Dyrköpt ekonomisk politik

Margaret Thatcher hade kanske tagit lite väl starkt intryck av grundläggande läroböcker i nationalekonomi när hon 1990 ersatte den kommunala fastighetsskatten med en kommunal klumpsummeskatt.  Reformen blev synnerligen impopulär och många vägrade helt enkelt att betala skatten. I en färsk uppsats skriven av min kollega Torsten Persson (tillsammans med Tim Besley och Anders Jensen vid LSE) visas att Thatchers klumpsummeskatt även tycks ha underminerat skattemoralen långt efter att den avskaffades 1992. Diagrammet nedan visar andelen som skattefuskar för de kommuner där många smet från klumpsummeskatten (röda linjen) respektive där få gjorde det (blå linjen) under perioden 1990-1992. Där klumpsummeskatten ledde till mycket skattefusk 1990-1992 fortsatte skattefuskandet att vara på en högre nivå många år efter avskaffandet.

Besley et al

Uppsatsförfattarna argumenterar för att mönstret i figuren beror på att skattemoralen tillfälligt urholkades, vilket ledde till att fler smet från skatten och att det sociala trycket att betala skatt minskade — det är inte lika stigmatiserande att smita från skatten om det är många andra som också fuskar. När skatten avskaffades ökade återigen människors vilja att göra rätt för sig och betala skatten, men eftersom många fuskat var det sociala trycket att betala skatten inte lika starkt och anpassningen tillbaka till ursprungsnivån tog därför tid. Dessutom visar Persson och hans medförfattare att det mer utbredda fusket innebar att hårdare sanktioner var mindre effektiva — hårdare sanktioner tycks ha fungerat sämst där skattefusket var som högst.

Thatchers impopulära skattereform bidrog till att hon förlorade makten, men den blev också dyrköpt för samhället i form av uteblivna skatteintäkter under lång tid. Thatchers reform är också ett exempel på hur ekonomiska styrmedel kan påverka människors inre drivkrafter att göra rätt för sig, vilket är i linje med ganska mycket experimentell evidens som visar på det tidvis komplicerade samspelet mellan ekonomiska incitament och moraliska drivkrafter (se denna litteraturöversikt och tidigare Ekonomistas-inlägg av Jonas och mig på temat).

Comments

  1. Kalle says:

    Kan det vara liknande mekanismer som gör att ”temporära” åtgärder tenderar att bli permanenta. Att människor ser dem som ”ursäktande” och att toleransen därmed över tid ligger ”högre” än om de ansetts vara permanenta från början?

    • siken says:

      Om du syftar på expansiv finanspolitik så är det mest ett sätt att försöka blanda bort korten. Det stämmer helt enkelt inte.

      • Kalle says:

        Det är många skatter som t.ex. införts genom att kalla dem temporära. Allt från momsen till värnskatten.

  2. lg skriver says:

    Dyrköpt för samhället? Det har man väl ingen aning om. Dyrköpt för statens budgetsaldo – troligen, men med tanke på dödviskförluster etc bör det ha blivit en välfärdsvinst för samhället som helhet, eller?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s