I det här gästinlägget recenserar Stefan de Vylder den nyutkomna boken Nationalekonomi för vänstern. Stefan de Vylder har varit docent på Handelshögskolan i Stockholm och är idag verksam som författare och konsult.
Stefan de Vylder
När jag genomgick forskarutbildningen i nationalekonomi i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var den nationalekonomiska institutionen på Handelshögskolan i Stockholm en intellektuellt väldigt stimulerande miljö. På de s.k. högre seminarierna på fredagseftermiddagarna samlades några av Sveriges främsta nationalekonomer – Erik Lundberg och Erik Dahmén ur den äldre generationen, och ur den unga men mycket begåvade generationen män som Assar Lindbeck, Staffan Burenstam Linder och Karl-Göran Mäler (kvinnligt deltagande var sällsynt, men ibland deltog Bertil Ohlins dotter och blivande finansminister Anne Wibble). Vid några tillfällen dök Gunnar Myrdal upp, citerandes sig själv och ständigt rökande (Myrdal var den ende som vågade röka under våra seminarier, och ingen vågade be honom sluta).
Den politiska atmosfären var tolerant. Jag betraktades som institutionens vänsterextremist, men sågs knappast som något större hot mot den bestående ordningen. Flera av professorerna och de yngre lärarna stod nära socialdemokratin, under det att Burenstam Linder fick spela rollen som högerspöke. Men trots mina uttalade vänsterståndpunkter hade jag aldrig några problem med att få min marxistiskt inspirerade trebetygsuppsats eller min avhandling godkänd; min politiske motståndare Burenstam Linder var t.ex. vänligt uppmuntrande både före och efter min disputation 1974. Dock minns jag att Assar Lindbeck blev rasande när jag i en elak — och, måste jag erkänna så här i efterhand, möjligen något orättvis — recension i radions Obs! år 1971 sablade ned hans då mycket uppmärksammade skrift Den nya vänsterns politiska ekonomi.
När jag efter disputationen arbetade på Handelshögskolans nationalekonomiska institution var det fortfarande högt i tak, och fikapauserna präglades av livliga diskussioner om nationalekonomisk teori, ekonomisk politik och mycket annat. Kring kaffeborden satt pratglada forskarstuderande som Klas Eklund, som under en kort tid ersatte mig som institutionens vänsterextremist, samt på högerflanken Hans T:son Söderström och Staffan Viotti. Någonstans mitt emellan, men lika debattlystna, återfanns bl.a. Pehr Wissén, Mats Persson, Lars Heikensten, Marian Radetzki och Peter Englund. Liksom Stefan Ingves, men han sa inte så mycket.
Även utanför Handelshögskolan och Sverige pågick intensiva ekonomisk-politiska debatter med ideologiska och allmänpolitiska förtecken.
Kanske är jag lite väl nostalgisk, men jämfört med det sena 1960-talet och 1970-talet tycker jag att överdriven försiktighet kom att prägla svensk nationalekonomi under 1980- och 90-talen. Ytterst få yngre nationalekonomer deltog i det offentliga samtalet. Jag gjorde då och då kortare gästspel i den akademiska miljön, bl.a. som docent i utvecklingsekonomi på Handelshögskolan och som gästföreläsare på olika högskolor, men saknade de politiska och ekonomisk-politiska debatterna från förr. Samtidigt som den tekniska skickligheten, inte minst vad gäller användandet av avancerad matematik och ekonometri, blev allt bättre ökade också specialiseringen, och oviljan att ge sig in i debatten utanför det egna specialområdet.
I den mån det fanns någon akademisk ”vänster” på våra akademier var denna påfallande osynlig. De politiskt radikalare nationalekonomerna sökte sig för det mesta bort från universitet och högskolor till miljöer där de kände sig mera hemma.
Men idag tycker jag att svensk nationalekonomisk forskning och debatt är mycket vitalare och intressantare än på länge. Och om jag ska smickra skribenterna på Ekonomistas måste jag säga att denna blogg är ett lika välkommet som intressant forum för kvalificerade samtal. Ämnesbredden i de frågor som behandlas vittnar om hur nationalekonomin som disciplin har vidgats både i Sverige och internationellt på senare år, och den öppna, pluralistiska tonen i inläggen markerar också en betydande ideologisk spännvidd i den yngre svenska ekonomkåren.
En av ekonomerna bakom Ekonomistas, Robert Östling, är också en av tolv författare till boken Nationalekonomi för vänstern. Teori för jämlikhet och välfärd. Utmärkt att en sådan bok publiceras! Samtliga skribenter är födda på 1970- eller 80-talet, och flera av dem har sedan länge hunnit profilera sig som ”vänster”.
Det finns en viss risk för en ekonom att komma ut ur garderoben. I media klistras ofta etiketten ”vänsterekonom” på den ekonom som står vill vänster om, säg, Maud Olofsson, vilket kan tolkas som en varningssignal: här talar inte en expert utan en ”vänsterdebattör”. Samtidigt slipper normalt de ekonomer som står till höger – och som, fick vi bekräftat i Ekonomisk Debatt nr. 1/2011, representerar den stora majoriteten av landets akademiskt verksamma ekonomer – epitetet ”högerekonom”. I stället presenteras de som ”nationalekonom”, ”företagsekonom” eller ”analytiker”. De senare kännetecknas främst av att de har betalt av sina arbetsgivare för att säga vad de säger.
Detta sätt att klistra en politisk etikett framför en yrkesidentitet är ovanligt i andra sammanhang. Vi hör t.ex. sällan talas om ”vänsterläkare”, ”centersociologer” eller ”högerelektriker”.
Boken syfte är att få vänstern att gilla nationalekonomi, inte att få nationalekonomer att gilla vänstern. Syftet är vällovligt – jag vet inte hur många gånger jag själv har försökt säga till vänstersympatisörer att alla nationalekonomer inte är högerspöken, och att nationalekonomisk teori är långt mer sofistikerad än DN:s ledarsida – men jag tycker att författarna går lite väl långt i sin skönmålning.
Skildringen av modern makroeonomi är t.ex. påfallande ohistorisk och idylliserande. ”Modern makroekonomisk teori grundar sig i hög grad på mikroekonomisk teori”, skriver Erik Mohlin och Robert Östling, utan att antyda att försöken att slå bryggor mellan mikro och makro enligt många ekonomer inte har varit speciellt framgångsrika. Och de övertygar inte helt när de – dock med hela tre inlindade reservationer i en och samma mening! — sedan skriver att man ”lite tillspetsat” kan säga att ”modern makroekonomi i vissa fall tar en närmast vänsterradikal normativ utgångspunkt”. Njaa…
Här hade det varit intressant med en problematisering: från Keynes tonvikt på efterfrågan och finanspolitikens centrala roll till monetarismens tonvikt på penningpolitik och utbudsekonomi till Robert Lucas rationella förväntningar (där varken penningpolitik eller finanspolitik egentligen spelar någon roll).
Den senaste finanskrisen visar hur fel Lucas hade när han för några år sedan förkunnade att ”makroekonomins centrala problem, att förebrygga depressioner, i praktiken är löst”. Och ska vi tro Paul Krugman, vilket vi dock inte alltid bör göra, är domen över nyare makroekonomisk forskning förintande: ”Det mesta av de senaste trettio årens arbete inom makroekonomi har som bäst varit uppseendeväckande värdelöst och som värst direkt skadligt” (spectacularly useless at best, and positively harmful at worst), citerad i The Economist 13 juni 2009). Nationalekonomi för vänstern hade varit mer spännande om författarna inte hade strävat efter att minimera de teoretiska problem och motsättningar som faktiskt finns.
I det ytliga kapitlet om finanskriser finns inte spår av kritik mot den idag ganska misskrediterade teorin om effektiva marknader. Och det faktum att så få av världens ledande makroekonomer förutsåg den globala finanskris som bröt ut 2008 tycker jag borde mana till ödmjukhet. Och kanske också till en kritisk diskussion om den långtgående specialiseringen bland världens ledande forskare. De som låg vid forskningsfronten när det gäller att bygga modeller av DSGE-typ (dynamic stochastic general equilibrium) hade ofta inte en susning om Fannie och Freddie, om credit default swaps och collateralized debt obligations eller ens om handelspolitik och de globala obalanser som bidrog till kraschen.
I en uppsats om arbetslöshet, skriven av Marika Lindgren Åsbrink, finns mer av problematisering i och med att hon markerar den centrala skiljelinjen mellan keynesianer och övriga, t.ex. Milton Friedman. Hos Keynes var priser och löner trögrörliga, skriver hon. Och detta är, som jag ser det, centralt för en förståelse av dagens och gårdagens tvister: tror man att marknader snabbt och friktionslöst klarerar är man inte keynesian. Och de ekonomisk-politiska implikationerna är av stor betydelse, som i praktiken ofta får en höger-vänsterdimension. För keynesianer och nykeynesianer är kvantitetsanpassningar (av sysselsättning, produktion, investeringar m.m.) det första och viktigaste som händer vid en makroekonomisk störning. Inte bara löner, utan priser i allmänhet, är stela, och marknader långtifrån perfekta. Men författaren lämnar detta spår just när det hade kunnat bli intressant.
Författarnas utgångspunkt, som markeras redan i titeln, är att vänstern gillar jämlikhet och välfärd, och i bokens förord nämns frågan om statens roll som en viktig skillnad mellan ”höger” och ”vänster”. Många av uppsatserna handlar om varför marknader inte alltid klarar allt på egen hand. Förutom välkända marknadsmisslyckanden som externaliteter och naturliga monopol anknyter flera av kapitlen till modern teoribildning kring informationsekonomi, kollektiva varor, sociala normer, spelteori och mycket annat. Artiklarna belyser hur dagens nationalekonomi har övergivit den beröringsskräck gentemot andra samhällsvetenskaper som jag tycker att gårdagens ekonomer ofta led av. På ett lättläst och pedagogiskt sätt presenteras flera av de nya och nygamla frågor som hamnar lite vid sidan om den nationalekonomiska huvudfåran, och som inte minst våra politiker borde ta del av. Exempelvis har frågor om informationsasymmetri och adverse selection stor bäring på aktuella ekonomisk-politiska stridsfrågor såsom privatisering av sjukvård och skola.
Men vad är egentligen ”vänster”? Kritik av marknader och förslag på regleringar? Ja, rätt ofta. Men jag misstänker att flertalet ”högerekonomer” skulle hålla med flertalet av bokens artikelförfattare i flertalet av deras analyser. Och vem är uttalad motståndare till välfärd och jämlikhet?
Författarna är måna om att undvika ideologisk propaganda. De talar sig varma för sitt ämnes relevans, inte för ”vänstern”. Kanske förståeligt – jag utgår från att boken i första hand är skriven för läsare som redan hyser vänstersympatier men som inte kan någon nationalekonomi – men flertalet artiklar präglas också av en så långt gången konflikträdsla att de ibland känns väl ljumma. Och all modern nationalekonomi är faktiskt inte bra. Somligt är konservativ smörja.
Ibland önskar jag att texterna hade hettat till lite. Kritik av högerekonomi, kritik av klassamhället. Tonfall som berör, eller rentav upprör, snarare än slätar över.
Den nyligen bortgångne brittiske samhällsvetaren och socialdemokraten Tony Judt dolde inte sin samhällskritik i sin uppmärksammade bok Illa far landet. Han ”grips av raseri över det tillstånd som vi nu befinner oss i.” Han skriver om den ”skandalösa klyftan mellan rika och fattiga”. Han är ursinnig på den politiska klass som försöker inbilla medborgarna att rika och fattiga har gemensamma intressen och sitter i samma båt.
För mig är vänstern alltid makt- och samhällskritisk. Det betyder inte att vänstermänniskor går omkring och är arga för jämnan – tvärtom slipper man normalt den ack så tröttsamma skattekverulansen i vänsterns sällskap – men en upprördhet över samhällets orättvisor är mer kännetecknande för vänstern än en önskan att förstatliga eller detaljreglera näringslivet. Den statskramande vänstern har minskat i inflytande – idag ser vi snarare framväxten av en frihetlig och systemkritisk vänster med ett starkt engagemang i ödesfrågor som krig och fred, klimat och miljö och tillväxtens gränser.
Men denna förskjutning antyds inte i Nationalekonomi för vänstern. Boken är skriven av och för den svenska socialdemokratins huvudfåra. Och ilskan lyser, i stort, med sin frånvaro. Det är svårt att undgå intrycket att de flesta av de tolv författarna är belåtna med det mesta. Mycket belåtna.
Andra recensioner av boken: SNS-bloggen, Aftonbladet, Lars Pålsson Syll.
Ekonomistas 
Tack för en mycket läsvärd recension Stefan!
En kommentar om det du skriver om Åsbrinks kapitel: Du skriver att “hon markerar den centrala skiljelinjen mellan keynesianer och övriga, t.ex. Milton Friedman. Hos Keynes var priser och löner trögrörliga”. Men detta är ju ingen motsättning mot Friedman. Här är ett kort Friedmancitat som jag tycker kärnfullt sammanfattar hans ståndpunkter:
Av din text kan man också få intrycket att DSGE-modeller är liktydigt med effektiva marknader och att dessa modeller står i kontrast till de nykeynesianska modellerna. Så är inte fallet. Moderna DSGE-modeller är nästan uteslutande nykeynesianska. De innehåller alltså friktioner och marknadsimperfektioner. Därmed inte sagt att de innehåller rätt friktioner. T ex har finansmarknader ofta haft en underordnad roll i dessa modeller.
Kul citat Martin, skulle gärna använda det i något sammanhang. Källa?
Det är från Snowdon och Vane (1999, s 138), Conversations with leading economists: Interpreting modern macroeconomics, Edward Elgar, baserat på en intvju med Friedman 1996.
Mycket intressant och tankeväckande kritik. För kritik är vad som levereras, och jag hoppas att någon eller några av bokens författare tar sig tid att kommentera den.
Man kan undra om det egentligen finns någon vänster inom dagens svenska nationalekonomi. Troligtvis inte, om man talar med Stefan de Vylder. Jag har inte hunnit läsa den anmälda boken, men utifrån recensionen är jag benägen att hålla med Stefan. Är dagens svenska vänsterekonomer främst upptagna med frågan huruvida SBSB ska privatiseras eller ej, eller om vi bör låta den offentliga sektorn “knuffa” människor i rätt riktning istället för att i liberal anda helt låta dem bestämma själva? Eller anser de striden främst stå mellan hur mycket av framtidens tjänster som ska utföras av offentliga sektor (vilket ju var en av huvudpunkterna i Juholts och Waidelichs DN Debatt-artikel härförleden)?
Bokens undertitel handlar om jämlikhet, och här finns faktiskt ganska radikala, vänsterekonomiska perspektiv att tillgå.
Det ena gäller synen på hur viktig relativa inkomst och konsumtion är för den personliga nyttan. I den traditionella analysen spelar detta ingen roll, men de flesta är nog eniga om att vi hela tiden jämför oss med andra och påverkas av det. Och nyligen visade en innovativ studie av David Card m fl vid Berkeley att så faktiskt också sker (utmärkt sammanfattad av Martin Olsson här). Som bl a Robert Frank vid Cornell dessutom har visat, upphäver detta relativa jämförande perspektiv delvis den motsättning mellan effektivitet och fördelning som är bland de mest återkommande resultaten i den traditionella analysen. Här har vi vänsterekonomi med sprängkraft.
