Vägen framåt för modern makroekonomisk forskning

Det har väl knappast undgått någon att finanskrisen 2008 innebar en högkonjunktur för kritik av nationalekonomi och i synnerhet makroekonomi. Bland annat levererade Paul Krugman en uppmärksammad och uppskruvad kritik av modern makroekonomisk forskning i en lång New York Times-artikel. Denna kritik diskuterade Martin Flodén här på Ekonomistas och den har bemötts av många andra, bland annat i ett polemiskt och underhållande svar från makroekonomen John Cochrane.

Personligen är jag faktiskt ganska optimistisk när det gäller framtidsutsikterna för modern makro. Jag tror finanskrisen var nyttig för makroekonomin som vetenskaplig disciplin och jag tycker mig se flera tecken på att modern makro håller på att utvecklas på intressanta sätt. Den artikel som jag tycker bäst sammanfattar de utmaningar som modern makro står inför och som till stor del sammanfaller med resonmenagen nedan är en artikel av makroekonomen Narayana Kocherlakota (som numera är chef för Federal Reserve Minneapolis).

Min egen personliga käpphäst när det gäller makroekonomi (och en del mikroekonomi också!) är att man håller fast vid antagandet om rationella förväntningar.  Rationella förväntningar följer inte direkt från antagandet om att alla aktörer i ekonomin är rationella, utan det krävs bland annat också att alla dessa aktörer har kunskap om hur ekonomin fungerar, att alla vet att alla vet detta och därmed vet hur alla andra kommer agera i alla framtida tänkbara situationer. Att ett sådant antagande inte är särskilt realistiskt säger sig själv, men det i sig behöver inte betyda att det är ett dåligt modellantagande. Det som får mig att ifrågasätta detta antagande i makroekonomiska modeller är dock att förväntningsbildning förefaller vara så oerhört centralt för att förstå hur ekonomin utvecklas (i synnerhet på kort sikt).

Jag är dock inte ensam om tron att förväntningsbildning är centralt, vilket illustreras av att temat för en konferens på Riksbanken häromveckan var just förväntningar. Till exempel fokuserade en uppsats av Christopher Sims särskilt på att ekonomiska aktörers skiljda förväntningar har en avgörande betydelse för penningpolitikens reala effekter (bland annat påverkan på tillgångspriser). Flera av de andra uppsatserna som presenterades på konferensen handlade om makromodeller med ”rationell ouppmärksamhet” där man explicit modellerar att aktörer i ekonomin måste sålla i det informationsflöde som möter dem. Dessa modeller vidmakthåller visserligen i någon mån antagandet om rationella förväntningar, men jag tycker ändå att det speglar en intressant utvecklingsriktning. Det finns också en i mina ögon lovande litteratur om inlärning i makro där man tar hänsyn till den fundamentala osäkerhet som råder om hur ekonomin fungerar (se till exempel Thomas Sargents forskning om rationell inlärning). Det finns också ett fåtal ekonomer som ägnar sig åt agent-baserad simulering (som jag skrivit om tidigare), vilket innebär ett stort steg bort från rationella förväntningar (och många andra rigida antaganden) och som kanske kan ge upphov till nya intressanta insikter.

En annan aspekt av moderna makromodeller som är nära relaterat till rationella förväntningar är att koordinationsproblem vanligtvis antas bort i modellerna. Med ”koordinationsproblem” menar jag att det i praktiken kan vara svårt att uppnå samstämmighet mellan olika aktörers förväntningar. (Ett annat sätt att uttrycka detta är att det bara finns en jämvikt i modellerna.) Om vi alla förväntar oss en djup ekonomisk kris nästa år kommer detta prägla ekonomiska beslut redan idag, medan utfallet idag skulle vara helt annorlunda om ingen av oss förväntade sig en ekonomisk kris. Eftersom det råder genuin osäkerhet om framtiden förefaller det som att samma fundamenta skulle kunna ge upphov både till att alla tror på en kris eller att alla inte tror det. Jag tror att detta är nära relaterat till vad många Keynesianer avser med ”efterfrågechocker” vilket är lite svårt att förstå inom ramen för de vanliga makromodellerna. Det finns dock makromodeller med flera jämvikter, så kallade solfläcksmodeller, som sätter koordinationsproblemet i fokus, men denna typ av modeller har inte fått så stort genomslag. Det är dock upplyftande att makroekonomen Kocherlakota uppmanar makroekonomer att ta koordinationsproblem på större allvar: ”Macroeconomists need to do more to explore models that allow for the possibility of aggregate shocks to these kinds of self-fulfilling beliefs.” Lika upplyftande är det att se att just denna uppmaning verkar ha följts i en uppsats av George-Marios Angeletos som presenterades vid konferensen på Riksbanken (även om han i just denna uppsats lyckades med konststycket att få till fluktuationer till följd självuppfyllande förväntningar i en modell med en unik jämvikt).

