Vänsterpartiet presenterar idag ett förslag på ett ekonomisk-politiskt ramverk. Av kommentarerna på DNs webbsidor får man lätt uppfattningen att förslaget är oansvarigt och verklighetsfrämmande. Mitt intryck är däremot att förslaget är genomtänkt och baserat på intryck från en seriös diskussion som förs i ekonomkretsar. Låt oss se på de olika förslagen:
1. Formulera mål för arbetslöshet, sysselsättningsgrad, undersysselsättning och ett tydligt återrapporteringskrav. Denna ambition hade även den nuvarande regeringen när den tillträdde. Det har dock visat sig svårt att i praktiken formulera relevanta mål.
2a. Komplettera Riksbankens inflationsmål med ett sysselsättningsmål som inte ska underordnas målet om prisstabilitet. All forskning visar att ett sysselsättningsmål för penningpolitiken inte fungerar. Men jag misstänker att V egentligen menar att målet ska gälla sysselsättningens stabilitet, och att de vill ha en formulering liknande den i USA. Detta är inte alls orimligt, även om en ändrad formulering knappast skulle få någon större praktisk effekt eftersom Riksbanken redan säger sig bedriva “flexibel” inflationsmålspolitik.
2b. Höj inflationsmålet till 3 procent. Flera framstående ekonomer instämmer i den rekommendationen. Till den skaran räknas t ex IMFs chefsekonom Olivier Blanchard och kanske även dess tidigare chefsekonom Kenneth Rogoff.
3. Ändra kommunernas årliga balanskrav så att det gäller över en konjunkturcykel. Borgerliga kommunpolitiker har framfört liknande önskemål (t ex här och här), och en offentlig utredning funderar på om och hur balanskravet ska reformeras.
4. Inför samma regler för lån och avskrivningar för investeringar i staten som i kommuner och landsting. Finanspolitiska rådet diskuterade ett sådant förslag (en gyllene regel) för några år sedan.
5. Ersätt överskottsmålet i de offentliga finanserna med ett mål om balans över en konjunkturcykel. Att målet ska vara ett överskott är ingen självklarhet. Finansdepartementets utredning kring detta avvisar inte ett balanskrav. Assar Lindbeck (och flera andra) har förespråkat en sådan förändring.
6. Avskaffa systemet med treåriga utgiftstak. Här är det svårare att finna stöd för Vs förslag. Studier tyder på att utgiftstak och liknande regler för in ett långsiktigt tänkande i finanspolitiken, och att man därmed undviker en tendens till ständiga “kortsiktiga” underskott. Men Vs poäng är egentligen att de nuvarande reglerna är asymmetriska eftersom de endast gäller utgifternas utveckling. Snarare än att avskaffa utgiftstaket skulle man kunna överväga att införa ett inkomstgolv, dvs även en långsiktig planering för hur inkomsterna ska utvecklas.
Ekonomistas 
Japp, om man antar att de faktiskt inte menar det de skriver, utan menar något som är rimligt, så blir förslaget rimligt.
Ja, men tolkningsproblemet gäller även målet för penningpolitiken i USA. Där står att Fed ska “conduct[] the nation’s monetary policy by influencing the monetary and credit conditions in the economy in pursuit of maximum employment, stable prices, and moderate long-term interest rates”. Detta skulle mycket väl kunna tolkas som ett (orimligt) sysselsättningsmål.
Nu tycker jag kanske inte att debatten om USAs dubbla mandat är speciellt relevant för diskussionen om ett eventuellt svenskt sysselsättningsmål.
Men, om vi ska diskutera USAs dubbla mandat så är den gällande tolkningen inom Federal Reserve att det bästa sättet att stödja låg arbetslöshet och någorlunda låga långa räntor är med hjälp av låg och stabil inflation. Därigenom uppstår ingen motsättning mellan målen, utan politiken handlar om att undvika hög inflation och deflation.
Ett explicit sysselsättningsmål vore något annat. Man kan göra den tolkning du gör, att de inte egentligen menar ett sysselsättningsmål. De skulle exempelvis kunna mena ett arbetslöshetsgapsmål i samma linje som Lars E O Svensson presenterat, det vill säga att man försöker hålla arbetslösheten stabil kring den “hållbara arbetslösheten”.
