Makroekonomi — en disciplin i kris?

Ett drygt år efter finanskrisens mest akuta skede har många börjar blicka bakåt och reflektera över de mer långsiktiga utvecklingar som bidragit till krisen. En sådan aspekt är de akademiska ekonomernas roll. Intressanta översikter har skrivits bl a av Luigi Spaventa (Economists, economics and the crisis), Barry Eichengreen (The last temptation of risk), The Economist (The other-worldly philosophers), och Lars Calmfors (Är det fel på nationalekonomerna?).

Makroekonomernas roll har fått särskild uppmärksamhet.  Paul Krugman (och andra) har sedan i vintras i ett antal blogginlägg gått till hårt angrepp mot de senaste decenniernas makroekonomiska forskning och speciellt mot vissa inriktningar och personer.1 Tonläget i debatten har blivit mycket uppskruvat och diskussionen har varit föga konstruktiv. Nyligen presenterade Krugman en mer balanserad kritik av hela disciplinen i en uppmärksammad essä i New York Times Magazine (How did economists get it so wrong?). Krugman menar att den makroekonomiska forskningen de senaste 30 åren har varit bortkastad, en kritik som naturligtvis har gett upphov till ett antal kritiska svar.2 Trots – eller kanske just därför – att debatten kring detta tenderar att bli känsloladdad kan jag inte låta bli att ha egna reflektioner kring det som sägs.

Krugmans huvudpoänger kan sammanfattas som: (i) den makroekonomiska forskningen efter den traditionella keynesianismens sammanbrott under 1970-talet har varit misslyckad; (ii) utvecklingen har gått bakåt sedan dess – makroekonomin och makroekonomerna har blivit verklighetsfrämmande och glömt de gamla insikterna;3 (iii) moderna makroekonomer tror att marknader (särskilt finansiella marknader) är effektiva och att individer är helt rationella; och (iv) det var bättre förr.

Det ligger en del i den första punkten. Trots att nationalekonomi har expanderat som ämne har de nya makroekonomiska insikterna varit relativt begränsade. Vi har utvecklat analysredskap som underlättar utvärdering av olika hypoteser, men lärdomarna från dessa utvärderingar har i hög grad varit att såväl de traditionella keynesianska teorierna som de modernare hypoteserna har tydliga brister. Såväl forskningen om reala konjunkturcykler som de nykeynesianska försöken att bygga en bättre grund för de traditionella keynesianska modellerna har därför haft relativt liten betydelse för den tillämpade makroekonomin.

Det ska dock poängteras att vi trots allt har fått flera nya värdefulla insikter. Med bättre redskap har vi kunnat beskriva hur olika makroekonomiska samband ser ut i data. Vi har som sagt fortfarande en vag orsak om varför sambanden ser ut som de gör, men även insikten om att olika teorier och hypoteser har stora brister är en viktig insikt. Exempel på mer konkreta lärdomar under senare decennier är värdet av självständiga centralbanker (jämför med Richard Nixons syn på detta 1971), mer allmänt om inflationsinflationsbekämpning (jämför t ex med Gerald Fords syn på detta 1974), och förståelse för problemen med keynesiansk stimulanspolitik (jämför med de svenska reaktionerna på oljekrisen 1973-1974). Vi har visserligen inte lyckats förhindra den nuvarande krisen, men det mesta tyder på att vi ändå har lärt av tidigare misstag så att reaktionerna på denna kris visar sig bli mer framgångsrika än vid tidigare krisepisoder.

På de andra punkterna har jag svårare att instämma i Krugmans kritik. För det första har vi inte glömt lärdomarna från äldre forskning. De senaste decenniernas forskning om konjunkturcykler har som sagt haft relativt liten betydelse för den makroekonomiska praktiken.4 Till exempel är det fortfarande den traditionella keynesianska analysapparaten som dominerar i grundläggande läroböcker i makroekonomi, och såväl 1930-talsdepressionen som Japans utdragna lågkonjunktur under 1990-talet används för att illustrera behovet av välavvägd stabiliseringspolitik. Den moderna forskningen har endast lett till små modifikationer av vad vi lär ut, just eftersom forskningen i många avseenden har misslyckats med att beskriva verkligheten bättre än de traditionella modellerna. Detta trots att de traditionella modellerna lider av ett antal välkända problem.

För det andra menar jag att kritiken av vissa forskningsinriktningar är överdriven och huvudsakligen missriktad. Det är ett naturligt inslag i forskningsprocessen att vilda idéer och till synes verklighetsfrämmande modeller undersöks. Modeller är alltid en förenkling av verkligheten. Och även modeller som kanske visar sig vara orimliga måste kunna undersökas. Kritik mot sådan forskning är befogad om dessa idéer och modeller lyfts fram i grundutbildning och policyrekommendationer, och även om sådana inslag dominerar forskningen i allt för hög utsträckning. Viss makroekonomisk forskning har kanske drivits för långt och ibland även smugit sig in i tillämpad politik på centralbanker etc utan att ha ordentligt empiriskt och teoretiskt stöd, men det är som sagt fortfarande den traditionella keynesianska analysen som – på gott och ont – dominerar i undervisnings- och policysammanhang.5

För det tredje har makroekonomer varit mycket medvetna om att marknader inte fungerar perfekt och att finansmarknader kan vara viktiga för konjunkturutvecklingen. Och det har bedrivits mycket forskning kring detta. Som ett litet exempel kan nämnas de två doktorsavhandlingar jag har handlett under min karriär: Caterina Mendicinos Financial Market Imperfections, Business Cycle Fluctuations, and Economic Growth och Ola Melanders Empirical Essays on Macro-Financial Linkages samt det stora antalet referenser man finner i dessa avhandlingar. Ytterligare ett exempel är forskningen kring de globala obalanserna, vilket var ett av de mesta aktiva forskningsområdena inom makroekonomin före krisens utbrott. Problemet är alltså inte avsaknaden av intresse eller förståelse av dessa frågors betydelse utan att forskningen har lett till få konkreta insikter.

Ett drygt år efter krisens akuta utbrott framstår bristerna i den makroekonomiska forskningen och behovet av ytterligare fokus på kopplingen till finansmarknader tydligare än före krisen. Frågorna fanns dock där redan före krisen, och svaren har vi ännu inte sett. Jag menar alltså att kritiken av makroekonomin som verklighetsfrämmande är felaktig. Kanske bör vi makroekonomer kritiseras för att endast i begränsad utsträckning ha lyckats utveckla analysredskapen de senaste decennierna. Eller så räcker det med att konstatera att det finns många utmaningar och öppna frågeställningar för den framtida makroekonomiska forskningen att hantera och besvara.

Länkar: DN
—————
1) Den hätska debatten inleddes i januari när Krugman i ett blogginlägg (A dark age of macroeconomics) kritiserade chicagoekonomerna Eugene Fama och John Cochrane för deras syn på effekterna av expansiv finanspolitik. (Som en liten parentes är det märkligt att Fama och Cochrane fick stå som representanter för makroekonomin, eftersom bägge huvudsakligen sysslar med finansiell ekonomi.)^
2) John Cochrane står kanske för den mest utförliga kritiken av Krugman, men se även synpunkter från David Levine. Narayana Kocherlakota summerar kortfattat vad ledande makroekonomer har sysslat med under det senaste decenniet.^
3) Även Robert Gordon är inne på samma linje. Han menar att kunskapsläget var bättre 1978, speciellt så som det presenterades i hans lärobok från det året. Gordons påstående är intressant eftersom han strax därefter gör sig lustig över tanken att teknologier kan glömmas bort över tiden.^
4) Det är förmodligen inom centralbankerna som den senare tidens makroekonomiska forskning har fått störst effekt på analysredskap och modellarbete, en utveckling som har kritiserats av Bengt Assarsson på DN Debatt. Assarsson vill se en tillbakagång till de traditionella keynesianska modeller som tidigare användes på Riksbanken. Jag är visserligen inte lika insatt i de äldre modellerna som Assarsson, men jag har svårt att tro att de fungerade bättre än dagens modeller. Såväl de moderna som de äldre modellerna är dock förknippade med att antal välkända (men svåråtgärdade) brister. Modellerna måste därför användas med försiktighet och i kombination med andra analysredskap. Mitt intryck är att det huvudsakligen är så modellerna används i praktiken.^
5) Den mest problematiska konsekvensen av att konjunkturcykelforskningen har haft litet inflytande på grundutbildning och praktik rör förmodligen doktorandutbildningen. Utbildningen fokuserar på de metoder och analysredskap som används inom den moderna forskningen, men som alltså har en svag koppling till det som görs inom grundutbildningen. Som nydisputerad makroekonom kan man därför vara ganska dåligt förberedd för undervisning på grundutbildningen eller för den delen för arbete med makroanalys utanför den akademiska världen.^