En uppenbar brist i moderna makromodeller som uppmärksammats efter krisen är att modellerna inte har inkluderat den finansiella sektorn och att man därmed inte förstått vilken avgörande betydelse denna kan ha. I mina ögon förefaller detta dock närmast som en modellteknikalitet som kommer rättas till med tiden — jag tror makroekonomer på många håll i världen just nu lägger mycket möda på att förstå detta bättre och utvidga makromodellerna i denna riktning.

Ytterligare en brist i många makromodeller som både Paul Krugman och Assar Lindbeck har tagit upp är att moderna makromodeller oftast saknar en vettig modell för hur arbetsmarknaden fungerar. Det är först de senaste åren som de sökmodeller för arbetsmarknaden som belönades med ekonomipriset förra året på allvar har integrerats i makromodellerna. Detta innebär att det därmed kan förekomma ofrivillig arbetslöshet i modellerna och att arbetslöshet inte länge behöver vara synonymt med semester.

I likhet med Martin Flodén i Ekonomisk Debatt förra året vill jag dock varna för alltför stor tilltro till vad den ”nya sköna makro” vi ser framför oss kan bjuda på: ”I en föränderlig värld kommer nya kriser att uppstå och inte heller dessa kommer vi att kunna förutse.” Framtidens makromodeller kanske kommer innefatta både finans- och arbetsmarknad på ett mycket mer realistiskt sätt, men nästa kris kanske uppstår någon helt annanstans i ekonomin. Kanske blir det tulpanlökar som ger upphov till nästa kris och nästa Paul Krugman kommer då att förfasas över att tulpanlöksmarknaden inte redan har integrerats i makromodellerna?

En svensk ekonom som är väldigt kritisk till modern makro är Axel Leijonhufvud (se till exempel hans artikel i Ekonomisk Debatt). Nästa vecka är han i Stockholm och ger bland annat ett seminarium på Handelshögskolan och på Arenagruppen på detta tema.

Svenska Dagbladet och sakligheten

Svenska Dagbladets ledarblogg hävdar idag att en ny IFAU-rapport skulle komma med “konkurrerande uppgifter” till den SNS-rapport som släpptes förra veckan och som jag och Jonas har skrivit om på Ekonomistas. IFAU-rapporten, som är skriven av Kajsa Hanspers och Lena Hensvik undersöker arbetsmarknadseffekter av konkurrensutsättningen av förskolor, skolor, hemtjänst och taxi. SNS-boken (för det som har missat det) analyserar två av dessa sektorer förskolor och skolor, samt äldreomsorg i vilken hemtjänst ingår som en del.

Vidare ställer SvD en öppen fråga till “SNS forskare” om de tycker att IFAUs forskning kan tas på allvar eller om IFAU styrs av nyliberala motiv.

Mitt svar är att IFAUs rapport naturligtvis ska tas på allvar vilket vi också gör i SNS-boken genom att referera till denna rapport (eller snarare den LU-bilaga som IFAU-rapporten nu publicerar). Värt att notera är att Kajsa Hanspers är författare till både IFAU-rapporten och kapitlet om förskola i SNS-boken.

Motsäger då de två studierna varandra? Definitivt inte! Inom förskolan finner IFAU-rapporten att antalet sysselsatta ökade men att antalet timmar var oförändrat, vilket vi tolkar som att antalet personer som jobbar deltid har ökat. Jag har mycket svårt att se detta som ett tecken på vare sig ökad kvalitet eller effektivitet. Vad gäller skolan så konstaterar Jonas att personalökningen skett i de kommunala skolorna, vilket är helt konsistent med att elevunderlaget i den kommunala skolan blir mer resurskrävande i och med den ökade konkurrensen/valfriheten.

