När priset på en vara stiger är det naturligt att konsumenterna inte uppskattar detta. Samtidigt brukar producenterna bli glada. När nu matpriserna stiger verkar det emellertid som om alla ser sig som förlorare. Inte minst verkar många vilja peka ut världens fattiga som förlorare.
Ett sätt att reda ut vem som är vinnare och förlorare på stigande priser är att undersöka vilka som är nettoexportörer och nettoimportörer av en vara. När priserna stiger gynnas exportören på importörens bekostnad. I nedanstående diagram plottas nettoexporten av livsmedel mot BNP per capita (data från World Development Indicators avser år 2006). Även om spridningen är stor finns ett tydligt samband som visar att fattiga länder tenderar att vara de som tjänar på stigande priser. Samma mönster finns om man bara undersöker länder med inkomster under medianen.
![clip_image002[4]](https://ekonomistas.files.wordpress.com/2008/04/clip-image0024.gif)
Slutsatsen är ganska tydlig: i snitt tjänar fattiga länder på de stigande livsmedelspriserna. Därmed besvaras även den fråga som tidigare ställts här på bloggen. EUs jordbrukspolitik har antagligen bidragit till att hålla kvar utvecklingsländerna i fattigdom genom att hålla nere världsmarknadspriserna på mat. När nu priserna stiger gynnas samma utvecklingsländer.
Nu är det naturligtvis inte så att alla fattiga tjänar på stigande livsmedelspriser. Den hungersnöd stigande matpriser för med sig är reell, men samtidigt finns det rimligen en stor mängd människor som slipper hungersnöd nu när priserna stiger. Men det är inte enkelt; i många fall står fattiga stadsinvånares intressen mot välbeställda storbönders. I andra fall är det tvärtom – fattiga bönder står mot en högljudd urban medelklass.
Bilden är med andra ord komplex men det finns en riktigt tydlig grupp av förlorare: Den rika världens matkonsumenter. Om nu någon skulle undra varför matpriser plötsligt står så högt på den politiska agendan.
Ekonomistas 
Är inte frågan mer komplex än så? Analysen blir lite ensidig när man endast ser till ett lands export, och inte ägandet till produktionen av export varorna, i detta fall jordbruks produkter. Både större inhemska och multinationella agrobusiness företag kommer att bli de stora vinnarna av pris höjningarna, dvs defintivt inte den fattiga majoriteten. En parallell kan dras till de stora energi exportörerna där vi ser att höjda världsmarknads priser endast ökar den orättvisa fördelningen av de större vinsterna.
Skarpa observationer! För att spä på lite finns också en potentiell direkt björntjänst-aspekt av den rika världens akutbistånd: det riskerar ta udden av de fattigas spontant koordinerade protester för att ändra sakernas – ofta orättvisa – tillstånd i sina egna hemländer. Om de nu mättas av temporärt understöd och slutar protestera riskerar de gå miste om en av de få förändringskrafter som skulle kunna få till stånd en verklig institutionell förändring, t ex demokratisering eller förbättrade äganderättsvillkor, och som ju en gång i tiden gjorde de idag rika länderna just rika. M a o risk för “hjälp till självstjälp”…
Världsbanken har skrivit en hel del om effekterna är väldigt olika i olika länder, bland annat en rapport som studerar effekterna för tio utvalda länder i större detalj. Men visst är det säkert så att världens fattiga på lång sikt och i genomsnitt får det bättre med högre matpriser, men det får också dramatiska fördelnings- och omställningseffekter på kort sikt (vilket mycket av nyhetsrapporteringen handlar om).
Jonas: Naturligtvis är bilden komplex, det skriver jag också. Däremot förstår jag inte ditt argument om storföretag. Priset på råvaror är ju det som stiger och frågan är om det finns några marknader i världen som bättre approximerar perfekt konkurrens än de för många jordbruksvaror.
Robert: Min analys är extremt förenklad och bortser från kortsiktiga problem. WBs analys är med största sannolikhet betydligt bättre än min. Däremot är ju ett tillstånd med högre väldsmarknadspriser något vi ekonomer argumenterat för i årtionden när vi velat avskaffa CAP. I den mån lösningarna på matkrisen syftar till att permanenta låga livsmedelspriser kommer mao fattiga länder – i snitt och på lång sikt – att bli förlorare på denna politik. Det värsta man kan göra är därför att försöka hjälpa de som nu drabbats genom att hålla nere priserna på mat. Gå direkt på problemet med låga inkomster i stället. Att ge folk en bunte dollar är antagligen en överlägsen politik.
Jo, man kan t.o.m dra det längre och hävda att själva definitionen på “råvara” bygger på att varan är extremt standardiserad, dvs att alla varorna på marknaden skall vara utbytbara mot varandra. Detta borde hjälpa till att öka konkurrensen och det stämmer säkert att råvaru marknaderna närmar sig en perfekt konkurrens situation. Men bara för att en marknad har en potential att vara konkurrens mässig betyder inte att ägar/producent strukturen reflekterar en rättvis fördelning av högre vinster från en pris boom.
