Under årtionden har ett återkommande argument mot EUs jordbrukspolitik (även ofta framfört av mig) varit att den håller tredje världen kvar i fattigdom. Genom att stänga gränserna för import och med ett ymnighetshorn av exportsubventioner har världsmarknadspriserna på mat hållits nere. Detta har missgynnat fattiga länder som annars kunnat specialisera sig på livmedelsproduktion.
Nu stiger matpriserna och detta beskrivs som en katastrof för – surprise! – utvecklingsländerna. IMF, Världsbanken och vår största morgontidning är eniga om att vad som händer skapat en kritisk situtation för världens fattiga.
Frågorna infinner sig: Hade vi fel tidigare? Har vi rätt nu? Eller har det aldrig varit så enkelt som att EUs jordbrukspolitik varit otvetydigt dålig för utvecklingsländernas invånare?
Ekonomistas 
Jag gjorde precis samma reflektion när jag lyssnade på Ekot i morse, men det styrker väl snarast min hypotes att vi nationalekonomer har ett speciellt sätt att tänka. Det är slående att inte en enda kommentator påpekar att höjda priser kan vara bra för åtminstone en del fattiga länder. Däremot slår det förstås hårt mot en del länder och framförallt mot de flesta icke jordägande.
På Ekot idag sas det f.ö. också att det saknas 30 000 till 40 000 tusen kor i Sverige. Man undrar lite hur man åstadkommit denna beräkning. Saknas det kor eller är priset för lågt?
Högre priser borde väl gynna de som jobbar med livsmedelsproduktion -den fattiga landsbygdsbefolkningen, och missgynna den fattiga stadsbefolkningen som har inkomster från annat håll men använder det mesta av sin inkomst till livsmedel?
Men som helhet gissar(!, utan vidare stöd…) jag att en större del av inkomsterna än utgifterna i fattiga länder härrör från livsmedel, och höjda priser borde vara bra?
Niklas
En möjlig förklaring skulle kunna vara att artificellt låga priser (genom inhemska policies och Västerländska exportsubventioner) har lett till en massiv omlokalisering av människor i utvecklingsländerna. Urbaniseringen i exvis Afrika är slående hög med tanke på den ekonomiska nivån. Denna situation var inte nog inte optimal och skulle kanske ha kunnat förbättras om jordbruket i utvecklingsländerna fått möjligheten att frodas, och därmed kanske minska urbaniseringen.
Det som hänt nu är att hela systemet abrupt slagit om. Städerna står nu utan billig mat och jordbrukssektorn saknar kapacitet att snabbt möta efterfrågan. Detta gör det extra beklagansvärt att många policy åtgärder den senaste tiden uttryckligen strävar för att minska incitamenten att producera mera (vilket exportskatt gör).
Rörande ekonomisk visdom så tror jag att det “recept” som utskrivits de senaste åren var tänk att appliceras gradvist (eller trodde någon att EUs tullar skulle avskaffas i ett naffs?).
Long run vs. short run?
In the short run we are all hungry!
Jag måste erkänna att mitt inlägg var mer retoriskt än analytiskt. Naturligtvis har både Niklas och Patrik rätt i sina kommentarer. Dock tar både IMF och Världsbanken till väldigt kraftiga ord när de beskriver konsekvenserna: “7 years lost in poverty fight”. Antingen måste deras budskap nyanseras eller så måste vår analys av EUs jordbrukspolitik nyanseras.
Helt riktigt Jonas!
Hur nyasera vår analys av EUs jordbrukspolitik? Pja, dela upp den i tullar och handelshinder å ena sidan, samt subventioner, med dumpning av överskottsproduktion på världsmarknaden å andra sidan.
När världsmarknadspriset faller pga dumpning, är det bra för konsumenter utanför EU, men dåligt för producenter utanför EU.
Nu väntar jag bara på att någon åberopar second best-teori till stöd för etanolbilssubventioner, eftersom det motverkar de snedvridande effekterna av EUs jordbrukspolitik 🙂