Slutligen noterar jag att SvDs ledarblogg sätter likhetstecken mellan höjd effektivitet och fler sysselsatta. Det var ett nytt samband i alla fall för mig. Det skulle i så fall betyda att om man använder detta effektivitetsmått så är de kommunala skolorna är mycket effektivare än de fristående.

The Guardian om friskolor

I denna artikel i The Guardian kan man läsa en brittisk journalists perspektiv på den svenska friskolereformen. Inför artikeln blev jag intervjuad och som alltid har man sina invändingar mot hur det man sagt presenteras. Exempelvis sa jag att vinstdrivande friskolor har incitament att hålla nere kostnaderna, inte att de har incitament att reducera kvaliteten.

En annan sak som inte framkommer riktigt tydligt i artikeln är hur olika grund- och gymnasieskolan fungerar. På gymnasiet har man betygsintagning vilket naturligtvis skapar sortering med avseende på ambition och förmåga. Detta hade dock varit fallet även utan friskolor och i Stockholm är några av de mest åtråvärda gymnasierna kommunala. Hur som helst är det en ambitiös och läsvärd artikel.

Mer om Freys fusk

För en månad sen uppmärksammade Eva turerna kring de anklagelser om fusk som riktats mot Bruno Frey och hans medförfattare i deras ”Titanic-projekt”. Det huvudsakliga problemet gällde så kallad ”self-plagiarism”, alltså att de publicerat i princip samma forskningsresultat i flera artiklar utan att hänvisa mellan artiklarna. För att illustrera hur allvarligt detta betraktas; så här skriver Journal of Economic Perspectives redaktör David Autor till Frey i en korrespondens som de publicerat:

We view your publication of this substantive material in multiple journals simultaneously as a violation of the spirit of the editorial agreement with American Economic Association that you signed in the winter 2010. (….)[We] find your conduct in this matter ethically dubious and disrespectful to the American Economic Association, the Journal of Economic Perspectives and the and the JEP ’s readers.”

Redaktörerna för Journal of Economic Behavior and Organization (en annan tidskrift som publicerat en Titanic-artikel) har meddelat Frey att de inte tänker ta emot fler artiklar från honom som en följd av detta.

I går publicerade Olaf Storbeck, den journalist som i bästa grävaranda sammanställt fakta kring Frey och hans medförfattares Titanic-publikationer, en uppföljning på hans blogg Economics Intelligence. Det är onekligen dyster läsning för den som hoppades att detta var en engångsföreteelse. Det visar sig att det finns ett stort antal artiklar av Frey (både själv och med olika medförfattare) som uppenbart är mer eller mindre duplikat som publicerats i olika tidskrifter. På en mycket ambitiös sida kan man se artiklar sida vid sida där stora avsnitt är identiska. Det finns till och med en Wikileaks inspirerad sida – FreyPlag Wiki – som ger en översikt av bekräftade och misstänkta projekt.

En ironisk detalj är att ett av projekten som uppenbart publicerats i två uppsättningar under lite olika rubriker handlar om publiceringshets och hur detta skapar incitament som Frey liknar vid prostitution. Artikeln ”Publication as Prostitution” (publicerad i Public Choice, 2003) har följande abstract:

Survival in academia depends on publications in refereed journals. Authors only get their papers accepted if they intellectually prostitute themselves by slavishly following the demands made by anonymous referees who have no propertyrights to the journals they advise. Intellectual prostitutionis neither beneficial to suppliers nor consumers. But it is avoidable. The editor (with property rights to the journal)should make the basic decision of whether a paper is worth publishing or not. The referees should only offer suggestions for improvement. The author may disregard this advice. This reduces intellectual prostitution and produces more original publications.”

Artikeln ”Problems wth publishing” (publicerad i European Journal of Law and Economics, 2005) har ett abstract som är exakt likadant. Går man sedan igenom texten så är stora delar helt identiska (titta själv här).

Som en observant ekonomistas läsare kommenterade på Evas inlägg ”(man är frestad att) spekulera i att Freys bekymmer med ”akademisk prostitution” bottnar i någon slags mental introspektion — det finns säkert en beteendevetar-term som är mer mitt i prick.”

Hela affären och alla tänkbara länkar finns som sagt på Economics Intelligence.