Comments

  1. Strax innan Assarssons artikel skrev jag också om Riksbankens övertro på modellerna här: http://www.slopedcurve.com/roller/makro/entry/analys_kontra_empiri_inom_makroekonomin

    För övrigt tycker jag att du är för snäll mot Krugman. Hans kritik är såpass svepande och oprecis att den är svår att ta på allvar.

    Antingen har han inte förstått speciellt mycket av den forskning som bedrivits under de senaste 30 åren, eller så uttalar han sig som politiker snarare än forskare och förvanskar de forskningsresultat som nåtts.

    Själv lutar jag åt att hans ovilja att lära sig något nytt och möjligen få byta ståndpunkt i några frågor fått honom att blunda för allt som inte pekar i den riktning han vill se. Detta understödjs av att han tidvis själv lyfter fram oerhört naiva modeller som pekar i den riktning han tror på. En modell som ger en hög multiplikator för ökade statsutgifter är bra – hur uppenbart felaktig den än är.

    Vilket fallet än är så är det ganska tragiskt att han fått pris av Riksbanken till Nobels minne. Å andra sidan är det inte första gången en pristagare säger en del konstiga saker.

  2. @Sloped Mind: Jag håller med om att Krugmans blogginlägg ofta är mycket politiska och svepande. Sällan lär man sig något där. Essän i NYT Magazine är bättre både till innehåll och stil, även om jag instämmer i mycket av Cochranes kritik av Krugmans debattstil.

    Krugmans ”nobelpris” tycker jag ändå var bra. Hans forskning under 70- och 80-talet var banbrytande, och hans tidiga populärvetenskapliga skrifter var mycket läsvärda.

  3. @Martin:

    Ja, jag försöker tänka så om ”nobelpriset”. Han har gjort goda forskningsinsatser en gång i tiden och vad han än gör idag så förändrar inte det vad som gjordes då.

    Samtidigt hävdar han ju själv att makroekonomin gått bakåt under den tid han utfört sin banbrytande forskning…

  4. Intressant inlägg. Även Robert Lucas svarade på en del av kritiken i The Economist: http://www.economist.com/research/articlesBySubject/displaystory.cfm?subjectid=348918&story_id=14165405

  5. Lars Pålsson Syll says:

    Paul Krugmans artikel är verkligen helt rätt i tiden. Hur kan man idag mitt uppe i en av efterkrigstidens värsta finanskriser låta bli att fundera över hur vi hamnade där. Självklart måste vi nationalekonomer rannsaka oss själva. I modern neoklassisk makroekonomi har devisen under minst trettio år varit att ”the model is the message”. Om nu modellerna (”efficient market hypothesis”, ”real business cycles”, ”representative rational expectations actors” o s v) inte gjort det möjligt för oss att förutse denna utveckling (utan snarare kanske bidragit till den) borde vi väl fundera både en och två gånger över varför man ställd inför teoriernas dåliga verklighetsförankring och prediktionsvärde gång på gång väljer att retirera in i modellernas underbara värld. Och handen på hjärtat – har vi inte alltid tyckt att Kydland/Prescott/Lucas/Sargent- varianten av makroteori har något av kejsarens nya kläder över sig? Vem kan verkligen ta på allvar dessa robotimitationer av verkliga aktörers handlande i verkliga ekonomier? Är det inte så att Krugman nu öppet avslöjar apans anatomi och att sötvattensmakroekonomerna känner sig frustrerade av att inte lika lättvindigt kunna svepa bort kritiken från en matematiskt sofistikerad Nobelpristagare som när kritiken kommer från heterodoxa ekonomer?

  6. Johan Richter says:

    ”Samtidigt hävdar han ju själv att makroekonomin gått bakåt under den tid han utfört sin banbrytande forskning…”

    Vilken tur att han fick det för forskning inom handelsteori då 🙂

  7. @Johan

    Touché 🙂

  8. Martin K. says:

    Syll: Som jag läser replikerna till Krugman så förefaller problemet inte vara att han vill förändra hur makroekonomisk forskning bedrivs och undervisas. Problemet är att han:

    i) ignorerar alla de aspekter inom de senaste tre årtiondenas forskning som motsäger hans hypotes och

    ii) vill ersätta befintlig forskning med sin egen.

    Just punkt ii) för Krugman väldigt nära det synsätt jag ofta ser framföras av just ”heterodoxa” ekonomer. Vare sig de är neo-österrikare eller marxister, så vill de som regel inte utveckla eller förbättra existerande modeller. De vill ersätta ”ortodoxin” helt med sina egna teorier.

    Krugmans viktiga poäng, att vi kan lära oss av att läsa klassikerna (enligt honom främst Keynes), försvinner i hans polemiska debattstil och hjälper inte alls oss som forskar på doktrinhistoria.

  9. Daniel West says:

    Sen så är det ju inte bara Krugman som menar att Lucas, Cochrane m.fl. helt tappat det. Brad de Long har t.ex. länge ondgjort sig över att många s.k. sötvattensekonomer, som han ser det, helt har tappat greppet. Se (ett av hans många) svar till Krugmans kritiker här:

    http://delong.typepad.com/sdj/2009/09/a-magnificent-seven.html

  10. e.lind says:

    Edmund Phelps skrev förra året en artikel som kan vara intressant: Our Uncertain Economy

    Phelps poäng är att ekonomin drivs av innovationer som är omöjliga att förutsäga. Det går inte att skapa modeller där denna osäkerhet om framtiden förutsägs. Han menar att detta var felet man gjorde inom finanssektorn och vid centralbanker.

    Man kan fråga sig om stabiliseringspolitik har en roll om framtiden är oförutsägbar? Förmodligen är finjusteringar omöjliga medan grovjusteringar kan användas.

  11. Lars Pålsson Syll says:

    Den som är intresserad av att följa den livliga nationalekonomiska (akademiska) debatten kring Krugmans utspel kan lämpligen också gå in och titta på Chad Jones hemsida och de länkar som finns där –
    http://economistsview.typepad.com/economistsview/2009/09/whats-wrong-with-macroeconomics.html

  12. Här är några inlägg i den debatt Krugmans artiklel föranlett:

    How did Paul Krugman get it so Wrong? av John H. Cochrane[1]

    ——————————————————————————–

    [1] University of Chicago Booth School of Business. Many colleagues and friends helped, but I don’t want to name them for obvious reasons. Krugman fans: Please don’t bother emailing me to tell me what a jerk I am. I will update this occasionally, so please pass on the link http://faculty.chicagobooth.edu/john.cochrane/research/Papers/#news not the document.

    Krugmans svar finns på
    http://krugman.blogs.nytimes.com/2009/09/14/freshwater-rage/

    Synpunkter från ekonomifilosofen Alexander Rosenberg finns på
    http://leiterreports.typepad.com/

    Stickor och strån ryker och debatten lär nog fortsätta.

  13. @Niclas: Jag har redigerat din kommentar och ersatt Cochranes (utförliga) svar med en länk. Det är ungefär samma som jag länkar till i inlägget, men kanske en uppdaterad version.

