Staten kan inte vara alla goda gåvors givare

Detta är ett gästinlägg av Emil Bustos, forskare vid IFN.

Människor och företag har sett värdet av sina inkomster minska som en följd av såväl hög inflation som förändrade relativpriser efter Rysslands invasion av Ukraina. För att möta denna chock har politiker både infört och lovat olika ekonomiska stöd. Detta är i sig inget problem, men stöden börjar nu nå sådana proportioner att det kan uppstå negativa effekter. För det första är breda stöd både dyra och sällan träffsäkra; för det andra snedvrider de prismekanismen; och för det tredje skapar en förväntan om framtida stödpaket.

Den senaste tiden har flera liknande förslag antingen genomförts eller föreslagits.

• Höga drivmedelspriser: För att möta höjda drivmedelspriser införde riksdagen en tillfällig sänkning av skatt på bensin och diesel motsvarande fyra miljarder kronor. Regeringen ville även införa ett särskilt stöd till bilägare, vilket dock röstades ner, samtidigt som Moderaterna lovade i valet att sänka skatten ytterligare.
• Därefter kom en kompensation för höga elpriser. I mars 2022 la regeringen en extra ändringsbudget som budgeterade en särskild kompensation till hushållen om drygt åtta miljarder kronor. Detta bleknar dock jämfört med vallöftena: Såväl regeringen   som Moderaterna har lovat 90 miljarder (!) till både hushåll och företag.
• Vidare vill Moderaterna sänka skatten för såväl löntagare, pensionärer samt för de som går från långtidsarbetslöshet till arbete. Samtidigt vill Socialdemokraterna ge särskilda stöd till pensionärer, barnfamiljer och unga.

Det finns tre stora problem med den här typen av politik.

Stöden snedvrider marknaden: Det stora problemet med denna ”överbudspolitik” är att staten i praktiken underminerar prismekanismens roll. I en värld med begränsade resurser hjälper priser oss som samhälle att fördela varor samt att skapa incitament för en effektiv produktion och konsumtion. I en tid av elbrist kommer priserna att öka, vilket gör att folk vanligen konsumerar mindre el. Om staten istället ger pengar till hushållen för att konsumera mer el så får hushållen precis motsatta incitament. Detta problem finns dock inte för rena kontantstöd eller allmänna skattesänkningar.

Ytterligare ett problem är att detta skapar en förväntansbild om att staten alltid ska hjälpa grupper som drabbas av höga kostnader. Exempelvis vill Hyresgästföreningen att staten inför ett hyresavdrag under en begränsad tid.

Stöden är dyra och inte träffsäkra: Breda stöd kostar mycket för skattebetalarna, och dessa system är ofta brett utformade för att vara enkla att administrera – men till priset av att de inte blir träffsäkra. Som nämnts förväntas elstöden kosta 90 miljarder kronor. Vidare  kan det då och då komma nya chocker som staten ska kompensera för – vilket måste betalas med antingen höjda skatter idag eller imorgon, alternativt nedskärningar annorstädes i statsbudgeten

Inflationsdrivande: Slutligen finns ett problem i att åtgärderna riskerar att kraftigt öka konsumtionen på kort sikt – och om utbudet är fast förväntar vi oss även att företagen höjer priserna. Även om dagens höga inflation framför allt är en konsekvens av den negativa utbudschock som följt Rysslands invasion av Ukraina, så riskerar en statligt subventionerade efterfrågeökning att ytterligare öka inflationen. Riksbanken menar exempelvis att inflationen också drivs av en stark svensk arbetsmarknad. Detta problem finns också för kontantstöd och breda skattesänkningar. Man kan dock fråga sig om det inte är motiverat i dessa exceptionella tider att staten kompenserar hushåll i någon form. Och det går naturligtvis att lägga fram goda stöd både för det ena och det andra. Men staten kan inte kompensera alla grupper. Till slut kommer priset i form av inflation, underskott eller höjda skatter. Med det sagt vore det motiverat med särskilda stöd till de allra mest utsatta grupperna.