Det våras för replikationsstudier

Replikerande studenter?

I princip all empirisk forskning utgår från datamaterial som samlats in under specifika omständigheter, tidsperioder och geografiska områden. Behovet att säkerställa resultatens tillförlitlighet och överförbarhet till andra områden är därför stort. Replikationsstudier utgör ett naturligt sätt att möta detta behov, men trots detta görs och publiceras väldigt få sådana studier inom nationalekonomi. Fast kanske har ett trendbrott skett?

I en tänkvärd artikel beklagar sig den amerikanske ekonomen Daniel Hamermesh över nationalekonomins problem att generera replikationsstudier. Antingen innebär detta att man upprepar undersökningen på samma datamaterial med samma eller ny metod, eller att man använder ett annat datamaterial för att testa resultatens giltighet. Kvalitetsgranskning sker visserligen redan idag, men det är sällan som referees går på djupet så att alla fel – små eller stora – kan upptäckas i datahantering, programmering eller metodval.

Enligt Hamermesh skulle replikationsstudier utgöra ett utmärkt komplement i granskningen. Naturligtvis kan inte alla artiklar replikeras utan endast där andra anser det tillräckligt nödvändigt eller intressant. Tyvärr görs och publiceras alltför få replikationsstudier. Hamermesh spekulerar i vad detta beror på, och konstaterar att sådana studier inte värderas i professionen (pga bristande originalitet), men även att man riskerar göra sig ovän med de forskare vars arbete man ska granska. En annan anledning är att få forskare tillgängliggör sina dataset.

Men på senare tid har åtminstone ett av dessa hinder börjat rämna: tillgängligheten på data. Sedan några kräver American Economic Review att alla författare publicerar sina data, fritt nedladdningsbara med tillhörande dokumentationsfiler. Därefter har fler slutit upp (bl a QJE, ReStud, ReStat, JHR) och förhoppningsvis växer en ny norm fram där det blir självklart att offentliggöra alla data och programfiler i samband med publicering.

För att snabba på utvecklingen av en livaktigare replikationslitteratur tycker jag att högre grundutbildnings- och doktorandkurser bör rutinmässigt innehålla replikationsövningar. Studenterna lär sig mycket genom att bekanta sig med “riktiga” dataset och hur statistikprogramkod ser ut. Men kanske viktigast av allt är att studenterna på detta vis skapar ett mervärde för hela forskarkollektivet. Kanske kan vi snart inte längre ta forskningsresultat för givna bara för att de publicerats – vi måste vänta tills de har replikerats!

HT: Martin F

Betydelsen av kvinnliga förebilder

Det är knappast en underdrift att säga att kvinnor år underrepresenterade professorer inom nationalekonomi i Sverige. Förhoppningsvis är detta något som kommer att förändras på sikt, men då krävs att stocken av kvinnliga forskare byggs på underifrån till exempel via fler kvinnor på forskarutbildningen.

I ett nytt working paper  undersöks i vilken utsträckning antalet kvinnliga doktorander på tio amerikanska topp-universitet beror på hur många kvinnor det finns bland de seniora forskarna.

De finner för  att det finns en stark korrelation mellan antalet kvinnor bland doktoranderna och antalet kvinnor bland seniora forskare. Dessutom verkar detta samband vara kausalt. För en procentenhets ökning i andelen seniora kvinnor så ökar andelen kvinnor bland doktoranderna med 2-3 procentenheter.

Hur bär sig då forskarna åt för att fastställa ett kausalt samband? Jo, de instrumenterar andelen kvinnliga forskare med att män lämnar institutionen. För att inte riskera att fånga upp män som lämnar arbetsplatsen i protest mot att det blivit fler kvinnor så genomför de en mängd känslighetsanalyser där de bland annat bara använder män som går till ett annat topp-universitet eller med den predicerade sannolikheten att männen slutar med tanke på männens ålder och publiceringsframgångar.

Resultaten tyder alltså på att det är viktigt med kvinnliga förebilder för doktorander — men därmed också att utvecklingen mot fler kvinnliga professorer kan förväntas ta lång tid

 

Tack Niclas Berggren (nonicoc) för tipset!

ECB måste visa vägen ut!