    @samtliga: Tack för kommentarer och länkar till intressant läsning. Min egen favoritkälla till liknande länkar är Greg Mankiws blogg. Mankiw har hittills inte lagt sig i denna debatt, men han har nyss skrivit en recension av Skidelskys nya bok om Keynes i Wall Street Journal. Av recensionen kan man nog utläsa Mankiws åsikter i frågan. Jag misstänker att han åtminstone skulle vilja se en mer nyanserad och balanserad debatt.

  14. davva says:

    daniel west, ja det är ett gäng riktigt ruggiga citat det där, från ganska inskränkta och aggressiva högerekonomer. Och en redig sågning av brad delong.

    jag skulle vilka ha mer av rodrik i debatten.

  15. Håller helt med Lars Pålsson Syll. Kom igen, vi vet alla att den nationalekonomiska teorin bottnar i 1700-talets liberalism, och att de grundvalar på vilken den vilar är högst ideologiska. Vilken psykolog, sociolog eller beteendevetare som helst fnyser åt den vulgära idén om ”homo oeconomicus”. Hur djup måste krisen bli för att självransakan ska ta skruv hos svenska ekonomer?

  16. Lars Ahland,

    Menar du att exempelvis sociologin inte vilar på ideologiska grundvalar?

    Och gällande det faktum att ”den nationalekonomiska teorin bottnar i 1700-talets liberalism”.

    Detta är förstås en förenkling, men det ligger något i det. Idéutvecklingen på 1700-talets påverkar fortfarande nationalekonomin.

    På samma sätt ligger det också något i att vår demokratisyn bottnar i 1700-talets liberalism, samt att marxismen bottnar i 1700-talets liberalism.

    Såväl nationalekonomin, synen på demokratin och marxismen har gått vidare bortom 1700-talets filosofiska idéer, men behåller ändå vissa arv. Är detta menat som något dåligt?

  17. Jag menar att synen på människan som en rationell varelse har sitt ursprung i liberalismen, och därmed finns inbyggd i nationalekonomin. Adam Smith är både en av liberalismens och en av nationalekonomins fäder, och det finns ett tydligt ideologiskt band mellan dem. Självklart är människan i bland rationell, men väldigt ofta är hon irrationell också. Under 1900-talet har psykologi, sociologi och beteendevetenskap nyanserat synen på människans natur, vilket har resulterat i en betydligt mer komplex bild. Tyvärr har huvudfåran inom nationalekonomin fortfarande befunnit sig i 1700- och 1800-talet. Det gäller, som Krugman visar, både monetärister, neoklassiker och nykeynesianer.

  18. Lars Ahland:

    Problemet är att det är fel att huvudfåran inom nationalekonomin utgår ifrån i princip fullt rationella människor.

    Inte ens Robert Lucas, som tillhör de som mest av alla förknippas med rationella människor, påstår att människan är rationell.

    Det han påstår är väldig förenklat att den irrationalitet som finns är just irrationell och inte systematisk, och att det därigenom i aggregerade långsiktiga sammanhang går att urskilja rationella beteenden i ett brus av irationella beteenden.

    Ifall det finns rationella skäl att tro på en inflation om 10% så kommer somliga att tro på en inflation om 0% och somliga på 100%, men en begränsad grupp människor kommer också att ha rationella förväntningar om en inflation nära 10%. Så länge slumpen har en stor påverkan på de irrationellas syn på inflationen, så kommer huvudfåran ändå påverkas av det som är rationellt.

    Detta kan liknas vid idéer om ”the wisdom of crowds”.

    I ”vem vill bli miljonär” kommer man alltid få en hög grad felaktiga gissningar när man använder en livlina och frågar publiken, men i majoriteten av fallen kommer de felaktiga gissningarna att spridas mellan olika alternativ på ett sätt som gör att det rätta alternativet ändå får flest antal röster. I sammanhang då man inte ges bara fyra alternativ, blir effekten starkare. Skulle man exempelvis fråga vilket år Gustav Vasa blev kung så skulle man säkert få en hel del svar som är väldigt irationella, men ändå kunna uppfatta ungefär var rätt svar ligger med hjälp av en samling svar vid ett visst alternativ.

    Inte ens Lucas tror alltså på den rationella människan. Även hans teori om osystematisk irrationalitet har dock mött väldigt mycket kritik från huvudfåran, ofta med goda argument. Ibland finns det systematisk irrationalitet då en stor majoritet är stensäkra på något som är helt irrationellt. Man kan också fråga sig om förväntningar om framtiden någonsin kan vara rationella.

    Att man inom modern nationalekonomin inte ger utrymme för irrationellt beteende, eller heller systematiskt irrationellt beteende, är en myt.

    Det som stämmer är dock att de flesta nykeynsianska modeller ger ett visst utrymme för att en del av människorna kommer att ha rationella förväntningar – ibland dock extremt få.

    Diskussionen går snarare om huruvida det i ett visst sammanhang finns några som fattar rationella beslut, än om huruvida alla är rationella – ingen påstår att alla är rationella.

    Behavioral economics är ett helt fält som handlar om beteenden bortom det strikt rationella.

  19. Jag känner till Behavioral finance en del, den ger hopp om att nationalekonomin kanske är på rätt väg.
    När det gäller huvudfåran, så är det väl snarare en fråga om hur många som är irrationella och hur många som är rationella, alltså diskussionen om ”noise traders” och ”informed traders”. De senaste decenniernas återkommande finansbubblor visar om något att majoriteten mkt väl kan ha fel under en lång period, och att andra måste rätta sig efter det – oavsett vad som är fundamental riktigt. Under den senaste finansbubblan var det många hedgefonder som såg vart det barkade och tog position mot bubblan. Men de visste inte när det skulle brista, och följaktligen gjorde de enorma förluster för att de var för tidigt ute. Därför tvingades hedgefonderna åt samma håll som övriga i flocken, och bidrog till övervärderingen genom extrem belåning och extrem derivathandel. Deras likviditet har inte, osm vissa liberaler hävdat, bidragit till stabilitet, tvärt om. Detta förekom även inför 1930-talskrisen, och Keynes sa ngt i stil med att ”det mest livsfarliga en investerare kan göra är att försöka agera rationellt på en irrationell marknad.

  20. pontus says:

    Lars Ahnland – Att ha ”fel” motstrider varken rationalitet eller efficient market hypothesis. Inte heller att ha ”fel” under en lang period. Inte heller finansiella bubblor med osaker stubin motsager detta. Dessa ar klassiska strawman-argument dar rationalitet har forenklats till extrem genialitet och clairvoyans.

    Hur man kan skriva en bok som baseras pa allvarliga missforstand ar beyond me.

  21. Nej, men att påstå att de allt vanligare finansbubblorna, och -krascherna, skulle vara ett tecken på effektivitet, det är nog bara ekonomer i sina elfenbenstorn som lyckas med.

    Tyvärr används argumentet om marknadens effektivitet för att hävda finanssektorns samhällsnytta. Dess syfte är ju att fördela resurser inom ekonomin på ett effektivt sätt – alltså dit de ger mest nytta. En större finanssektor kan göra detta ännu effektivare: Ökad likviditet ska enligt klassisk teori ge upphov till effektivare prisbildning, och därför är det något som är bra – hur man än ser på saken.

    Maria Strömqvist, doktor i finansiell ekonomi, kommer i Ekonomisk Debatt nr 4 i år fram till att detta gör att hedgefonderna inte medverkar till finanskriser mer än andra aktörer. Hon skriver att hedgefonderna förbättrar likviditeten i det finansiella systemet och att ”högre likviditet anses generellt ge en mer effektiv prisbildning”. Men det är ju just det som är problemet. Det underskott av likviditet som uppstod under nedgången, motsvarades av ett överskott i uppgången. I sammanhanget kan sägas att både EU-kommissionen och IMF kommer fram till att hedgefonderna genom att tillföra likviditet bidrog till bubblan.

    Som fallet med hedgefonderna från mitt exempel i det förra inlägget visar, så behöver det som är rationellt för individen inte vara rationellt för samhällsekonomin som helhet.

