Orsaker till matkrisen

Utvecklingsekonomen Paul Collier diskuterade för ett slag sedan de djupare orsakerna till de stigande matpriserna.

Efterfrågan på jordbruksprodukter har ökat kraftigt. Viktigast här är att människor i länder som Kina och Indien äter mer och bättre. Inte minst äter de mer kött vilket kräver mer väsentigt mer resurser än spannmål. Att amerikansk majs med hjälp av subventioner omvandlas till etanol är en annan viktig orsak. Även inom EU subventioneras etanolen men än så länge är det på en rätt låg nivå.

Samtidigt finns det faktorer som håller tillbaks utbudet. Collier anser EUs motsånd mot genmodifierade grödor (GMO) vara en idioti som vi kanske har råd att kosta på oss men världens fattiga länder har det inte. Motståndet sänker produktivteten i det europeiska jordbruket vilket får återverkningar på de globala livsmedelspriserna. Fattiga afrikanska länder vågar inte använda sig av GMO då de riskerar att helt stängas ute från de europeiska marknaderna, vilket de inte har råd med. Dessutom håller rimligen motståndet mot GMO tillbaks teknikutvecklingen på området.

Att både regeringar och biståndsorganisationer vurmar för småskalig jordbruksproduktion gör inte saken bättre. Det är visserligen charmigt med små gårdar som producerar lite av varje, men särskilt effektivt är det inte. Innovations- och investeringsgraden är väsentligt lägre i dessa jordbruk vilket hämmar anpassningen till nya marknadsförhållanden. Storskaliga kommersiella jordbruk har inte sådana problem.

Sedan finns det naturligtvis mer kortsiktiga förklaringar som stigande priser på insatsvaror (läs olja), missväxt för vissa grödor och att flera länder svarat på krisen med att hindra export vilket förvärrat situationen globalt. Men nog känns problemen mer hanterliga efter att Collier visat att de till stor del är skapade med hjälp av våra egna regleringar och subventioner.

Uppdatering: Enligt en ny och hemlig (!?) rapport från Världsbanken är det främst den ökade produktionen av etanol som ligger bakom de stigande matpriserna (vilket fått bloggvärlden att explodera av kommentarer). Ökad efterfrågan på livsmedel i Kina och Indien samt stigande oljepriser tillskrivs mindre vikt. Oavsett exakt vad den ökande efterfrågan består av är Colliers synpunkter på de hinder för långsiktigt ökat utbud av livsmedel ytterst relevanta. Inte minst som chefen för FNs jordutvecklingsfond anser att småskalighet är vägen till ökad jordbruksproduktion. Vem har rätt: Collier eller FN?

Matkris för vem?

När priset på en vara stiger är det naturligt att konsumenterna inte uppskattar detta. Samtidigt brukar producenterna bli glada. När nu matpriserna stiger verkar det emellertid som om alla ser sig som förlorare. Inte minst verkar många vilja peka ut världens fattiga som förlorare.

Ett sätt att reda ut vem som är vinnare och förlorare på stigande priser är att undersöka vilka som är nettoexportörer och nettoimportörer av en vara. När priserna stiger gynnas exportören på importörens bekostnad. I nedanstående diagram plottas nettoexporten av livsmedel mot BNP per capita (data från World Development Indicators avser år 2006). Även om spridningen är stor finns ett tydligt samband som visar att fattiga länder tenderar att vara de som tjänar på stigande priser. Samma mönster finns om man bara undersöker länder med inkomster under medianen.

clip_image002[4]

Slutsatsen är ganska tydlig: i snitt tjänar fattiga länder på de stigande livsmedelspriserna. Därmed besvaras även den fråga som tidigare ställts här på bloggen. EUs jordbrukspolitik har antagligen bidragit till att hålla kvar utvecklingsländerna i fattigdom genom att hålla nere världsmarknadspriserna på mat. När nu priserna stiger gynnas samma utvecklingsländer.

Nu är det naturligtvis inte så att alla fattiga tjänar på stigande livsmedelspriser. Den hungersnöd stigande matpriser för med sig är reell, men samtidigt finns det rimligen en stor mängd människor som slipper hungersnöd nu när priserna stiger. Men det är inte enkelt; i många fall står fattiga stadsinvånares intressen mot välbeställda storbönders. I andra fall är det tvärtom – fattiga bönder står mot en högljudd urban medelklass.

Bilden är med andra ord komplex men det finns en riktigt tydlig grupp av förlorare: Den rika världens matkonsumenter. Om nu någon skulle undra varför matpriser plötsligt står så högt på den politiska agendan.

Kan en Tobinskatt lösa matkrisen?

kibwezi_crops_1109För några år sedan var Tobinskatten på tapeten bland globaliseringskritiker i allmänhet och finansmarknadsskeptiker i synnerhet. Men det blev inget av det hela – den gången. Nu har tobinskattevännerna hittat en ny plattform för sin darling: den globala matkrisen.

Igår presenterades nämligen ett österrikiskt förslag om en ”global mikroskatt” på valutahandel som skulle kunna inbringa 230 miljarder dollar i stöd till världens fattiga. Och förslaget har fått positiv respons hos den yttersta FN-toppen (som förstås hoppas få administrera pengarna…).

Men även om pengar behövs ska man aldrig möta det onda med det onda. Tobinskatten har knappast inte blivit bättre med åren utan om man verkligen är ute efter att stödja de hungriga i världen finns andra alternativ.