Låter begreppet NIMBY bekant? Det står för “Inte på min bakgård” (Not In My BackYard) och handlar om hur ett problem bedöms på olika sätt beroende på hur näraliggande det är. Ett exempel på att NIMBY-fenomenet har betydelse är synen på vargstammens utbredning. Närheten till varg påverkar åsikterna. Intressant kan insikten om NIMBY också vara nyckeln till en lösning.
Regeringen tillät i år en vargjakt på nästan en tiondel av hela vargstammen. Jakten kritiserades av miljöorganisationer och andra medan landsbygdspolitiker (och landsbygdsbor i allmänhet) stödde den och motsatte sig alla planer på en vitaliserad och ökad vargstam. Motsättningen mellan stad och land kan tyckas orubblig (folk och vargar bor där de bor), men så är inte fallet. Här bör politikerna ta hjälp av nationalekonomisk forskning.
I en bilaga till Långtidsutredningen 2003 undersökte nationalekonomerna Bengt Kriström och Sören Wibe vid SLU och Runar Brännlund och Jonas Nordström vid Umeå universitet svenskarnas attityder till, och framför allt deras betalningsvilja för att ha, varg och björn i skogarna. Figuren nedan visar att storstadsborna villa ha en oförändrad eller rentav ökad björn- och vargstam medan sex av tio glesbygdsbor vill att den ska minska.
Nationalekonomerna frågade även hur viktig frågan om rovdjuren är för de olika grupperna. För att ta reda på det tillfrågades människor hur mycket de är villiga att betala — eller kräva i kompensation — ifall vargstammen skulle öka. Resultatet i den andra figuren visar att en minskning av björn- och vargstammen är värd nästan 100 miljoner kronor varje år för folk i glesbygd medan samma minskning skulle “kosta” 28 miljoner för folk i storstäder. Skillnaden i summor är talande. Trots att glesbygdsborna är betydligt färre är den genomsnittlige landsbygdsbons krav på kompensation för en ökad vargstam betydligt större än den genomsnittlige storstadsbons vilja att betala för att ha fler vargar.
Om regeringen nu bestämmer sig för att biologisk mångfald är viktig och således att Sverige bör ha en frisk och vivid vargstam, är det rimligt att landsbygdens befolkning kompenseras för en sådan politik. Låt oss kalla det vargstöd. Exakt hur stor ett sådant vargstöd måste vara för att glesbygdsborna ska acceptera vargen är en öppen fråga (en ny enkätstudie bör genomföras). Men nationalekonomerna har visat att det är möjligt att genomföra.
DN12, SvD, AB, Jaktjournalen, Svensk Jakt, PB, DT
Ekonomistas 
Att använda en del av den samhällsekonomiska nyttan av olika åtgärder (vägar, järnvägar, industriexploateringar . . . ) till att kompensera dem som förlorar på åtgärden borde användas i betydligt större utsträckning än i dag. Nu har expropriationslägen ändrats något, så att den som får sin mark (tvångs)inlöst får en kompensation som ska ligga 25 procent över marknadsvärdet, och det är kanske ett steg åt rätt håll.
Nu visar ju vargstudien att betalningsviljan hos storstadsborna är mindre än den hos landsbygdsborna, så då finns det inget samhällsekonomiskt överskott att kompensera med. Men det är ändå rimligt att vi som vill ha en livskraftig rovdjursstam också är beredda att kompensera dem som får bära en stor del av den ekonomiska bördan för dessa rovdjur.
En annan sak är att landsbygden i många fall troligen skulle kunna göra ekonomiska vinster genom att utnyttja tillgången på rovdjur i olika former av turistverksamhet. Inte för att hela den inverkan som rovdjuren medför på livet på landsbygden kan kompenseras ekonomiskt, men om man kan skapa en livskraftig turistnäring kan det ändå vara ett bra plåster på såren.
Björn Abelsson
Vad har expropriering med saken att göra? Helt virrigt.