    Som Krugman skriver, så missade huvudfåran av ekonomer totalt fjolårets kris (mest pinsamt blev det för anhängare av EMH). Gemensamt för de som kunde se kraschen komma (Robert Shiller, Peter Shiff m fl) är inte att de är clairvoyanta, utan att de använde sig av s k ”Flow-of-funds-modeller”, d v s att de observerade hur värdestegringar på tillgångsmarknader hade sin motsvarighet i växande skuldberg. Men det krävs ingen genialitet för att inse detta. Det räcker med sunt förnuft.

    Jag skrev själv 2002 ett uppslag i DN med två artiklar med rubrikerna ”USA: Husbubbla hot mot världsekonomin” och ”Prisras kan ge global kreditfrossa”. Och jag är inte ens nationalekonom.

    Att som Robert Lucas skriva att det inte är svårt att få rätt om man hävdar saken tillräckligt länge, är idiotiskt. Om någon ser en läcka i en båts skrov, och varnar om detta, så säger man inte att denne bara hade tur när i sin förutsägelse när båten sedan sjunker. Det spelar ingen roll om denne inte kan ge exakt tidsangivelse för detta. Han har ändå rätt i sina fundamenta.

  22. e.lind says:

    Robert Shiller har en kort artikel där han skriver att den grundläggande makroteorin behöver förnyas:

    Reinventing Economics
    ”The fundamental problem is that a generation of mainstream macroeconomic theorists has come to accept a theory that has an error at its very core: the axiom that people are fully rational. And as the statistician Leonard “Jimmie” Savage showed in 1954, if people follow certain axioms of rationality, they must behave as if they knew all the probabilities and did all the appropriate calculations. ”

    Shillers anser att grundproblemet i den pågående finanskrisen är fenomenet med bubblor på de finansiella marknaderna och att traditionell teori inte haft några bra förklaringar av dem.

    Han avslutar med:

    ”In fact, the failure of economists’ models to forecast the current crisis will mark the beginning of their overhaul. This will happen as economists’ redirect their research efforts by listening to scientists with different expertise. Only then will monetary authorities gain a better understanding of when and how bubbles can derail an economy, and what can be done to prevent that outcome. ”

  23. Lars A: Det finns ingen brist på modeller med eller utan rationella agenter som visar att bubblor kan uppstå. Detta innebär dock inte att det är lätt att förutse vilka prisstegringar som är välgrundade eller inte. Exempelvis är det inte mycket som tyder på att det var en bubbla på den amerikanska husmarknaden redan 2002. Snarast verkar bubblan ha byggts upp under 2002 till 2007 vilket betyder att du var för tidigt ute med att varna för bubblan i dina DN-artiklar.

    Därför uppstår frågan vari läckan i skeppet (för att använda din metafor) består? Argumentet kan ju inte vara att all finansiell verksamhet är ett läckande skepp och att all kreditgivning i grunden är av ondo. Det vore en befängd slutsats som jag inte heller tror du drar. Eftersom kostnaderna vid dåliga utfall i finanssektorn vältras över på skattebetalarna och på andra andra finansiella aktörer så är det däremot uppenbart att den finansiella sektorn felprissätter risker, tenderar att överbelåna sig och därmed behöver reglering. Det är ingen direkt ny insikt men inte heller en särskilt användbar insikt för att avgöra när den finansiella sektorn är av lämplig storlek.

    Även om man är övertygad om att tillgångspriserna kan vara felprissatta är det inte uppenbart att man ska använda sig av penningpolitiken för att hantera detta problem. Riskerna för – och kostnaderna av – misstag kan bli mycket stora (hur mycket skulle du höjt den amerikanska räntan 2000 och vad hade konsekvenserna blivit av det?). I stället är det snarast i bankregleringen som en vulgärversion av EMH fått alldeles för stort praktiskt genomslag. Att exempelvis använda sig av korta prisserier för att riskväga tillgångar tedde sig redan från början för många nationalekonomer som en både naiv och riskabel idé.

  24. Vlacos: Jag håller helt med om att det inte är säkert att penningpolitiken kan räcka till för att hindra en bubbla från att jäsa fram. Däremot håller jag inte med om att det inte inte gick att se riskerna för en husbubbla 2002. Skuldsättningen i den amerikanska ekonomin var redan i slutet av 1990-talet av samma magnitud som de var inför 1930-talskrisen. Jag kan tipsa om en bok av Business Weeks före detta chefsekonom Michael J Mandel, som skrev boken ”The Coming Internet Depression” vid denna tid, och som påpekade detta. Det som hindarde en depression den gången var Feds räntesänkningar. Åren efter IT-kraschen kunde man dock tydligt se hur skulduppbyggnaden fortsatte, denna gång via bostadsmarknaden. Det var värdestegringen på denna som finansierade den amerikanska tillväxten redan 2002. Jag, och andra, såg det ohållbara i detta.

  25. Vlachos: Jag håller förresten också med dig om att det är svårt att avgöra när en finansbubbla är under uppsegling. Men det finns också mkt att läsa av historien.

    Jag anser också att det är orimligt att världens samlade finansiella tillgångar innan krisen uppgick till 350 procent av världens BNP, när de endast uppgick till 100 procent 1980, eller att avkastningen på kapital ökat på ekostnad av avkastningen på arbete inom industriländerna sedan 1980-talet.

    Jag är inte den ende som pekat på denna superbubbla. Ordet ”superbubbla” har jag förresten hämtat från den legendariske valutaspekulanten George Soros.

    Angående det du skriver om bankregleringarna, så kunde jag inte ha sagt det bättre själv.

  26. Lars Werin says:

    Den här debatten tycks ha hållit på ganska länge, och kanske är det för sent att hoppa in med en liten randanteckning. Det har talats mycket om att teorin om effektiva marknader är en bov i dramat. Det har jag svårt att se, om man med den teorin menar de slutsatser om aktiemarknadnes funktion som först formulerades av Bachelier, sedan utvecklades vidare av Slutsky och Samuelson, och mer slutgiltigt av Fama. De säger att aktiemarknaden mer eller mindre omedelbart fångar upp all information som inte är privat, och att kurserna anpassar sig genast. Därför kan aktiemarknadens utveckling inte förutses. Givetvis kan aktiemarknaden påverkas även av sådant som ingen kan ha någon förhandsinformation om, t.ex. att en toppolitiker dör knall och fall eller (på dagens kunskapsnivå) att det håller på att uppstå en bubbla. Om teorin är applicerbar på mer än aktiemarknaden är en öppen fråga. Valutamarknaderna är kanske en kandidat. Som jag ser det är denna en av de teorier inom nationalekonomin som har allra starkast empiriskt stöd. (Greshams lag är en annan, ganska rätt snarlik till sina porinciper.)

    För övrigt börjar man tröttna på allt prat hit och dit om huruvida folk är rationella eller ej. men detta säger jag utanför protokollet.

  27. Lars: Att man inte kan predicera aktiekurser har som du skriver väldigt starkt stöd i forskningen. Detta innebär dock inte att aktiepriserna eller andra tillgångspriser inte kan vara fundamentalt felprissatta. Om den starkare versionen av EMH (som säger att priser baseras på information och förväntningar om fundamenta) inte håller blir det svårt att använda sig av tillgångspriserna som policy-redskap (tex när man reglerar banker). Att den svagare versionen av EMH (som ju säger att man inte systematiskt kan slå marknaden om man inte har privat information) håller är betydligt mindre ifrågasatt.

  28. Lars Pålsson Syll says:

    Mirabile dictu!
    Merparten av kommentarerna på denna sida belyser i sanning Krugmans tes. Nationalekonomen är ofta så förblindad av sina favoritmodellers ”skönhet” att han/hon, trots att – som Gunnar Myrdal brukade säga – fakta med all tydlighet sparkar, desperat klamrar sig fast vid vad som tydligt visat sig vara irrelevanta modeller. Symptomatiskt är också att den som verkar ha bäst koll på läget är en icke-ekonom! Men kanske är det just därför att han inte dagligen matats med verklighetsfrämmande teorier som Lars Ahland lättare ser att kejsaren är naken.

