Nationalekonomer anklagade för plagiat

Den tyska skandalen kring fuskande forskare verkar nu även ha nått den nationalekonomiska disciplinen. Bruno Frey samt ett antal forskare kring honom anklagas nu för såväl självplagiat som för att inte ha citerat tidigare relevanta studier. Det handlar om ett antal uppsatser där Frey med medförfattare undersöker hur bland annat kön och socialklass påverkade sannolikheten att överleva Titanics undergång.

titanic_23915672

Kommer Bruno Frey gå under med Titanic?

Anklagelserna gäller dels att forskarna har publicerat väldigt lika uppsatser i flera olika tidskrifter utan att ha citerat sig själva, dels att de inte har citerat tidigare uppsatser av andra forskare som undersökt i stort sett samma fråga. till saken hör att en enkel sökning på “Titanic” och “survival” plockar fram dessa tidigare studier.

Hela affären utreds noggrant av Olaf Storbeck på bloggen Economics Intelligence.

Comments

  1. Johan Richter says:

    Bruno Frey är schweizare.

  2. Olle Montanus says:

    Alltså, det blev inte många rätt här. Den ”tyska skandalen” gäller inte fuskande forskare utan politiker, och har såvitt jag kan se inget med Freys och hans australiska medförfattares fel att göra.

    • Helena says:

      Fast det intressanta är väl just diskussionen kring Frey, Torgler m.fl.? Det är inte helt ovanligt att forskare söker stordriftsfödelar genom att maximera antalet publikationer, och det finns en gråzon som det kanske är dags att diskutera.

  3. Pinsamt så fel det kan bli. Vill dock hävda att även den tyska skandalen handlar om forskning eftersom det handlar om plagiat i doktorsavhandlingar

  4. Efter att ha läst Storbecks artikel måste jag ge Eva Mörk helt rätt (utom förstås vad gäller nationaliteten). De tyska fallen gäller ju två personer som skrivit, eller låtit skriva, sina doktorsavhandlingar och alltså aspirerar på att vara forskare. (Den österrikiske EU-kommissarien Hahn faller i samma kategori.) Att de är politiker är väl egentligen irrelevant men har naturligtvis bidragit till att de granskats extra noga.

    Av kommentarerna på Storbecks blogg ser jag att flera är angelägna om att tona ner affären och kalla den en ”storm i en tekopp.” Det finner jag beklämmande. ”Litet fusk har ingen dött av.”

  5. Olle Montanus says:

    Hej Bengt,

    Den tyska härvan omfattar fler än två personer: Guttenberg, Koch-Merin, Chatzimarkakis, Saß, Mathiopoulos. Och fler är att vänta. Helmut Kohls doktorsavhandling lär för övrigt vara hemligstämplad.

    Vad alla har gemensamt, utom möjligen Mathiopoulos, är att ingen av dem någonsin siktat på en vetenskaplig karriär eller varit i närheten av en forskningsmiljö. De, och alla andra som i Tyskland doktorerar på sin fritid, är enbart ute efter att få lägga till en titel på sina visitkort. Deras alster — plagierade eller ej — är på sin höjd att jämföra med en svensk magisteruppsats.

    Att kalla dem för forskare är därför att devalvera det ordet. Och att de är politiker är inte alls irrelevant — tvärtom, it’s the whole point!

  6. Även om personerna i den tyska härvan inte siktat på en akademisk karriär så handlar det om den akademiska världens förmåga att granska avhandlingar på ett trovärdigt sätt

  7. Slartibartfast says:

    Om vi struntar i politikerna ett ögonblick…

    Det som gör saken ännu mer bisarr är att Bruno Frey tidigare höjt rösten mot publikationshetsen inom akademin i allmänhet och nationalekonomi i synnerhet. Det är därför något anmärkningsvärt att han publicerar samma poäng i flera tidskrifter. Det har dessutom hänt förut. Just poängen att forskare ”prostituerar” sig för att publicera (genom att kravlöst tillmötesgå referee-kommentarer) fick han in i två tidskrifter (först Public Choice of sedan European Journal of Law and Economics). Flera stycken är identiska (t.ex abstrakt), men den senare artikeln innehåller inga referenser till den förra. Det är nästan lite humoristiskt, med tanke på Freys poäng. Kanske vill han bevisa något?

    http://www.springerlink.com/content/qg0437183m430225/
    http://www.springerlink.com/content/r24503g06v4x5791/

    Jag vet inte om jag skulle kalla detta ”fusk” (termen är ganska ointressant eftersom det inte handlar om något rättsligt efterspel; de berörda straffas ryktesvägen oavsett vad man kallar det). Men jag tillåter mig att spekulera i att Freys bekymmer med ”akademisk prostitution” bottnar i någon slags mental introspektion — det finns säkert en beteendevetar-term som är mer mitt i prick.

    I ett svar på Titanic-kontroversen svarar författarna att refereerna i Rationality and Society-artikeln krävde att de skulle vinkla om poängen, vilket gjorde att just den artikeln blev lik en de redan hade fått accepterad i en annan tidskrift (Journal of Economic Behavior and Organisation). I ett mail till Olaf Storbeck skriver Torgler (en av medförfattarna):

    ”However, the referees [in Rationality and Society] didn’t like the approach asking us to focus on the power of norms. We followed the referees’ advice with the result that the paper became more similar to the other papers such as the JEBO paper”

    Där ser man. Vad var det nu man kallades om man hemföll åt detta? Bruno Frey har svaret (saxat från någon av artiklarna ovan, förmodligen båda):

    ”The author knows that if he submitted it, he would be lucky if, after something like a year or so, he got an invitation to resubmit the paper according to the demands exactly spelled out by the two to three referees and the editor(s). For most scholars, this is a proposal that cannot be refused because their survival in academia crucially depends on publications in refereed professional journals. They are well aware that they only have a chance to get the paper accepted if they slavishly follow the demands formulated. The system of journal editing now existing in our field virtually forces academics to become prostitutes: they sell themselves for money (and a good living). Unlike prostitutes who sell their bodies for money (Edlund and Korn 2002), academics sell their soul to conform to the will of others, the referees and editors, in order to get one advantage, namely publication. Most persons refusing to prostitute themselves and to follow the demands of the system are not academics: They cannot enter, or have to leave, academia because they fail to publish. Their integrity survives, but the persons disappear as academics.”

    Jag börjar nästan på allvar tro att Frey vill bevisa något genom att agera så här. Problemet med den hypotesen är att Bruno Frey redan har hundratals publikationer, så ”survival” kan ju inte vara skälet i hans fall. Återigen, mer beteendeekonomi tycks behövas för att till fullo förstå detta.

Trackbacks

  1. […] en månad sen uppmärksammade Eva turerna kring de anklagelser om fusk som riktats mot Bruno Frey och hans medförfattare i deras ”Titanic-projekt”. Det huvudsakliga […]

  2. […] på Titanic, dock med fokus på att författarna har anklagats för (själv-)plagiering. Se Nationalekonomer anklagade för plagiat (15 augusti 2011) och Mer om Freys fusk (13 september […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s