Jag håller med om att de relativa vinnarna av en pris ökning av jordbruks produkter är de export tunga utvecklings länderna, och att EUs jordbruks politik har bidragit till att hålla priserna nere. Jag tror bara att man skall inte överskatta marknadens kraft att lösa ojämlikheter, när de underliggande strukturerna resulterar i gravt orättvisa fördelningar (såsom småbönders äganderätt; om länder i Syd ens skall specialisera sig på dessa varor; om marknaden ens kan anses fri när de stora vinnarna är länderna i Nord). Dessutom har jag lite svårt för argumentet att de stora förlorarna är de rika länderna. Det är inte där manniskor faktiskt dör av svält.
Jonas: Jag skrev inte “stora” förlorare utan “tydliga”. För att din analys i övrigt ska vara korrekt krävs det att graden av monopolmakt bland köparna av arbetskraft är högre i jordbrukssektorn än de i andra sektorer där folk jobbar – ett tveksamt antagande. Ditt argument verkar vara att oavsett om folks produktivitet stiger eller sjunker kommer de ändå alltid att få det sämre eftersom någon annan tar vinsten. Jag har lite svårt att tro att världen ser ut så. Men, bilden skiljer sig troligtvis enormt mellan olika länder och olika jordbruksprodukter och min huvudsakliga poäng är att vi inte ska skapa långsiktiga problem genom att hantera kortsiktiga problem på fel sätt.
Dr. Vlachos: Jag håller med dig om problemets kärna och att det typiska nationalekonomiska receptet i princip är riktigt: “Gå direkt på problemet med låga inkomster i stället. Att ge folk en bunt dollar är antagligen en överlägsen politik.” Problemet med detta standardrecept är att det ofta inte är praktiskt och politiskt möjligt att vare sig samla in eller dela ut de där dollarsedlarna…
Robert: Medan det är enkelt att samla in mat och rättvist fördela ut denna bland dem som förlorat på matkrisen (och inte till andra) runtom i världens fattiga länder ;-).
Samtidigt ska man göra detta på ett sätt som undviker att man förstör incitamenten för den ökade produktion som långsiktigt skulle kunna leda till en bättre situtation.
Jag håller med om att min argumentation förmodligen är för generell och att den tenderar att mer i generella termer kritisera de rådande fördelningstrukturerna. Matkrisen är ju bara EN av symptomerna. Märker bara att jag reagerar när man alltsom oftast i media eller i akademisk analys inte påvisar vilka som verkligen påverkas av matkrisen: de som svälter. Svälten är högst reell, och den senaste krisen kommer oundvikligen att skicka ett antal fler miljoner rätt in i den. Från det perspektivet blir slutsatsen att de är vinnare absurd, även om effekten är kortsiktig.
Jonas: Samtidigt som din analys bortser från den likaledes reella nöd som många producenter av jordbruksvaror nu undviker. Att dra slutsatsen att dessa personer är förlorare är också absurt. Eller är deras nöd mindre viktig då de på något sätt vant sig vid sakernas tillstånd?
Detta sagt är det svårt att veta vilken effekt som är viktigast på kort sikt. Antagligen har du, Robert och Världsbanken rätt i att fler personer drabbas av nöd än det antal som undviker den.
de rika länderna med de största konsumenterna drabbas alltså värst…intressant – men vi alla mår nog bra av en liten diet, vi kränger alldeles för mycket ändå – och hälften slänger vi, så det kanske är bra med en väckarklocka?
Moment 22 – http://www.momenttwentytwo.wordpress.com
Så de fattigaste länderna i världen är alltså i regel nettoexportörer? Jag har läst på andra ställen att de flesta är nettoimportörer?
Ande: Ja du, det är ju lite svårt att kommentera på detta eftersom du inte ger några referenser. Jag har tagit fram data för ett år som tyder på motsatsen till vad du säger. Men det beror kanske på en massa detaljer som inte går att kommentera om inte du talar om var du läst det du påstår. Dock har det varit ett argument mot EUs jordbrukspolitik i årtionden att den missgynnat fattiga länder. Om de är nettoimportörer stämmer inte denna slutsats – då har de gynnats av politiken.
Om det visar sig att fattiga länder är nettoimportörer så blir naturligtvis implikationerna av stigande matpriser den omvända: fattiga länder drabbas i snitt. Jag har inga problem med denna slutsats om den skulle visa sig stämma – även om det innebär att det finns ett argument mindre att använda mot CAP.
I “Policy Coherence, Agriculture and Development” av Alan Matthews och Tom Giblin från IIIS(Institute for International Integration Studies) skrivs följande om en liberalisering av handelshinder:
“…The main gainers will be competitive agricultural exporters (such as Brazil, Argentina, Thailand, China) while least developed countries are likely to lose out and may be made worse off as a result of reform, for two reasons – they are largely net importers of commodities protected by OECD agricultural policy, and those countries which are exporters often benefit from preferential access to OECD country markets, the value of which will be eroded by further trade liberalisation”
Min enkla analys visar att det både finns nettoexportörer och nettoimportörer bland de allra fattigaste länderna. Alltså går det alltid att hitta exempel som styrker endera tesen. Resten av argumentationen verkar rimlig och är ytterligare ett exempel på varför vi ska vara försiktiga med svepande uttalanden om vem som gynnas och missgynnas av dagens europeiska jordbrukspolitik. Men det är komplext och det finns antagligen betydligt vettigare sätt att stödja fattiga länder än via EUs groteska jordbrukspolitik.