De 58% “glesbyggdsbor” som vill ha minskade rovdjursstammar vill ha det av diverse olika skäl. En konflikt med tamboskap är bara en del i det hela. Markägare som fått jakten förstörd p.g.a. varg; hur skall de kompenseras menar du?
Dessutom gäller frågan rovdjursstammar. Det framgår inte vilka rovdjur som ingår. En gissning är dock björn, varg, lo, järv och ev. kungsörn. Det framgår inte heller om renbetesdelen av Sverige är med i undersökningen. Ffa framgår det inte om “storstadsborna” har förstått frågan de svarat på. Många drar omedelbart parallellen rovdjursstam-varg, och så enkelt är det inte. T.ex. vill renskötarna kraftigt minska lo, järv och kungsörn. Varg har de inga problem med…eftersom det finns politiskt beslut på att det inte ska finnas varg i renbetessverige. Vilket de flesta som läser här inte hade någon aning om.
Vilket beror på att det är så situationen de facto ser ut eftersom ingen ens försöker beivra samernas tjuvjakt. Alla som arbetar med frågan vet att en stor del av problemet med inavel i vargstammen beror på att inga nya vargar kommer förbi sameland.
Varför lägger inte glesbygdsborna dessa pengar på elektriska rovdjursstaket? Om jag förstått saken rätt krävs inte ens ett vettigt staket runt får och annan boskap för att få ersättning för rovdjursskador. Jämför det med om du har inbrott i din olåsta bil och förvarar stöldbegärliga saker i den (tex CD) – då får du ingen ersättning alls.
…elektriska staket och varför “glesbyggdsborna” inte lägger pengar på dessa. Ja, det sammanfattar verkligen hela frågan. Speciellt jämförelsen med en olåst bil.
Jag tror dina kunskaper om rovdjur i Sverige och “glesbyggdsbor” är väldigt begränsade, eller?
Du kanske kan utveckla var min kunskapsbrist består av? Det var en vän som arbetar med rovdjur på Naturvårdsverket som berättade detta för mig och hon tyckte det var lika fel som jag. Förklaringen låg antagligen i att det var politiskt omöjligt att med ett sådant krav på motprestation för att de ska få ut försärkingsersättning utan att betala försäkringspremie.
För övrigt är det välkänt inom Naturvårdsverket att samer emellanåt driver upp sina renar på tågspår för att det är lönsammare att få ersättning för tågdödade renar än att slakta dem. Inte så välkänt söder om Skellefteå.
Ig
Det verkar inte som om Du hade varit på besök ens i verkligheten, utanför tullarna.
Jag håller med Ingemar Stenmark:
“De gåår int å föklaar åt en som inte begriip”
Och tyvärr så innefattas nog en hel del nollåttor i det resonemanget.
Innanför tullarna lever vi nämligen i en annan dimension som ej tillhör verkligheten.
Ekonomiska motiv inverkar förstås i attityder till vilt. Många lant- och skogsbrukare och andra som arbetar nära naturen uppskatter biologisk mångfald och beundrar rovdjuren.
Men det kostar en massa pengar att hägna in betesmarker för får, nöt och andra tamdjur. Ett vargstöd (eller kanske viltstöd) skulle kunna kompensera för detta fullt ut. Kanske skulle djurägarnas motstånd därmed försvinna?
Som nämnts i tråden påverkas även jakten av t ex varg. Även här ska förstås markägarna kompenseras ekonomskt. En intressant tanke som vissa fört fram är att en mångdubblad vargstam skulle möjliggöra kommersiellt gångbar vargjakt. Jag tror många kontinentaleuropéer skulle betala mycket för att komma till Sverige och jaga t ex varg.
Grundtanken med inlägget är att landsbygden måste kompenseras för en nationell viltpolitik som innebär att majoriteten i städerna beslutar om ökade rovdjursstammar.