Ett annat exempel på modern vänsterekonomi kommer från John Roemer vid Yale. Han har bl a ifrågasatt i vilken grad arbetstagare huvudsakligen drivs av höga löner. Förmodligen spelar detta en stor roll för de undre halvan i lönefördelningen där rutinmässiga och relativt okvalificerade uppgifter dominerar. Men för de med mer abstrakta, utmanande uppgifter finns det anledning att tro att det är arbetsuppgifterna i sig som motiverar. I den yttersta toppen bland börs-vd:ar är lönen troligtivs inte alls särskilt viktig som grund för konsumtion. Istället handlar det om att “vinna”, göra ett bra jobb och få bekräftelse för det (se bl a en översikt av Bruno Frey om detta). I den mån tävlingen avgörs i vem som får högst lön kan man därmed beskatta lönen väldigt hårt eftersom det inte är själva inkomsten som är den största drivkraften.
Min egen arbetsmiljö, akademin, är ett utmärkt exempel på att både Franks och Roemers radikala idéer har viss bärkraft. Vi jobbar framför allt för att få genomslag för våra idéer hos andra forskare eller i övriga samhället. (Vi gillar dessutom att se vårt eget namn i tryck.) En skälig lön är givetvis viktig, men knappast central. Däremot blir vi, liksom de flesta andra, desillusionerade och kanske demotiverade om vi får höra att våra jämbördiga kolleger får en betydligt högre lön.
Som sagt, jag vet inte i vilken grad dessa tankar finns återgivna i boken “Nationalekonomi för vänstern”, men de representerar i alla fall finnas ganska radikala tankegångar i modern nationalekonomi. Kanske finns utrymme för en uppföljare?
Tack för väldigt intressanta poänger, Daniel!
Jag har haft exakt de funderingarna själv och det är intressant att se att folk försökt göra forskning av det.
Apropå löner; Bland mina kollegor inom biomedicin har jag aldrig hört att folk skulle motiverat att de befann sig på en viss plats vid en viss tid med en viss lön. Lönen är inte tabu, den nämns ibland i förbifarten, men det som diskuteras fram och tillbaka i evighet är långsiktigheten och tryggheten i finansieringen. Och hurvida man hamnar i en stimulerande intellektuell miljö med viss kritisk massamed tillgång till teknisk service.
Här har Sverige gjort bort sig ordentligt när de tagit bort lektortjänster, när man allt större andelen av anslagen ska sökas externt (och när de hackat upp KI i två helt skilda och huvudsakligen isolerade campus).
Att vänstern skulle vara mer intresserad av att knuffa folk är rena rama nonsens, dock. Den vänstern jag känner är den vänsterns som är besatt av att hela tiden se till att folk har alla möjligheter att nå sin fulla potential – dvs en pragmatisk liberalism. Kunffandet är den extrema höberliberalismens svar på att man anser att folk straffat ut sig genom att inte “tagit de chanser som erbjudits”. (Då hamnar de i fas 3.)
Jag håller med dig Daniel om poängen med lönens roll som drivkraft ibland kan överdrivas och visst ser det ut ungefär som du säger i akademin (och säkert på många andra håll också). Däremot vet vi även att vissa ämnesinriktningar har väsentligt svårare än andra att locka begåvade personer till akademisk verksamhet. Detta beror på att personer med sådana intressen kan finna intressanta och väldigt välbetalda jobb utanför akademin.
Att doktorera kan därför te sig som ett betydligt mer lockande alternativ för någon med en mastersexamen i socialantropologi än för någon som satsat på finansiell ekonomi. Eftersom forskning i finansiell ekonomi knappast är oviktigt skapas därför vissa spänningar, till stor del mellan ämnen och fakulteter men även inom dessa. De relativt låga akademikerlönerna i Sverige gör det även ofta svårt att rekrytera internationellt.
Sedan befinner vi oss i en bransch med en relativt tydlig karriärväg där belöning i form av status och löneökningar kommer de framgångsrika till del. Hur lockande den akademiska karriären tett sig om vi strukit löneökningarna och helt förlitat oss på höjd status vet vi inte men sannolikt hade fler lämnat branschen.
Ibland tycker jag att kritiken mot lönen incitament har en väldigt snäv syn på vad som avses med detta begrepp och därmed även problem med exempelvis beskattning. Vad händer exempelvis med strukturomvandlingen om marginalskatter gör att det knappt är lönt att byta jobb?
Jonas, jag tror vi är ganska eniga om att flera olika saker utgör drivkrafter för personer, och att lönen förmodligen är den mest centrala för de allra flesta. Jag håller även med om att vad som inbegrips i begreppet “lön” inte ska hållas alltför snävt.
Sedan är det inte helt klart hur stora (negativa) effekter höga marginalskatter har inom vissa högpresterande yrken. För kreativa yrken, typ musiker, är de sannolikt obefintliga. Jag tror detta även gäller de flesta akademiker. Vissa hävdar att detta även gäller för ledande befattningshavare i näringslivet. Dessa drivs av att forma organisationer, skapa lönsamhet, vinna, bli hyllade. Kanske även lön, men över en viss lönenivå (när kopplingen till konsumtion försvunnit) kanske mest som en mätare på hur duktig man är.
Empiriskt är frågan långt ifrån avgjord. Skatteforskare är inte klara över hur stora skatters effekter är överlag. Detta framgår tydligt i en nypublicerad översikt av Saez, Slemord och Giertz. I toppen verkar skatter visserligen ha något större effekt på efterskattinkomster, men detta verkar mest förklaras av en timingeffekt (t ex val av tidpunkt för realiserande av kapitalvinster) och skattejuridiskt undandragande snarare än reala beteendeeffekter.
Vad som händer med strukturomvandlingen om marginalskattern gör att det knappt är lönt att byta jobb? Den dämpas förmodglien. Samtidigt var ju 1980-talet en ganska omvälvande tid, även i Sverige, och fram till slutet av det decenniet hade vi 70-80-procentiga marginalinkomstskatter. Fast det är klart, man vet ju inte hur det hade gått om vi haft dagens betydligt lägre nivåer…
Jag tror mer på Fershtman, Murphy , Weiss (1996, JPE):
“This paper … examines the implications of the pursuit of social status in addition to pecuniary rewards. We find that the quest for occupational status may be counterproductive, inducing an inefficient allocation of talent. This result derives from three basic but plausible assumptions: (i) entry into occupations is unrestricted, (ii) the status of an occupation depends on the average characteristics of its members, and (iii) wealthy individuals are more willing to sacrifice wages in favor of status.
Under these assumptions, the demand for status induces people of low ability but high wealth to acquire schooling.”
Det är bara de medfött rika som har råd att bry sig om status.
Tack för ett busbra inlägg Stefan.
Hoppas vi får läsa mer av dina kloka betraktelser på ekonomistas framgent också. För som du säger: “Och all modern nationalekonomi är faktiskt inte bra. Somligt är konservativ smörja.” Och då behöver vi folk som vågar påpeka att kejsaren ibland inte har några kläder, utan står där i all sin nakna torftighet.
I Sverige finns det vare sig konservativa eller klassiskt liberala ekonomer (högerekonomer), den studie som deVylder hänvisar till visade att de ekonomer som ansågs stå till höger röstade på Folkpartiet. Folkpartiet är inget högerparti, de är inte ens liberaler i egentlig mening.
Folkpartiet består av tre falanger, de frisinnade vilka är djupt frireligiösa och förespråkar stark moralistisk lagstiftning på det personliga planet (alkohol, droger, prostitution mm) och när det gäller synen på ekonomin är de som de vänstersocialliberala (gruppering nummer 2), dvs delar Socialdemokratins syn på behovet av fördelningspolitik, skattetryckets höjd samt behovet av en generell och allomfattande välfärdsstat.
Den tredje falangen är de sk. Storstadsliberalerna, de är klassiska socialliberaler ala Bertil Ohlin, som även de delar synen på behovet av fördelnings politik samt en generell och allomfattande välfärdsstat. (Jag förmodar att de forskare som sade sig vara höger och röstade på Fp tillhör denna falang.)
Det som skiljer Storstadsliberalerna från Socialdemokratin, de frisinnade och vänstersocialliberalerna är synen på marginalskatter samt synen på att staten inte behöver producera alla välfärdstjänster samt att socialförsäkringar bör vara “äkta” försäkringar. De ska vara raka rör mellan skatt (premie) och förmån.
Så idag skulle man kanske kunna säga att eftersom Socialdemokratin lämnat socialismen och istället kommit att bli vänstersocialliberala ala Barack Obama samt Moderaterna lämnat sin liberalkonservatism och kommit att bli klassiskt socialliberala ala Ohlin så är höger och vänster inom svensk politik numer socialliberal kontra vänstersocialliberal.
Reason Magazine beskriver detta mycket tydligt i sin artikel i april numret http://www.reason.com
”Nudgers vs Nannies:The civil war between [Swedish] busybodies”: http://www.reason.com
”There is a new divide within [Sweden’s] political classes. It’s not the old conflict of left vs. right, or a return of the 17th-century clash of [Hats and Caps (Hattar och Mössor)].
The new split divides those who believe the fat, feckless masses should be nudged toward better behavior and those who believe the fat, feckless masses should be nannied toward better behavior.”
Jag har inte heller läst boken (ännu), men jag är ändå helt oenig med Stefan om att det skulle vara ett problem “att ilskan lyser, i stort, med sin frånvaro”.
Självklart har känslor en viktig roll när det t ex gäller grundläggande värderingar, och de har även så klart en viktig roll i politisk debatt. Däremot menar jag att analys nästan alltid blir sämre när vi är influerade av starka känslor.
Jag anser att i princip alla frågor, inkl sådana där vi har starka känslor som barnarbete, barnfattigdom, svält, s k hedersmord, extrem ojämlikhet och systematiska folkmord, bäst analyseras långsamt och eftertänksamt, och där känslorna inte har någon direkt inverkan på analysen av hur vi bäst hanterar dessa problem på samhällelig nivå.
Som jag ser det har vänstern historiskt, och delvis alltjämt, haft problem med att människor visserligen har uppfattat vänsterns engagemanget som genuint, men analysen som mindre grundlig och logiskt konsistent än den som mer högerliberala debattörer har presterat, och detta kanske delvis beroende på att det känslomässigt starka ideologiska engagemanget uppfattats som förblindande.
Vad jag förstår försöker författarna ändra på denna bild, och om jag har förstått dem rätt så hoppas jag att de lyckats väl.
Mirabile dictu!
Kan man verkligen – utan att rodna – skriva att människor uppfattar vänsterns analys som “mindre grundlig och logiskt konsistent än den som mer högerliberala debattörer har presterat, och detta kanske delvis beroende på att det känslomässigt starka ideologiska engagemanget uppfattats som förblindande”? Är det den icke-ideologiska och oengagerat distanserade analysen hos en Hayek, Mises, Friedman, Sargent, Lucas, Lindbeck och Radetzki du tänker dig som bench-mark? I’ll be dipped …
Svårt att veta om herr Syll är ironisk heller inte – men att kalla t.ex. Hayek “icke-ideologisk och oengagerad” är bara löjligt. benämningen “”mindre grundlig och logiskt konsistent” på vänsterekonomer är att betrakta som ett snällt understatement.
Även jag kan sakna de gamla goda kaffebordssamtalen från den tiden Stefan var kvar på Handels. Vi var sällan eniga.
Bland annat delar jag inte Stefans sympati för vad man kan kalla Tolkningsvänstern (“priser är stela, framgång beror på tur”) och Åtgärdsvänstern (“statligt ägande är bra”). Dessa ansatser är enligt mitt tycke lika ofruktbara som Tolkningshögern (“priser är flexibla, framgång beror på skicklighet”) och Åtgärdshögern (“statligt ägande är dåligt”). Forskningen ger oss ständigt nya insikter om prisflexibilitet, framgångens bestämningsfaktorer, och konsekvenserna av statligt ägande – varför göra politisk agitation av våra preliminära hypoteser? Det är väl bättre att reda ut hur det ligger till?
Om vi ska diskutera politik över kaffet, varför inte fokusera på värderingsfrågorna? Inte är vi väl alla överens om den önskvärda graden av omfördelning eller om gränserna för individens frihet?
Eller kanhända är vi det – och då finns det ju bara forskning och fotboll kvar.
Lars, jag känner många som resonerat så, och som bl a därför röstat på Reinfeldt i förra valet. Det hindrar så klart inte att det finns många högerdebattörer (även om jag inte räknar in Lindbeck bland dem) som i debatten kan bli både engagerade och arga.
För övrigt delar jag helt Tores uppfattning (om jag förstått dig rätt) om det tokiga att definiera vänster som t ex uppfattningen att priser och löner är trögrörliga.
Den typen av vänster (och höger med så klart) som definierar sig utifrån ett ställningstagande om hur värden ser ut och fungerar tenderar att landa i ofruktbar dogmatism, där man hela tiden försöker tolka nya observationer som stöd för ens egen världsbild.
Det är möjligt att Linbeck har eller har haft socialdemokratisk partibok. Han har likväl varit en av våra mest tongivande högerekonomer/högerdebattörer (som t. ex. under åttiotalet fullständigt dömde ut den svenska välfärdsmodellen). Att han kan bli både “engagerad och arg” har många av oss – inte bara Sven Grassman – fått känna på.
När det gäller nationalekonomisk teori och politik/ideologi är jag av den bestämda uppfattningen att det avgörande är vad för slags teorier och modeller du jobbar med. Om du jobbar med verklighetsfrämmande, irrelevanta och inkonsistenta modeller/teorier betyder det ju inte smack vad du har för partibok eller ideologiska sympatier. Det är vad du uträttar som ekonom som är det helt avgörande. Tyvärr tror jag att en del både yngre och äldre ekonomer fått för sig att de är radikala eller vänster som ekonomer bara för att de röstar på eller sympatiserar med något parti till vänster om mitten. Så är det dock inte alls. Det enda intressanta “vänster” är det som eventuellt skulle synas i deras ekonomiteorier. Men de flesta av dem jobbar obekymrat vidare med den neoklassiska teorin och dess verktygslåda. Jag håller med Stefan. De kan aldrig i någon intressant mening sägas vara “vänster”.
Tänk att jag kunde glömma Begreppsvänstern. Kanhända därför att jag misstänker att Stefan och jag har samma syn på just den.
Jag håller som vanligt inte med Lars alls, vare sig om att Lindbeck är en högerekonom eller om att han “under åttiotalet fullständigt dömde ut den svenska välfärdsmodellen” (det senare stämmer i alla fall inte alls med min minnesbild, även om han ansåg att man gått för långt i flera avseenden).
Och påståendet om att ekonomer som använder sig av den neoklassiska verktygslådan inte skulle kunna vara vänster är så dumt att det egentligen inte behöver ytterligare kommentarer, och innebär ju t ex att John Roemer inte kan vara vänster.
I själva verket illustrerar uttalandet väl vad jag menar med mina farhågor om ofruktbar dogmatism, gränsande till vetenskaplig sekterism.
Nu skall jag beställa boken!
Re Ellingsen: “Upp flyga orden tanken stilla stå”. Eller är det möjligen som Talleyrand troddde, att “orden är till för att dölja tankarna.” Kan någon förklara vad karln försöker säga?
Re Johansson-Stenman: Nej, John Roemers så kallade analytiska marxism är verkligen inte vänster (jag såg att Daniel Waldenström var inne på liknande spår i sin kommentar)! Om du orkar så kan du titta i min avhandling “Samhälleliga val, värde och exploatering. En ekonomisk-filosofisk kritik” (1991 s 147-167) där jag reder ut varför.