I ett tidigare inlägg beskrev jag hur den europeiska skuldkrisen kan hanteras genom skuldnedskrivningar och/eller en aktivare roll för ECB som staternas lender of last resort, och jag efterlyste besked från beslutsfattarna om hur de vill kombinera dessa åtgärder. Viktigast är kanske att fatta ett trovärdigt beslut om vägen ut ur krisen, eftersom konsekvenserna av de olika handlingsalternativen blir väsensskilda. Avsaknaden av politiska beslut bidrar därför till en onödig osäkerhet. Men innehållet i dessa beslut är förstås också viktigt. Vilken väg bör då väljas? [Read more…]

Reglering av skolmarknaden

Igår presenterade SNS en nedladdningsbar bok (se även DN) om privat tillhandahållande av offentligt finansierade välfärdstjänster som minst sagt väckt känslor (se även här, här och Evas kommentar). Som författare till kapitlet om friskolor vill jag naturligtvis ge en sammanfattning här på Ekonomistas.

Det finns styrproblem i alla skolsystem och offentliga monopol kan ha begränsade möjligheter och incitament för att löpande förbättra kvaliteten i verksamheten. Dessutom ligger det i sakens natur att det finns ont om förebilder i sådana system och att de kan ha svårt att hantera individuella behov. Ytterligare problem är att utföraren ofta granskar sig själv och erfarenheten säger att spridningen av kunskap om bra arbetssätt fungerar dåligt i den offentliga skolan.

Det finns alltså en potential för förbättringar via privata alternativ och konkurrensutsättning, men ett par faktorer gör att detta knappast sker av sig självt. För det första finns det stora informations- och kunskapsproblem som gör det svårt för individen att fatta kloka beslut. Detta gör att producenten kan utnyttja sitt informationsövertag till att erbjuda en lågkvalitativ och billig tjänst. Att som kund i efterhand utkräva ansvar för undermålig kvalitet är i princip omöjligt och att byta skola är inget man gör hur som helst.

För det andra är det inte säkert att det ligger i samhällets intresse att låta individens beslut bli vägledande för verksamheten. Betygen är ett uppenbart exempel: det ligger i den enskildes intresse att kräva högre betyg medan det ligger i samhällets intresse att ha ett rättvisande och likvärdigt betygssystem. Motsvarande argument kan gälla för den vildvuxna flora av gymnasiekurser som vuxit fram i avregleringens spår.

Vad säger då data om friskolesektorns kvalitet? Figuren nedan visar hur det går för elever i vinst- respektive icke-vinstdrivande fristående grundskolor relativt elever i kommunala grundskolor, efter att hänsyn tagits till diverse bakgrundsfaktorer.* (Ett positivt värde betyder att friskoleeleverna presterar bättre än elever från kommunala skolor.)

Först ser man att eleverna från friskolor får högre betyg och bättre resultat på de nationella proven i nian. Varken betyg eller provresultat är emellertid helt tillförlitliga kvalitetsindikatorer, varför jag även undersöker hur det går på gymnasiet för elever från olika sorters grundskolor. De positiva effekterna av att ha gått på en friskola finns kvar men för de vinstdrivande friskolorna är skillnaden nu försumbar. Därefter jämförs resultaten från PISA-undersökningen och då finns ingen skillnad alls (tyvärr är datamaterialet för begränsat för att dela upp på olika typer av privata huvudmän). De sista staplarna visar att elever från vinstdrivande grundskolor får lägre gymnasiebetyg än elever med samma grundskolebetyg från kommunala grundskolor.

Inget av dessa mått är perfekt (och PISA är nog bäst) men de sista resultaten tyder på att betygssättningen antingen är för generös på de vinstdrivande friskolorna, eller att de kommunala skolorna systematiskt förmedlar mer av värdefulla kunskaper och förmågor som inte fångas av betygskriterierna.

Detta sagt finns det naturligtvis stora kvalitetsproblem även i den kommunala skolan och det finns i princip ingenting som tyder på att det är konkurrensutsättningen som ligger bakom den svenska skolans negativa resultatutveckling (åtminstone inte i grundskolan). Slutsatsen är att statsmakten bär ett tungt ansvar: att decentralisera och avreglera en så komplex verksamhet som skolan utan att se till att det finns instrument och strukturer för uppföljning och kontroll är minst sagt naivt. Därutöver finns det anledning att kräva bättre kontroll av blivande skolentreprenörer, ett större ekonomiskt ansvar av friskolorna — bland annat med kännbara böter om kvaliteten brister, och en hårdare reglering av utbildningarnas innehåll. Detta är också regeringen inne på i den nya skollagen men tyvärr har regeringen inte tagit itu med bristerna i betygssystemet.