  29. Lars Werin says:

    Jonas, Jag talade tydligen om vad du kallar den svagare varianten av EMH och där tycks vi vara ense. Det förefaller finnas en starkare variant som jag svävar i lycklig okunskap om. Min poäng var att debatten kring makroekonomins misslyckande som en ganska tung ingrediens haft ”EMH:s bristande realism”. Detta har i brist på närmare specifikation varit ofruktbart eftersom det inte är något fel på EMH ”i den svagare varianten” Den kan, som jag uttryckte det, inte vara ”någon bov i dramat”.

  30. Det spelar ingen roll vad man kallar det. Marknaden misslyckades grovt med att prissätta fundamenta. Man kan inte med trovärdighet hävda att det varit en väl fungerande och effektiv marknad som försatt oss i den situation vi nu befinner oss i.

  31. Lars: Visst kan man tycka det, men det är befängt att säga att effektiva marknader är någon sorts grundval för nationalekonomisk forskning vare sig på mikro- eller makronivå. Detta även om det finns något som heter ”effektiva marknadshypotesen” som har starkt stöd i data.

  32. @Lars Pålsson Syll:

    Varför antar du att alla utom Lars Ahland är ekonomer?

    Är man automatiskt ekonom, och därmed icke trovärdig, ifall man påstår att det är en fullständig missuppfattning att dagens nationalekonomi antar rationella människor?

  33. Eller, du säger inte rakt ut att vi andra är nationalekonomer, men du antyder att våra argument baseras just på att vi som nationalekonomer dagligen matas med ”verklighetsfrämmande teorier”.

    Är det ditt starkaste argument för att vi som påstår att nationalekonomin inte antar rationella människor har fel?

    Hur funkar det argumentet ifall vi inte är nationalekonomer?

  34. @Lars Pålsson Syll: Jag har svårt att förstå vad du menar när du skriver att

    Merparten av kommentarerna på denna sida belyser i sanning Krugmans tes. Nationalekonomen är ofta så förblindad av sina favoritmodellers ”skönhet” att han/hon, trots att – som Gunnar Myrdal brukade säga – fakta med all tydlighet sparkar, desperat klamrar sig fast vid vad som tydligt visat sig vara irrelevanta modeller.

    Menar du att Jonas har fel när han skriver att den svaga formen av EMH har starkt stöd i den empiriska forskningen?

    Menar du att Sloped Mind (som nog inte ens är nationalekonom) har fel när han skriver att flertalet nationalekonomer inte tror att alla individer är rationella?

    Många ekonomer ser/har sett rationella förväntningar som en användbar utgångspunkt. Att konstatera att detta är ett förenklande antagande är banalt. Den relevanta frågan — som du undviker — är vad som skulle ha fungerat bättre. Det finns ju oändligt många sätt man kan vara irrationell på.

    Låt mig ta ett konkret exempel. I makroekonomisk analys är inflationsförväntningarna ofta centrala. På 1970-talet antog man ofta att den framtida inflationen förväntades bli densamma som den historiska. I moderna modeller antar man vanligen att samtliga eller en viss andel av aktörerna försöker använda all tillgänglig information för att bilda en uppfattning om den framtida inflationen. Visst är detta en förenkling, och kanske inte heller den bästa förenklingen. Men att utgå från att ingen aktör är framåtblickande är för mig betydligt mer orealistiskt.

  35. Lars A: Visst kan man lära av historien. En sådan lärdom är hur illa det kan gå om man med fel medel försöker motverka upplevda bubblor på tillgångsmarknaderna. Det finns en inte obetydande forskning som tyder på att Feds tama försök att bekämpa börsbubblan på 1920-talet misslyckades. När man sedan bytte till en mer aggresiv strategi lyckades man spräcka bubblan. Och orsaka den stora depressionen.

    Motsvarande satsade tyska centralbanken på att spräcka den upplevda börsbubblan på 20-talet till priset av att man underminerade den tyska ekonomin vilket i sin tur gjorde att depressionen blev extra djup där. Ironin är att det är ytterst tveksamt att det var en bubbla till att börja med (se här.

    Dessutom torde ju även skuldsättningsgraden i USA 1980 ha tett sig absurt hög för betraktare i tidigare historiska skeden (eller för den delen för betraktare från andra geografiska områden). Det är oklart hur man ska tolka det; var den amerikanska ekonomin överbelånad redan då eller var det en ok skuldsättning givet ekonomins styrka och det finansiella systemets utvecklingsgrad?

    Av detta kan man lära att det inte är trivialt att titta på enkla empiriska samband för att ur historien lära sig vartåt vi är på väg. En annan lärdom är att även den som ropar att vargen kommer vid fel tidpunkt har ett ansvar och att bevisbördan faller lika tungt på ”false positives” som på ”false negatives”.

  36. Jag känner till Feds roll i kraschen 1929 och depressionen som följde. Angående den ohållbara skuldsättningen i USA från 1920-2008, kan jag hänvisa till detta diagram:
    http://larsahnland.se/wordpress/?p=222

  37. Hm, glömde fylla i namn i förra inlägget.

  38. Lars A: Din graf visar att den massiva ökningen av skuldkvoten skedde under den stora depressionen och inte i perioden som ledde fram till kraschen. Vilket i sin tur beror på kollapsen i BNP kombinerat med deflation. Däremot är det naturligtvis också fallet att ökningen i den amerikanska skuldsättningen ökat dramatiskt sedan kapitalmarknaderna avreglerades i början på 80-talet. Problemet att peka ut när skuldsättningen blivit ohållbart stor kvarstår dock.

  39. Du har naturligtvis rätt i att den värsta skuldsättningen skedde under 1930-talet, inte 1930-talet – även om den ökade också under 1920-talet (hade gärna kunnat hänvisa till Mandels bok här, men har inte kvar den).

    Det som hänt efter 1980 i diagrammet talar för sig självt.

  40. Önskar man kunde redigera sina kommentarer här. Menar så klart att den värsta skuldsättningen skedde under 1930-talet, inte 1920-talet.

  41. En fin graf som visar en viss ökning av skuldsättningen under 1920-talet finns här.

  42. Jonas: Som du skriver så bör skuldsättningen helst sättas i relation till BNP. Tillväxten i USA var hög under det glada tjugotalet, och därmed ser skuldökningen ganska liten ut. Men det var nu som bilen gjorde intåg och hemmen elektrifierades, och konsumtionen boomade precis som aktiemarknaden. Det möjliggjordes genom lån: Det var nu som avbetalningssyetemet gjorde sitt genombrott i USA. I absoluta tal så tredubblades summan av alla avbetalningslån i landet mellan 1919 och 1929.

    Men detta är väl egentligen ganska off-topic. Den ursprunliga diskussionen handlade ju om det problem som Krugman belyst – nationalekonomins kris.

  43. Lars Pålsson Syll says:

    Martin Flodén:
    Det finns en uppsjö av forskning som visar att även den svaga varianten av EMH är tveksam/ohållbar. Jag refererar till flera arbeten av Andrei Shleifer, Robert Haugen, Richard Thaler m fl i min ”De ekonomiska teoriernas historia” (4 uppl 2007 s 399-443), där jag diskuterar modern makroteoris utveckling det senaste kvartsseklet.
    När det gäller rationalitetsantaganden i vår tids hegemoniska teori, den neoklassiska, är det ett ovedersägligt faktum att i de
    (makro)modeller som man bygger utifrån teorin är rationella förväntningr legio. Om sedan teorins förespråkare säger sig inte tro på rationalitetsantagandet som ett deskriptivt faktum – ja så mycket värre då! Hur står det då till med den intellektuella hederligheten?
    Och glöm inte att rationalitetsantagandet aldrig bara kan vara kontingent. Har du väl byggt dina modeller på antagandet ger manövrer av den art som du antyder inte bättre resultat än när bagargesällen kommer på att han glömt blanda jäst i degen och i efterhand kastar in lite i ugnen.
    Till syvende och sist måste dagens nationalekonomiska huvudfåra våga göra det som Krugman säger: om nu inte teorierna funkar i verkligheten – och det kan det i dag inte råda några som helst tvivel om – är det dags att bygga nya , mindre matematisk-axiomatiska modeller med hjälp av exempelvis beteendeekonomiska utgångspunkter som regret theory, noise-trader theory, satisficing, bounded rationality o s v. För i slutändan är det – som Amartya Sen brukar säga – bättre att ha ungefär rätt än precis fel.