Om man nu skulle tro på siffrorna vore det väl bättre att gå landsbygdsbefolkningen till mötes, casha in, kompensera stadsborna och ha roligt för de 75 miljonerna som blir över 🙂
Jag förstår inte alls hur du tänker. Vargarna strövar väl mest omkring på mark som antingen ägs av staten eller skogsbolag som ägs från Stockholm. Varför ska boende i tätorter kompensera glesbygdsbor för att vargar går omkring på mark som inte ens ägs av dem som kompenseras?
Det tycks som den mest samhällsekonomiska lösningen är att sätta viltstängsel kring städerna och låta vargen vara innanför detta.
Så avskaffar vi samtidigt glesbygdsbidrag, regionalstöd etc.
Andreas
Hur otroligt det än kan låta, så är synen från Svegs horisont diametralt olika den från Stockhom. Med 19 mil till BB, 60 mil till ett riktigt sjuhus, utförsåkande barn som dras ner i björniden , skolbarn som går längs stigar i varg och björnområden till skolan varje dag, björnar som tömmer soptunnorna oftare än sopgubbarna, så är verkligeten något alternativ…
Inte för att jag vill klaga, tvärtom, jag tillhör dem som flyttat från storstan till landsorten och trivs förträffligt med det, men det finns helt enkelt bara omständigheter här som inte finns i nollåttors verklighet. 🙂
Absolut. Nollåttor och nollsexåttanollor har ju olika förutsättningar.
Med bostadslån som slukar halva årsinkomsten, luftföroreningar som minskar levandslängden med 10 år, Urbanexplorerbarn som ramlar ner i gamla tunnelbaneschakt , skolbarn som går längs Hornsgatan genom fyllgubbe- och pundarkvarter till skolan varje dag, råttor som tömmer soptunnorna oftare än sopgubbarna, så är verkligeten något alternativ den i Sveg.
Finns ingen anledning att vara rädd för vargen, det är bara att flytta om det inte passar.
19 mil och 60 mil är ju utmärkta argument. Inte. Hur ofta behöver du besöka ett riktigt sjukhus? Jag gjorde det senast 2005. Om jag behöver åka 60 mil extra var sjätte år skulle jag kunna göra det på egen bekostnad med helikopter med alla pengar jag sparar in på boende och annat genom att bo i Sveg.
Ett “riktigt” sjukhus kräver liksom BB ett visst befolkningsunderlag för att leverera god vård. Anledningen är att det måste finnas viss volym i versamheten för att upprätthålla kompetensnivån hos personalen för annat än de mest rutinartade av behandlingar. Detta är alltså inte ens en kostnadsfråga. Enda sättet att ha ett “riktigt” sjukhus i Sveg vore därför att skicka patienter från storstäderna dit för behandling. Möjligt, om det inte vore för att det finns många Sveg i landet.
Detta lämnar dock ämnet annat än att man skulle kunna tänka sig en mekanism varigenom storstadsborna köper stöd för sin rovdjursvurm genom att erbjuda glesbygden bättre samhällsservice än vad som annars vore möjligt. Återstår bara att kalla denna mekanism för något neutralt som inte får någon att känna sig kränkt eller provocerad. Jag föreslår “inkomstutjämningsbidrag”.
Det följer inte från värderingsskillnaden att stadsbor ska kompensera landsortsbor. Vi måste definiera vad som är status quo från vilket avvikelser ska kompenseras.
Ska vi betala de som vill slå sina barn för att inte göra det? Knappast, eftersom vi anser att det har man inte rätt att göra, och därför är det inte legitimt att kräva pengar för att inte göra det. Likadant skulle det kunna vara med vargen. Vi kan tycka att man som människa har en plikt att acceptera rovdjurs existens och därmed ska min inte kompenseras för det. Om status quo är att rovdjur finns har vi annars infört en godtycklig omfördelning av pengar till dem som bor på glesbygden.
