Vägen framåt för modern makroekonomisk forskning

Det har väl knappast undgått någon att finanskrisen 2008 innebar en högkonjunktur för kritik av nationalekonomi och i synnerhet makroekonomi. Bland annat levererade Paul Krugman en uppmärksammad och uppskruvad kritik av modern makroekonomisk forskning i en lång New York Times-artikel. Denna kritik diskuterade Martin Flodén här på Ekonomistas och den har bemötts av många andra, bland annat i ett polemiskt och underhållande svar från makroekonomen John Cochrane.

Personligen är jag faktiskt ganska optimistisk när det gäller framtidsutsikterna för modern makro. Jag tror finanskrisen var nyttig för makroekonomin som vetenskaplig disciplin och jag tycker mig se flera tecken på att modern makro håller på att utvecklas på intressanta sätt. Den artikel som jag tycker bäst sammanfattar de utmaningar som modern makro står inför och som till stor del sammanfaller med resonmenagen nedan är en artikel av makroekonomen Narayana Kocherlakota (som numera är chef för Federal Reserve Minneapolis).

Min egen personliga käpphäst när det gäller makroekonomi (och en del mikroekonomi också!) är att man håller fast vid antagandet om rationella förväntningar.  Rationella förväntningar följer inte direkt från antagandet om att alla aktörer i ekonomin är rationella, utan det krävs bland annat också att alla dessa aktörer har kunskap om hur ekonomin fungerar, att alla vet att alla vet detta och därmed vet hur alla andra kommer agera i alla framtida tänkbara situationer. Att ett sådant antagande inte är särskilt realistiskt säger sig själv, men det i sig behöver inte betyda att det är ett dåligt modellantagande. Det som får mig att ifrågasätta detta antagande i makroekonomiska modeller är dock att förväntningsbildning förefaller vara så oerhört centralt för att förstå hur ekonomin utvecklas (i synnerhet på kort sikt).

Jag är dock inte ensam om tron att förväntningsbildning är centralt, vilket illustreras av att temat för en konferens på Riksbanken häromveckan var just förväntningar. Till exempel fokuserade en uppsats av Christopher Sims särskilt på att ekonomiska aktörers skiljda förväntningar har en avgörande betydelse för penningpolitikens reala effekter (bland annat påverkan på tillgångspriser). Flera av de andra uppsatserna som presenterades på konferensen handlade om makromodeller med ”rationell ouppmärksamhet” där man explicit modellerar att aktörer i ekonomin måste sålla i det informationsflöde som möter dem. Dessa modeller vidmakthåller visserligen i någon mån antagandet om rationella förväntningar, men jag tycker ändå att det speglar en intressant utvecklingsriktning. Det finns också en i mina ögon lovande litteratur om inlärning i makro där man tar hänsyn till den fundamentala osäkerhet som råder om hur ekonomin fungerar (se till exempel Thomas Sargents forskning om rationell inlärning). Det finns också ett fåtal ekonomer som ägnar sig åt agent-baserad simulering (som jag skrivit om tidigare), vilket innebär ett stort steg bort från rationella förväntningar (och många andra rigida antaganden) och som kanske kan ge upphov till nya intressanta insikter.

En annan aspekt av moderna makromodeller som är nära relaterat till rationella förväntningar är att koordinationsproblem vanligtvis antas bort i modellerna. Med ”koordinationsproblem” menar jag att det i praktiken kan vara svårt att uppnå samstämmighet mellan olika aktörers förväntningar. (Ett annat sätt att uttrycka detta är att det bara finns en jämvikt i modellerna.) Om vi alla förväntar oss en djup ekonomisk kris nästa år kommer detta prägla ekonomiska beslut redan idag, medan utfallet idag skulle vara helt annorlunda om ingen av oss förväntade sig en ekonomisk kris. Eftersom det råder genuin osäkerhet om framtiden förefaller det som att samma fundamenta skulle kunna ge upphov både till att alla tror på en kris eller att alla inte tror det. Jag tror att detta är nära relaterat till vad många Keynesianer avser med ”efterfrågechocker” vilket är lite svårt att förstå inom ramen för de vanliga makromodellerna. Det finns dock makromodeller med flera jämvikter, så kallade solfläcksmodeller, som sätter koordinationsproblemet i fokus, men denna typ av modeller har inte fått så stort genomslag. Det är dock upplyftande att makroekonomen Kocherlakota uppmanar makroekonomer att ta koordinationsproblem på större allvar: ”Macroeconomists need to do more to explore models that allow for the possibility of aggregate shocks to these kinds of self-fulfilling beliefs.” Lika upplyftande är det att se att just denna uppmaning verkar ha följts i en uppsats av George-Marios Angeletos som presenterades vid konferensen på Riksbanken (även om han i just denna uppsats lyckades med konststycket att få till fluktuationer till följd självuppfyllande förväntningar i en modell med en unik jämvikt).

En uppenbar brist i moderna makromodeller som uppmärksammats efter krisen är att modellerna inte har inkluderat den finansiella sektorn och att man därmed inte förstått vilken avgörande betydelse denna kan ha. I mina ögon förefaller detta dock närmast som en modellteknikalitet som kommer rättas till med tiden — jag tror makroekonomer på många håll i världen just nu lägger mycket möda på att förstå detta bättre och utvidga makromodellerna i denna riktning.

Ytterligare en brist i många makromodeller som både Paul Krugman och Assar Lindbeck har tagit upp är att moderna makromodeller oftast saknar en vettig modell för hur arbetsmarknaden fungerar. Det är först de senaste åren som de sökmodeller för arbetsmarknaden som belönades med ekonomipriset förra året på allvar har integrerats i makromodellerna. Detta innebär att det därmed kan förekomma ofrivillig arbetslöshet i modellerna och att arbetslöshet inte länge behöver vara synonymt med semester.