  44. Det verkar finnas minst två olika frågor kring rationalitetsantagande/EMH som kan vara värda att hålla isär. För det första huruvida det finns empiriskt stöd för någon varaiant av EMH eller ej. För det andra, om vi antar att det finns sådant empiriskt stöd, om man då måste i någon slags strikt mening tro att människan alltid är rationell. Syll verkar mena det, annars riskerar man att stämplas som intellektuellt ohederlig. Min uppfattning är att Syll verkar angripa en halmgubbe på den punkten och Sloped Mind förklarade utmärkt varför ovan.

    Den intressanta frågan förefaller att vara huruvida EMH har empiriskt stöd eller ej, och i vilken (eventuell) utsträckning. Syll har lämnat sina referenser, så det vore intressant om Vlachos et al kunde lämna sina.

    Syll:” Och glöm inte att rationalitetsantagandet aldrig bara kan vara kontingent.”

    Varför det? Menar du att (alla) antaganden i vetenskapliga modeller behöver vara logiskt eller nödvändigt sanna? För då ställer du större krav på nationalekonomi än vad man kan göra på naturvetenskap. Du får gärna förklara vad du menar och motivera dig.

  45. Hmmm… – själv har jag tänkt och skrivit om om potentialen för en dynamisk BNP-utveckling HÄR.

  46. pontus says:

    Syll – Tycker du fysikerna ar intellektuellt ohederliga nar de antar vakuum for att berakna ljusets hastighet? Det ar ju ett antagande och darfor, per definition, inte ett ”deskriptivt faktum”. Ar alla antaganden ohederliga?

    Anser du verkligen att forskare som Chicagos Thaler och Harvards Schleifer och Summers inte tillhor hegemonin?

    Och visst finns det ett generellt motstand mot noise traders. Anledningen ar att de inte ar nagra traders alls, utan endast en omotiverad statistisk ”chock” i den rationella (ja, aven i Schleifers modeller) indivends Euler ekvation. Den typen av ad hoc losningar generera ett mangd fria parametrar som sjalvklart kommer att forbattra modellens ”fit” (men knappast dess prognoser).

    Ahnland – Jag har faktiskt aldrig hort talas om att varldens tillgangar ar 350% av BNP. Om jag tittar pa grafen nedan sa verkar S&P 500 och US BNP vara co-integrerade och kvoten mellan dem mer eller mindre konstant sen 1950. Hur forklarar du det?

    Graf: http://cxoadvisory.com/blog/internal/blog1-08-09/gdp-sp500.gif

  47. Pontus: De var 350 procent 2006, enligt McKinsey (alltså innan kraschen). Se här: http://www.mckinsey.com/mgi/publications/Mapping_Global/executive_summary.asp.

  48. För den som vill ha referenser till empiriska studier om EMH föreslår jag en sökning på Google Scholar. Eller att man öppnar valfri lärobok i finansiell ekonomi. Visst finns det som Syll säger vissa anomalier men det verkar vara svårt att systematiskt tjäna pengar på dem. Thaler har försökt, först gick det bra men sedan gick det sämre. Vilket är vad som kan hända enligt EMH.

    För övrigt som allmän kommentar till LPS: om mina modeller över verkligheten uppvisar viktiga svagheter försöker jag förbättra dem. Hur gör du? Exakt hur de ska förbättras är svårt att säga i förväg; i så fall hade förbättringarna redan gjorts. Lite som EMH, faktiskt.

  49. Hedgefonder, som egentligen har som enda gemensamma nämnare att de har färre regler att hålla sig till jämfört med andra fonder, är experter på att utnyttja de ”felprissättningar” som sker (t ex genom att att indexfonder köper automatiskt i de aktier som ingår i ett högpresterande branschindex, trots att företagen går dåligt). I den meningen borde de motverka flockbeteendet. Men deras agerande stämmer bättre överens med teorier om ”noise traders” och ”informed traders”, som jag visade i mitt exempel i ett tidigare inlägg.

    Här är en artikel i The Economist som diskuterar problemet: http://www.economist.com/displaystory.cfm?story_id=14030296

    Tidningen skriver bl a att ”Once it is admitted that prices can move away from fundamentals for a long time, informed investors may do best by riding the trend rather than fighting it. The trick then is to get out just before momentum shifts the other way. But in this world, rational investors may contribute to bubbles rather than preventing them.”

    Som jag ser det är det enda sättet att motverka detta, att göra det långsiktiga ägandet mer lönsamt än det kortsiktiga. Jag ställer mig därför bakom Lord Turners förslag att införa en omsättningsskatt på finansiella transaktioner (populärt kallas Tobinskatt).

    Förslaget om Tobinskatt uppfattas i Sverige som tok-vänster, och det är kanske därför som svenska media totalt ignorerat frågans revival i övriga EU. För mer info om detta, se: http://larsahnland.se/wordpress/?p=419

  50. Lars Ahnland – man kan inte med trovärdighet hävda att det är marknad som rått när vi har monopolvalutor med planekonomiskt reglerat pris kombinerat med CRA och liknande regleringar på fastighets-/finansmarknaden

  51. Lg: Du får nog förtydliga dig lite.

  52. @lars a: Citaten från The Economist verkar påstå att en svag (men inte en stark) variant av EMH håller, alltså i linje med vad Jonas försöker säga har starkt stöd i den empiriska forskningen.

    @lars ps: Jag instämmer i Marcus svar. Dessutom vill jag påpeka att jag tycker att det är bra med forskning om beteendeekonomi och olika former av irrationalitet. Jag arbetar ju på en institution där en stor del av fakulteten sedan länge forskar just om sådant, dock huvudsakligen med mikroinriktning. Min huvudpoäng är att det (ännu) inte finns någon specifik variant av irrationalitet som är en uppenbart bättre utgångspunkt än rationalitet för den typiska makromodellen.

    Även inom makroekonomin finns intressant (men kanske för lite) pågående forskning kring detta, t ex av framstående ekonomer som Thomas Sargent samt George Evans och Seppo Honkapohja. Men deras modeller är vanligen mycket mer komplicerade än ”standardmodellerna” inom makroekonomin, så jag misstänker att inte heller dessa faller dig i smaken. Förmodligen gäller din kritik av nationalekonomin mer användandet av formella modeller än det specifika antagandet om rationalitet. Eller har jag fel?

  53. Lars Pålsson Syll says:

    Martin:
    Det är en riktig förmodan att en stor del av min kritik av
    neoklassisk nationalekonomi handlar om mer än rationalitetsantaganden (exempelvis tveksamma förenklingar och broslagningar mellan teori och verklighet). Hela min bok ”Ekonomisk teori och metod: ett kritisk-realistiskt perspektiv” (Studentlitteratur 2001) är en plaidoyer för en ontologisk-metodologisk självreflektion inom nationalekonomin.
    Heterodoxa ekonomer som exempelvis undertecknad och Tony Lawson går kanske lätt att vifta bort, men – åter igen – när nu kritiken kommer från en av ”de egna” och är en matematiskt sofistikerad Nobelpristagare blir uppenbarligen många makroekonomer frustrerade av att inte lika lättvindigt kunna svepa bort kritiken.
    Glädjande att kunna konstatera är dock att inte alla ställda inför den stenhårda finanskrisverkligheten bara går in i redskapsboden och leker vidare med verktyglådan som om inget hänt. I The New Republic (www.tnr.com/print/article/how-i-became-keynesian) kunde man härom dagen läsa att Richard Posner – ”law and economics” kanske främste förespråkare – numera liksom Krugman räknar sig till det keynesianska fältet. När får vi se prov på samma intellektuella redbarhet och mod hos en ledande svensk nationalekonom?

