Inkomstskatt – för kärlekens skull

Att vi ekonomer är mer förtjusta i skatter än folk i allmänhet skulle förmodligen min man skriva under på. Det är inte utan att våra ögon ibland tåras när vi funderar över hur en Pigou-skatt kan rätta till en externalitet eller hur små snedvridningarna skulle vara om vi hade poll-taxes.

Nu visar Kai Konrad och Kjell Erik Lommerud i ett nytt Working Paper från CEPR att inkomstskatter också förbättrar matchningen på äktenskapsmarknaden, vilket gör det mer troligt att vi gifter oss med en person som vi är emotionellt matchade mot, snarare än med en person med samma inkomst som vi själva. Kort sagt – inkomstskatter kan nu även förespråkas av romantiker.

Vad bygger då detta på? Jo, antagandena är att vi alla vill gifta oss med någon som vi älskar och som dessutom är rik, och att det kommer att äga rum en viss omfördelning av inkomst inom ett äktenskap. Alltså, en rik som träffar någon som är fattig kanske avstår från äktenskap fast personerna är perfekta för varandra rent emotionellt, eftersom hon eller han har mycket att förlora ekonomiskt.

Konrad och Lommerud visar också att behovet av inkomstskatter är mindre i länder där folk oftare möter individer i sin egen inkomstklass, t ex i samhällen med inkomstsegregad skola och bostadsområden. (Jag skulle dock tro att det i denna typ av samhällen finns behov av omfördelande skatter av andra orsaker). Om det däremot är så att par oftare möts när de t ex utövar sina intressen, så ökar behovet av inkomstskatter för att känslorna ska få styra matchningen på äktenskapsmarknaden.

Vart leder då allt detta? Jo, förmodlingen så kommer Christer Sjögrens bidrag till nästa års melodifestival att vara en lovsång till inkomstskatterna, eller vad tror ni?

Comments

  1. Malin says:

    jag tolkar detta med romantik-spåret + matchning på känslomässig grund som ett argument för ökad progressivitet i skatteskalan. Om man är romantiskt lagd alltså. Eller har jag missat nåt här?

  2. Gunnar Sträng says:

    när du säger ”förbättrar matchningen” lägger du in din egen värdering av kärlek som något med inneboende högre värde än en rent pekunär storhet som inkomst och sätter dig till doms över människors val. du insinuerar att löneskillnader skulle utgöra någon slags negativ extern effekt vilken medför att människors val av partner systematiskt blir ”felaktiga”. det är givetvis snömos du framför. människors avvägning mellan kärlek och ekonomisk stabilitet avgörs enligt neoklassisk teori på marginalen. som ekonom borde du ju givetvis vara medveten om effiktivitetsförlusterna förenade med de flesta typer av skatter, däribland inkomstskatter. slutsatsen borde istället bli den omvända, folk väljer helt enkelt kombinationen med för mycket kärlek givet inkomstskatter. för övrigt finns det ju även flera olika typer av kärlek, tex. olycklig kärlek.

  3. Malin says:

    jag trodde att Gunnar Sträng s a s ”kilat vidare”, ”gått till de sälla jaktmarkerna” eller ”trillat av pinn” helt enkelt? Spökskrivare? 🙂

  4. Malin: progressivitet är inget som diskuteras i studien, men du har helt rätt att man skulle kunna motivera ett progressivt skattesystem på samma sätt

    Gunnar: Snömos eller inte? Ja, det beror väl på vad som är bäst, matchning m a p inkomst eller emotionella bindningar. En viktig faktor här är naturligtvis vad som är mest osäkert i längden, framtida inkomster eller framtida emotionella bindningar. Konrad & Lommerud hävdar att det är det första och att inkomstskatten därmed också ökar ex ante effektiviteten. Huruvida kärleken är evig eller inte kan man naturligtvis diskutera. men även en nationalekonom kan väl få vara lite romantiker, eller?

  5. Gunnar Sträng says:

    jag ifrågasätter antagandet om externalitet baserat på kärlek. existens av en externalitet borde undersökas grundligt och användas sparsamt för att inte urholkas. de är lätta att ”slänga” in och motivera diverse policybruk. ett annat exempel externalitetsantagande (kanske rimligare) vore en negativ externalitet baserat på sökkostnad. när inkomsterna utjämnas minskar sökkostnaderna. det blir mindre lönsamt att spendera tid på sökning av högpresternade partner när inkomstskillnaderna minskar. testning av hypotesen att inkomsskatten internaliserar denna externa effekt skulle troligtvis ge ett liknade resultat. dvs, matchningen på äktenskapsmarknaden förbättras. liknande resultat men annan underliggande orsak mao. en annan policy än inkomstskatt som mer direkt inriktar sig på att minska sökkostnaden med mindre effektivitetsförluster kan tänkas vara motiverad. beroende på vilken externalitet som väljs kan olika slutsatser om policy dras. lite cyniskt kan vi vända på resonemanget, givet önskad policy väljer vi externalitet. givetvis får en ekonom vara romantiskt lagd, men rationalitet borde vara en högre skattad dygd.:)

  6. Malin says:

    ”givetvis får en ekonom vara romantiskt lagd, men rationalitet borde vara en högre skattad dygd.”

    Hallå, det är ju vår. Give the economists a break! 😀

  7. Gunnar Sträng says:

    i cannot!:)

  8. Jag tackar Gunnar Sträng för hans ansträngningar att tygla mina vårkänslorn!

Trackbacks

  1. […] bl a UNT. Om detta kan man tycka vad man vill (*). Jag ska denna gång undvika fällan att, som tidigare här på Ekonomistas, låta känslorna ta över utan vill istället peka på vilka effekter detta […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s