Begreppsvänster: Om ett påstående är svårt att bemöta kritiserar man orden som används eller vägrar att begripa dem. Ofta samtidigt.
Nej, han använder ju avancerad matematisk modellering ihop med ekonomi, tänkte inte på det…
Johansson-Stenman:
Som sagt, läs min avhandling. Eller
Jörgen Sandemoses klargörande kritik av samma skolbildning i artikeln “Apans anatomi – dokumentation av ett charlataneri” i Häften för Kritiska Studier (1/1988).
[Och så speciellt avancerad är inte Roemers matematik. Jag tog mig igenom den (visserligen kanske hjälpt av att jag haft honom som lärare), säkert klarar du det också.]
Stefan.
Tack för länken till ekonomistas.se. Spännande inlägg.
Det var säkert mindre högt i tak inom nationalekonomi på Stockholms Universitet (1964-68) och sedermera Lunds Universitet (1974-78) än på Handels.
Vänster-Höger är svårt att definiera. Handlar det inte om grundläggande värderingar? Ett litet lästips är Civilization and Ethics av Albert Schweitzer, Nobels fredspristagare 1952.
Hans motto, från 1923 är fortfarande tänkvärt: “Reverence for life …”
Bra recension! (även om jag inte läst boken ännu)
Kan bara instämma i Daniels inlägg ang. sprängkraften i betydelsen av relativ inkomst. Och visst vore det naturligt för den gröna vänstern att koppla ihop detta med klimatdebatten: minskad bnp-tillväxt i samband med att fossila bränslen fasas ut kanske inte minskar välfärden särskilt mycket.
Hej ni makroekonomer!
Det vore intressant att få se en studie om hur procentuella ersättningsökningar för styrelseledamöterna (särskilt då ordförandens) i börsnoterade verksamheter spiller ner i hierarkierna. If I scratch your back etc…
Dessa ökningar kan sättas i relation till arbetarkollektivets löneutveckling samt aktieutdelningarnas utveckling i undersökta företag.
Min hypotes är, att trots att styrelsens ersättningar till synes spelar ringa roll för företagets (koncernens) totala kostnadsmassa kan de ändå bli en riktigt kostsam historia.
Som Daniel skriver är det knappast lönens absoluta nivå som topparna torde vara intresserade av, utan av vad som uppfattas som den relativa nivån. Det betyder att för börsbolagskollektivet blir varje höjning ännu mer kostnadsökande.
Känner du Stefan, eller någon av dina kommentatorer, till en sådan studie?
Undrar
din syster Birgitta
Birgitta, det är förstås svårt att övertygande visa att ersättningar i företagens lednings- och styrelseskikt inte är motiverade. Jag och Joakim Bång har skrivit en forskningsöversikt om vd-ersättningar, bonus mm på svenska som innehåller en hel del diskussion (och referenser) på detta tema:
Bång och Waldenström: “Rörlig ersättning till vd – vad säger forskningen?”, Ekonomisk Debatt, 2009.
En av de internationellt sett mest kända forskarna som hävdar att det åtminstone i USA förekommer en hel del tjänster och gentjänster i styrelserummen är juristprofessorn vid Harvard Lucian Bebchuk. Hans hemsida innehåller en massa ganska lättlästa texter, och även länk till en populärvetenskaplig bok (Pay without performance) han skrivit med Jesse Fried.
Varmt tack för alla intressanta kommentarer! Här bara några snabba reaktioner innan jag stänger datorn till förmån för en långhelg i Norrland.
Till Martin: Jag tror inte att Friedman-citatet syftar på det som jag syftade på. “Market failures” används ju normalt i en annan bemärkelse än frågan om hur snabbt marknader klareras. Och här finns det, menar jag, en avgörande skillnad mellan “monetarister” och “keynesianer”. Men eaxkt vad Friedman syftade på i det korta citatet framgår ju inte.
Både “högerekonomer” och “vänsterekonomer” erkänner givetvis att det finns både “market failures” och “government failures”. Men kanske ägnar respektive sida inte lika stor intellektuell möda åt att identifera dessa båda typer av misslyckanden…
Min kommentar om DSGE-modellerna hade inte ett skvatt att göra med huruvida dessa modeller är nykeynesianska eller inte. Jag nämnde dem bara i samband med att jag uttryckte en viss oro för den långtgående specialisering som ägt rum inom nationalekonomisk forskning, och som gör att experter på ett visst område – jag exemplifierade med DSGE-modellerare – inte var speciellt väl insatta i t.ex. finansiell ekonomi. Och du tycks ju dela min uppfattning: i flertalet gamla och nya makroekonomiska modeller spelar finansmarknadern en underordnad roll, samtidigt som deras roll i ekonomierna har blivit större och större (svansen som viftar på hunden…).
Ja, Daniel, jag är helt enig om att relativa inkomster spelar en avgörande roll för människors välbefinnande. En rad färska böcker – “Jämlikhetsanden”, förstås, men även den ett par år gamla “Statussyndromet” av Micheal Marmott (visste ni t.ex. att de skådespelare som har vunnit en Oscar har en flera år längre medellivslängd än de som bara har nominerats, men aldrig vunnit?), plus de artiklar du nämner och som jag dock inte har läst.
Och jag erkänner gärna att den stora del av välfärdsteorin som handlar om en, atomiserad invidids relationer till sina konsumtionsvaror alltid har tråkat ut mig. Jag har alltid tyckt att relationer mellan människor är intressantare, och att nationalekonomin som samhällsvetenskap är intressantare än individeras indifferenskurvor (som i regel förutsätts vara oberoende av varandra!). Den spänstiga debatten på Ekonomistas ser jag därför som ett hälsotecken: tillbaka till de stora frågorna, inte till de allra minsta!
Till Olof: Jag såg min kommentar om att ilskan lyser med sin frånvaro som en konsumentupplysning, men jag sa inget om att detta är ett problem. Dock erkänner jag villigt att jag tidigare i min recension efterlyste lite mer hetta i den genompräktiga boken. Och jag tillhör dem som tycker att varken kunskap utan engagemang eller engamenag utan kunskap är idealiska kombinationer när man skriver om viktiga samhällsfrågor i en debattbok.
Tores kommentarer förstår jag inte riktigt. Eller, snarare: jag förstår dem inte alls. Jag vet inte var jag har uttryckt sympati för en “Tolkningsvänster” som tror att priser är stela och att framgång beror på tur, eller för en “Åtgärdsvänster” som anser att statligt ägande är bra. Jag trodde kanske att min recension snarare kunde uppfattas som en distansering gentemot bokförfattarnas egen vänstersyn, som jag tycker speglar en mer statskramarvänlig inställning än min egen (vilken denna nu är).
Uttryckte jag verkligen “sympati” för stela priser? Jag försökte mycket kortfattat sammanfatta en klassisk skiljelinje mellan keynesianer och övriga som, skrev jag, får ekonomisk-politiska implikationer som “i praktiken ofta får en höger-vänsterdimension”. Och det anser jag fortfarande, utan att bekänna mig till den för mig hittills okända sekten “tolkningsvänster”. Men var och på vilka marknader som priser är stela är naturligtvis en empirisk snarare än ideologisk fråga, även om det också sedan Keynes dagar har skapats en höger-vänsterdimension i frågan om hur effektiva marknader är, och om pris- eller kvantitetsanpassningar dominerar vid makroekonomiska chocker.
Hoppas ni alla får en skön helg i vårsolen!
I all hast, många vänliga hälsningar. Stefan.
Det stämmer att Friedmancitatet inte uttryckligen säger något om stela priser. Men jag tror inte att det kan råda någon tvekan om att Friedman menade att priser är stela, att prisstelheter är viktiga, och att det kan ta tid innan marknader klarerar. T ex inleds uppsatsen A sticky price-price manifesto av Ball och Mankiw så här:
Dessutom hade jag turen att hamna bredvid Friedman på en middag för ganska precis ett decennium sedan, och frågade honom då om detta. Jag uppfattade honom som väldigt övertygad om att prisstelheter är ett viktigt inslag i ekonomin. Och Friedman har ju i sin forskning (tillsammans med Schwartz) dokumenterat att pengar spelar en central roll för konjunkturutvecklingen, dvs implicit att priser verkligen är trögrörliga på ett sätt som påverkar ekonomins utfall.
För övrigt är ju Mankiw definitivt “höger”, och det är alltså han som författade det manifest för prisstelheter som jag refererade till ovan. Jag har svårt att tro att skillnaden mellan “höger” och “vänster” i någon större utsträckning hänger ihop med vilken uppfattning man har om hur stela priser och löner är eller hur snabbt marknader klarerar.
Som Tore antydde tidigare bör väl politikens höger/vänster-skala handla mer om den önskvärda graden av omfördelning och gränserna för individens frihet, snarare än om hur ekonomin fungerar.
Hej Stefan
Hej igen Stefan
Tack för svar! Det verkar som att du förstod exakt vad jag menade, men att du inte riktigt kan bestämma dig för om du håller med. Här är ditt sista stycke:
“Men var och på vilka marknader som priser är stela är naturligtvis en empirisk snarare än ideologisk fråga, även om det också sedan Keynes dagar har skapats en höger-vänsterdimension i frågan om hur effektiva marknader är, och om pris- eller kvantitetsanpassningar dominerar vid makroekonomiska chocker.”
Min åsikt är att frågor om graden av prisstelhet och om marknaders effektivitet är empiriska frågor, och att det är olyckligt att de fått en höger-vänsterdimension.
Håller du med eller inte?
Hej igen Tore,
Jag håller med, absolut! Stefan.
Jag tror inte att det är tänkt som en debattbok, i alla fall inte mer än exempelvis Eklunds Vår ekonomi.
Som lekman säger jag bara så här: Men ta och hoppa ur era fållor och inse att vänster och höger är förlegade spöken. Juholt sa i radion idag att SJ:s uppgift inte längre skulle vara vinstdrivande. Tack! Istället ska Staten ta över och se till att folk kommer fram. Fan va´bra! Tror jag ska bli sosse!
Inse att man i en flock som sluter sig samman och bildar ett samhälle lägger resurser på det som man måste ha gemensamt. Inget att göra med politik egentligen. Marx kan slänga sig i väggen. Staten ska ombesörja vägar, post, sjukvård, tele och järnväg. Ett samhället börjar inte med en offentlig sektor eller ett kommunalkontor. Det börjar med folk som måste överleva. Som måste arbeta.
Här skriver ni nationalekonomer om dittan och dattan. Ett ältande av guds nåd. Men ingen av er berättar hur det ligger till med BIS, IMF och Federal Reserve som är privatägt. Man trycker pengar – hur mycket som helst – och tar sen ränta på luften. Derivat och hedge = Pyramidspel i sin prydno! Inte undra på att Amerika håller på att gå åt helvete – och i förlängningen hela världen. Hur ser ni på det? Bryr ni er?
Ja Daniel, ett svar borde väl den här recensionen (och tråden) föräras med.
Syfte
För det första tror jag att det är viktigt att ha syftet med den här boken klart för sig. Olof J-S slår huvudet på spiken. Vi vill introducera ett antal nationalekonomiska koncept för vänstern som vi tror att de kan ha användning av och på så sätt väcka ett nationalekonomiskt intresse hos en grupp av studenter som enligt Berggren m.fl. i ekonomisk debatt inte verkar ha blivit ekonomer. Det finns en rätt omfattande litteratur som bashar nationalekonomin och den har verkligen sina poänger men också en annan agenda än vad vi har med vår bok. Det är inte vår målsättning att ge en rättvis eller heltäckande bild av nationalekonomin, vi ville lyfta fram guldkorn i teorier som är relevanta och bra. Inte ge oss på alla dem som inte håller måttet.
Höger och vänster
Frågan om vad som ska anses vara höger och vänster som Stefan lyfter är också befogad och vi brottades rätt mycket med den. Vi valde en helt oakademisk uppdelning och använde en rätt praktisk syn på vilka policys som oftare förknippas med vänstern. Ett exempel är kvotering – även om det ur ett politiskt-teoretiskt perspektiv kanske inte alls finns något som gör kvotering till varken höger eller vänster så förknippas det rätt starkt med vänstern. På Daniels fråga om det verkligen finns några ekonomer som är vänster längre så tror jag att det är hjälpsamt att gå in på sakfrågor istället för att fundera på höger och vänster i stort. Säkert finns många ekonomer som skulle vilja se ett skolsystem som i Finland vars system bäst kan beskrivas som rent kommunistiskt, för att citera Juhana Vartiainen. Robert Frank, som på ett riktigt vasst sätt skyller många av våra problem på ojämlikheten, återkommer flera gånger i vår bok och många ekonomer skulle nog dela vänsterns syn på det orimliga i hur vissa i lever gott idag på förmögenheter som byggts upp av en släkting som man ofta inte ens har träffat flera generationer tidigare – är det moraliskt eller ens ekonomiskt effektivt? Alltså finns ekonomer som har vänsteråsikter och som ofta använder ekonomisk teori för att legitimera dem – det tycker jag duger.
Tonen
Om jag ska säga något om tonen i vår ”genompräktiga bok” är det dels en retorik jag tycker är smakfull; vi förser läsaren bara med ammunitionen genom att presentera teorier och koncept och en normalbegåvad läsare förstår då själv att skjuta in sig på de måltavlor vi avsett. Men jag tror också att det finns en omedveten del i detta som Stefan lyckas sätta fingret på genom att fokusera på rådande debattklimat. Mitt intryck är att det politiska samtalet på handelshögskolan och många andra lärosäten är minst sagt begränsat (vilket kan illustreras med att seminariet om den här boken på Handelshögskolan först förhindrades av skolans ledning med hänvisningen att det var politiskt och inte tillräckligt statsmannamässigt). Det här tror jag gör att många ekonomer är ovana att diskutera politik, särskilt med de som har andra åsikter än man själv. Den här ovanan gör säkert att man vill hedga sig mot att misstolkas och därför är mer försiktig och exakt.
Det här gör nog också att den undervisning och forskning som erbjuds i ekonomi ofta ligger längre ifrån samhällsfrågorna än de skulle gjort med ett annat klimat på institutionerna.
Varför finns det t.ex. ingen kurs i inkomstfördelning på annat än forskarnivå – den kanske största samhällsfrågan av alla och ett område som är rätt välstuderat (Daniel och Jesper skulle gärna få leda den).
Tack för en bra recension och en bra diskussion – och framförallt, köp boken!
Stefan, först och främst vill jag tacka för en förnämlig och intressant recension. Recensionen verkar onekligen ha fått en stor publik, igår listades inlägget som näst främsta inlägg på svenska delen av bloggverktyget WordPress.com (efter ett inlägg om Blondinbella, men hon är svårslagen).
Jag uppfattar inte recensionen som särskilt kritisk. Stefan konstaterar dock det svala tonfallet i boken och att vi inte verkar särskilt arga. Det beror nog främst på att vi i mångt och mycket försökt skriva en lärobok i nationalekonomi för vänstern, snarare än ett politiskt manifest. Den ilska och frustration vi känner inför ojämlikhet och orättvisor har vi försökt lägga åt sidan när vi skrivit boken (liksom jag tvingas göra när jag skriver här på bloggen). Skarp samhällsanalys blir alltid bättre om man försöker hålla huvudet kallt, det är min bestämda uppfattning. Sen är det nog också så att flertalet av författarna inte tillhör den argaste sortens vänster, utan står stadigt i socialdemokratins mittfåra. (Det finns faktiskt en sådan mittfåra, vilket man kanske inte kan tro efter man hört den senaste tidens mediarapportering som givit intrycket att det nu bara finns höger och vänster inom socialdemokratin).