Detta skulle innebära att man även utan att inflationsprognosen skulle motivera det, höjde räntan för att undvika en allt för låg arbetslöshet under en högkonjunktur. Sett till sammanhanget i vilket förslaget ges är jag mycket skeptisk till att det är detta man menar.
Sammanhanget är att man ska nå full sysselsättningen i betydelsen mycket låg arbetslöshet, inte i betydelsen att arbetslöshetsgapet är 0. Det känns då naturligt att anta att de med ett sysselsättningsmål faktiskt menar sysselsättningsmål, tills de själva påstår annat.
Huvudnyheten i detta är dock att (v) i stort valt att acceptera normpolitiken. Man vill se små justeringar, men tycks nu stödja balanskrav samt en obereonde riksbank med ett inflationsmål.
Argumentet om utgiftstak och inkomstgolv blir dock lätt märkligt. Man har i princip full kontroll över sina egna utgifter men väldigt lite direkt kontroll över sina inkomster. Du kan alltid sänka dina kostnader (så länge du har några), men du kan inte alltid höja dina inkomster.
Verkligheten är inte symmetrisk i detta avseende och det är därför naturligt att balanskrav också uppvisar samma assymetri.
Som svar på ditt svar till Martin Flodén: Staten har lika mycket kontroll över inkomsterna som över utgifterna, eftersom man själv bestämmer skattesatsen. På samma sätt som man inte kan höja skatterna precis hur som helst utan att riskera negativa effekter, kan man förstås inte minska utgifterna hur som helst utan att det får förödande effekter på exempelvis kriminalitet och befolkningens framtida utbildningsnivå.
Tack för “försvaret” Anders, men jag håller trots allt med Karl, åtminstone till vissa delar. Man kan inte ändra skattesatser under innevarande år, men det finns möjligheter att strypa vissa utgiftsposter. (Att säga att staten “i princip [har] full kontroll över sina egna utgifter” under innevarande år tycker jag dock låter som ett allt för starkt påstående.) Ett eventuellt inkomstgolv skulle alltså förmodligen behöva ges en något annorlunda utformning än utgiftstaket.
Visst, som reglerna ser ut nu så finns det vissa utgiftsposter som går fortare att reglera än skattesatserna, men om man ändrar reglerna och inför ett inkomstgolv, så måste man ju se till att det går att hålla ett sådant inkomstgolv. Det kan man ju bara göra genom att tillåta att skatterna höjs när inkomsterna blir för låga. Kombinationen inkomstgolv/utgiftstak borde vara en fin idé för att skapa stabilitet i ekonomin.
(Nu finns det ju de som hävdar att utgiftstaket bara är till för att säkra att politiken blir högervriden oavsett vad demokratin vill, och i så fall skulle man ju inte kunna införa ett inkomstgolv. Men det är ju bara ont förtal, eller hur? 😉 )
Fraga,
Vad ar en konjunkturcykel och vem definierar den?
Det har med konjunkturcykler ar sjalva kapphasten i Keynesianism men det har ju de facto varit oerhort sallsynt med balans over konjunkturcykler eftersom det ar politiskt svart att spara nar ekonomin gar bra.
Hur manga budgetoverskott hade Brown innan den nuvarande krisen?
Hur manga budgetoverskott hade Sverige pa 60- 0ch 70-talet?
Det kanske är en detalj i sammanhanget men du behöver inte ha ett faktiskt överskott för att ändå minska statsskuldsbördan. Om ekonomin växer med 4% och din statsskuld med 1% så har du ju minskat statsskulden i relation till ekonomins storlek. Jag tror att det är det de flesta keynesianer avser med att spara i högkonjunktur – skulden i absoluta tal är det ingen som bryr sig om – det är bara dess storlek i relation till ekonomin som spelar roll. Om du kollar det så tror jag att läget ser klart bättre ut i både Sverige under 60-talet och Storbritannien innan krisen men det har jag inte kollat själv.
Vad gäller punkt 2 tycker jag att Sumners och Beckworths idé om en “level targeting” av nominell BNP med t.ex. 5% per år är mycket bättre än att höja inflationsmålet med en procentenhet.
Det finns massvis med problem med inflationsmålet, vilket vi kunde se 2008 då centralbankerna med blicken i backspegeln försökte bekämpa inflation samtidigt som man var på väg att köra ut över stupet vilket resulterat i en deflationskollaps a la Great Depression. Sen var man “behind the curve” ända fram till mars 2009.