* Kön, födelsemånad, eventuell invandringsålder och ursprungsland samt föräldrarnas utbildning, inkomst, ålder och invandringsbakgrund. Trots dessa justerningar överdrivs sannolikt (men inte säkert) de positiva effekterna av att ha gått på en friskola. Anledningen är att elever som väljer olika skolor även skiljer sig på sätt som inte fångas av kontrollvariablerna.
SVT Forum efterutsänder konferensen idag, torsdag, 9:20-12, och säkert i SVT Play därefter..

Ömtåliga tår trampade på

Idag presenterade SNS en ny antologi om kunskapsläget kring effekter av den konkurrensutsättning som de svenska välfärdstjänsterna har utsatts för de senaste 20 åren. Slutsatserna från antologin, sammanfattade av bokens redaktör Laura Hartman på DN Debatt idag är att, trots en mycket stor ökning av privata alternativ inom förskola, skola, vård och omsorg så finns det förvånansvärt få tecken på att så mycket har hänt vad gäller kvalitet och effektivitet. I sanningens namn finns överhuvudtaget väldigt få studier som på ett trovärdigt sätt undersöker effekter av konkurrensutsättning, men i de fall sådana finns så tyder de på närmast obefintliga effekter.

De som framför allt borde ta åt sig av kritiken i boken är de beslutsfattare som genomdrev stora och omfattande reformer av välfärdssektorn utan att  säkerställa att det skulle vara möjligt att utvärdera dessa reformer (t ex genom att säkerställa datainsamling) och utan att garantera att de privata (eller offentliga) aktörerna i tillräckligt hög grad utsattes för granskning.

Tyvärr så ställdes inga av dessa beslutsfattare mot väggen under dagens konferens. I stället kommenterades rapporten av en mängd aktörer från den privata sektorn, och det var tydligt att dessa inte var nöjda. Kunskapsskolans grundare Peje Emilsson gick så långt som att kalla boken för SNS sämsta produkt på 20 år. Som författare till ett av bokens kapitel (om förskola samförfattat med Kajsa Hanspers) hade jag mycket svårt att känna igen mig i hans kritik som bland annat gick ut på att vi i boken saknade tilltro till människan. Min slutsats är snarare att om man bär en tillräckligt stark övertygelse om någonting så är det svårt att acceptera att denna övertygelse inte finner stöd och man väljer då att utgå från att författarna till boken är illvilligt inställda till privata alternativ.

Lite beklämmande är det dock att SNS har valt att i stort sett enbart låta företrädare för privata aktörer få kommentera rapporten. SNS har i många år kämpat för att bli betraktade som en oberoende forskningsaktör och jag tycker själv att de har lyckats med detta. Dock blir jag lite orolig att omtanken om SNS medlemmar har fått styra vilka kommentatorer som har valts. Men jag hoppas att jag har fel och att det istället är SNS önskan om att väcka debatt som fått styra. Och var målet att få känslorna att flöda så lyckades man onekligen idag.

 

För er som missade detta så sänds det hela i morgon i SVT Forum i SVT2 09:20-12:00 och i Kunskapskanalen 12:00-13:00.

Nytt nummer: Ekonomisk Debatt nr 5 2011

Idag kommer Ekonomisk Debatt nr 5 2011 ut. I det här numret pläderar Andreas Bergh för underlättande av andrahandsuthyrning, vi får reda på effekten av att sänka momsen för finska frisörer och restauranger och vi får veta mer om svenskarnas räknefärdighet och finansiella förmåga (både finska frisörer och finansiell förmåga har vi skrivit om tidigare). Dessutom granskas effekterna av pensionsreformen för invandrare och konsekvenserna av att vinsterna med ökad hälsa är spridda i olika samhällssektorer, medan kostnaderna huvudsakligen bärs av landstingen. Numret bjuder också på ett par bokrecensioner, bland annat av Nationalekonomi för vänstern som Stefan De Vylder tidigare recenserat för Ekonomistas.