Socialdemokraterna har under den senaste månaden anordnat en seminarieserie på temat nya mål för den ekonomiska politiken. I onsdags avslutades seminarieserien med en diskussion om sysselsättningsmål, med mig i panelen.
Många verkar förespråka någon form av sysselsättningsmål. Under seminariet menade såväl Lars Calmfors som Erik Åsbrink att det vore lämpligt med två mål, ett för sysselsättningsgraden (för en lämpligt vald åldersgrupp) och ett för arbetade timmar per capita. Jag är dock skeptisk. Dels eftersom det inte finns något uppenbart behov av sysselsättningsmål, dels eftersom det saknas tydliga instrument för att uppfylla sådana mål.
Låt oss jämföra med de mest framträdande målen i den ekonomiska politiken: inflationsmålet och överskottsmålet. Inflationsmålet fyller två viktiga funktioner. I en värld där pengar inte har något inneboende värde förankrar målet förväntningarna om det framtida penningvärdet och ger därmed bättre förutsättningar för en välfungerande prisbildning på marknaden. Inflationsmålet bidrar också — på flera olika sätt — till att mildra penningpolitikens tidsinkonsistensproblematik. Även överskottsmålet fyller flera funktioner. Den viktigaste är dock att undvika “common pool”-problem som annars riskerar att medföra ständiga budgetunderskott på kort sikt, tänkta att finansieras i en alltid avlägsen framtid.
Kopplat till bägge dessa mål finns tydliga instrument. Centralbanken sätter en styrränta (reporäntan) i avsikt att uppfylla inflationsmålet. En regering måste lägga en budget med ett planerat budgetsaldo.
Sysselsättningsområdet är väsensskilt. Det finns inget uppenbart problem som medför att sysselsättningspolitiken riskerar att prioriteras bort på samma sätt som den kortsiktiga inflations- och skuldbekämpningen. Det finns inte heller ett behov av att en central beslutsfattare väljer en nivå på en utfallsvariabel på samma sätt som i penningpolitiken eller budgetprocessen. Och det finns inget tydligt instrument att använda för att uppnå hög sysselsättning eller låg arbetslöshet.
Att vi har hög arbetslöshet beror därför knappast på att vi inte har formulerat ett mål för sysselsättningen utan på att vi inte vill förändra skattesystemet, a-kassan, sjukförsäkringen, utbildningar, pensionssystemet etc på sådana sätt som medför lägre arbetslöshet. Man kan inte gärna ange mål för sysselsättningen utan att samtidigt precisera vilka åtgärder som kommer att användas för att uppfylla målet.
Mina power point-bilder från seminariet finns här för den som är intresserad. Presslänkar: DI, Dagbladet.
Ekonomistas 
Mycket bra inlägg. Tack för den. Det är alltid fint med välformulerade argument som vidgar ens vyer. Men den sista delen är väl lite väl svepande. Det finns väl massa skäl till vårlångvariga arbetslöshet, som att utbildningssystemet är på dekis, extremt högt omvandlingstryck i industrin de senaste 20 åren etc etc. Det beror inte bara på skatt och transfereringssystemen.
“Svepande” kan man kanske kalla det, men min avsikt var att indikera att det inte finns några enkla åtgärder att använda för att uppfylla ett eventuellt sysselsättningsmål. Omvandlingstrycket i industrin kan vi ju knappast göra något åt. Och utbildningssystemet är förstås viktigt. Det är viktigt att vi utbildar oss. Men mer utbildning medför lägre sysselsättningen och står i strid med ett sysselsättningsmål utformat för breda åldersgrupper. En bättre skola vill vi alla ha, men det verkar inte helt lätt att uppnå det. Och även om vi lyckas lär det inte påverka sysselsättningen under nästa mandatperiod…
Men min huvudpoäng var egentligen att det är just dessa frågor som måste diskuteras. Vilka åtgärder kan förbättra arbetsmarknadens funktionssätt? Vad blir priset av att använda dessa åtgärder? Vilken sorts reformer av trygghets-, skatte-, och utbildningssystem är vi beredda att acceptera, och vilken effekt ger det på arbetsmarknaden? Innan vi svarar på dessa frågor verkar det — i bästa fall — meningslöst att formulera sysselsättningsmål. Att alla regeringar — i synnerhet socialdemokratiska — bryr sig om låg arbetslöshet och hög sysselsättning vet vi redan.
Mycket övertygande Martin. Vilket var Calmfors och Åsbrinks bästa argument?
Om jag tolkade Åsbrink rätt var det ungefär: “Vi har redan ett inflationsmål och ett överskottsmål, men en socialdemokratisk regering måste visa att vi bryr oss mest om sysselsättningen.” Min tolkning är att det då handlar mer om marknadsföring än ekonomi. Därmed inte sagt att det är ett irrelevant argument.