“NGDP level targeting” kan också med fördel kombineras med ett mål om att budgeten ska balansera över konjunkturcykeln.
Tycker (v)-förslagen verkar alldeles utmärkt (även punkt 6, eftersom jag aldrig trott att den typen av normpolitiska utfästelser realiter håller – DÄR har nog folk “rationella förväntningar”).
(V)-förslagen verkar också ligga helt i linje med en internationell opinionstrend där marknadapologetiska våtdrömmar om självreglerande marknader och ekonomier inte längre står högt i kurs:
http://larspsyll.wordpress.com/2011/04/14/nyliberala-marknadeuforin-ar-tydligen-over/
1. Användandet av ord som nyliberalism och marknadsapologetik säger ganska lite om faktiskt förd politik, och mer om den som använder orden. Inte minst för att det allt som oftast används för något som skribenten i fråga inte tycker om, oberoende av hur verkligheten ser ut.
2. Tittar man på de faktiska siffrorna så tycks det som att fria marknader tvärtom står ganska högt i kurs.
3. V-förslagen gör varken från eller ting i det sammanhanget. Jag tror inte vi kommer se någon allmän “Nu är vi alla vänsterpartister”.
Jag förvånas över att du Lars välkomnar vänsterpartiets nya stöd till en normpolitik med en oberoende riksbank i centrum, även om de vill ha vissa justeringar.
Jag har tidigare tolkat dig som att du instämt i vänsterpartiets tidigare kritik av riksbankens rätt att självständigt föra en politik baserad på normer.
Vänsterpartiet tycks ha övergett sitt motstånd mot en oberoende centralbank och sin strävan att “demokratisera” riksbanken och accepterar nu att riksdagen endast sätter upp målen. De tycks alltså ta ett steg närmare mittfåran i svensk politik.
Ifall den internationella opinionstrenden går åt andra hållet, så tycks vänsterpartiet göra en gir mot vinden; kanske närmar de sig dock på så sätt en bättre position opinionsmässigt.
Karl:
Jag tror inte du ska tolka mig på det viset. Jag menar bara att OM det nu är så att vi ska acceptera det ramverk som ligger så ska vi göra det bästa möjliga av det. Ur det perspektivet sett tycker jag att (v)-förslagen är bra. Inte minst därför att de skulle göra det mer möjligt att realiter hålla fast vid utfästelser. I dag säger regering/RB en sak, men gör i praktiken något annat (se t ex överskottsmålen och “taken”)
Glöm inte heller vad gäller normpolitiken att jag de facto skriver “även punkt 6, eftersom jag aldrig trott att den typen av normpolitiska utfästelser realiter håller”. Jag skrev flera artiklar på 80- och 90-talen och kritiserade rusningen i normpolitisk riktning som då drevs fram väldigt hårt av monetaristiskt inspirerade ekonomer i Sverige (ingen nämnd, ingen glömd). En del av de problem vi har med efterkrishanteringen idag ( främst arbetslöshetshysteresis)beror på att vi till följd av den synvändan självvvalt binder ris för rygg i stället för att ha fria händer!
@Lars P, Vänsterpartiet har ju alltid argumenterat mot marknadsekonomi så att se det som en del av en trend att de argumenterar mot “nyliberalism” förefaller vara en övertolkning.
För övrigt förstår jag inte varifrån Martin får sin ide om vad V egentligen menar med sysselsättningsmålet. V har ju länge och ihärdigt argumenterat för just att riksbanken ska försöka hålla nere arbetslösheten. Att nationaleknomisk forskning säger att det inte fungerar tas nog snarast som intäkt för att det faktiskt fungerar. Kapitalet vill ju hålla arbetslösheten uppe och nationalekonomerna är ju kapitalets redskap. (Och ja, detta låter som en parodi men är det inte.)
Ja för det är ju verkligen lönsamt för producenterna att deras kunder inte har några pengar att handla deras varor för.
Dennis: Om du tittar lite noggrannare på diagrammet på min blog så tror jag nog du kan se att opinionen för fria marknader mellan 2002 och 2010 avtagit starkt i de flesta länderna. Mot bakgrund av de senaste årens finanskris förvånar det väl inte så värst många antar jag.
Johan: Jag skrev “(V)-förslagen verkar också ligga helt i linje med en internationell opinionstrend” och inget annat!
