Hur klarar sig invandrarna på arbetsmarknaden?

En av de stora utmaningarna för det svenska välfärdssamhället är att hitta metoder för att ta emot och inlemma nyanlända invandrare.  I artikeln “Inkomst- och yrkesposition bland invandrare från de nya EU-länderna“ i Ekonomisk Debatt nr 2:2012 presenterar Lina Andersson och Matz Hammarstedt en undersökning av hur bl a födelseland och utbildningsbakgrund påverkar vilken sorts jobb och hur mycket lön som invandrare med jobb fått. Information om detta är viktigt för att kunna utarbeta strategier för att hjälpa de nyanlända in på arbetsmarknaden och lösa de problem som kan uppstå längs vägen.

Studiens huvudresultat är att invandrare med anställning typiskt sett tjänar mindre än svenskar, och att detta gäller även efter att hänsyn tas till kön, ålder, utbildningsnivå, hushållssituation och boendeort. Exakt vad som förklarar skillnaderna kan inte studien svara på, utan här krävs fler och djupare analyser. Det finns dock undantag: inom gruppen höginkomsttagare är härkomst från annat EU-land faktiskt förknippat med en högre lön. Detta gäller både om man kommer från gamla och nya EU-länder.

När det gäller yrkeskategorier visar studien att invandrare är mindre sannolika att få jobb som kräver hög utbildning, förutom om de kommer från ett gammalt EU-land då effekten är den omvända.

Artikelns analys baseras på statistiska regressionsanalyser, däribland så kallade kvantilregressioner där man beräknar separata estimat för olika delar av den betingade inkomstfördelningen. Men här är artikelförfattarna lite slarviga när de pratar om resultat i “botten” och “toppen” av inkomstfördelningen, eftersom metoden anpassar lutningen genom betingade låg- och höginkomsttagare. Man mäter alltså effekten av ursprungsland bland låginkomsttagare från olika länder. Men eftersom låginkomsttagarsvenskar kan ha en högre lön än t o m medelinkomsttagarrumäner i Sverige kan man inte prata om en enda “botten”.

Sammantaget visar studien att invandrarnas position inte låter sig beskrivas i enkla penseldrag. Skillnader mellan olika grupper av invandrare, och även inom dessa grupper, förefaller viktiga att ta hänsyn till när man ska försöka förklara deras möjligheter på den svenska arbetsmarknaden. Kanske är insikten om detta det allra viktigaste bidraget i Anderssons och Hammarstedts studie.

Integrationsdebatt för dummies

Det går att sammanfatta den integrationspolitiska debatten i tre ståndpunkter. Den första är att alla problem är invandrarnas fel. De kommer hit utan vilja eller ambition att arbeta, de vill leva på bidrag, deras kultur passar inte in osv. På andra sidan finns de som hävdar att allt är svenskarnas fel. Svenskarna är diskriminerande rasister som inte klarar av det främmande, en stelbent monokultur vars informella strukturer effektivt stänger ute alla som avviker osv.

Slutligen finns den ekonomistiska linjen som integrationsäger att invandrare och svenskar är i grunden rätt lika, de svarar på ekonomiska incitament, ogillar osäkerhet osv.

I forskningen går det att finna stöd för alla dessa ståndpunkter. Det finns belägg för att kulturella skillnader och normer påverkar hur folk beter sig i arbetslivet, även om de bytt hemland. Likaså tyder mycket att invandrare möter diskriminering här i Sverige. Att folk svarar på ekonomiska incitament finns det så mycket empiriskt stöd för att det får räcka att hänvisa till IFAUs samlade rapportserie, eller nåt.

Problemet med de två första, kulturella, förklaringsmodellerna är att de ger mycket liten vägledning åt den praktiska politiken. Det finns ingen spak att dra i som gör svenskarna mer positivt inställda till invandrare. Minst lika svårt lär det vara att på politisk väg påverka invandrares kulturella mönster, framförallt för dem som ännu inte kommit hit. Den gemensamma slutsats som kan dras ur kulturella förklaringar är alltså att de problem som finns bara kan hanteras genom att begränsa invandringen. Eller så får man förneka att problem överhuvudtaget finns.

Den ekonomistiska synen ser lite ljusare på frågan eftersom det faktiskt är möjligt att göra något åt eventuella problem. Alla är inte överens om exakt vilka åtgärder som är vettiga, men om marginaleffekterna för en barnfamilj på socialbidrag av att ta ett jobb är stora, så kommer många att stanna i socialbidragsberoende — oavsett om familjen är helsvensk eller invandrad. Är arbetsgivare osäkra på en grupps förmåga kommer det att krävas lägre ingångslöner eller subventioner för att anställa denna grupp — oavsett om det är svenskfödda ungdomar eller invandrade civilingenjörer vi talar om. Integrationspolitik handlar då om att få rätt balans mellan skatter, bidrag, anställningsvillkor och utbildning. Ungefär som politiken i stort.

Som ekonomist hamnar man för en gångs skull inte i de uppgivna cynikernas läger. Där hör i stället världens alla Jimmy Åkessonar och Masoud Kamalis hemma. Det känns rätt skönt.

Det är detaljerna som avgör

Gårdagens debatt i Uppdrag granskning om hur staten ska handskas med företag som anställer människor utan arbetstillstånd var intressant. Arbetsmarknadsminister Littorin var inne på att höja böterna, medan Erland Olausson från LO ville att de illegalt anställda skulle utdömas skadestånd (motsvarande skillnaden mellan den lön de fått och den avtalsenliga).

LO:s ståndpunkt verkar först lite underlig. Varför ska den som arbetat illegalt få kompensation för detta i efterhand? Men svaret är enkelt: Varenda illegalt anställd kommer – förr eller senare – att försöka få ut sitt innestående skadestånd. Detta vet arbetsgivaren och kommer därmed inte att anställa illegal arbetskraft. Övervakningen löser sig själv.

En parallell till bostadsmarknaden kan göras. Att den som hyr i andra hand kan dra hyresvärden inför hyresnämnden och kompenseras för ”överhyra” i efterhand har lagt en död hand över andrahandsmarknaden. De flesta hyr nu bara ut till företag som – då de har sitt rykte att tänka på – inte drar hyresvärden inför rätta.

Det finns dock vissa tveksamheter med LO:s förslag, kanske främst då att det i Sverige faktiskt inte är olagligt att betala människor mindre än avtalen. Kan man vänta sig att LO snart förespråkar lagstiftade minimilöner?