Läsvärt om det ryska presidentvalet

I den senaste policy briefen från FREE analyseras valfusk i det ryska presidentvalet av en av Rysslands främsta ekonomer Konstantin Sonin vid NES i Moskva. Han beskriver också vad han tror kommer ske  i rysk politik under den närmaste framtiden. Konstantin har tidigare kommenterat dumavalet i december (som jag också kommenterade här på ekonomistas). En annan av Rysslands främsta ekonomer Sergei Guriev, även han vid NES, intervjuvas också om valet och Rysslands framtid i bne (businessneweurope). Läsvärt och öppenhjärtligt.

Patriarkatets förtryck

Förra veckan skrev jag om den dansk-norska doktoranden Jonas Hjorts forskning om sambandet mellan etnisk sammansättning och produktivitet. Att döma av diskussionen i kommentarstråden har detta ämne en väldig politisk sprängkraft. Minst lika kontroversiella är dock två andra studier av Hjort som bygger på en än mer osannolik randomisering — Hjort lyckades övertyga fem företag (blomsterplantager i Etiopien) att slumpa ut jobberbjudanden till jobbsökande!

I den ena studien visar Hjort tillsammans med sin medförfattare att kvinnor som (slumpmässigt) fick jobb löpte en större risk att bli misshandlade och psykiskt trakasserade av sina män. Sannolikheten att bli fysiskt misshandlad ökade med 8 procentenheter (eller 13 procent) och sannolikheten att bli psykiskt trakasserad ökade med 19 procentenheter (eller 34 procent). Författarna argumenterar vidare att effekten inte verkar bero på att män försöker stärka sin förhandlingsposition inom äktenskapet när kvinnan får ett jobb och därmed mer resurser, utan de drar slutsatsen att det beror på att männen blir provocerade av det brott mot rådande könsstrukturer som det innebär när kvinnan börjar förvärvsarbeta.

I den andra studien (se abstract här) studeras effekten av att män respektive kvinnor får anställningar. När kvinnor får en anställning leder det till att döttrarna tar över hushållsarbetet och ägnar 24 procent mindre tid i skolan, men däremot uppstår ingen sådan effekt när pappan får ett jobb. Sönerna däremot ägnar 10 procent mer tid i skolan oavsett om det är mamman eller pappan som får ett jobb (förmodligen på grund av familjens högre inkomst).

Detta är sannerligen inga upplyftande forskningsresultat och de visar med all tydlighet hur skoningslösa könstrukturerna i ett land som Etiopien kan vara.

Stefan de Vylder: Bör privat sparande kriminaliseras?

Det här är ett gästinlägg av Stefan de Vylder som har varit docent i nationalekonomi på Handelshögskolan i Stockholm och idag är verksam som författare och konsult.

Stefan de Vylder

Frågan kan förefalla egendomlig. Men faktum är att EU:s så kallade finanspakt, som bland annat stadgar att alla EMU:s medlemsländer måste lagstifta om att begränsa budgetunderskotten till högst 0,5 procent av BNP, kan innebära just detta.

Låt oss ta det från början. Ett lands finansiella sparande är definitionsmässigt lika med saldot på landets bytesbalans, alltså skillnaden mellan export och import av varor och tjänster. Det är också lika stort som summan av det privata och offentliga finansiella sparandet.

Av detta följer att den offentliga och den privata sektorns finansiella sparande är som kommunicerande kärl. Om vi antar att saldot på bytesbalansen är noll är landets finansiella sparande lika med noll. Landet förbrukar exakt lika mycket som det producerar. Men om budgetunderskottet i landet ifråga är, säg, fem procent av BNP måste det privata sparande vara plus fem procent av BNP.

Följdsatsen av detta enkla samband är viktig: vid oförändrat saldo på ett lands bytesbalans måste en minskning av budgetunderskottet med nödvändighet innebära att det privata sparande minskar. Eller, annorlunda uttryckt: att företag och hushåll ökar sin konsumtion och/eller sina investeringar och drar ned på sitt sparande.

Men inte ens i en centralplanerad ekonomi, och än mindre i en demokratiskt styrd marknadsekonomi, kan en regering bestämma hur mycket företag och hushåll väljer att spara. Det framstår därför som minst sagt bisarrt att ett lands regering kan bötfällas när den privata sektorns sparande är för stort.

Efter finanskrisen 2008 har den privata sektorn i så gott som samtliga höginkomstländer svarat på krisen genom att öka sitt sparande. Företag och hushåll har försökt snygga till sina balansräkningar. Konsumtion och investeringar har gått ned och sparandet gått upp. Detta innebär att det offentliga sparandet, dvs. budgetsaldot, har försämrats i motsvarande mån.

Vi kan dra en parallell till den svenska 90-talskrisen. Vår kris utlöste efter 1992 en skuldsaneringsprocess i den privata sektorn. Som en följd av den våldsamma ökningen av det privata sparandet steg budgetunderskottet under ett par år till över tio procent av BNP. Detta var ofrånkomligt, men misstolkades ofta som ett uttryck för finanspolitiskt lättsinne. Eller, med ekonomiprofessorn och EU-rådgivaren Lars Jonungs ord:

Då utmålades de automatiskt växande budgetunderskotten som tecken på ansvarslös och slapp finanspolitik – inte som tecken på väl fungerande stötdämpare. Experter från IMF på besök i Stockholm bidrog till den felaktiga tolkningen genom att rekommendera finanspolitisk åtstramning mitt under brinnande kris (DN den 2 juli 2009).