Man kan givetvis föra detta resonemang längre för att kritisera till exempel omfördelningsargumentet för frihandel. Det klassiska argumentet är att vinnarna kan kompensera förlorarna, men är det här rimligt att de faktiskt skulle göra det? Då skulle vi kunna säga att de som har en medfödd begåvning att sy kläder i Sverige ska få 100,000 kr i handen som kompensation för att vi handlar med Kina. Vi kan hitta på en rad andra möjliga och omöjliga policies som vi inte har som kräver kompensation av olika grupper. För att komma fram till hur pengarna skall föras runt måste vi etablera vilket som är en “rättvis” mekanism för fördelning.
Så det kan faktiskt vara så att man kan ha åsikten att visst, storstadsbor värderar vargen till 28 miljoner och landsortsbor hatar den till 100 miljoner, men man måste också definiera vilken känsla som är “legitim” enligt bredare värderingsmönster för att dra slutsatsen om huruvida man ska kompensera eller inte.
De som var Sverigebäst på att sy kläder men nuförtiden på grund av frihandel inte kan göra det fick nog minst 100 000 kronor (i dagens penningvärde), om de inte kunde hitta något de kunde tjäna ännu bättre på.
Kombinationen frihandel och hyfsade socialförsäkringar är rätt framgångsrik.
Det håller jag självklart med om. Mitt exempel var enbart för att illustrera problemet med att resonera att staden ska kompensera landsbygden för vargskjutning. Detta eftersom man då skulle kunna utöka resonemanget till en bred klass kontrafaktiska policies.
Konstigt att ingen nämnt Coase-teoremet. Hannes har ju rätt, det hänger på den initiala äganderätten.
Antingen får glesbygden betala storstadsborna för rätten att skjuta vargarna, eller så får storstadsborna betala glesbygden för att de inte ska göra det.
I det senare fallet räcker betalningsviljan inte till, så det samhällsekonomiskt effektiva utfallet – att vargarna skjuts – uppstår i båda fallen.
Det, och en mekanism för att få folk att avslöja sin sanna betalningsvilja. Personligen hade jag lätt svarat 50 miljoner i en till intet förpliktigande enkät (men jag avslöjar inte vilket läger som skulle fått mitt betalningsvilja).
Jag tänker starta en marknadsplats där störiga ungar kan sälja sin möjlighet att förstöra skolan för andra.
Föräldrar, skola, lärare personligen och möjligen även socialtjänst kan gå ihop och köpa studiero.
Jag tror övre gränsen för vad det kan gå lös på sätts av substitutvaran skicka störungen till skoldaghem för kanske 400 000 kr om året.
3000 – 5000 kr i månaden tror jag de allra flesta borde kunna sikta på utan större besvär.
Finns det goda skäl att tro att någon av parterna har signifikant större anledning att överdriva sin betalningsvilja? Inte uppenbart för mig. Dessutom, givet vad vi vet om skillnaderna i “sann betalningsvilja” och betalningsvilja skattad från sådana här enkäter, verkar skillnaden för stor mellan grupperna för att tro att det skulle förklaras av bias (de flesta tänker inte som dig, helt enkelt).
KM: Ett skäl till att tro att en grupp skulle kunna tänkas överdriva sin betalningsvilja betydligt mer än en annan grupp är att vad man svarar i enkäten är en del av ett collective action-problem. Grupp A skulle kunna vara mer framgångsrik i att lösa detta problem än grupp B, kanske därför att människorna i grupp A tenderar att leva närmare varandra och därmed har större möjlighet att utveckla social normer om att man bör göra och säga saker som är bra för andra i gruppen. Jag vet inte om det är så i det här fallet, men det verkar inte särskilt långsökt att tänka sig nånting sånt.
Coaseteoremet kan dock falla när det börjar involvera strategisk interaktion. Antag att landsbygden mot förmodan skulle vara likgiltiga till att ha vargar, medan staden värderar det till 28 miljoner. Rätten att bestämma över vargbeståndet ligger på landsbygden, och det samhällsekonomiskt effektiva är alltså att inte skjuta vargarna.
