Konsten att reformera välfärdsstater

Jag är lite avundsjuk på bloggaren Niclas Berggren som regelbundet får nya juicesorter skickade till sig för att han ska skriva om dem på sin blogg. Jag fick nyligen i stället något betydligt mindre lättsmält, nämligen antologin Reform som har Peter Santesson-Wilson (som driver inslag.se) och Gissur Erlingsson som redaktörer. Det är en mycket ambitiös bok med en storslagen frågeställning: Hur kan man förklara godartad institutionell förändring?

Det är svårt att hitta någon viktigare samhällsvetenskaplig fråga, men det är också en hopplöst bred frågeställning. Boken begränsar sig till formella institutioner, men institutioner definieras såpass brett att de innefattar nästan all slags politik. De flesta kapitlen fokuserar dock på nedskärningar och liberaliseringar av välfärdsstaten (som antas vara effektivitetshöjande).

Jag fann bokens två första delar mest intressanta och välskrivna (förmodligen för att de flesta kapitlen är skrivna av redaktörerna). Dessa två delar presenterar ett teoretiskt ramverk utifrån både statsvetenskaplig och nationalekonomisk forskning. Allt från paradigm och vetoaktörer till Douglass North, public choice och modernare nationalekonomisk forskning á la Daron Acemoglu avhandlas. Även om jag kan tycka att behandlingen av modern politisk ekonomi är lite knapphändig — jag tror till exempel inte ens att Torsten Persson och Guido Tabellinis lärobok Political Economics nämns — så ger boken en matnyttig och lättillgänglig sammanställning av en bred skara teorier som det annars kan vara svårt att få överblick över.

Bokens tredje del behandlar välfärdsreformer i Sverige under perioden 1980-2000 och den fjärde delen ger utblickar i några andra länder (Nya Zeeland, Frankrike, Danmark och Nederländerna). En del av dessa kapitel är välskrivna och intressanta, men tyvärr är flera av dem ganska löst kopplade till det teoretiska ramverket. Till exempel drar Andreas Bergh och Gissur Erlingsson slutsatsen att de svenska välfärdsreformerna kunde genomgöras mycket på grund av att “svensk poltitik präglas av rationalitet, pragmatism och konsensus” (s. 121). Det ligger säkerligen mycket i detta, men det är en slutsats som är ganska fristående från de presenterade teorierna och som lämnar många frågor obesvarande (kanske framförallt frågan om varför svensk politik har dessa egenskaper).

Redaktörernas avslutande kapitel är kanske bokens mest intressanta. Där konstateras att de flesta teorier är bättre på att förklara varför institutioner är svårföränderliga snarare än att förklara hur och när de förändras. Men som författarna mycket riktigt påpekar kan hållfasthetslära hjälpa oss att bygga broar, men också att förstå varför broar rasar. Däremot är det inte lätt att komma på en teori som kan förutsäga var och när ett fartyg kommer gira i fel ögonblick och rasera en bro. Att förutsäga institutionella förändringar är helt enkelt inte särskilt lätt.