EU:s  ledare, inklusive den svenska regeringen, tycks hoppas att den nya finanspakten innebär en kriminalisering av statsfinansiellt lättsinne. Jag undrar om de har förstått att den ekonomiska innebörden av en lagstiftning som kräver minskade budgetunderskott är att en ökning av det privata sparandet kan vara lagstridig och bestraffas med böter.

Inte autokrati är inte det samma som demokrati

Relationen mellan ekonomisk utveckling och demokratisering är omdiskuterad och mångfacetterad. En klassisk fråga handlar om i vilken mån ekonomisk utveckling föregår demokratisering (vilket ofta tolkas som att ekonomisk utveckling kan ges prioritet framför demokratisering som i Kina) eller om demokratisering är en förutsättning för långsiktig ekonomisk utveckling. En relaterad fråga handlar om vad som är bäst för ekonomisk utveckling, demokrati eller autokrati.

Kausalitetsfrågan är förstås svår men empiriskt finns det ändå vissa saker som vi tydligt kan säga. För det första är det (till mångas förskräckelse) inte så att demokratier växer snabbare än autokratier vid en given tidpunkt. Delar man upp världens länder i demokratier och autokratier och tittar på tillväxttakter i tvärsnitt så ser man ingen tydlig skillnad i genomsnittlig tillväxt. Ser man däremot till fördelningen så är det tydligt att demokratier är stabilare medan de verkliga katastroferna, men också flertalet av de mycket snabbt växande länderna, är autokratier. Bilden nedan visar fördelningen av tillväxttakter uppdelat mellan om ett land är en demokrati eller en autokrati vid den tidpunkt då tillväxttakten mäts. Demokratierna är mer centrerade kring positiva värden medan autokratierna uppvisar en mycket större varians, hög tillväxt eller katastrof.

Ser man dock över längre tidsperioder så ser det bättre ut för demokratier. Av världens idag rika länder (d v s de som haft en positiv utveckling under en lång tid) är de allra flesta demokratier. Bilden nedan (lånad från en föreläsning av Torsten Persson) visar just detta. Ju längre ett land varit demokratiskt desto bättre har det gått ekonomiskt.

Mot bakgrund av detta (och naturligtvis de andra skäl som finns för att värdesätta demokrati i sig) så är det förstås positivt att antalet autokratier tycks minska över tid. Ser man dock till vad minskningen beror på så handlar det i de flesta fall inte om en transition från autokrati till ”stabil demokrati” utan till det mellantillstånd som kallas ibland kallas ”partiell demokrati” (och vid ännu noggrannare studier om mycket rörelse in och ut ur mellan tillståndet partiell demokrati). Bilden nedan visar utvecklingen mellan 1955-2000. De röda fälten visar andelen autokratier (mellan -10 och 0 i Polity), de gula fälten är partiella demokratier (+1 till +7 i Polity) och de blå är andelen stabila demokratier (+8 till +10 i Polity).

En starkt bidragande orsak till ökningen av andelen demokratier i början av 1990-talet var förstås Sovjetunionens söderfall. I början fanns stora förhoppningar på en snabb positiv utveckling i regionen. En sådan har kommit på vissa håll, på andra håll har väldigt lite hänt och många länder befinner däremellan. Ryssland är ett av länderna som befinner sig i mellanläget; på många sätt demokratiskt, men samtidigt med stora problem. Valet i helgen illustrerar återigen detta.

Lika arbetare jobbar bäst?

Det finns numera ganska många nationalekonomiska studier som fokuserar på effekten av etnisk mångfald på olika ekonomiska utfall. Till exempel finns det studier som visar att etnisk mångfald verkar minska stödet för omfördelning (även om resultaten inte är helt entydiga, se den här genomgången av forskningen). Den stora merparten av alla studier bygger dock på korrelationer och kan inte säkert säga något om orsakssambandet (med vissa undantag). Jonas Hjort, en dansk-norsk doktorand på Berkeley, lyckas dock med konststycket att på ett mycket övertygande sätt visa hur spänningar mellan etniska grupper påverkar produktiviteten vid en blomsterpackningsfabrik i Kenya negativt.

I fabriken jobbar arbetarna med att packa blommor inför vidare transport i arbetslag om tre. Arbetarna får dock inte bestämma själva vem de ska jobba tillsammans med, utan fördelningen till de olika arbetslagen sker slumpmässigt. Det är just denna slumpmässighet som gör att Hjort med stor säkerhet kan uttala sig om effekten av den etniska sammansättningen på arbetslagets produktivitet. Hjort hade också ”turen” att studera en period då det genomfördes ett val med efterföljande våldsamma konflikter mellan de två dominerande etniska grupperna. Därmed kan Hjort även studera effekten av förvärrade etniska konflikter på produktiviteten.

Som synes av bilden nedan så var produktiviteten markant lägre i etniskt blandade arbetslag än i etniskt homogena arbetslag. Produktiviteten i etniskt blandade arbetslag försämrades betydligt efter valet, en nedgång som senare dämpades av att företaget ändrade arbetarnas belöningssystem. Hjort utvecklar en modell baserad på preferens-baserad diskriminering (d.v.s. att människor vill gynna sin egen etniska grupp) och argumenterar för att denna modell kan fånga precis det mönster som syns i bilden nedan.

Hjorts studie är mycket väl genomförd och det är svårt att hitta några uppenbara alternativa förklaringar till hans resultat. Däremot är det förstås — som så ofta — en öppen fråga i vilken utsträckning resultaten går att generalisera till andra sammanhang.