Landsbygden kan då börja utpressa staden, och kan lyckas med upp till 28 miljoner kr. Om värderingarna är okända kommer den optimala strategin antagligen involvera att någon gång döda vargar för att visa att man menar allvar. I allmänhet får Coaseteoremet problem med strategiska interaktion då möjligheten att med din äganderätt göra någon illa blir en tillgång. (Man kan fortsätta med att om du har rätt att göra utsläpp men har noll värde av det, kan du göra det ändå för att få folk att betala dig, etc).
Eftersom vi skojar till det, så skulle jag föreslå att storstadsborna betalar oss för att inte skjuta vargen, så får de elektricitet överhuvudtaget…:-)
Visst, men då får ni betala för det knowhow och kapital som krävs för att bygga och driva kraftverk. Älvar har ju funnits sådär 10 000 år, sedan istiden, och glsbygdsbor har väl funnits, vadå – halva den tiden? – men det är först de senaste 50-100 åren, när den urbana befolkningen tog tag i det som naturresurserna börjat utnyttjas.
Men vad är det för svammel? Tror du ingenjörsskap är förbehållet storstadsmänniskor? Har skogsindustrin utvecklats från Stockholm? Gruvindustrin? Sköttes bruket av den “urbana befolkningen”?
Vattenkraft har nyttjats i olika former i flera hundra år i Sverige. När turbinen uppfanns på 1800-talet så blev det möjligt att få ut elektricitet och utbyggnaden tog fart.
De stora älvarna byggdes ut när efterfrågan på el krävde det och när byggtekniken och elkraftstekniken kommit så långt att det var praktiskt möjligt – d.v.s. efter 2:a världskriget – inte för att den “urbana befolkningen tog tag i det”. Elefterfrågan stod industrier för. Industrier som inte är/var lokaliserade i storstäder.
Ööh, ja. Det är min bestämda uppfattning att vetenskap och kapitalism spred sig från städerna. Naturligtvis gruvindustrin etc skötts lokalt (hur skulle det annars ha sett ut?) men den har initierats och finansierats centralt.
Jo tjena, det var knowhow hos den urbana befolkningen som byggde ut älvarna. För att inte tala om gruv- och skogsnäring.
Vem har bestämmaderätt?
Föreslår att nationalekonomerna frågar alla som vill ha nationalekonomer hur mycket de är villiga att betala för att ha kvar nationalekonomer och alla som inte vill ha nationalekonomer hur mycket de är villiga att betala för att förpassa dylika till andra yrken. Är detta definitionen på samhällsnytta? I så fall är den fruktlös för den praktiska konsekvensen är att vi slutar med en värld med enbart den “kuliss” av naturen, människor och djur som vi har i vår närhet. Inget annat är vi berdda att betala för (för vi vet inte att det finns) så vi kan utrota detta “utanför” eller omvandla det till husdjur eller tennisbanor som vi känner igen.
De flesta nationalekonomer är födda med en defekt – att inte kunna se de andra värdenormsystem som existerar i universum förutom deras monetära system (som de inte ens kan enas om). Att vi röstar (med pengar eller annat) om vi ska ha rovdjur eller inte är som att ett folk röstar om ett annat folk ska finnas eller inte. Har vi ens den rätten? Självfallet inte i det moraliska värdesystem vi andra tillhör. Om ni nationalekonomer inte vill tillhöra detta moraliska system är ni redo att fråga om vi ska avveckla er eller vad annat först? Majoritetens förtryck upphöjd till norm är det er cost-benefit analys för samhällsstyrning?
“Majoritetens förtryck upphöjd till norm är det er cost-benefit analys för samhällsstyrning?”
Nej, nu tar du miste – det är politiken i demokratin du beskriver.
Vi nationalekonomer vill i stället se Betalningsviljans förtryck upphöjd till norm.
* av ironi *
Lite skoj såhär på fredagen.