Tyvärr skriver vi väldigt lite om makroekonomi i boken, men det beror på att vi inte hade någon lämplig författare i vårt stall. När det gäller modern makro finns mycket att säga och mycket att vara kritisk mot, men Krugman är faktiskt inte att lita på i detta fall. Hans artikel i New York Times om modern makro (http://www.nytimes.com/2009/09/06/magazine/06Economic-t.html?ref=paulkrugman) präglas av osaklighet och översvallande ilska. Jag hoppas och tror att jag kommer återkomma till den här frågan här på Ekonomistas många gånger framöver.
Stefan kritiserar oss också för att försöka överbrygga de spänningar som finns inom nationalekonomi och för att teckna en överdrivet harmonisk bild av nationalekonomin. Det finns en del smörja inom nationalekonomisk teori, men jag tycker oftast att det helt enkelt handlar om dålig vetenskap snarare än om konservativ politisk ideologi. Mitt intryck är att nationalekonomiska forskare eldar upp sig rejält över metodologiska spörsmål (till exempel är det lätt att trigga igång mig om man kommer dragandes med rationella förväntningar), men inte lika mycket över ideologiska ting.
Men visst, kanske borde vi försökt skildra en mindre harmonisk och enhetlig bild av nationalekonomin och försökt att bättre beskriva en del metodologiska och ideologiska inomvetenskapliga spänningar. Detta hade gjorde boken intressantare, men förmodligen också svårare. Jag minns själv av hur jag störde mig på den bild av nationalekonomi som målades upp i grundkurserna. Det framställdes som en “färdig vetenskap” och att det bara var att dunka i sig och lära sig teorin. Men nationalekonomi är mångfacetterat och förändras i en sån rasande fart att det ofta är svårt att greppa vad “nationalekonomi” idag egentligen är.
Till sist vill jag trycka på att jag verkligen skriver under på Tores uppmaning att vi gärna kan bråka om värderingar och mål, men försöka resonera och samarbeta om vilka medel som uppnår dessa mål. Det kanske är oundvikligt, men den politiska debatten handlar alldeles för mycket om specifika lösningar som olika politiska läger har som sina favoriter, i stället för att diskutera de verkliga ideologiska och värderingsmässiga skillnaderna.
Robert, låt mig börja med att säga att jag tyvärr ännu inte haft möjlighet införskaffa er bok (sitter ute i skärgården utan tillgång till boklåda). Men jag har likväl ett par funderingar utifrån ditt inlägg här på ekonomistas (lovar när jag införskaffat boken återkomma med längre recension på min blog):
Du skriver “Men visst, kanske borde vi försökt skildra en mindre harmonisk och enhetlig bild av nationalekonomin och försökt att bättre beskriva en del metodologiska och ideologiska inomvetenskapliga spänningar. Detta hade gjorde boken intressantare, men förmodligen också svårare.”
Här tror jag vi har” the nodal point”. Som EKONOM tycker jag det är ointressant vad du har för politisk/ideologisk världsbild. Det enda som intresserar är vad för slags analyser du kommer upp med. Som forskare är du ju främst bunden av de metodologiska och teoretiska val du gör, vilka i hög grad styr dina resultat. Om du är neoklassisk ekonom – av vilken politisk färg som helst – så är det den teorin som styr vad du presterar och i grunden inget annat! Kruxet är det samma som för en del självutnämnda s k feministiska ekonomer. En del kvinnliga nationalekonomer i det här landet tror att de besitter en egen ekonomisk teori som de kallar feministisk. Realiter är det genomgående inget annat än vanlig neoklassisk teori som de (ibland) applicerar på områden som kanske de manliga neoklassiska kollegorna (kanske av genusskäl) inte så ofta beträder. Gott nog så, men det blir ingen egen teori av detta. Lika lite som relativitetsteorin eller den klassiska newtonska gravitationsteorin SOM TEORIER hade varit annorlunda om Einsten och Newton varit av annat kön. Analogt med dig och t ex Peter Gerlach. Jag kan sympatisera hur mycket som helst med era politiska preferenser, men så länge ni fortsätter att i grunden bygga på fullständigt verklighetsfrämmande och irrelevant neoklassisk teori (där ju sedan åtminstone 30 år de av dig nämnda rationella förväntningarna är den självklara benchmarken på makroområdet) blir det inte speciellt intressant. Jag tar hellre del av en nyliberal centerpartists kritisk-realistiska-post-keynesianska-neoricardianska analys än en mittfåresocialdemokrat/vänsterpartists neoklassiska analyser. Det är den metodologisk-teoretiska skillnaden som är det intressanta ur EKONOMISK synpunkt, inte vad ni har för partibok!
Du skriver också: “När det gäller modern makro finns mycket att säga och mycket att vara kritisk mot, men Krugman är faktiskt inte att lita på i detta fall. Hans artikel i New York Times … präglas av osaklighet och översvallande ilska”. Vad menar du? Kan du substantiera denna rätt kraftiga salva (själv tycker jag den refererade artikeln är bland det bästa Paul skrivit)?
LPS: Vi har helt enkelt väldigt olika syn på “neoklassisk teori” som jag inte tycker är “fullständigt verklighetsfrämmande och irrelevant”. Det finns en del som är problematiskt, men det bästa sättet att rätta till det är att försöka bedriva ännu bättre forskning på dessa problematiska områden. Att lyfta fram ett fåtal “kritisk-realistiska-post-keynesianska-neoricardianer” skulle ge en ganska missvisande bild av dagens nationalekonomi eftersom det som du kallar “neoklassiskt” dominerar så fullständigt (på gått och ont, jag är den första att välkomna pluralism).
Jag återkommer angående Krugman i ett separat inlägg!
Robert, kanske skulle man kunna beskriva skillnaden så här:
Du försöker med utgångspunkt i neoklassisk teori att göra så mycket det går för att göra den “vänster”. Jag tror inte att det går att göra ekonomisk analys speciellt “vänster” med utgångspunkt i neoklassisk teori, vars fundament genomgående bygger på mycket specifika (och ofta orealistiska) oantaganden om “rationalitet”, egenintresse, metodologisk individualism, ontologisk relativism m m , som omöjliggör en nationalekonomi som är verkligt “radikal” eller “vänster” (jag har i min bok “Den dystra vetenskapen”, Atlas, 2000, argumenterat i dessa banor och försökt visa varför det finns en nyliberal bias inbyggd i den neoklassiska teorin).
Ser med spänning fram emot ditt inlägg om Krugman!
LPS, tack för förtydligandet, men jag håller helt enkelt inte med dig när det gäller detta heller. Det var ett tag sedan jag läste din bok så jag kommer inte ihåg hur du argumenterade där (däremot minns jag en del perspektiv, till exempel om räntefri ekonomi, som jag aldrig stött på under min ekonomutbildning). Jag kommer i alla fall ihåg hur jag själv resonerade i Ekonomisk Debatt för ett antal år sedan (http://www.ne.su.se/ed/pdf/33-2-ras.pdf). Där var jag ganska försiktig och talade om att det eventuellt finns en liberal bias. Men sedan dess tycker jag mycket hänt inom nationalekonomin, framförallt genombrottet för beteendeekonomi med en större acceptans för alternativa beteendeantaganden. På det hela taget tycker jag därför det blivit mycket svårare att nu säga att nationalekonomin har en slagsida åt höger och utesluter en vänsteranalys. Men det är en svår fråga att besvara eftersom nationalekonomi finns i många olika skiftningar och ständigt förändras.
Tack för länken till EkD-artikeln (har faktiskt gått mig förbi helt)! Ska kika på vad du skriver där.
Jag instämmer i det mina medförfattare Peter och Rober skriver ovan. Vill bara göra ett tillägg:
Jag uppfattar att det som ett mycket stort problem att unga vänstermänniskor under många år i hög grad har undvikit att läsa och forska i nationalekonomi. Man har i istället hamnat i exempelvis sociologi och statsvetenskap. De inom vänstern som brunnit särkilt för feminismen verkar dessutom ofta hamnat på literatur- och teatervetenskapliga institutioner. Och miljökämparna har kanske valt bort samhällsvetenskapen helt.
Jag tror att bra samhällsvetenskap skapas i miljöer där folk med olika politiska preferenser tvingar varandra att se sina ideologiska blindheter. Att ämnesgränserna i så hög grad speglar skillnader i politiska preferenser skapar antagligen både dålig sociologi och dålig nationalekonomi.
Obalansen är särskilt problematisk för vänstern eftersom nationalekonomer (tillsammans med jurister) i allmänhet har mera mycket makt än vad de andra nämnda disciplineran har. Budgetavdelningen på finansdepartementet besätts inte av kultursociologer. Stoföretagens styrelser består inte av dekonstruktivistiska literaturvetare.
Förhoppningsvis kan vår bok få fler studenter att kombinera sina vänsterpreferenser med nationalekonomi. En del av dem kanske börjar forska och förbättra nationalekonomin. Andra kommer få inflytelserika poster där de kan se till att nationalekonomisk teori inte ensidigt används som överbyggnad för politik som motiveras av högerideologi.
Det finns åtminstone två antaganden om kausalitet här som kanske kan utforskas mer?
1. Antagandet att högern har mer agenda-sättar makt just för att de är nationalekonomer (näst sista stycket)
Det kan ju vara så att nationalekonomer har mer agenda-sättar makt för att de är höger. I sådant fall kommer ju fler vänsterekonomer bara deflatera ämnets prestige och inflytande. Lite som när en större andel kvinnor deflaterar statusen av vissa yrkeslicenser (ex. psykolog).
2. Antagandet att bristen på vänsterekonomer beror på selektion snarare än en kausal effekt av nationalekonomiska studier (sista stycket)
Om bristen på vänsterekonomer beror på att människor blir höger av nationalekonomi snarare än att vänsterekonomer är ointresserade av nationalekonomi från första början kan er bok vara direkt kontraproduktiv, tänker jag mig. Eller?
Själv har jag ingen bestämd åsikt om kausaliteten (är faktiskt inte speciellt intresserad), men är ni verkligen helt övertygande om att problemet är att vänstern helt enkelt inte ”hittat” till nationalekonomin?
Argument för kausalsambanden:
Ang 1: På grund av ämnets natur tenderar ekonomer att hamna på poster där de fattar beslut om fördelning av knappa resurser. Därmed följer makt.
(Jag ser dock att mitt inlägg verkar säga att budgetavdelningens ekonmer är högervridna. Det är inte alls min uppfattning. Poängen var att de rimligen har makt, och är ekonomer, inte litteraturvetare.)
Ang 2: Jag tror att det handlar mer om selektion snarare än utbildning/indoktrinering när det gäller nationalekonomer (men kanske inte när det gäller företagsekonomer). Följande studie indikerar att nationalekonmers grad av själviskhet i ekonomiska experiment beror på selektion snarare än utbildningen
http://ideas.repec.org/p/ces/ceswps/_490.html
Har forskare verkligen så mycket makt? Om nationalekonomer nu har så mycket makt så kan man fråga sig varför så få av punkterna på Vlachos valmanifest uppfyllts:
https://ekonomistas.se/2010/09/14/ett-litet-nationalekonomiskt-valmanifest/
Även här skulle man kunna tänka sig att kausaliteten är omvänd. Jonas valde kanske att lyfta fram dessa punkter just på grund av att de (ännu) inte realiserats?
Nationalekomerna lyckades ju inte förhindra att fastighetsskatten togs bort trots att det tydligen fanns stor enighet om dess förträfflighet (som jag har för mig att någon uttryckte det). Han vill också återinföra arvskatten står det och återinföra ett betygssystem som mer liknar det som fanns förut (om jag förstått det rätt). Jag gissar att åsikterna bland nationalekonomerna om dessa saker var liknande då arvsskatten fortfarande fanns och när betygssystemet fortfarande var relativt och inte målinriktat. Men då lyssnade inte politikerna. Jag menar mest att både medelsvensson och politiker inte bryr sig så mycket om vad forskare säger om det forskarna säger inte stämmer överens med deras verklighetsbild.
Andreas,
Skatte teoretiskt är fastighetsskatten en av de mest optimala skatter som finns;
1. Förmögna lägger en större andel av sina pengar på boende, den är mao progressiv IOM att den beskattar överkonsumtion
2. Det går inte att undvika, den kan fysiskt sett inte flyttas och dess värde är lätt att bedöma
3. Den är extremt stabil eftersom fastighets värden historisk brukar stiga med 2-4 % över inflationen.
Däremot är dem i hela västvärlden politiskt omöjlig, eftersom de flesta ser Mitt Hus som Min Borg.
Arvskatten är också teoretiskt en mycket bra skatt men i praktiken fulsständigt förödande. Jag arbetade inom fältet och när arvs och gåvoskatten kom på tal var det allmänna omdömet att: “Det var frivilliga skatter”. Den som hade resurser betalade ingen eller ringa skatt, i värsta fall flyttade de bara ut som IKEA eller TetraPak. De enda som drabbades var små och medelstora företagare som varken hade tid eller råd att planera.
Ett oomtvistligt bevis för detta ät att Sverige har världens lägsta inkomst ojämliket men västvärldens högsta förmögenhets ojämlikhet ( mätt med GINI, långt högre än USA).
Vi läste ovan om ojämlikhet men ingen talade om eleganten i rummet att i Sverige konserveras gamla flrmögenheter men entreprenörer och företagare straffbeskattas så att de inte kan bilda nya förmögenheter pga av eget hårt arbete. Endast de tidigare förmögna eller inom finans sektorn, de som tillhandahåller produkter till de redan förmögna, blir förmögnare och förmögnare.
Dock är vare sig högre inkomst skatter eller införande av arvskatter en lösning på problemet med ojämliket.
Alex II: Fastighetsskatt är väl inte alls politiskt omöjlig i hela västvärlden?
USA, till exempel.
Att den togs bort i Sverige var ju bara ett knasigt sammanträffande. Visserligen var skatten impopulär men hade inte Kd hängt på riksdagsspärren och tvingats sälja sin själ till Villaägarna så hade väl knappast Anders Borg plockat bort fastighetsskatten.
Marcus.
Fastighetsskatten i de flesta länder har olika sorters spärrar vilket leder bl.a. till att dess effekt av förmögenhetskatt försvinner. I USA har f-skatten i ett flertal stater lett till skattrevolt bl.a. Kalifornien. De införde regler om max uttag samt att det krävs kvalificerad majoritet att höja skatterna.
Det i sin tur var sannolikt en orsak till de extrema prisökningarna i Kalifornien och sannolikt en starkt bidragande orsak till varför Kalifornien är värst drabbad när det gäller fastighetsbubblan i USA.
Vidare har dessa spärrar även lett till att Kalifornien är i bankrutt, ett Grekland i USA, fastighetskatten betalar i USA för skolan. Att det finns max gränser för fastighetskatt, den följer inte heller värdeutvecklingen utan ett indexerat inköpsvärde, samt att det kräver kvalificerad majoritet för alla skattehöjningar samtidigt som kostnaden för statsanställda mångdubblats de senaste 10 åren har lett till att Kalifornien är vad som i USA kallas ett finansiellt Basket Case. Kalifornien är för övrigt vad som håller på att hända i USA i de flesta delstater inom 5-10 år.