  54. Vlachos: ”För den som vill ha referenser till empiriska studier om EMH föreslår jag en sökning på Google Scholar. Eller att man öppnar valfri lärobok i finansiell ekonomi.”

    Det låter snarare som detta skulle kunna vara ett upplägg för en kommande folkbildande bloggpost på Ekonomistas. 🙂

    Lars PS:”.. svepa bort kritiken.”

    Om vi bortser från mer specifika literuturhänvisningar så tycker jag samtliga dina argument blivit sakligt bemötta ovan. Du har dock fortfarande många frågar som fortfarande hänger kvar obesvarade i kommentarstråden.

  55. pontus says:

    Lars Ahnland –

    1, Din beskrivning av hedgefonder som aktorer med hogsta mal att utnyttja felprissattningar med ofta misslyckas med detta ar en exakt prediktion av EHM och rationella investerare. Som sagt, varken bubblor eller langvariga felprissattningar med foljande korrigeringar star i motsats med EHM och rationella forvantningar. Daremot skulle ett beteende som systematiskt bryter mot det informationsflode som ar tillgangligt till agenterna gora det. Men sadan exempel ar mycket svara att hitta (jag kanner till ett med 3com och Palm Pilot).

    2, Du ar helt omedveten om statistiken du anvander! Snacka om att Kejsaren ar naken. Financial deepening, som McKinsey referera till, har ingenting (ingenting!) att gora med varken over- eller undervardering. Det ar bade McKinsey medveten om (som beskriver okningen som nagot positivt), samt Shiller, Thaler, Scheifer et al.

    Skall vi kalla detta Ahnlands-metoden? Att med hjalp av totalt irrelevant statistik forsaka bevisa sin (extremt politisk genomskinliga) standpunkt.

    Valvilligt kan jag nog dock tolka ditt yrande som en del av Gettier-problemet: http://en.wikipedia.org/wiki/Gettier_case

    Syll – Jag noterar att du inte behagar svara pa mina tidigare fragar utan fortsatter med dina antiintellektuella rallarsvingar. Naval, du verkar vara en stark foresprakare av Keynesiank teori. Vad exakt av dess antaganden finner du som deskriptiva faktum av verkligenheten? Att individer sparar fraktionen s oavsett forandringar i avkastning eller skatter (aven vid 100% kapitalskatter)? Att priser halls konstanta? Att foretag ar beredda att forandra sitt utbud pa sekunden endast for att konsumenterna ”kraver det” (och detta vid oforandrade priser)? Eller gillar du helt enkelt slutsatsen att fiscal stimulering endast kan ha en effekt genom sankta realloner?

  56. pontus: ”Yrande”… tack för den rallarsvingen. Det finns tydligen flera olika definitioner av ”financial deepening”, varav en berör utvecklingsekonomi. Den definition som McKinsey använder beskriver finansiella tillgångar i relation till BNP. Om du kan hänvisa till någon text eller på annat sätt förklara i vad mitt ”yrande” består, så är det lättare att möta kritiken.

  57. pontus says:

    Lars A: Du skrev ovan

    ”Jag anser också att det är orimligt att världens samlade finansiella tillgångar innan krisen uppgick till 350 procent av världens BNP”

    Varldens alla tillgangar innehaller ALLA lan, depositioner, obligationer och aktier! Att som individ ha lan pa over 350% av din arsinkomst are inte sarskilt hapnandsvackande (manga har huslan pa betydligt storre summor an sa), sa siffran later i mina oron hogst rimlig. Vilken benchmark anvander du da du havdar att 350% ar ”orimligt”? Den bevisbordan ligger faktiskt pa dig.

    Dessutom ar ration mellan BNP och S&P 500 mer eller mindre konstant sedan 50-talet. Hur rimmar det med dina pastaenden om ”uppenbar” overvardering och ”kasinoekonomi”?

    Jag har kanslan av att du inte forstar inneborden i den statistik du sjalv lutar dig mot. Det innebar, med allra hogsta tydlighet, att den kejsare som ar naken ar faktiskt Ahnland sjalv.

    Forovrigt har BNP-fallet bromsats, arbetslosheten likasa, och S&P500 har gatt upp 50% fran bottennoteringen for ett ar sedan. Detta innan ens 10% av ”the fiscal stimulus” fonden har anvants eller fatt nagon som helst effekt. De Keynesianska teorier ni hyllar kommer snart ge en ordentlig overhettning (och eventuellt kanske en ny bubbla!) tillsammans med den baksmalla det innebar att aterbetala miljarderna av borslosade skattepengar. Beloningen? En temporart okning i den offentliga sektorn och pengaregn over politikers personliga favoritprojekt. Jag hoppas ni tycker det var vart det.

  58. Jag vet inte ens om inlägget är värt att besvaras. Diskussionen börjar gå mot en obehagligt låg nivå.

  59. Lars A – vad är det som behöver förtydligas? Monopolvaluta med GOSPLAN-liknande prissättningsmodell?

    Och vad gäller tobinskattens ev renässans inom EU är knappast EU någon föregångar när det gäller att släppa marknader fria genom avreglering osv.

  60. pontus: Jag är inte född i går. Värdepapperiserade skulder är naturligtvis en del även av tillgångarna (som ju för övrigt McKinsey konstaterar). Som man ser i grafen har alla tillgångar ökat kraftigt i värde. Aktier har i princip inte ”bubblat” i klassisk mening (p/e-tal). Vad McKinsey inte skriver om däremot är att finanssektorns andel av näringslivets vinster (och börsvärde) mångfaldigats under de senaste kvartsseklet. Jag föreslår att du tar en titt på brittiska finansinspektionens rapport från i mars i år: http://www.fsa.gov.uk/pubs/other/turner_review.pdf

    För övrigt tar det mer energi än det ger att delta i sådana här diskussioner när man får skit för det.

    lg: Jag förstår fortfarande inte vad du pratar om.

  61. pontus says:

    Ahnland – Det ar mer an sa: Vanliga depositioner ar tillochmed inkluderade. Detta ar, precis som McKinsey papekar, ett matt pa det finansiella djupet i varlden och absolut inte en signal pa en bubbla (eller superbubbla som du kallar det). Om t.ex. Afrika skulle utveckla en nagotsanar fungerande banksektor sa skulle denna siffra oka ytterligare. Det ar ett matt pa hur mycket olja det finns i maskineriet. Du anvander helt enkelt statistik sa som det behagar dig. Inte for att beskriva verkligheten, utan endast for att fa stod for din story.

    Syll – Jag saknar fortfarande ett svar pa om foljande mekanismer ar ”deskriptiva faktum” eller bara ”intellektuellt ohederliga”:

    * Utbudet ar oandligt bara det finns en efterfragan.

    * Sparande leder inte till investeringar utan stannar i madrassen (oavsett ranta). Investeringar ar i sin tur exogena och oberoende av ett lands sparandegrad.

    * Mangden sparande ar oberoende av rantan.

    * Sparande ar kanske positivt for individen, men djupt negativt for en nation. Vi skulle alla ma battre av att spara mindre och konsumera mer.

    De tre forsta punkterna ar nodvandiga antaganden for att Keynes teori skall ga ihop. De ar ganska langt ifran deskriptiva faktum, och faller ganska ommedelbart pa sin egna orimlighet. Den sista punkten ar en slutsats, kallad the paradox of thrift. Om det finns en uppenbar Kejsare som ar naken sa ar det nog denna naiva Keynesianska modell. Trots det ar det den som Syll foresprakar.

