Idag släppte Rädda Barnen för nionde gången sin årliga rapport om barnfattigdomen i Sverige. Detta är ett mycket lovvärt initiativ där Tapio Salonen med hjälp av registerdata kartlägger antalet ekonomiskt utsatta familjer både i riket som helhet och även uppdelat på kommunnivå och i förekommande fall på stadsdelsnivå. Som ekonomiskt utsatta räknas familjer som antingen tar emot försörjningsstöd eller har en inkomst under SCBs definition för låg inkomststandard. Detta mått kan naturligtvis diskuteras, men det finns ett värde i att samma mått har använts över en lång tid. Dessutom är det rimligt att inte bara förlita sig på om hushållet tar emot försörjningsstöd eller inte, då detta beror både på individens eget val och tjänstemannens bedömning.

En sak som gör mig förbryllad är dock att dessa två mått i så låg utsträckning överensstämmer. Enligt figuren nedan, som är tagen från Fattigdomsrapporten, så är det endast 2,9 procent av hushållen som både tar emot försörjningsstöd och har låg ekonomisk standard. Givet att försörjningsstödet är tänkt att fungera som ett yttersta skyddsnät som garanterar en dräglig levnadsnivå verkar det oroande att en majoritet av hushållen med låg inkomststandard inte får försörjningsstöd.

Jag kan tänka mig två olika förklaringar till denna låga överlappning. Den första är helt enkelt att det finns en massa hushåll med låg ekonomisk standard som antingen inte söker försörjningsstöd eller söker men inte beviljas. Att så är fallet kan antingen bero på att familjerna har tillgångar som de kan avyttra och därför inte är berättigade till försörjningsstöd eller att de pga t ex det obehag det kan vara förknippat att gå till socialtjänsten väljer att inte söka hjälp. Om detta stämmer så innebär detta att det finns en mängd fattiga barn som inte nås av hjälp från socialtjänsten, vilket i alla fall enligt mig är mycket oroande.

Den andra tolkningen är att det hushållsbegrepp som Rädda Barnen använder gör att andelen familjer med låg inkomststandard överskattas. Salonen bygger sina beräkningar på registerdata från SCB, i vilka det inte går att upptäcka hushåll med två vuxna som inte är gifta och inte har gemensamma barn. Dessa hushåll riskerar istället att kategoriseras som ensamstående hushåll. Det innebär att det som i data ser ut som en ensamstående förälder med låg inkomststandard i själva verket är ett hushåll med två vuxna där sambon har tillräckligt hög inkomst för att hushållet inte behöver söka försörjningsstöd. Om detta är förklaringen så pekar det på vissa problem med att tolka siffrorna i rapporten som trycker på att just ensamstående föräldrar är en extra utsatt grupp.

Ett sätt att få klarhet i hur man ska tolka det låga överlappningen skulle kunna vara att visa motsvarande figur enbart för hushåll med två vuxna. Är överlappningen lika liten i det fallet så skulle det tyda på att det faktiskt är ett reellt fenomen och inte bara en följd av ett trubbigt hushållsbegrepp.