Det var det jag menade med politiskt omöjligt, pga nästan alla stater och regeringar i västvärlde oavsett parti färg har via skattesubventioner, statliga låne garantier mm kraftigt gynnat boendet till nackdel för annat sparande så har individer i västvärlden lagt alla sin ägg i en korg, inte nog med det eftersom krav på kontantinsats via statliga subsider varit låg, har fastighetsköpare använt samma hävstång som banker, 40-50 gånger eget kapital, använde. Även det en stor orsak till krisen. Den extrema belåningsgraden, hävstången, och att egnahem inte ger direktavkastning leder till att fastighetsskatten snabbt blir en extrem lilkvidites påfrestning. Det leder då i sin tur till populistiskt tryck att lindra och minska densamma. Speciellt i högskattestater som Sverige och Kalifornien (Kalifornien har i princip samma höjd på skatterna som Sverige, med Kalifornien har ett svårt problem pga den extrema progressiviteten, 100.000 människor står för merparten av skatterna och många av dem flyttar nu ut, samma sak som hände i Sverige under 70-80 talen.)
Helt enkelt därför att andra ekonomer inte alltid håller med.
Poängen med valmanifestet var ju att ge en lista på vad en någorlunda stor majoritet av nationalekonomer tycker i olika frågor.
Jag har inte läst boken “Nationalekonomi för vänstern. Teori för jämlikhet och välfärd.”. Men det går endast att härleda sanna teorier ifrån sanna premisser.
Om vi utgår ifrån begreppet “människor är lika/jämlika”. En helt sann premiss är att människor är inte lika/jämlika.
(Likhet inför lagen och att samma lag ska gälla alla människor är en helt annan sak. Under ståndssamhället hade vi olika lagar för olika stånd. Jämlikhet innebär ifrån början att människor är jämlika inför lagen.)
Om människor är lika/jämlika är människor exakta kopior av varandra (klonor). Detta innebär att människor har samma IQ, samma utbildning, samma intressen, är lika fysiskt starka, är lika vackra osv. Detta är ingen sann premiss.
“Den österrikiska skolans klassteori” är framtagen med hjälp av formell logik. Denna teori bygger på att människor är olika/ojämlika och då utgår teorin ifrån en sann premiss. Människor är olika och har inte samma IQ, utbildning, intressen osv. Människor har inte samma produktivitet och därför uppstår löneskillnader osv.
Men nu kommer vi till den intressanta slutsatsen. Eftersom människor är olika/ojämlika kan vi också ha en ekonomi byggd på arbetsdelning (specialisering). Arbetsdelning kan inte uppkomma om människor är lika/jämlika eftersom människor i detta fall kommer att utföra exakt samma arbetsuppgifter.
Eftersom vi nu har en ekonomi med arbetsdelning kommer de högproduktiva ha nytta av de lågproduktivas arbetsinsatser, och de lågproduktiva ha nytta av de högproduktivas arbetsinsatser. Exempelvis behöver inte en kirurg göra alla arbetsuppgifter på ett sjukhus (städa, byta bandage osv), och lokalvårdaren på sjukhuset har nytta av att det finns kirurger som drar upp produktiviteten i ekonomin.
Och idag har en lokalvårdare i många avseenden det bättre än kung Oscar I på 1800-talet. Idag är sjukvården bättre, bostäderna bättre osv.
@P-O: “Men nu kommer vi till den intressanta slutsatsen. Eftersom människor är olika/ojämlika kan vi också ha en ekonomi byggd på arbetsdelning (specialisering). Arbetsdelning kan inte uppkomma om människor är lika/jämlika eftersom människor i detta fall kommer att utföra exakt samma arbetsuppgifter.”
Det var verkligen en intressant slutsats.
Eller så är det så här att arbetsdelning kommer av att vi har behov av och utrymme för olika sorters tjänster i samhället, inte av att människor föds med gener som predestinerar dem till att bli läkare eller lokalvårdare.
Jag tror nog att arbetsdelning är fullt möjligt även i ett påhittat samhälle av genetiskt identiska individer. Den ena tvillingen i en familj kan diska och den andra torka, eller så kan de göra helt andra (och olika) saker.
Varför skriver du och utgår från att människor är “lika”? Bokens undertitel är “teori för jämlikhet och välfärd. Om du vill kritisera bokens utgångspunkt kan du väl göra det utifrån de premisserna som författarna hävdar?
Kan du förklara för mig hur Österrikiska skolan utgår från ojämlikhet? Och kanske, vad menar du med ojämlikhet? Ojämlikhet som i Indiens kastsystem?
Har nu fått boken och ögnat igenom den. Mitt intryck är huvudsakligen mycket positivt. Jag tillhör visserligen knappast målgruppen, men jag är ganska säker på att jag skulle ha uppfattat den mycket positivt och stimulerande om jag kunnat läsa den innan jag läst nationalekonomi. Det verkar vara en bra balans där läsaren tas på allvar men där framställningen ändå gjorts så lättläst som möjligt, och där formalism och användingen av ekonomisk terminologi minimerats.
Särskilt positivt finner jag den mogna och sakliga tonen. Trots att samtliga författare är födda på 70- eller 80-talet så har jag inte hittat några försök till billiga polemiska poänger, eller att förminska meningsmotståndare genom att förknippa dem med nedlåtande ismer, vilket visar på en hög självkontroll (möjligen kombinerat med god redaktörskontroll), för att anknyta till ett av kapitlen. Bra jobbat!
Olof: Varför skrivningen “TROTS att samtliga författare är födda på på 70- eller 80-talen …”?
Det var nog lite dumt formulerat. Jag menade att de är ganska unga och unga anses ofta, rätt eler fel, som otåligare, mindre förlåtande och lite mer extrema än äldre, i genomsnitt (jfr t ex hur ungdomsförbund brukar beskrivas).
Är man född 1970 så är man väl inte så ung längre 😉
Nationalekonomer vill gärna skjuta undan sina värderingar istället för att ta dem vid hornen. Det visar inte minst de ideologiska kommentarerna här, knutna till olika ekonomer och teoribildningar.
Råden från Gunnar Myrdals “Values in Social Theory” tycks vara totalt bortglömda.
Robert:
Jag lovade dig en recension av “Nationalekonomi för vänstern” när jag väl fått tid att läsa den. Här har du recensionen (en längre version finns på http://larspsyll.wordpress.com/2011/05/05/nationalekonomi-for-vanstern-no-way/
“Ett gäng nationalekonomer med anknytning till socialdemokrati och arbetarrörelse har publicerat en ny bok med titeln Nationalekonomi för vänstern (Kata Förlag, red Peter Gerlach 2011). För en ekonomiprofessor som ägnat en stor del av sitt akademiska liv åt att kritisera och utmana det ortodoxa neoklassiska paradigmet inom nationalekonomi låter detta som en spännande och intressant bok.
Tyvärr blir jag rejält besviken redan när jag i inledningskapitlet utan omsvep – och framför allt utan tillstymmelse till hållbara argument – serveras påståenden av typen att vänsterns ”frustration” skulle bottna i dess ”ovilja att utnyttja alla de nationalekonomiska analysverktyg som står till deras förfogande”. Som om den nationalekonomiska metoden och verktygen var ett snabbköp som man bara hade att gå in i och plocka med sig vad man ville för vilka syften man ville. Men så är det ju inte alls. Den verktygslåda den neoklassiska nationalekonomin förser oss med styr också i väldigt hög grad vad vi kan göra. Ge mig en hammare och du tror att hela världen är en spik!
Enligt bokens författare finns det inte heller någon egentlig grund för den ideologikritik som riktats mot nationalekonomin (se t ex min Den dystra vetenskapen: om nationalekonomins och nyliberalismens kris, Atlas akademi, 2001). Man frågar retoriskt (s 13): ”Men ligger det då något i den kritik som menar att dagens nationalekonomi har en ideologisk slagsida? Många av nationalekonomins kritiker riktar in sig på vad de kallar för neoklassisk nationalekonomi. I den här boken undviker vi den termen och väljer istället att kort och gott tala om nationalekonomi.” Mirabile dictu! Som om undvikandet av vad man tycker är en vag term skulle bli bättre av att ersättas med en ännu vagare och intetsägande. Fullständigt obegripligt. Det är ju precis så här ortodoxin vill uppfatta sin teori – som den enda. Som nationalekonomisk teori. Punkt slut. Om vi accepterar denna perverterade utgångspunkt, hur ska vi då kunna visa upp att det finna andra alternativa teorier? Om vi ska bygga en ”nationalekonomi för vänstern” är ju detta rena självmålet.
Rent komiskt blir det också när man sedan (s 15) ska ge ett exempel på att det långt ifrån är självklart att teorier med neoklassiska byggstenar ”nödvändigtvis leder till liberala slutsatser” och anför ”analytisk marxism” som exempel. Som jag redan visade i min avhandling – Samhälleliga val, värde och exploatering: en ekonomisk-filosofisk kritik, Lund 1991 – har denna skolbildning inte ett smack med marxism att göra. Det är neoklassisk ekonomisk teori rätt upp och ner applicerad på områden som traditionellt beforskats av marxister.
Som en ganska ordinär (men delvis selektiv) introduktion till neoklassisk nationalekonomi har jag inget problem alls med denna bok. Den ser ut som de flesta andra, men med tillägg av mer emfatiska konstateranden av exempelvis att effektivitet inte alltid implicerar rättvisa, att fria marknader inte alltid skapar välfärd och jämlikhet, att staten kan spela en roll för lösande av ekonomiska externalitetsproblem och att ett större inslag av privata aktörer inom sjukvården inte alltid leder till förbättringar. Men var i ligger det specifika vänsterekonomiska i detta? Den typen av konstateranden görs också i standardläroböcker à la Greg Mankiw och Klas Eklund. Att det finns många socialdemokrater och folk inom arbetarrörelsen som använder sig av neoklassisk ekonomisk teori – det enda vi lär ut på akademierna i det här landet – och ändå argumenterar för radikala politiska lösningar känner vi ju redan till
En verkningsfull kritik av neoklassisk nationalekonomi måste bygga på vetenskapsteoretiska och metodologiska fundament. Men över huvud tycker jag att hela metod- och teoriapproachen i boken blir lite som att resonera så här: ”Låt oss anta att människor är gröna, fyrkantiga och kommer från Jupiter. Och sedan säga: Detta kan verka orealistiskt och märkligt, men vi kan ändå använda den här teorin. Alla är inte lika gröna, en del är trekantiga och några kommer i själva verket från en av Jupiters månar.” Men vad är poängen? Det blir lite som om man bestämt sig för att ta den djävligaste och svåraste omvägen mellan två punkter. Varför inte få det rätt direkt från början och slippa denna självpåtagna börda i form av en hopplöst orealistisk och irrelevant neoklassisk ekonomisk teori.
Som kritik – i den anda som exempelvis Marx skrev Till kritiken av den politiska ekonomin – blir det mesta i boken intetsägande. Vad är det som är vänster i dessa genomgångar och introduktioner till olika standarddelar av neoklassisk ekonomisk teori? Jag tycker det mest påminner om folk som gått på någon av landets handelshögskolor och lärt sig att gå in i den neoklassiska redskapsboden och plocka med sig en hammare, för att sedan konstatera att den minsann går att använda som bestick också. Om det nu är så att det verkligen är äta vi vill, varför inte gå in i andra redskapsbodar där det finns gott om fungerande gafflar och knivar?
I de enskilda kapitlens genomgångar av de valda teorifragmenten ur den neoklassiska arsenalen har man märkligt nog också systematiskt underlåtit att referera till verkligt tunga och inflytelserika vetenskapsteoretiska och ekonomisk-metodologiska kritiker av just det man presenterar. I stället väljer man genomgående att referera till ganska lättviktiga och harhjärtade neoklassiska ekonomer som på marginalen vill finputsa ett och annat på det i grunden gemensamma teoribygget.
Är Nationalekonomi för vänstern verkligen vänster? I’ll be dipped!”
LPS, kul att du läst vår bok och bemödat dig att recensera den!
Jag håller helt med dig om att man ska vara kritisk mot nationalekonomin. Det finns en del nationalekonomi som brister på rent vetenskapliga/metodologiska grunder och en del är ganska trångsynt eftersom man tenderar att inte tillåta användning av alla verktyg i verktygslådan så att säga. Däremot är jag inte alls lika övertygad om att dessa vetenskapliga brister är särskilt ideologiskt problematiska. Det är lite dumt å trångsynt ibland, men det har ingen tydlig ideologisk slagsida.
Vänstern ska dock naturligtvis inte bara förlita sig på standardnationalekonomin för sin samhällsanalys — nationalekonomin ger ingen fullständig bild av samhället och behöver kompletteras med andra perspektiv. Däremot tror jag vänstern gör sig en stor otjänst om man framförallt lutar sig mot alternativa ekonomiska teorier som är marginaliserade inom vetenskapsvärlden. Det tappar man bara trovärdighet på och jag tror inte heller det blir mer “vänster” för att man utgår från heterodoxa teorier. (En del heterodox teori är ju rent ut sagt skogstokig och förmodligen ödesdiger att luta sig mot — jag tänker här på en del som till exempel går att hitta i den “post-autistiska” rörelsen.)
Det vore intressant att vid tillfälle höra dig utveckla några konkreta ekonomisk-politiska frågor — helst på mikronivån som jag förstår bäst själv — och varför du tycker nationalekonomisk teori fallerar och vilka alternativa teorier som klarar jobbet bättre. Trots att jag har läst både “Den dystra ekonomin” och “De ekonomiska teoriernas historia” har jag ännu inte riktigt förstått vad det är för alternativt teoribygge som du och andra vill se i nationalekonomins ställe.
Robert:
I min recension av “Nationalekonomi för vänstern” [http://larspsyll.wordpress.com/2011/05/05/nationalekonomi-for-vanstern-no-way/] finns ingenting som andas tro på att ALL heterodox ekonomisk teori skulle vara bra. Om du verkligen läst mina böcker vet du ju att jag också är kritisk till “skogstokiga” teorier – oberoende av paradigmhemvist. Att de skulle vara speciellt vanliga i den postautistiska röreslen ställer jag mig dock tveksam till. Något lika “skogstokigt” som den moderna neoklassiska makroteorins benchmark i form av representativa-aktörs-rationella förväntnings-modeller finner du näppeligen ens i den post-autistiska teorifloran!
Det verkar som om vi är behov av en opartisk domare som objektivt kan avgöra skogstokigheten i olika teorier. 😉 Jag inser nu att det var dumt att införa begreppet “skogstokig” i den här diskussionen.
Min huvudpoäng var egentligen att jag tror vänstern kommer förlora både legitimitet och inflytande om man begränsar sig till heterodox ekonomisk teori. I Göran Greiders recension av vår bok säger han att nationalekonomi visserligen är en “sophög”, men att det är viktigt för vänstern att kunna använda sig av denna sophög för sina syften. Det tror jag han har rätt i.
Sylls recension påminner lite om vad Greider skrev i Aftonbladet om boken. Det framgår mer explicit hos Greider, men uppenbarligen tänker sig Syll att en nationalekonomi för vänstern måste anamma marxism.
“Rent komiskt blir det också när man sedan (s 15) ska ge ett exempel på att det långt ifrån är självklart att teorier med neoklassiska byggstenar ”nödvändigtvis leder till liberala slutsatser” och anför ”analytisk marxism” som exempel. Som jag redan visade i min avhandling […] har denna skolbildning inte ett smack med marxism att göra. Det är neoklassisk ekonomisk teori rätt upp och ner applicerad på områden som traditionellt beforskats av marxister.”
