Jag minns hur den gamle Erik Dahmén brukade bevista seminarierna på Handelshögskolan och inte sällan beklaga sig över hur nationalekonomer allt oftare föredrar att söka exakta svar på ointressanta problem framför att ställa viktiga frågor även om resultaten kan bli otydliga. Dahméns kritik då var säkert inte ny, men den är i alla händelser fortfarande aktuell. En debatt har blossat upp i USA på just detta tema, och kanske kommer diskussionen även att nå hit till vårt land.
I en artikel i New Republic går journalisten Noam Scheiber lös på den trend inom nationalekonomi som han kallat ”cute-o-nomics”. I korthet handlar kritiken om att empiriska mikroekonomer hellre studerar specifika, ibland konstiga, policyreformer och andra ovanliga oväntade händelser som kan ge möjlighet att mäta orsakssamband än att studera de stora ”viktiga” samhällsproblemen som ofta är mycket svåra att ge slutgiltiga svar på.
Särskilt kritiseras Chicagoekonomen Steven Levitt som genom forskning, handledning och redaktörskap, och inte minst genom boken och bloggen Freakonomics, drivit generationer av nationalekonomer mot att studera dessa partikulariteter snarare än de riktiga problemen.
Debatten innehåller flera inlägg, och det är tydligt att Scheibers kritik är alltför luddig, och i vissa delar orättvis och felaktig. Steven Levitt har på flera sätt höjt nivån inom empirisk nationalekonomi, och tillsammans med andra likasinnade skärpt vår förståelse för vad som krävs för att samhällsvetare ska kunna studera och dra slutsatser kring orsakssamband.
Inom dagens nationalekonomi finns dessutom flera exempel på forskare som faktiskt tar sig an de stora frågorna. Till exempel har Raj Chetty vid Stanford, Thomas Piketty vid Paris School of Economics eller David Autor vid MIT på olika sätt studerat frågor om ekonomisk utveckling, fördelning och politikens betydelse.
Men i debatten har Scheiber samtidigt fått visst stöd, nyligen av bl a Harvardprofessorn och makroekonomen Greg Mankiw, och även andra etablerade ekonomer.
Det kanske mest häpnadsväckande inlägget har dock Levitt stått för när han på sin blogg bemötte Scheiber. Läs och bedöm själva, men i alla fall förvånades jag över hur svagt Levitt försvarar sin position och på det sätt han gör det. Scheibers svar är ganska klargörande.
Konstateras kan att diskussionen inte är ny och att den inte kommer att avgöras denna gång — heller. Men detta till trots är det nog ändå ganska välgörande för en akademisk disciplin att reflektera över sin egen verksamhet. Vem vet, kanske sporras någon av oss att ta sig an någon av de stora frågorna?
Ekonomistas 
Tack Daniel, överraskande läsvärd artikel av Noam Scheiber tycker jag (även om jag inte håller med om allt, och särskilt inte om iden att ekonomer skall bli vid sin läst och inte använda empiriska metoder på “icke-ekonomiska” områden). Det synes mig dock som om hela diskussionen du länkar till är från 2007, och alltså drygt 9 år gammal. Nåväl, bortsett från fokuset på Levitt, och de specifika artiklar som diskuteras av honom och andra, så synes mig diskussionen vara minst lika relevant idag,
Mea culpa! Det blev alltså än ännu mera nygammal diskussion än jag hade fått för mig. Fast ändå fortfarande aktuell uppenbarligen…
Hej. Här kommer förslag på fyra stora frågor som jag skulle önska att nationalekonomerna ville bita it:
1. Ta fram ett genomtänkt förslag till hur man skulle kunna lösa klimatproblemen, utifrån ett marknadsekonomiskt synsätt.
2. Studera inte bara tillväxt utan även förruttnelse inom olika företag och samhällsfunktioner Liksom i naturen är det rimligt att somliga företag och organisationer ruttnar, medan andra växer till.
3. Analysera den bräckliga grunden till beräkningen av inflationen. Eftersom gamla varor hela tiden byts mot nya, måste hela tiden en kvalitetsjämförelse göras för att räkna ut inflationen. Sätt luppen på de fel som kan uppstå i dessa kvalitetsbedömningar, och vilket osäkerhet de orsakar vid beräkningen av inflationen.
