Ledaren i gårdagens DN handlade om toppchefers löneökningar. Helt riktigt konstaterades att toppchefer fått stora lönelyft under det gångna året. Detta är i sin tur en del i en allmän trend som pågått sen 1980-talet av att de med högst inkomst får en allt större del av de totala inkomsterna i ekonomin. Trenden är inte specifikt svensk men i vilken mån det sett likadant ut i alla länder finns det lite delade meningar om (senast diskuterat i WSJ förra veckan och studerar av mig och Daniel bl a här).
Meningarna går dock isär vad gäller förklaringarna till att detta hänt. Vissa menar att det handlar om marknadskrafter där en kombination av ökad “globalisering”, teknologisk utveckling som speciellt gynnar välutbildade (så kallad “skill-biased technological change), och en kraftig ökning av värdet på att vara “bäst” inom en rad branscher som ligger bakom toppinkomsternas utveckling (jag har skrivit mer detaljerat om några sådana teorier här och här). Andra menar att det är policyförändringar (som sänkta marginalskatter), förändrade sociala normer eller ökad vänskapskorruption som ligger bakom utvecklingen (se även ett tidigare inlägg här).
Oavsett förklaring så finns det all anledning att tänka på reaktionen på denna utveckling. Ledartexten framhäver återhållsamheten i löneanspråk i avtalsrörelserna men det finns förstås en mera allmän politisk kanal. Människors uppfattning om marknadsutfallet påverkar förstås deras politiska uppfattningar vilket i sin tur kommer att speglas i morgondagens förda politik. På samma sätt som uppfattningen att t ex globalisering leder till orättvisor resulterar i motstånd mot globalisering (vilket jag skrivit om här) kan naturligtvis uppfattningen att toppinkomstandelarna är för höga leda till ökat politiskt stöd för politik ämnad att sänka dessa (vare sig detta är bra eller dåligt för helheten).
Vad gäller avfärdandet av förslagen i den franska presidentvalskampanjen om kraftigt höjda marginalskatter som “populism” så finns det en del att invända. Ny forskning på området (av mycket kompetenta personer ska kanske tilläggas) indikerar att “optimala topp-marginalskatter” mycket väl kan vara 70-80 procent. (Nej, jag tror inte det, men det kan vara på sin plats att komma ihåg att de högsta marginalskatterna i de flesta västländer under 50 och 60-talen (när tillväxten förresten var väldigt hög på de flesta håll) var runt 70-80 procent (och drygt 90 procent i USA) innan man avfärdar möjligheten att stödet för en sådan politik kan komma tillbaka).
Ekonomistas 
Det finns ju andra skäl till att ekonomin växte mer på 50-60-talen. Den höga marginalskatten kan endast försökt hindra vissa människor från att arbeta (if you want less of something, you tax it, som Reagan sade, och som är motivationen för de höga alkoholpriserna).
De flesta människor kan inte ha betalt så hög marginalskatt. Skattetrycket i Sverige var i procent av BNP, med extra punkter för att understryka vilken laissez-faire-kapitalist som Per-Albin var:
1900 – 7, 6
1932 – 11,8
1935 – 12,6
1938 – 13,8
Kriget
1946 – 16,7
1950 – 21,0
1960 – 28,7
1965 – 35,0
1970 – 40,1
1975 – 46,6
1977 – 52,9
http://www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/Skatter/Skattetryck/Skattetrycket-historiskt/
Så den fria delen av ekonomin var mycket större under tillväxtåren. Sedan kom det ju till en massa regleringar, daghemsarkipelagen för att hindra barnfamiljer från att organisera sig själva, etc. Till Hannes Alfvén övetygade i Fälldin att kärnkraften var farlig (det sägs för att hämnas på Palme som strypt hans fusionsforskningspengar), hade Sverige tillgång till all den energi vi ville ha.
Om det är så att ledare verkligen producerar så extremt mycket, så bör vi se till att vårt utbildningsväsende tar fram fler.
Fackföreningarna kan på goda grunder vägra acceptera mindre än samma procentökning som för toppdirektörerna. Om det ökningspaketet bedöms samhällsekonomiskt negativt så kan direktörerna enkelt förändra läget genom att vackert gå före och avstå ökning för egen del.
Karl, för enligt dig så blir det som fackföreningarna bestämmer, eller? Eller tycker du kanske att man ska ha kvar vissa små delar av marknadsekonomin som en viss förhandlingsfrihet?
Läser du igen ser du att det blir som direktörerna bestämmer, bara de inte gör sig själva till undantag.
Ibland roar jag mig med tanken att toppcheferna borde sätta märket i avtalsrörelsen istället för de industrianställda. Kan förstå att arbetare surar över känslan av att cheferna tar det som blir över när man visar återhållsamhet i lönerörelsen.
Christian Clausen har satt märket när det gäller pensionsavsättningar.
Förklaringen är inte svår. Förklaringen finns att söka i just det strukturella förhållande som vi lever i. Det privata kapitalägandet prioriterar vinsten. Helt logiskt. Dom som har det högsta ansvaret för att vinsten skall optimeras ges dom högsta lönerna och dom högsta löneökningarna.
Men vill vi leva i detta strukturella förhållande? Det är en annan fråga.