägleda oss både när det gäller sådant som ökar och som minskar det evolutionära värdet. Människor med nyttofunktioner som har denna typ av anpassning har därför haft ett evolutionärt värde jämfört med de som haft nyttofunktioner som inte haft denna anpassningsmekanism. (Att sedan våra nyttofunktioner till stor del är anpassat för ett jägar-samlar-samhälle, och ganska dåligt till en situation utan t ex fett- och sockerbegränsningar är så klart en helt annan historia.)
Det blev visst ett långt tillägg…
Visst kan det finnas sådana mekanismer men jag är ute efter något annat. Statusmekanismer kan svårligen förklara de inompersonella spillovers jag beskriver (som jag inte tror är anekdotiska). Det är inte statusförlusten som gör att jag tappar nytta utan att min faktiska upplevelse försämras eftersom jag inte kunde föreställa mig den högkvalitativa verkligheten innan jag upplevt den. Ungefär som att man inte uppfattar motorbullret utanför fönstret förrän det upphör.
Det låter som om Rayo och Becker beskriver fenomenet på ett intressant sätt men samtidigt är det knappast den enda möjligheten. Exempelvis tror jag “mättnadshastigheten” är endogen i förhållande till den teknologiska utvecklingen. Liknande ideer finns i tillväxtlitteraturen (och, som Daniel påmint mig om, i nationalräkenskaperna) där deprecieringen av gjorda investeringar ökar med den teknologiska utvecklingen. Fast då ser man naturligtvis problemet fån produktions- snarare än konsumtionssidan.
Olof.
Evolutionen sorterar ut respektive förstärker beteenden genom att olika beteenden ger upphov till olika överlevndas- och fortplantningsförmåga. Det sker över lång tid.
Vår moderna tekniska tillvaro med lyxkonsumtion är i ett evolutionärt perspektiv en svinblink. Man skall därför vara väldigt försiktig med att blanda in evolutionen i en diskussion om hur vi ser på konsumtion idag eller hur vi uppfattar grannens mercedes. Det enda vi kan säga är att den genomsnittliga reaktionen människor uppvisar på grannens mercedes kanske visar på fundamentala egenskaper i människans psyke. Egenskaper som utvecklats under årtusenden i en stenålderstillvaro vädligt fri från mercedesbilar.
Jag tror f.ö. dels att de flesta människor inte avundsjukt betraktar grannens mercedes, dels att eventuella evolutionära samband man kan se i en ändå existerande avundsjuka mer än väl uppvägs av det – i en evolutionär kontext – stolliga beteendet att lägga rikedom på konsumtion av mercedesbilar.
Dessutom, när vi betraktar människors beteenden idag i ett visst modernt sammanhang och vågar oss på att komma med utsagor om hur genomsnittsmänniskan där beter sig – vad är det som säger att det öht går att relatera till ett evolutionärt främjat beteende i andra (äldre) sammanhang?
Jag är inte avundsjuk på grannens Mercedes utan på att han så självklart verkar kunna njuta av att ha en.
Jonas, den första delen var enbart kopplat till “varför vi fördömer lyxkonsumtion”, vilket jag tror främst förklaras av jämförelser med andra.
De “inompersonella spillovers” tror alltså inte heller jag främst förklaras av sådana mekanismer, utan av att det finns ett evolutionärt värde av nyttofunktioner med inbyggd mean-reversion-funktion.
Med en sådan mekanism skulle man alltså förvänta sig att hastigheten med vilken vi tröttnar på en befintlig tekning (eller kvalitetsnivå) ökar med hasigheten med vilken ny teknik utvecklas.
Däremot blir naturligtvis konumtionsoptimeringen över tid betydligt mer komplicerat med sådana preferenser jämfört med dem vi brukar anta, och det finns nog goda skäl att tro att vi tenderar att vara ganska dåliga på denna typ av optimering.
Det intressanta med hela diskussionen är egentligen att ni diskuterar mer eller mindre goda efterapningar av verkligheten. Vilket antiklimax. Ni har verkligheten omkring Er hela tiden och vill se och lyssna på dåliga efterapningar av den istället.
En hockeymatch i blåbärsserien live är alltid bättre än VM på TV.
Göka i verkligheten slår alltid porrfilm i 3D.
Naturen på riktigt, slår alltid naturprogram.
Spela instrument själv, slår alla inspelningar.
En egen tur i slalombacken slår alltid världscupen på TV.
Sluta onanera pojkar…börja leva.
Hahaha! Rakt på!
Men snälla nån, även verkligheten kan vara mer eller mindre högkvalitativ och kosta olika mycket. Vissa av oss lever högkvalitativt och dyrt i storstan medan andra väljer en något sämre – men billigare – verklighet i exempelvis Sveg. Frågan är då om Sveg-bon mår bättre eller sämre av att i någon mån exponeras för det underbara storstadslivet?
Ni måtte ha fruktansvärt bra coverartister där du bor – och intressanta hockeylag.
Intressant post. Hedonisk anpassning är helt klart ett intressant område och en intressant utmaning för många aspekter inte minst när det gäller att mäta välfärd. Jag vill dock slå ett slag för en motverkande effekt
Vår nytta av nya upplevelser kan dels vara så stor i sig att den uppväger den negativa interna effekterna på grund av anpassning. För ett enkel diskussion se t.ex. http://www.acrwebsite.org/volumes/v36/NAACR_v36_58.pdf. Hur man ska jämföra ett tillstånd där man mår lite sådär helt ok hela tiden, med ett tillstånd där man har toppar av lycka, men på grund av dessa mår lite sämre emellanåt är inte på något sätt självklart (finns säkert studerat inom psykologin). Människan kan ju kanske må bättre totalt sett av de där “fixarna” som att packa upp en ny Ipad eller spela NHL2011 för första gången. Nyttan av nya upplevelser kanske rentav är större på grund av den hedoniska anpassningen.
När jag studerade sociologi på 1970-talet var en av mina stora inspirationskällor Johan Asplunds underbara lilla klassiker “Om mättnadsprocesser” (Argos 1967). Kan inte låta bli att tänka på den när jag tar del av diskussionen här (mer om detta och Asplund kan man läsa på http://larspsyll.wordpress.com/2011/04/19/om-kvalitet-och-mattnad/)