Det är en definitionsfråga, jag skulle inte kalla det för avtagit starkt. Likväl är det så att trots ett fall så tycks fria marknader vara hyfsat populära.
Avtagit starkt i två länder. Två länder är stabila. UK har fallit lite. Trenden är inte så övertygande. De två länder med som inte haft utvecklats riktigt illa senaste åren – Kina och Tyskland – i urvalet är de två där tilltron är stabil med en svagt uppåtriktande tendens.
Tala om att dra långtgående slutsatser utan stöd i materialet. Hur ser motsvarande siffror ut om du drar dem tillbaka till 1985?
Jag vidhåller att en synvända är under väg. Se detta diagram som sammanfattar resultatet av GlobeScans undersökning 2010:
http://larspsyll.wordpress.com/2011/04/14/nyliberala-marknadseuforin-ar-tydligen-over-ii/
Jämför man det med tidigare GlobeScan-undersökningar pekar (naturligt nog mot bakrund av finanskrisen) utvecklingen mot mindre marknadsfundamentalism.
Martin; du skall inte dra för stora växlar av vad som skrivs på diverse kommentarsfält i tex Dagens Industri eller DN.
Jag vet att politiska ungdomsförbund har satt i system att kommentera i enlighet med partipiskan för att skapa en viss stämning.
Sedan har DN självt vridits i en högerliberal/konservativ riktning. Se söndagens ledare av Peter Wolodarski, som hävdar att skattesänkningar är bra oavsett övriga följder. han kommer också med tips om hur SJ skall lösa sina problem genom att arrangera järnvägsvagnar (!!).
Värst är alla gold bugs som härjar på DI. Kan knappast vara något ungdomsförbund. Inte ens CUF är väl så naiva.
“Ändra kommunernas årliga balanskrav”
Hur tänkte man egentligen när man införde det här hjärndöda kravet?
Det får absurda resultat som att man eftersätter underhåll av fastigheter och gator under lågkonjunkturer.
Ett genomgående fel i offentlig (och även privat) förvaltning är att den idag överlåtits på skrivbordsmänniskor utan egentlig kunskap om det de är satta att förvalta. Därför fungerar tjänster som snöröjning, utomhusstädning, väggunderhåll, o.s.v. otroligt dåligt idag.
Jag är f.ö. förvånad över att ekonomer verkar ointresserade av att studera produktivitetsutvecklingen på dessa områden. Vi klarade av att röja snö i Stcokholm förr. Likaså på järnvägen. Vår offentliga miljö är skitigare än någonsin. O.s.v.
Alla dessa tjänstemän som skall upphandla entreprenörer, övervaka, följa upp, o.s.v. är en grotesk over head som suger upp skattepengar till ingen nytta alls just.
Lars, på vad baserar du påståendet att utvecklingen pekar mot mindre marknadsfundamentalism?
Bortsett från att det väl är tveksamt om graden av marknadsfundamentalism är vad som mäts, och att det är ganska oklart vad som mäts, så kanske skillnaden över tid gällande vad som nu mäts är så liten att den kan förklaras av slumpen, eller hur?
Nja … du har antagligen rätt!
Egentligen glider jag väl vad gäller själva undersökningen lite på begreppet (det finns inget i själva enkätfrågeställningen om “fundamentalism”), men samtidigt är det primo: många andra internationella kommentatorer som dragit liknande slutsatser, och secondo: är det väl inte osannolikt att det bland dem som fått mindre förtroende för marknaden också gömmer sig en och annan “fundamentalist”. Sen är det väl (även om jag inte testat detta statistiskt) rimligt att tänka sig att den värsta finanskrisen i mannaminne knappast stärkt marknadekonomins renommé.
Jo, visst är det rimligt att tänka sig det (liksom att förtroendet förmodligen går up en smula när vi kommit igenom det värsta), men det gäller ju oberoende av eventuella siffror.
Det är inte alls oönskvärt att staten oftare går med underskott än med överskott. Rent historiskt är underskott normen och så kommer det högst antagligen att fortsätta vara. Ett statsbudgetöverskott kommer nämligen nödvändigtvis att motsvaras av ett underskott i den icke-statliga sektorn. Är det önskvärt? Borde inte staten anses ha en efterfrågereglerande roll i ekonomin, snarare än ses som vilket separat hushåll eller företag som helst?