I den traditionella bilden av svenskt storföretagsägande brukar framhävas hur ett litet antal investmentbolag med hjälp av begränsat kapital och röststarka aktier kontrollerat nästan alla stora företag. Men i en artikel i senaste Ekonomisk Debatt uppmärksammar professorerna Magnus Henrekson och Ulf Jakobsson att bilden verkar ha förändrats, och att investmentbolagen tappat mark.
I början av 1990-talet kontrollerade dessa bolag nästan två tredjedelar av börsens samlade marknadsvärde; år 2010 var andelen en dryg tredjedel. Under samma period ökade andelen utlandsägande på börsen från fem procent till fyrtio procent och andelen sysselsatta i riskkapitalägda bolag från en procent till nästan sju procent.
Henrekson och Jakobsson anser att institutionella förutsättningar och globaliseringen ligger bakom utvecklingen. Den anglosachsiska ägarmodellen med spritt, marknadsorienterat ägande har kommit att prägla lagar och regler inom hela EU som t ex förbud mot röstdifferentierade aktier och krav på oberoende styrelseledamöter. Dessa regler har gjort det svårare för svenska storägare att bibehålla sin kontroll.
Vad bör då göras? Författarna anser att utvecklingen är problematisk och även om deras ambition i första hand är att lyfta frågan till diskussion föreslår de åtgärder. Bland annat anser de att de försvårande reglerna bör avskaffas. De tycker även att skatter som hämmar privat förmögenhetsbildning bör sänkas eller avskaffas.
Artikeln är förtjänstfull på många sätt. Att observera och därefter empiriskt belägga samtida utvecklingstrender är svårt. Svensk ägarforskning är dessutom ganska tunn och främst byggd på traditionella beskrivningar, varför författarna inte haft mycket att utgå från i sin analys. Samtidigt kan en kritisk betraktare undra hur robust trenden mot försvagat kontrollägande egentligen är. Andelen börsbolag med röstdifferentierade aktier var t ex högre år 2010 än 1977 enligt artikelns tabell 1. Dessutom är det högst tveksamt om en sänkning av marginalskatten på högre inkomster, som förordas i artikeln, kommer att ha någon effekt på den förmögenhetsbildning som krävs för att påverka ägarstrukturen. Så höga inkomster har i princip ingen i detta land.
Ekonomistas 
En annan fråga är om det nödvändigtvis är dåligt att investmentbolagen tappat mark och att det internationella ägandet ökar. Min gissning är f ö att denna trend kommer att fortsätta oavsett vissa politiska försök att hindra den.
Ingen ekonomi och inga företag skulle existera utan människorna och den mänskliga handlingen. Om ett företag ska bli framgångsrikt krävs det att bra beslut fattas av företagsledningen och detta kräver i sin tur en effektiv ägarstyrning.
De ägare som har ett incitament att bra beslut fattas är privatpersoner som drabbas ekonomiskt om dåliga beslut fattas eller som belönas ekonomiskt om bra beslut fattas. Detta innebär att familjeföretagandet är den bästa ägarformen.
Att investmentbolag och fonder har kunnat bli storägare inom näringslivet beror enbart på att skattereglerna gynnar denna typ av ägarform. Samtidigt har skattereglerna kraftigt missgynnat familjeföretagandet.
“De ägare som har ett incitament att bra beslut fattas är privatpersoner som drabbas ekonomiskt om dåliga beslut fattas eller som belönas ekonomiskt om bra beslut fattas. Detta innebär att familjeföretagandet är den bästa ägarformen.”
Det finns massor med exempel pa nar familjer ar daliga agare. Oftast handlar det om tredje generationen som inte har samma intresse for foretaget som grundarna.
Vidare kan det vara bra att komma ihag att PE fonder ar bland de basta pa att ge management incitament genom direkt agande.
Att Private Equity fonder, även så Hedgefonder, är bra på att investera samt att ägarstyra beror just på att de har “skin in the game”. De är “tvingade” att ha sin egen privata förmögenhet investerad, “carried interest”. Vidare är deras ersättning baserad på rena incitament, de får en procent sats av hur investeringen går.
Det innebär att de är den mest renodlade investeringsformen, de tar inga andra hänsyn än vad som är bäst för företaget, de tar samma risk som företaget och sina investerare. Deras incitament är helt och hållet likriktat med företaget.
Investmentbolag är nog den sämsta formen av ägande. Företagets lönsamhet är helt underordnad makt och kontrollbehov. I synnerhet när den kombineras med korporatistisk statskapitalism, sk Crony Captialism, Sverige 1945-1995, Argentina under Peron och nu under Kirchner.
Kan inte annat an halla med
Menar du kanske “De tycker även att skatter som HÄMMAR privat förmögenhetsbildning bör sänkas eller avskaffas.”?
Ja, det gör jag. Tack.