Penningpolitiken i Sverige 1995–2010

av Bengt Assarsson (ED 2011:3)

Assarsson argumenterar för att penningpolitiken i Sverige har misslyckats och behöver reformeras. Ambitionen att förankra inflationen kring 2 procent har blivit till en politik som förlagt kärninflationen till under två procent under hela den tid politiken med inflationsmål varit aktiv och i genomsnitt till 1,3 procent. Riksbanken har utöver inflationsmålet tagit på sig nya uppgifter, s k flexibel inflationsmålspolitik, trots att man bara har ett instrument att tillgå, reporäntan. Detta strider mot Riksbankslagen, gör politiken otydlig, svår att utvärdera och näst intill omöjlig att utkräva ansvar för. Därför måste lagen skrivas om i ljuset av ny nationalekonomisk forskning.

Läs hela artikeln här.

Comments

  1. Jesper Hansson says:

    Assarsson tar upp en viktig fråga som förtjänar att diskuteras. Det är lätt att okritiskt finna sig i en doktrin som på ytan tycks fungera och i Sverige är den seriösa debatten om penningpolitiken begränsad. Han skjuter dock totalt bredvid målet när han påstår att ”en sådan avvägning [mellan stabilisering av inflation och realekonomi] kan vara optimalt i teorin men är alltså inte tillåtet enligt lagen” (sid 48).
    Enligt Riksbankslagen 1 kap. 2 §:
    ”Målet för Riksbankens verksamhet skall vara att upprätthålla ett fast penningvärde.”
    Lagen säger inget om något inflationsmål utan kan rimligen tolkas som att Riksbanken har fått i uppgift att skapa ett nominellt ankare. Före november försökte man göra det genom en fast växelkurs, men sedan 1993 genom ett inflationsmål. Den viktigaste uppgiften för en modern centralbank är att skapa ett nominellt ankare, vilket den också kan om finanspolitiken trovärdigt håller statsskulden under kontroll. I praktiken har dock alla centralbanker i nästan alla tider satt räntan med hänsyn till realekonomin – hög ränta i högkonjunktur och låg i lågkonjunktur.
    Om riksdagen vill göra Riksbankens uppdrag tydligare bör den ändra Riksbankslagen, t.ex. genom att lägga till en formulering i stil med ”att bidra till en hög och stabil sysselsättning”. En sådan förändring skulle på marginalen underlätta utvärdering, vilket jag välkomnar. Men om inflationen i genomsnitt råkar bli några tiondels procentenheter över eller under 2 procent är inget som kan anses bryta mot målet om ”prisstabilitet”.

  2. Riksbanken har bestämt att ”att upprätthålla ett fast penningvärde” ska vara 2% inflation. Alla avvikelser från 2% inflation, stora eller små (i genomsnitt 35% i Sverige), är då avvikelser från målet, inget annat. När Riksbanken vill ägna sig åt annat, s.k. flexibel inflationsmålspolitik, måste man söka stöd utanför lagen. Det har man funnit i förarbetena till lagen. Men det är pärlor av glas. ”Arbetsgruppen” kom nämligen fram till att penningpolitiken bör ”stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå hållbar tillväxt och hög sysselsättning”, men ”utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet”. Flexibel inflationsmålspolitik innebär att man gör en avvägning mellan stabilisering av inflationen och realekonomin, något som ibland kan behöva göras när man bara har ett instrument, reporäntan. Avvägningen blir aktuell vid cost-push chocker men inte vid efterfrågechocker eftersom inflation och realekonomi då är positivt korrelerade. Men avvägningen är alltså inte tillåten eftersom den per definition åsidosätter prisstabilitetsmålet.
    Med en mindre strikt tolkning kan man möjligen hävda att Riksbanken i praktiken tvingas göra en avvägning, eftersom det inte går att uppfylla inflationsmålet omedelbart utan man låter det ske med fördröjning. Denna fördröjning kan måhända tolkas som att man tar realekonomiska hänsyn ”utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet”. Jag tycker dock inte att detta ändrar bedömningen i sak. Lagen behöver förtydligas på denna punkt. Det blir då en avvägning mellan tydlighet och flexibilitet där alltför stor frihet för Riksbanken kan ge en omöjlig situation när det gäller utvärdering och ansvar. Det är en sådan situation vi för närvarande befinner oss i. Riksbanken har misslyckats, det framgår inte av utvärderingarna och möjligheten till att utkräva ansvar verkar obefintlig.

  3. Se även Assarssons artikel på DN Debatt om samma frågor, samt Per Janssons replik.

  4. kanske betat av vissa skulder pådyvlat nya inkomster utgifter backen familjeslanten..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s