4. Analysera utvecklingen av icke- eller kontra-produktiv byråkrati i företag och organisationer. Alla som arbetat på ett större företag på lägre nivå, vet att näringslivet inte på något sätt står utanför denna process som kan karaktäriseras som “ständig försämring” om man vill spetsa till det.
Hej,
Tycker att Bertil Frimans förslag är utmärkta. Möjligen kan man lägga till en femte punkt alternativt byta ut Frimans 4e mot denna.
4/5. Fortsätt Pikettys studier och analysera hur det verkligen förhåller sig med ärvda förmögenheter. Hur stor del av dagens förmögna personer har ärvt och hur stor del har skapat dessa under sin livstid. Hur ser detta ut i modern tid ( min startpunkt skulle vara efter 2:a världskriget). Den underliggande frågan är alltså om förmögenhetsbildningen som innovationer och företagande ger skapar mestadels negativa obalanser i samhället över generationer eller om det mestadels ger positiva bidrag. Pikettys tabellbitande ger ju en helt avpersonifierad bild och saknar den i min bedömning viktiga analysen av positivt/negativt samhällsbidrag.
Tillgången på mer data förändras snabbare än någonsin. I takt med mer data, bättre förmåga att processa och bearbeta data så kommer vi snabbt att stora skillnader inom en lång rad vetenskapliga områden. Vissa ekonomiska teorier är från tiden innan man ens hade miniräknare. Det är kanske inte det mest relevanta i dagsläget.
För några år sedan så samlades data in för att ta reda på hur språk utvecklades (datapersoner på Google) som vände hela forskningsområdet lite upp och ner.
WSJ skriver om att förutse självmord med radikalt mycket mer data än tidigare. Hade inte nationalekonomi haft empiriska resultat och utvärderingar så hade kanske även det vetenskapliga området stått där och:
“But people often conceal their plans. Indeed, researchers at Harvard University and Massachusetts General Hospital found that clinicians were no more accurate than chance in predicting which patients visiting a psychiatric emergency room were likely to attempt suicide in the next six months.”
http://www.wsj.com/articles/as-suicide-rates-rise-scientists-find-new-warning-signs-1465235288
Ingen smickrande läsning för det vetenskapliga området.
Validering av makroekonomiska modeller med mikrodata kommer med stor sannolikhet att bli ännu viktigare i framtiden.
“För några år sedan så samlades data in för att ta reda på hur språk utvecklades (datapersoner på Google) som vände hela forskningsområdet lite upp och ner.”
Vadå?
Det är knappast någon nyhet att vi vet ytterst lite om hjärnan. Än mindre har vi datamängder för att kunna dra kausala slutsatser.
Det stora problemet med nationalekonomin för närvarande verkar vara att de som är yrkesverksamma i branschen måste förneka eller i alla fall förringa betydelsen av sådana utomekonomiska detaljer som att krig och våld och hot är nödvändigt för att tvinga de svagare parterna i olika förhandlingar att acceptera ojämlikt utbyte. Ett exempel på den tystnad som även ganska inflytelserika ekonomer iakttar är förre chefen för “The Fed” Alan Greenspan som i sina memoarer, men först där, vågade uttala det tämligen självkara: Att Irakkriget handlade om olja. http://www.theguardian.com/world/2007/sep/16/iraq.iraqtimeline
Det som är ännu värre är att nationalekonomins framtid kan komma att bli att bistå med ekonomiska argument för att försvara brott mot mänskligheten.
The economic man kan väl knappast användas för att försvara mänskliga rättigheter? Om dessa inte lönar sig ekonomiskt?
Man kan vända på det också och fundera på om det är till ekonomerna man kommer att vända sig för att få svar på de stora frågorna framöver. Kanske nationalekonomins roll som problem- och svarformulerare har peakat för den här gången?
@Daniel Waldenström: Det vore intressant att veta vad du själv anser om din egen forskning? I vilken mån söker den svar på “de stora frågorna”? Vad är drivkraften för dig?
Blundar nationalekonomer för de stora frågorna?
Testa att söka på “brexit” här på ekonomistas så får ni svaret 😉