    Det kan ocksa namnas att investeringar ar drivande for konjunkturcykeln (4 ganger mer volatil an bnp). Trots det bygger soker Keynes forklara cykler med hjalp av konsumtion (vars volatilitet endast ar 80% av bnp:s).

  62. pontus: Skönt att få tillbaka en mer kosntruktiv ton, tack för det. Ja, jag använder statistik som jag vill. Jag köper inte McKinseys resonemang om financial deepening helt enkelt, utan går min egen tolkning. Det betyder inte att den är hämtad ur luften. Jag stödjer mig bl a på de ”Flow-of-funds-modeller”, jag diskuterade tidigare, och på argument som framför i bl a brittiska finansisnpektionens rapport som jag länkar till ovan. Det är värt att notera att även värdepapperiserade lån kan övervärderas sett som tillgång.

  63. Lars A – det är monopol på pengatillverkning (riksbanken alltså). Det är knappast marknadsmässigt. De facto hade Sverige (tillsammans med bla Skottland och Kanada och till skillnad från bla UK och USA) inte monopol på sedelutgivning på 1800-talet. Under denna period förekom ett flertal bankrusningar och -konkurser, i USA och UK men INTE i Sverige, Skottland och Kanada. Det verkar alltså som att fri konkurrens även när det gäller pengatillverkning fungerar bättre.

    Vidare sätts räntan (priset på pengar) inte av marknaden utan av riksbanken. Fungerar precis på samma sätt som i Sovjet där priserna sattes centralt. Varför skulle GOSPLAN fungera bättre i västvärlden än i gamla össtaterna? Räntan är i alla fall ingen fri marknadslösning.

  64. lg: Det är lustigt, men jag har lekt med den idé som förespråkar – utan att ha någon forskning i ryggen. Många länder i Europa har så spridda ekonomiska förhållanden i landet, att det vettiga vore att de hade olika valuta (Italien och Tyskland är väl de tydligaste exemplen). Jag är, som du förstår, en förespråkare för flytande växelkurs.

    Men det känns, liksom en hel del annat i denna tråd (inkl inlägg från mig själv), ganska off-topic.

  65. davva says:

    Jag minns när greenspan sitter i något amerikanskt tv-program och hyllar den fria marknaden, och så frågar någon något i stil med ”men varför behövs ditt jobb i i ett fritt system”? Han blir faktiskt riktigt paff.

  66. davva says:
  67. Marcus Salomonsson says:

    Eftersom Tobinskatten dök upp i diskussionen kan det vara värt att påpeka att en variant av Kylmodellen (1984) rätt enkelt kan tolkas i termer av en Tobinskatt. I modellen analyseras effekten av ökat brus (oinformerad handel eller noise trading). Den första effekten blir att de informerade handlarna ökar sin handel, vilket neutraliserar det ökade brusets effekt på priserna. De informerade livnär sig på de oinformerade, och eftersom antalet oinformerade ökat, så ökar de informerades vinster. Det leder fram till den andra effekten, nämligen att fler informerade handlare etablerar sig på marknaden, vilket innebär ökad konkurrens och därmed mer effektiva priser.

    Omvänt, säg att vi introducerar en Tobinskatt som slår uniformt på både informerade och oinformerade handlare. Den första effekten blir att båda typerna av handlare minskar i antal. Den andra effekten blir att konkurrensen mellan de informerade handlarna blir sämre, eftersom de är färre, vilket leder till mindre effektiva priser.

  68. pontus says:

    Marcus – Kan man verkligen anta att de irrationella noise-handlarna rationellt kommer lamna marknaden vid inforandet av en skatt? Borde inte deras uttrade/intrade pa marknaden ocksa modelleras som stochastiskt?

  69. Marcus Salomonsson says:

    Pontus: Man kan ha ett antal olika perspektiv på det där.

    Antingen kan man anta att noise traders är helt irrationella, och då är det sant att en skatt antagligen inte skulle påverka dem alls. Men i så fall skulle resultatet bli att enbart de rationellas (och informerades?) beteende påverkades av skatten, och det borde leda till än mer ineffektiva priser.

    Ett annat angreppssätt, som jag föredrar, är att anta att noise traders är rationella, men har ett exogent behov av att handla. Dvs de handlar av ett skäl som bestäms utanför modellen. Då blir det rimligt att anta att de också skulle handla mindre om det infördes en skatt.

    Anledningen till att noise traders används i modeller av de finansiella marknaderna är att det är svårt att konstruera konsistenta modeller där samtliga deltagare handlar på information, utan att de sämst informerade gör förväntade förluster. En väg ut ut den problematiken är att anta att vissa deltagare har exogena skäl att handla. Noise traders behöver alltså inte vara irrationella för att modellerna ska fungera.

  70. pontus says:

    Marcus – Jag forstar principen, men de ar inte rationella mot vad som ar endogent i modellen.

    Ar inte en rimlig policy implikation av denna nya behavioral finance att staten, givet att den ar mer rationell an vitt brus, borde kunne generera goda intakter ba att lura skiten ur den irrationella finansmarknaden!? Pa sa satt hade vi kunnat sanka skatterna ”for vanligt folk” och detta pa de ”feta direktorernas” bekostnad! Det ar val onodigt att lata dessa overvinster ga till Goldman Sachs et al.!

    Varfor hors inte detta forslag i debatten? Va?

  71. Marcus Salomonsson says:

    Pontus:

    I vidareutvecklingar av Kylemodellen så är de faktiskt rationella mot det som är endogent i modellen. T.ex. när man modellerar konkurrens mellan market makers, vilket jag själv gjorde i ett kapitel av min avhandling, så blir dessa market makers beteende endogent – och noise traders beter sig rationellt i förhållande till det. Förresten, varför vill du att de ska vara rationella mot det som är endogent i modellen?

    Menar du att man skulle använda ”behavioral finance”-resultat för att optimera nivån på en eventuell Tobinskatt?

  72. Med anledning av detta vill jag tipsa om en debattartikel i FT häromdagen av George Soros: http://www.ft.com/cms/s/0/a12061e0-c196-11de-b86b-00144feab49a.html?ftcamp=rss

    och en föreläsning av densamme, som finns på min blogg: http://larsahnland.se/wordpress/?p=604

  73. Christina Gidner says:

    Ursäkta en outbildad privatperson som är intresserad av det mesta men inte kunnig inom nationalekonomi: skulle ni kunna förklara på lätt svenska för en medborgare vad ni proffs som är osams tycker om makroekonomi egentligen? Är den bra? Är den dålig? Ska den göras om eller förkastas? Vad har vi nationalekonomi till? För vem och vilka tjänar nationalekonomins verksamhet? För samhällets och befolkningens bästa eller för något annat? Vad är bäst för befolkningen? På vilket sätt har Sveriges nationalekonomi en påverkan på världen och på vilket sätt kan nationalekonomer göra världen bättre till exempel när det gäller att bromsa klimatförändringar och minska risken för krig mellan länder som slåss om mark och resurser?
    Varma hälsningar från tant Christina

Trackbacks

  1. […] Bloggar: Seved Monke, Den hälsosamme ekonomisten, Ekonomistas, […]

  2. […] ved på brasan, och fått några uppiggande mothugg. Ni kan följa diskussionen på Ekonomistas här. Posted in Uncategorized | Tags: Joseph Stiglitz, nationalekonomiska vetenskapen, […]

  3. […] — och självkritik — av ämnet nationalekonomi (vilket Ekonomistas-Martin nyligen skrivit om). Vissa har hänfört denna oförmåga till ekonomernas användning av matematiska modeller på […]

  4. […] kritik av modern makroekonomisk forskning i en lång New York Times-artikel. Denna kritik diskuterade Martin Flodén här på Ekonomistas och den har bemötts av många andra, bland annat i ett polemiskt och underhållande svar från […]

  5. […] för de makroekonomiska modeller Riksbanken arbetar med inte är hundraprocentigt (se t ex Martins och Roberts inlägg), så är hänvisningar till vad modellerna visar inte alltid helt […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s