Jag är alltid skeptisk till påståenden som “jag har visat att…”. Utan att vara expert på området, men att säga att analytisk marxism inte har “ett smack” med marxism att göra låter märkligt i mina öron.
För mig är det fascinerande, men jag har bara bläddrat i boken, att så få recensenter lyft fram hur modigt det är av unga nationalekonomer att författa en bok med det tema som valts. Med tanke på alla radikala 68-or där ute, välutbildade och med trygga positioner i samhället, är det anmärkningsvärt hur lite uppbackning jag sett för boken.
Martin:
Jag tror om du läser någon av de nio böcker jag publicerat det senaste decenniet, eller någon av alla mina artiklar, eller inlägg på min blog (http://larspsyll.wordpress.com/) skulle du snabbt konstatera att även om ett och annat kan läras av Marx ekonomikritik så är den viktigaste inspirationskällan utan något som helst tvivel John Maynard Keynes!
Jo tack, det framgår med all önskvärd tydlighet. Vad som är så tröttsamt är att du anser dig sitta inne med en sanning, som bara väntar på att föras ut till alla andra. Problemet med denna ståndpunkt är givetvis att vidare diskussion blir omöjlig. Det var det jag ville påvisa med mitt inlägg ovan (se dina egna fraser som “jag har visat”, “en verkningsfull kritik…måste” osv).
Martin:
Nu är det nog inte så mycket jag som tror mig sitta inne med sanningen med stort S. Snarare är det väl då I SÅ FALL den neoklassiska ekonomiteorin. Stilistiskt tror jag det blir oläsligt om man ska ha både livrem och bälte på sig var gång man i skrift ska föra fram en deciderad uppfattning om något. Vågar man ha en egen – och förhoppningsvis argumenterbar och välgrundad – uppfattning, ska man fritt och öppet lägga fram den för omvärldens beskådan och värdering. Den religiösa erans Sanningar hör inte hemma i ett meningsutbyte i ett modernt vetenskapssamhälle. Så, snälla, inget mer trams om att jag tror mig besitta någon Sanning!
Nationalekonomer ska inte ha någon förbaskad baktanke med sin forskning eller sitt metodval. Ni ska använda de metoder som är bäst för att ta reda på hur världen är beskaffad! Ibland förstår jag mig inte riktigt på diskussionen som förs.
Robert:
Jag har förstått att du och andra neoklassiska nationalekonomer tycker det, men förstår faktiskt inte varför också Göran Greider, när han nu håller nationalekonomi för en ”sophög”, tycker att det är viktigt för vänstern att kunna använda sig av denna sophög för sina syften. Jag tycker både du och Göran borde låta sophögen multna igen och plocka frukten och insikterna från alla de vackra och grönskande omgivningarna istället. Det finns alternativ – och alla är inte skogstokiga – till den neoklassiska nationalekonomins sophög. En sophög utgör sällan den bästa utgångspunkten för relevanta och realistiska ekonomianalyser!
Robert skrev ovan:
“Det vore intressant att vid tillfälle höra dig utveckla några konkreta ekonomisk-politiska frågor — helst på mikronivån som jag förstår bäst själv — och varför du tycker nationalekonomisk teori fallerar och vilka alternativa teorier som klarar jobbet bättre.”
Givet tidigare diskussioner på denna blogg så är jag ju inte direkt chockad över att Lars undvikit att svara, men här kommer i alla fall en påminnelse i all välmening…
Om vi nu skall lära oss att “plocka frukten och insikterna från alla de vackra och grönskande omgivningarna istället” så kanske vi kunde få lite konkret vägledning (och jag menar då inte litteraturhänvisningar)?
Robert och Olof:
Grabbar, det är inte lite ni begär. Jag tror att jag nog är den kommentator som skrivit mest text på den här bloggen det senaste året. Och så begär ni ännu mer!
Jag är ledsen, men min tid är faktiskt inte obegränsad. Även vi som brinner för folkbildning – vilket jag tycker alla professorer borde göra – måste ibland prioritera.
Så det blir bara tid för ett litet exempel på “konkret vägledning”.
Ta en av de riktigt stora icke-neoklassiska nationalekonomerna, F A Hayek. Läs hans mästerliga artikel “Economics & Knowledge” (Economiqa 1937) där han skriver:
“Indeed, my main contention will be that the tautologies, of which formal equilibrium analysis in economics essentially consists, can be turned into propositions which tell us anything about causation in the real world only in so far as we are able to fill those formal propositions with definite statements about how knowledge is acquired and communicated …The situation is, however, different with plans determined upon simultaneously but independently by a number of persons. In the first instance, in order that all these plans can be carried out, it is necessary for them to be based on the expectation of the same set of external events, since, if different people were to base their plans on conflicting expectations, no set of external events could make the execution of all these plans possible. …We shall not get much further here unless we ask for the reasons for our concern with the admittedly fictitious state of equilibrium. Whatever may occasionally have been said by overpure economists, there seems to be no possible doubt that the only justification for this is the supposed existence of a tendency toward equilibrium. It is only by this assertion that such a tendency exists that economics ceases to be an exercise in pure logic and becomes an empirical science … The assumption of a perfect market, then, means nothing less than that all the members of the community even if they are not supposed to be strictly omniscient, are at least supposed to know automatically all that is relevant for their decisions. It seems that that skeleton in our cupboard, the “economic man,” whom we have exorcised with prayer and fasting, has returned through the back door in the form of a quasi-omniscient individual …while in the field of the Pure Logic of Choice our analysis can be made exhaustive, that is, while we can here develop a formal apparatus which covers all conceivable situations, the supplementary hypotheses must of necessity be selective, that is, we must select from the infinite variety of possible situations such ideal types as for some reason we regard as specially relevant to conditions in the real world. Of course, we could also develop a separate science, the subject mattter of which was per definitionem confined to a “perfect market” or some similarly defined object, just as the Logic of Choice applies only to persons who have to allot limited means among a variety of ends. For the field so defined our propositions would again become a priori true, but for such a procedure we should lack the justification which consists in the assumption that the situation in the real world is similar to what we assume it to be. … I do of course not want to suggest that the sorts of problems I have been discussing were foreign to the arguments of the economists of the older generations. The only objection that can be made against them is that they have so mixed up the two sorts of propositions, the a priori and the empirical, of which every realistic economist makes constant use, that it is frequently quite impossible to see what sort of validity they claimed for a particular statement. More recent work has been free from this fault–but only at the price of leaving more and more obscure what sort of relevance their arguments had to the phenomena of the real world. All I have tried to do has been to find the way back to the common-sense meaning of our analysis, of which, I am afraid, we are likely to lose sight as our analysis becomes more elaborate.”
Jämför sedan denna seminala, insiktsfulla och relevanta analys av ett av mikro- och makroekonomins grundproblem – information och kunskap – med det fullständigt inkonsistenta, orealistiska mumbojumbo den moderna neoklassiska makroteorins benchmark i form av representativa-aktörs-rationella förväntnings-modeller – på SAMMA grundtema – utgör! Här är det ju bara att plocka frukter och insikter rakt under näsan på er. Hur kan valet vara så svårt? Lämna sophögen åt dess öde!
Och om ni nu mot förmodan inte klarar det, så kan ni väl vara vänliga nog och förklara varför. Vad har dagens Muth-Lucas-Sargent-Kydland-adepter att komma med som inte Hayek säger tusen gånger bättre?
Lars, jag tycker verkligen inte att det är mycket vi begär.
Du sågar en bok längs fotknölarna med diverse simpla retoriska grepp och allt vi begär är att du skulle ge något enda exempel på någon enda alternativ teori för något enda konkret, helst mikroekonomiskt, problem som den alternativa teori vore bättre skickad att förklara än standardteorin. Jag tycker inte ens att denna fråga är svår och jag skulle själv enkelt kunna ge flera exempel på sådant där standardteorin leder fel och där man behöver alternativa teorier.
Istället svarar du med ett långt citat från Hayek som hur intressant det än må vara inte med bästa vilja kan anses ge några svar på konkreta ekonomiska frågor (utan som istället är en kritik av Hayeks ekonomkollegor 1937, avseende främst jämviktsanalys men också mer allmänt de starka antaganden på vilket mycket av den ekonomiska teorin då såväl som nu vilar).
Låt mig då istället ge dig exempel på sådant där standardteorin kan ge intressanta svar på viktiga frågor, och där de flesta (kanske alla, kommer inte riktigt ihåg) diskuteras i den aktuella boken. Standardteorin kan användas för att:
1. Förklara varför det är en god idé att ha omfördelande skatter från höginkomst- till låginkomsttagare (optimal-beskattningsteorin)
2. Förklara varför det är en god idé med omfattande obligatoriska socialförsäkringar, även om vi bortser från omfördelningseffekter mellan rika och fattiga av sådana system (försäkringsteori).
3. Förklara varför det är en god idé att samhället tillhandahåller kollektiva varor, och finansierar sådana med obligatorisk beskattning, även om vi bortser från fördelningseffekterna av dessa tillhandahållna varor (teorin om kollektiva varor).
4. Förklara varför det är en god idé att samhället beskattar miljöskadlig verksamhet, och varför det i princip är klokt med vägavgiftssystem i större städer (externalitetsteori).
5. Förklara varför det är en god idé att samhället, istället för privata företag, producerar vissa varor där det finns stora skaleffekter i produktionen (teorin om naturliga monopol).
6. Förklara varför det är en god idé med en omfattande antidiskrimineringslagstiftning, även i ett samhälle där ingen enda individ har som avsikt att behandla vissa individer sämre än andra (teorin om statistisk diskriminering).
7. Förklara varför det är en god idé med en omfattande konkurrenslagstiftning som innebär store restriktioner för företagens agerande (konkurrensteori).
(Och, jag vet, det behövs så klart generellt en tydlig moralfilosofisk utgångspunkt för att dra normativa slutsatser, etc.)
Detta var 7 exempel där den av dig så förhatliga neoklassiska (om nu det är en adekvat benämning, vilket kan diskuteras) teorin använts för att ge viktiga samhälleliga insikter med vänsterkaraktär. Har du några alternativa teorier som skulle kunna användas för att dra slutsatserna ovan, eller slutsatser av lika konkret karaktär som ovanstående?
Olof:
Jag vet inte varför jag får känslan av att prata med en vägg … Men nu tar vi det från början igen, så blir det kanske rätt iallafall.
De flesta vetenskaper ägnar sig åt teoretiska förenklingar av något slag. Det tror jag inte någon ifrågasätter. Vad frågan gäller är vad för slags förenklingar man jobbar med. Och just här är kontrasten mellan neoklassisk ekonomisk teori och t ex fysiken frapperande. Där fysiken kan göra både materiella och idella ”galilean experiments” [om någon är intresserad av att läsa om ”galileiska experiment” och skillnaden mellan fysikens och den neoklassiska nationalekonomins modeller kan man med fördel – min blygsamhet avhåller mig givetvis från rekommendation av egna alster (den som likväl är intresserad kan gå in på min blog – http://larspsyll.wordpress.com/ – och under Nedladdningsbara Publikationer ladda ner och läsa) – att läsa vetenskapsteoretikern Nancy Cartwrights ”The vanity of rigour in economics: theoretical models and galilean experiments”, som utgör kap 15 i ”Hunting Causes and Using Them: Approaches in Philosophy and Economics” (CUP 2007), eller t ex ”Probability machines: chance set-ups and economic models”, som utgör kap 7 i ”The Dappled World” (CUP 1999)] och komma fram till genuina sanningar om den empiriska världen så saknar ju faktiskt neoklassiska ekonomer – vare sig de betraktar sig som ”vänster” eller ej – med sina teorier denna möjlighet. I Robert Lucas ”analoga ekonomer” eller Robert Sugdens ”surrogatmodeller” uppnår vi förvisso verifikationsmässig deduktivitet (genom att bl a tillskriva dessa ekonomier karakteristika som kan representeras matematiskt) – men endast till priset av bristande extern validitet. Där fysiken har ”high leverage” med sina ”magra” lagar och principer, kommer ekonomen ingen vart alls utan en massa extra antaganden. Kruxet – för ekonomen, men inte fysikern – är att konklusionernas validitet beror så nästan uteslutande på alla dessa speciella antaganden som måste göras för att säkerställa deduktionen.
OCH DET ÄR PRECIS DET SOM GÄLLER FÖR ALLA DINA EXEMPEL! Visst kan du visa allt det du säger med dina teorier. Men du kan också visa på raka motsatsen! När du ska tillämpa dina teorier empiriskt hänger det alltså inte i någon större utsträckning på teorierna som sådana om du ska kunna säga något som är empiriskt relevant, utan nästan uteslutande på specialantagandena därutöver. DÄRAV FÖLJER OCKSÅ ATT HELA DIN ARGUMENTATION ÄR EN NON SEQUITUR. Problemet som jag – förgäves verkar det som – försökt få dig och andra neoklassiska ekonomer att begripa är att ekonomimodellernas ”rigorösa” och ”exakta” slutsatser verkar hopplösa att validera utanför modellerna.
Min huvudkritik mot alla som försöker använda sig av det deduktivistiska neoklassiska paradigmet och dess olika instantieringar – vare sig man är ”vänster” eller ej – är att de är gravt problematiska ur vetenskapsteoretisk synpunkt. Det du och andra neoklassiker – ”vänster” eller ej – gör, är i stället att “se åt andra hållet” och få det att framstå som om neoklassisk teori skulle stå över all kritik så länge man inte kan visa fram något alternativ som skulle vara “bättre”. Jag tror att de flesta nog ändå tycker att man kan resa kritik mot teorier/modeller/paradigm utan att man nödvändigtvis först ska ha visat att det eventuellt finns något som är “bättre”. Om något inte är bra ska det kunna kritiseras, vare sig det finns alternativ eller ej. Att hävda något annat är att göra det alldeles för lätt för sig. När någon påpekar att kejsaren inte har några kläder bör vi med åtminstone försöka bemöta detta påstående och inte bara vifta bort det med argumentet att ingen annan bär upp klädskruden bättre än han.
Här är det ju också symptomatiskt att när jag då för att visa på att det ju faktiskt FINNS bättre icke-neoklassiska alternativ och anför Hayeks magistrala ”Economics and Knowledge” som exempel, så får jag – som vanligt – ingen respons, utöver ett till intet förpliktigande konstaterande av att Hayeks kritik avsåg ”jämviktsanalys men också mer allmänt de starka antaganden på vilket mycket av den ekonomiska teorin då såväl som nu vilar.” Inget bemötande. Inget försök att ens argumentera för att mitt påstående – att Hayeks analys och kritik var så mycket bättre än de moderna neoklassikernas – inte håller. Ingenting.
Så min kritik står orubbad kvar. Om det är verkliga, konkreta, empiriska, relevanta ekonomiska sakförhållanden vi vill analysera och förstå, förstår jag fortfarande inte varför vi ska ta omvägen om en orealistisk, irrelevant, axiomatisk-deduktiv teori som bygger på – för att tala med Hayek – ”kvasi-allvetande individer” och möjligen kan betraktas som sann a priori, men som när den tillämpas ”saknar det berättigande som uppstår när vår hypotetiska värld liknar situationen i den verkliga världen.”
Tidigare såg jag mycket fram emot den dagen Lars P Syll skulle demonstrera den “äkta” nationalekonomin, istället för att berätta för oss andra varför det vi gör är fel. Men jag har insett nu att den dagen inte kommer. Att citerat ett ytterligare ett varv av samma kritik är inte att erbjuda ett alternativ.