Ett av Calmfors argument (det enda argument jag minns) är att de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet är beroende av en viss arbetsinsats. Han menar att ett mål för arbetade timmar är en sorts intermediärt mål som egentligen är kopplat till överskottsmålet och de offentliga finansernas hållbarhet.
Jag skulle hellre se att regeringen regelbundet offentligt publicerar en kombinerad prognos och analys av arbetsmarknaden, där fokus är på ekonomisk-politiska åtgärder och deras förväntade effekter på arbetsmarknadens funktionssätt i bred bemärkelse, men där det även finns en prognos för hur arbetslösheten och sysselsättningen kommer att utvecklas under de kommande åren. Om man vill kan man kalla detta ett sysselsättningspolitiskt ramverk (och det är ganska likt vad nuvarande regering gör) eller kanske löpande uppdaterade mål och medel för arbetsmarknaden.
Mycket bra inlägg Martin!
Jag ser gärna en tydlig uppvärdering av sysselsättningsfrågan och tycker att det är bra att vi ser ett ökat fokus på frågan. Jag är övertygad om att arbetslösheten och sysslolösheten för med sig oerhört mycket dåligt.
Ett sysselsättningsmål av det slag som diskuterats i detta sammanhang har dock stora problem och du tar upp ett av det viktigaste.
Jag skulle också vilja peka på ytterligare ett sätt på vilket sysselsättningen skiljer sig från inflation och budgetbalans. För de sistnämnda storheterna är det naturligt att sträva efter att uppnå ett visst värde. Vi kan argumentera om exakt vilken storlek inflationen bör ha, men nästan alla är överrens om att den bör vara ganska nära 0. Både för hög inflation och deflation för med sig uppenbara problem. Detsamma gäller för statens finansiella sparande som varken bör vara för litet eller för stort.
För de två mål som Calmfors lyfter fram, andel sysselsatta för en viss åldersgrupp, och antalet arbetade timmar per capita, är situationen annorlunda.
Om vi sätter ett mål på 80% sysselsättning, varför skulle just denna nivå vara optimal? För hög sysselsättning är knappast ett problem i sig (däremot kan för hög inflation vara ett problem som uppstår vid överfull sysselsättning, men inflation har vi redan ett mål för).
Jag tycker att vi ska ha full sysselsättning som mål, men det är svårt att definiera vad det innebär i faktiska siffror. För penningpolitiken kan man ganska lätt definiera ett mål som definierar full sysselsättning som den sysselsättning som går att uppnå utan att skapa större brist på arbetskraft, men för politikerna vore ett sådant mål dåligt, då de har redskap som också kan höja den potentiella sysselsättningen.
Och antalet arbetade timmar per capita som mål? Den tekniska utvecklingen låter oss utföra mer med färre timmars arbete. Varför sätta ett mål som innebär att inte en del av denna utveckling får tas ut i form av kortare arbetstid?
Ja varför skall det formuleras sysselsättningsmål? Vad kan politiker göra åt den saken? Det ligger ju utanför politikernas “befogenheter” att befatta sig med vad som utspelar sig på arbetsmarknaden.
Låt marknadskrafterna ha sin gång! Vad skall vi ha politiker till?
Okey, nu tog jag kanske i. Men frågan handlar ju i grund och botten om vad vi vill ha för samhälle. Vill vi att alla skall kunna bidra till samhällsutvecklingen eller skall vi acceptera att mängder av människor ställs utanför detta arbete? Hur löser vi denna fråga på bästa sätt?
Martin, jag håller helt med dig om att ett sysselsättningsmål är av väldigt annorlunda karaktär än inflationsmål och budgetbalansmål av de skäl du nämner. Ett sysselsättningsmål tror jag till sin karaktär snarare ligger närmare dagens 16 miljömål (varav två kommer vara uppfyllda 2020 enligt dagens nyhetsrapportering…) eller “nollvisionen” inom trafikpolitiken. Det handlar alltså om markera en viljeinriktning och i viss mån binda sig vid masten genom att specificera mer exakt hur måluppfyllelsen ska bedömas.
Jag tror att denna form av målstyrning överlag är positiv, framförallt för att den öppnar upp för större saklighet. Det blir lättare att diskutera olika åtgärder och effekterna av dessa om man åtminstone har en tydlig bild av vad man vill uppnå.
För egen del skulle jag alltså gärna se fler mål (men gärna någorlunda realistiska sådana, nollvisionen är ju helskum) inom andra områden, t.ex. jämlikhet och social rörlighet etc.