Istället har jag en ny förhoppning: Ett inlägg utan spontanta latinska tillrop, utan den uttjatade referensen om kejsarens kläder, och utan självrefererande (trots att “blygsamheten” “förhindrar” honom). Men det är nog naivt att hoppas på det med.
Sen så är det såklart så att neoklassiker (om vi köper den etiketten) har som grundantagande att individer reagerar på de institutioner som finns i dennes omgivning, och att vi kan skapa en förståelse på hur dessa reaktioner formas.
Förövrigt, att validiteten hos fysikers konklusioner är oberoende av de restriktioner som antaganden påför är naturligtvis nonsens.
Pontus:
Som vanligt finns det näst intill inget av substans att reagera på i ditt inlägg – inlägg som du i mitt tycke är intellektuellt ohederlig nog också att leverera anonymt, till skillnad från de flesta av oss andra, seriösa, deltagare i diskussioner på denna blog.
Vem adressaten i slutklämmen om “validiteten hos fysikers konklusioner är oberoende av de restriktioner som antaganden påför är naturligtvis nonsens” är, är för mig ett mysterium. Är det Nancy Cartwright – en av världens främsta vetenskapsteoretiker på området – tycker jag du klädsamt nog kan ta och läsa hennes bok. Kom sen tillbaka med ett genomtänkt inlägg och ARGUMENTERA för varför hennes (och per implikation min, eftersom jag delar hennes uppfattning re fysiken) uppfattning är “nonsens”!
För den som tycker tredje uppgiften är betungande kan jag tipsa om ett kortkommando som kanske gått 68-generationen förbi, nämligen ctrl+c, ctrl+v. Då slipper man dra muspekaren över hela skärmen för att ”plocka frukter och insikter” från forskningen. Man sparar säkert flera sekunder.
Kanon! Och då kan man ju också lägga några av de sekunderna på att kanske läsa något och förkovra sig. 68-generationen bockar och bugar. Tänk vad ni kan, ni unga!
LPS, det finns ingen substans därför att det inte finns något substantiellt att vända sig mot. Du leverera samma oorginella kritik som vanligt, men nu medelst ny metod: klipp och klistra. Halmdockorna viner i luften när du pratar om representativa aktörer och homogen information. Trots att forskning inom både makro- och mikroekonomin har lagt en allt större emfas vid heterogenitet och — det här kan du bara inte ha missat — assymetrisk information. Hur begränsad och heterogen information leder till flockbeteende, och hur ekonomiska restriktioner för vissa subgrupper kan leda till finansiella instabiliteter.
Men istället vevar du återigen samma gamla kritik. Ekonomin är ett öppet system. Det finns inga lagbundenheter. Men vad återstår då? Historia? Vad kan vi dra för lärdomar av det? Ingenting. Oönskvärda utfall kan aldrig förväntas att upprepas eftersom inga lagbundheter finns. Men om vi empiriskt observerar världen och upptäcker att samma beslut fattas om de institutionella förutsättningarna är desamma, då finns ju lagbundenheterna där. Icke påstår Syll. Vi har nämligen ingen vetenskapteoretisk anledning att tro att relationen mellan utfall i den verkliga världen kan sammankopplas med den sannolikhetsteoretiska modell som ligger till grund för våra observationer. Men då och då pratar Syll om att empiriska resultat kan “ge en fingervisning”. Det kan tyckas att “en fingervisning” är ett aningen oprecist begrepp och vid närmare granskning faller under exakt samma kritik som vanligen levereras. Men det är tydligen inte så. Varför lär vi aldrig få veta.
Syll föredrar att lalla runt och peka ut alla de fel och brister som vetenskapen brottas med istället för att själv komma med något konstruktivt. Antingen sitter han själv och ruvar på den riktiga sanningen, eller så är kejsaren naken. Cum grano salis!
Pontus:
Du vågar uppenbarligen fortfarande inte stå i offentlighetens ljus för vad du tycker. Om du inte, mot förmodan, har några tungt vägande skäl för detta, tycker jag det är både uselt och ur intellektuell hederlighetssynpunkt fullständigt oacceptabelt.
DET HÄR ÄR SISTA GÅNGEN JAG KOMMENTERAR DINA – ELLER NÅGON ANNANS – ANONYMA INLÄGG HÄR PÅ EKONOMISTAS
Du skriver att “forskning inom både makro- och mikroekonomin har lagt en allt större emfas vid heterogenitet och — det här kan du bara inte ha missat — assymetrisk information.”
Nej det har jag verkligen inte missat. Men jag har inte heller missat att man trots detta i t ex de makroekonomiska REH-standardmodellerna fortfarande laborerar med representativa aktörsantaganden!
Eftersom du uppenbarligen inte tycker att jag har något att säga, kan du väl åtminstone läsa vad två av världens främsta på området – Michael Goldberg och Roman Frydman har att säga (i “The Imperfect Imperative in Modern Macroeconomics and Finance Theory” (forthcoming in Frydman/Phelps Micro-Mavro: Back to Foundations, Princeton University Press 2012; finns att ladda ner från Frydmans hemsida):
“By focusing on the market, and renaming it a representative agent, REH does abstract from the differences between participants’ forecasting strategies. But in presuming that an economist’s fully predetermined model adequately approximate the predictions of the aggregate forecast, REH does not “approximate” the diversity underpinning outcomes in real-world markets. Rather, it abstracts from its models’ already constructed “pseudo-diversity”, which evolves according to rigid, prespecified mechanical rules, and which has no connection whatsoever with how differences of views in real-world markets unfold over time … What economists imagine to be “rational forcasting would be considered obviously irrational by anyone in the real world who is MINIMALLY rational.”
Lars, jag vet inte varför jag får känslan av att prata med en papegoja som bara upprepar samma tomma fraser hela tiden… Men nu tar vi det från början igen, så blir det kanske rätt i alla fall.
Nej, ingen vettig forskare kan ju vara emot teoretiska förenklingar, vare sig det rör sig om fysik eller samhällsvetenskap. På samma sätt kan ju knappast någon vettig forskare vara emot förenklingar enbart med motiveringen att modellen inte beskriver verkligheten särskilt exakt. Det viktiga är ju att mekanismen man modellerar beskrivs på ett sätt med rimlig motsvarighet i verkligheten. (Krugman har t ex diskuterat detta ingående, som du säkert känner till.)
Och ja, visst kan det finnas områden som är så komplexa att inga bra teorier existerar, så att även de bästa teorierna inte tillför någon nämnvärd kunskap. En del hävdar att detta är fallet inom delar av makroekonomin. Det är inte mitt område, men jag tror nog (i likhet med många välkända neoklassiska ekonomer) oavsett att sådana som Frydman (oberoende av om du anser han vara neoklassisk eller inte) kan ha en del att komma med här baserat på det lilla jag läst; i likhet med t ex Akerlof och Schiller inkorporerar han ju t ex en del insikter från psykologisk forskning i modellerna (dock utförda med empiriska metoder som du ju inte alls tror på).
I ditt fall handlar det dock inte om enskilda specifika problem, utan att du inte kan ge ett enda exempel på någon enda alternativ teori inom samhällsvetenskapen som kan förklara någonting alls (och nej, jag kan inte se att Hayek-citatet ger någon konkret insikt om något samhällsproblem, mer än att man inte bör göra som Hayeks ekonomkollegor fram till 1937; jag har läst det igen, men påpeka gärna om det finns sådana insikter).
I en tidigare diskussion så kunde du f ö inte ge exempel på någon enda EMPIRISK metodologi som kunde förklara något enda samhällsvetenskapligt problem heller.
Och när man påpekar detta så blir du harmsen och verkar tycka att det inte är ditt jobb att diskutera hur vi skall analysera verkliga problem, som miljöproblem, diskriminering, ohälsa, socialförsäkringar, etc. Ditt jobb, verkar du tycka, är ju enbart att i pompösa och tendensiösa ordalag kritisera existerande teorier, och de som använder dem.
Jag är ledsen att behöva säga det, men du får nog helt enkelt leva med att påståenden som att “kejsaren är naken” faller tillbaka på dig själv när du inte har någonting konstruktivt att tillföra, vare sig teoretiskt eller empiriskt, om något enda samhällsproblem.
Olof,
Att jag inte skulle ha gett något “exempel på någon enda EMPIRISK metodologi som kunde förklara något enda samhällsvetenskapligt problem” är ju bara nys. Det är den nästintill oändliga mängden av sådana exempel som gör det svårt och godtyckligt att välja ut och peka på något enskilt exempel. Men, för “diskussionens” skull, låt mig ändå ge ett exempel: Goldberg/Frydmans analys av växelkursfluktuationer och purchasing power parity (t ex i deras Imperfect Knowledge Economics (2007)). [Många, många fler exempel finner du i t ex mina “Den dystra vetenskapen” och “Ekonomisk teori och metod: ett kritisk-realistiskt perspektiv”] En empirisk-ekonometrisk analys, lysande och fullständigt förkrossande för den neoklassiska ansatsens empirianspråk på området, samtidigt som den visar hur mycket bättre ur både förklarings- och deskriptiv synpunkt en analys som inte bygger på de neoklassiska grundplåtarna kan vara.
När det gäller Hayek missar du som vanligt “the nodal point”. HAYEKS KRITIK FRÅN 1937 ÄR FORTFARANDE GILTIG!
Det visar, återigen, t ex Goldberg/Frydman, som gång på gång refererar til Hayeks – och Keynes – insikter kring osäkerhet/information i ekonomin.
Och du har fortfarande inte besvarat min huvudinvändning mot ditt tiidigare resonemang:
“Visst kan du visa allt det du säger med dina teorier. Men du kan också visa på raka motsatsen! När du ska tillämpa dina teorier empiriskt hänger det alltså inte i någon större utsträckning på teorierna som sådana om du ska kunna säga något som är empiriskt relevant, utan nästan uteslutande på specialantagandena därutöver. DÄRAV FÖLJER OCKSÅ ATT HELA DIN ARGUMENTATION ÄR EN NON SEQUITUR. Problemet som jag – förgäves verkar det som – försökt få dig och andra neoklassiska ekonomer att begripa är att ekonomimodellernas ”rigorösa” och ”exakta” slutsatser verkar hopplösa att validera utanför modellerna.”
Så papegojan får nog ursäktas när strutsen fortsätter sticka huvudet i sanden!
Lars, ytterligare en hänvisning till en bok, och i princip den enda beskrivning du ger av den är att den kritiserar “den neoklassiska ansatsens empirianspråk”.
Det var länge sedan jag ögnade boken i fråga, men min minnesbild är att den statistiska/ekonometriska analysen består av just sådana tester som du i alla andra sammanhang kritiserar.
Jag vill också minnas att den makroekonomiskaanalysen bygger på mikrofundament, som jag inte heller har för mig att du är någon anhängare av. Den bygger också på många starkt förenklande antaganden av ekonomin som du annars brukar beskriva i sarkastiska ordalag.
Jag var inte spontant överdrivet imponerad av boken när jag ögnade den, men samtidigt finns flera personer jag har stort förtroende för som tror att denna ansats kan vara fruktbar, och jag vill absolut inte ge mig på att recensera den.
Jag har dock känslan av att du tyckt mycket sämre om boken om den hade genomfört exakt samma analys men haft en retorik som mer betonat likheterna med existerande makroekonomisk litteratur än skillnaderna.
Så till ditt mycket märkliga påstående, enligt följande ”Visst kan du visa allt det du säger med dina teorier. Men du kan också visa på raka motsatsen!”
Nej, det kan jag faktiskt inte, men jag ser mycket fram emot dina försök. Här kommer beskrivningarna just på motsatsen av vad jag hävdade i mina sju exempel ovan, det är bara att börja Lars!
1. Förklara varför det är en god idé att ha omfördelande skatter från låginkomst- till höginkomsttagare (optimal-beskattningsteorin)
2. Förklara varför det är en god idé att ha omfattande obligatoriska sociala lotterier, som t ex innebär att de med arbete får en extra bonus från samhället medan de arbetslösa utöver att de inte får någon lön dessutom måste betala in en avgift till samhället varje månad. (försäkringsteori).
3. Förklara varför det är en god idé att samhället inför en extra skatt på att tillhandahålla kollektiva varor (teorin om kollektiva varor).
4. Förklara varför det är en god idé att samhället subventionerar miljöskadlig verksamhet (externalitetsteori).
5. Förklara varför det är en god idé att samhället producerar alla varor där det inte finns stora skaleffekter i produktionen, och låter privata företag endast producera varor med stora skaleffekter (teorin om naturliga monopol).
6. Förklara varför det är en god idé med en omfattande diskrimineringslagstiftning, där man t ex med lagstiftning tvingas sätta en lägre lön för unga kvinnor och invandrare
(teorin om statistisk diskriminering).
7. Förklara varför det är en god idé med en omfattande lagstiftning för att främja monopol och förhindra konkurrens (konkurrensteori).
Olof,
1) Att “ögna” Goldberg/Frydmans bok är lika meningsfullt som att “ögna” igenom Russell/Whiteheads “Principia Mathematica” eller Gödels “Über formal unentscheidbare Sätze der Principia Mathematica und verwandter Systeme”. Det villl säga inte alls. Den ende som möjligen med behållning skulle kunna klara det är ett matematisk-statistiskt geni av John von Neumann kaliber. Det är tuff läsning och den avancerade matematisk-statistiska argumentationen kräver hårt arbete att ta sig igenom. Det är mödan värt. Men “ögna”? No way! Ta dig tid och jobba igenom den kanske viktigaste ekonomiteoretiska boken som utkommit hittills under 2000-talet. Kom sen tillbaka och förklara varför vi fortfarande ska ta neoklassiska modeller som tar sin utgångspunkt i “rational expectations” och “representative actors” på allvar. Övertyga oss om att G/F inte har rätt när de konkluderar:
“By focusing on the market, and renaming it a representative agent, REH does abstract from the differences between participants’ forecasting strategies. But in presuming that an economist’s fully predetermined model adequately approximate the predictions of the aggregate forecast, REH does not ”approximate” the diversity underpinning outcomes in real-world markets. Rather, it abstracts from its models’ already constructed ”pseudo-diversity”, which evolves according to rigid, prespecified mechanical rules, and which has no connection whatsoever with how differences of views in real-world markets unfold over time … What economists imagine to be ”rational forcasting would be considered obviously irrational by anyone in the real world who is MINIMALLY rational.”
2) När det gäller de sju punkterna har du uppenbarligen fortfarande inte förstått invändningen jag reste. Att man KAN argumentera för och komma fram till RAKT MOTSATTA konklusioner och rekommendationer än de av dig åberopade exemplen, innebär på inget sätt att dessa konträra expiriska konklusioner skulle var i någon mening ÖNSKVÄRDA eller BRA. Jag påpekade bara ett faktum. När neoklassisk teori tillämpas har de axiomatiska utgångspunkterna “inget bett”
När du och andra neoklassiker ska tillämpa era teorier empiriskt hänger det inte i någon större utsträckning på teorierna som sådana om ni ska kunna säga något som är empiriskt relevant, utan nästan uteslutande på specialantagandena därutöver.
Därför är det ju också fullständigt meningslöst att lägga tid på att visa att du kan dra de slutsatser du föreslår (public-choicelitteraturen är ju för övrigt full av dem). Med rätt “randvillkor” kan du visa precis vad du vill med neoklassisk teori. Och varför ska vi ta omvägen om en sådan teori om vi vill säga något om verkliga ekonomier?
Neoklassiska ekonomer – vare sig de är “vänster” eller ej – borde ha bättre alternativ. De finns. Om man bara lyfter blicken, ser man dem. Jag tror oviljan att se detta åtminstone delvis ligger på det psykologiska planet. Man har investerat så mycket av sin utbildning, tid och karriär på att lära in den neoklassiska teorin (den enda teori som, med ytterst få undantag, lärs ut på våra smalspåriga ekonomiinstitutioner), att man inte vill “riskera” vakna en morgon och upptäcka att det mesta faktiskt var bortkastad tid när man ser sig omkring utanför elfenbenstornet och ska föstå VERKLIGA ekonomier och inte matematisk-deduktiva axiomsystem. Jag förstår våndan, men ibland måste man ha modet att söka nya vägar i stället för att fortsätta traska runt i återvändsgränden!
LPS, nu kan jag inte hålla mig undan längre, även om den här diskussionen förmodligen skulle kräva ett annat format för att kunna redas ut ordentligt.
Jag förstår — och delar — kritiken av rationella förväntningar i modern makro. Jag skulle till och med kunna gå med på att använda etiketten “skogstokig” för att markera hur starka invändningar jag har mot detta. Jag tror dock bara det är en tidsfråga innan rationella förväntningar kommer ge vika inom makro — förmodligen i första skedet till förmån för sant rationella förväntningar, dvs sådana som följer av rationalitet allena och inte information man omöjligtvis kan ha tillgång till.
Men nationalekonomi är väldigt mycket mer än modern makroekonomi och jag förstår inte riktigt om du även vill slänga ut all mikroekonomi och tillämpad spelteori också på sammma gång?
Ta min egen artikel om det så kallade “LUPI-spelet” (se följande bloggpost för en snabbgenomgång: https://ekonomistas.se/2008/09/05/rationella-lotterispelare/). Vi räknar ut Nash-jämvikten och visar att människors handlade konvergerar till denna över tid. Sen försöker vi förklara varför detta sker, och då använder vi oss av och utvecklar modeller som i grunden bygger på enkla tumregler som folk använder när de tänker strategiskt och försöker lära sig (det senare om inlärning kommer visserligen hamna i en uppföljande uppsats). För att studera det här LUPI-spelet ser jag i princip inga andra vettiga alternativ till det som vi gör. (Ett tänkbart alternativ är att fråga folk vad de gör och induktivt bygga en teori utifrån detta, men när vi frågade dem i ett experiment så ledde det oss i princip ingen vart, folk hade inget riktigt bra svar till varför de gjorde som de gjorde.)
Är det någon fel på den ansats jag använder mig av för att studera detta spel, eller är felet att jag ägnar mig åt en irrelevant forskningsfråga som vi ändå inte bör ödsla forskningsresurser på? (Jag kommer f.ö. inte bli upprörd om någon hävdar det senare och har förståelse för detta argument, även om jag inte håller med förstås.)
Jag kom på att det nog behövs ett förtydligande angående skogstokigheter. Många antaganden i teoretiska modeller är skogstokiga och detta behöver inte vara ett problem. I min egen studie gör vi ett “skogstokigt” antagande som är direkt kontrafaktiskt, nämligen att antalet spelare är Poisson-fördelat vilket det inte alls är, men jag tycker ändå att antagadet är motiverat i det fallet. När det gäller rationella förväntningar är det motiverat i en del fall, men det förefaller vara ett märkligt antagande för många slags frågor som makroekonomer studerar, till exempel den senaste finanskrisen.
Lars, jag tvivlar inte alls på att du lagt många timmar och hårt arbete på att läsa och förstå den nämnda boken, och jag gjorde i mitt inlägg, som du kanske noterade, klart att jag inte ville bedöma dess kvalitet, just för att jag bara ögnat den och för att jag dessutom inte alls är någon expert på makroekonomi. Då tiden är begränsad läser jag mer noggrannt sådant som ligger närmare min forskning och kompetens.
Jag har f ö aldrig någonsin argumenterat för att basera ekonomisk politik på rational-expectations-modeller, men det är en helt annan diskussion.
Vad gäller modeller (och jag talar nu inte primärt om makromodeller) med representativa agenter så anser jag att sådana ibland är synnerligen tveksamma, men ibland är det tvärtom önskvärt att använda sådana modeller, analogt med att det i fysiken ibland är önskvärt att anta att friktion inte finns (trots att värden ju är full av friktion) och ibland finns, och att det ibland är önskvärt att anta att universum bara består av två kroppar (t ex en sten och jorden) och ibland består av betydligt fler kroppar.
Jag arbetar f ö just nu med modeller baserat på en representativ agent i en artikel, och den skulle definitivt försämras kraftigt om jag skulle införa heterogena agenter. I en annan artikel arbetar jag med olika typer, och den modellen skulle å andra sidan försämras kraftigt av att övergå till en representativ agent.
När det gäller din punkt 2 så upprepar du att “man KAN argumentera för och komma fram till RAKT MOTSATTA konklusioner och rekommendationer”. Jag förklarade att jag inte kunde det, men såg fram emot dina försök. Jag väntar fortfarande.
Det är vidare uppenbart att du inte verkar ha förstått vad normativa modeller innebär. Du skriver: “När du och andra neoklassiker ska tillämpa era teorier empiriskt hänger det inte i någon större utsträckning på teorierna som sådana om ni ska kunna säga något som är empiriskt relevant, utan nästan uteslutande på specialantagandena därutöver.”
Men inga av de sju exemplen försöker förklara hur politiker beter sig (det finns det andra modeller som försöker förklara): De är modeller som utifrån vissa antaganden (alla modeller bygger på antaganden, som bekant) härleder hur beslutsfattare BÖR agera, alldeles oavsett om det är troligt att de faktiskt kommer att bete sig så eller inte.
Jag tror mer allmänt att det sällan är fruktbart att metodologiskt beforska val av modeller om man aldrig någonsin själv vågar sig på att modellera verkligheten. Och jag tror hur som helst att den metodologiska forskningens kvalitet skulle väsentligt öka om man faktiskt vågade sig på det, och var villig att investera vad som krävs för att åtminstone komma en bit på vägen med detta.
Vad gäller din antydan av kognitiv dissonans när det gäller att tillämpa modeller som man lärt sig, men som kan vara mindre lämpliga, så håller jag helt med dig, vilket jag även skrivit en del om.
En stor del av min forskning handlar f ö om just alternativ till standardantagandena, och vilka implikationer detta får.
Men man får då finna sig i att faktiskt visa eller troliggöra att de alternativa antagandena, i alla fall ibland, är mer välmotiverade än standardantagandena.
Robert,
Hade egentligen inte tänkt lägga mer tid på det här … men OK då (den alltid trevliga och öppna tonen i dina inlägg får mig att “reconsider”). Jag ska kika på dina “LUPI-spel” och återkommer i veckan med synpunkter/svar!
Toppen, det ser jag fram emot. I den uppsats som ligger ute på min hemsida nu finns inlärningsdelen som beskrivs i blogginlägget inte med, men jag kan skicka en äldre version där den är med om du vill. Men jag misstänker att blogginlägget med medföljande video räcker för att förstå vad vi gör.
Robert,
Apropå något helt annat: En idé som ekonomistas skulle kunna testa vore kanske att försöka köra en icke-video variant på Russ Roberts “Keynes vs Hayek”. Ni har ju redan gästkrönikörer. Varför inte bjuda in TVÅ forskare som får, kring olika teman, tala för och emot t ex användbarheten av rational expectations, nyttan spelteori, beteendeekonomins betydelse för teoriutveckling, eller vad ni nu tycker kan vara av intresse. Det skulle kunna fungera bättre än en del av dagens debatter. Tror ur “folkbildningssynpunkt” det kan finnas en finess med ett sådant upplägg.
Det är en god idé som vi ska fundera vidare på, tack.
Robert, har tyvärr inte hunnit uppfylla mitt löfte om LUPI, men hoppas få mer tid framöver …
I väntan på det kan det kanske vara av intresse att läsa en liten kritisk artikel om probabilistisk ekonometri och dess fader Trygve Haavelmo http://larspsyll.wordpress.com/2011/05/15/modern-probabilistic-econometrics-and-haavelmo-a-critical-realist-critique/
Jag vill ju inte förstöra det trevliga stämningsläget, och visst vore det trevligt om Lars ville kommentera Roberts artikel.
Men jag vill ändå i all välmening påpeka att du Lars, efter din polemiska och nedlåtande “recension”, fortfarande inte efter många och ordrika inlägg har något konkret att säga om hur man bör analysera någon av de viktiga samhällsfrågor som boken handlade om (utom möjligtvis med mycket god vilja makroekonomi, där du hänvisat till en bok).
Om någon spontant associerar till en saga av HC Andersen så kan jag dess värre inte göra så mycket åt det…
Det var det för den här gången.
Olof:
Polemisk? Ja. Alltid.
Nedlåtande? Nej. Aldrig.
Fundera gärna på om exempelvis rubriken eller första meningen i andra stycket av din recension skulle kunna tolkas nedlåtande av exempelvis någon av författarna.
Läs Kapitalet istället och lär er förstå ekonomins materiella process och inte bara dess framträdelseformer.
Ja, det är ytterst osannolikt att de senaste 150 årens samhällsvetenskaplig forskning skulle ha tillfört något som helst av värde för att förstå exempelvis utvecklingen i Tyskland sen 1860-talet.
Slut ironi.
Jag har i dag på min blogg haft en artikel om en av Sveriges medialt mest framträdande nyliberalers försök försök att bortförklara finanskriserna som marknadsmisslyckanden. Mer än tusen personer har varit inne och läst den. De flesta säkert provocerade. Tror dock ingen, allra minst Johan Norberg själv, känner sig nedlåten, trots provokativ rubrik och innehåll.
http://larspsyll.wordpress.com/2011/05/09/nyliberalen-johan-norberg-ute-och-reser-som-vanligt/
Fundera gärna vidare på om invektiv av typen intellektuellt ohederlig gör att du uppfattas som mer eller mindre nedlåtande. (Fundera sen, när du har tid, på vad jag skulle kallat det om jag vore kvinnlig student som nyss lyssnat till Berit Ås.)
En person med din intellektuella spänst och verklighetsförankring kan säkert komma på ett stort antal fullt respektabla anledningar till att ekonomer verksamma utanför elfenbenstornen inte vill eller bör framträda med fullständigt namn i debattsammanhang som detta. Säg annars till, så kan jag förklara.
LPS: Har du läst Fribanksskolan? Vad är dina slutsatser av den historiska redovisningen av bankrusningar i den texten?
Nej jag kan inte det, så var snäll och ge mig en respektabel anledning till varför DU “inte vill eller bör framträda med fullständigt namn i debattsammanhang som detta”.
Jag är, som med all önskvärd tydlighet väl framgått, trött på alla som inte vågar står för sina åsikter publikt. Visst kan det i något enstaka fall finnas fullgoda skäl. Men då tycker jag också de ska anges. Jag tycker lika illa om web-burka som burka i föreläsningssalen. Utgångspunkten bör alltid vara att antingen står man “öga mot öga” med den man debatterar, eller så får man avstå helt!
Förtydligande: Mitt förra inlägg var riktat till Per S
I Kapitalet finns inte en rad om Tyskland på artonhundrasextiotalet. De empiriska exemplen är från England. Men boken handlar inte heller om England (där Marx levde och verkade sedan 1850). Den handlar om kapital i allmänhet, precis som Jevons, Walras och Mengers böcker från artonhundrasjuttiotalet inte heller handlar om någon specifik historisk tid och plats.
Kloka ord från någon som – till skillnad från den intellektuellt ohederlige Per S som tydligen inte vågar stå i offentlighetens ljus med sitt namn- jag vet verkligen kan sin Marx.
Att Kapitalet skulle handla om Tyskland var knappast min poäng eller ens något jag skrev, utan (i) att det kan ha forskats fram bättre eller i alla fall kompletterande analyser under de senaste 150 åren och – om så trots allt inte vore fallet – (ii) att sagda 150 eller noga räknat 144 år bjudit på en samhällsutveckling – inte minst tydlig om man jämför Tyskland 1867 med 2011 – som gjort ganska många historiska fenomen mindre relevanta.
Jag ska försöka vara tydligare nästa gång jag närmar mig ömma marxistiska eller nyliberala tåsingar.
Och mina poänger är för det första att detta argument – det empiriskt-historiska – (trivialiteten “jamen det är väl ändå mycket som ändrat sig sedan…”, som om någon betvivlade det) alltid lanseras så snart Marx förs på tal, men aldrig a propos marginalisterna och jämviktsteoretikerna, trots att deras teorier är lika gamla. De är tvärt om ständigt lika fräscha och gångbara inom nationalekonomin; för det andra att argumentet är lika irrelevant oavsett vilken teori det riktar sig mot.
Om någon skulle uppmanat Ekonomistas läsare att läsa Alfred Marshall i original I STÄLLET för modern nationalekonomi skulle jag svarat på ungefär samma sätt.
Jämför gärna med de diskussioner jag haft om Hayek – som i likhet med Marx gjorde tydliga men tänligen inackurata prognoser för samhällsutvecklingen – här på Ekonomistas.
Och vad avser du med “Tyskland 1867” i ditt senaste svar? Det är faktiskt utgivningsåret för första upplagan av Kapitalet, band 1 (som alltså inte handlar om Tyskland).
Inget annat än att Tysklands utveckling sedan dess enande är ett tydligt exempel (kanske tydligare än Storbritannien) på att det hänt en del i samhället – samhällsvetenskapens analysobjekt – sedan Kapitalet gavs ut.
Detta var tänkt att illustrera argumentet att det kan vara riskfyllt att förlita sig helt på gamla analyser – Marx såväl som Machiavelli, Clausewitz eller Smith – när man vill förstå dagens problem, ty samhället förändrar sig och den samlade akademiska klokskapen växer. Jag tror lika lite på Fukuyama 1992 som på Marx 1867.
Då ska jag förklara.
Många – rentav de flesta – bildade samhällsvetare jobbar utanför akademin. Många av dessa kan ha tänkvärda insikter och åsikter. Många av dessa kan ha jobb där lojaliteten med organisationen, dess avnämare eller ledning kräver eller gynnas av att man inte offentligt torgför åsikter som går emot organisationens, då detta skulle kunna leda till att organisationens mål motarbetas eller att allmänheten vilseleds.
Sådana restriktioner gäller dessbättre bara undantagsvis akademiker, men oftare andra. Exempel skulle kunna vara tjänstemän i politiska organisationer, anställda vid myndigheter med informationsövertag eller analytiker hos marknadsaktörer. (Som medborgare skulle jag exempelvis inte vilja att en enhetschef på Riksbanken gick ut med en avvikande bedömning av makroutvecklingen.)
Om du tycker att vi som inte vill synas borde hålla tyst får det stå för dig; så länge Ekonomistas (av vilka de flesta känner mig) vet vem jag är (och det borde heller inte vara så svårt för den intresserade att luska ut) tänker jag följa debattreglerna. För övrigt drevs Sveriges bästa makro- och finansblogg länge anonymt, utan att det verkade gå ut över kvaliteten.
Att kalla (den relativa) anonymiteten för intellektuellt ohederlig i stället för att bemöta sakargumenten anser jag däremot vara på gränsen till intellektuellt ohederligt.
…och detta syftade alltså på LPS 9:19.
Vilken syftar du på?
Sloped Curve. Eller har jag missat något?