I likhet med Martin Flodén i Ekonomisk Debatt förra året vill jag dock varna för alltför stor tilltro till vad den ”nya sköna makro” vi ser framför oss kan bjuda på: ”I en föränderlig värld kommer nya kriser att uppstå och inte heller dessa kommer vi att kunna förutse.” Framtidens makromodeller kanske kommer innefatta både finans- och arbetsmarknad på ett mycket mer realistiskt sätt, men nästa kris kanske uppstår någon helt annanstans i ekonomin. Kanske blir det tulpanlökar som ger upphov till nästa kris och nästa Paul Krugman kommer då att förfasas över att tulpanlöksmarknaden inte redan har integrerats i makromodellerna?

En svensk ekonom som är väldigt kritisk till modern makro är Axel Leijonhufvud (se till exempel hans artikel i Ekonomisk Debatt). Nästa vecka är han i Stockholm och ger bland annat ett seminarium på Handelshögskolan och på Arenagruppen på detta tema.

Comments

  1. Du verkar ha missförstått vad hypotesen om rationella förväntningar säger.

    ”Rationella förväntningar följer inte direkt från antagandet om att alla aktörer i ekonomin är rationella, utan det krävs bland annat också att alla dessa aktörer har kunskap om hur ekonomin fungerar, att alla vet att alla vet detta och därmed vet hur alla andra kommer agera i alla framtida tänkbara situationer.”

    Detta är en grovt felaktig beskrivning av vad hypotesen om rationella förväntningar påstår och vilka antaganden den bygger på.

    Hypotesen påstår inte att ”alla aktörer i ekonomin är rationella” och bygger inte alls på antaganden om ”kunskap om hur ekonomin fungerar” eller något av det andra du raljerar med.

    Hypotesen påstår, vilket jag diskuterat på denna sajt tidigare, väldig förenklat att den irrationalitet som finns är irrationell/slumpmässig och inte systematisk, vilket gör att de rationella förväntningarna står ut från mängden och kan dominera över större mängder irrationella förväntningar.

    Aktörerna förväntas inte på individnivå vara rationella, ha kunskaper om ekonomi eller om världen överhuvudtaget och förväntas ha fel väldigt ofta.

    För att ta ett exempel: i ett land där det vore rationellt att tro att inflationen under de närmaste åren hamnar ganska nära 2% (på grund av exempelvis ett strikt inflationsmål) så påstår hypotesen att det kommer finnas en massa gissningar om inflationstakten. En del kommer att bete sig ekonomiskt som att de tror på kraftig deflation, en del kommer att bete sig som om hyperinflation var på väg och så vidare. En (ibland liten) grupp av människor kommer dock att bete sig precis som om de förväntar sig en inflation runt 2% och tar hänsyn till detta i exempelvis löneförhandlingar och sparandebeslut.

    Så länge de som har helt fel inte är en samlad grupp med samma felsyn, utan en splittrad grupp med olika felsyn, så kommer den rationella gruppens syn få i princip fullt genomslag för avgörandet av ”marknadens” tro på framtida inflation. På så sätt har aktörererna i aggregat (!) rationella förväntningar, även om aktörerna var för sig absolut inte har det.

    Med det sagt så tror jag ändå att hypotesen om rationella förväntningar är ”felaktig” på så sätt att den inte fullt ut beskriver verkligheten. Jag tror att ”rationell irrationalitet” existerar, på så sätt att det finns en del bias inbyggd i det sociala spelet mellan oss människor som påverkar våra förväntningar på ett systematiskt men irrationellt sätt. Det klarar inte hypotesen av att hantera.

    Rationella förväntningar tog oss dock ett stort steg närmare verkligheten jämfört med sin föregångare med fullt adaptiva förväntningar, där inget utrymme för rationalitet alls gavs. Insikten att det finns några aktörer med rationella förväntningar var mycket viktig.

    Inom modern makro och Behavioral economics har också många gått vidare från rationella förväntningar, inte genom att raljerande förkasta en hypotes man inte ens förstått, utan genom att bygga vidare på det som stämmer och ersätta det som inte stämmer med bättre hypoteser. Det är så forskning bör fungera.

    • Måste nog säga att jag känner mig lite konfunderad inför dina synpunkter, Karl. I mina ögon ligger Roberts beskrivning av rational expectations närmre källorna (Muth, Lucas, Sargent m fl) än vad din gör. Kanske skulle vi enklare kunna värdera dina invändningar om du gav några källhänvisningar?

      Rent allmänt tycker jag när det gäller de frågor som Robert lyfter att nationalekonomer har en något apologetisk inställning till de modeller som de använder i sin forskning. Visst kan vi kanske lära oss något om människor och deras handlingar genom att konstruera matematiska modeller. Men den intressanta frågan är vilken status de kunskaper dessa modeller producerar har.

      Robert Lucas-traditionen i den neoklassiska makroteorin tror att den med sina ”robusta” mikrofundament i form av ”djupa parametrar” funnit fast mark under fötterna. Men vi måste lika väl som vi talar om mikrofundament till makro också tala om makrofundament till mikron. Vill vi säga något om verklig ekonomi kan vi inte bara fokusera på modeller som eventuellt ger rätt prediktioner. Modellerna måste också ge en relevant förklaring.

      Lejonparten av neoklassiska nationalekonomers teoretiska modellfundament utgår från två hypoteser/antaganden som fullständigt utesluter all form av heterogenitet – ”rationella förväntningar” och ”representativa aktörer”. Om man på fullt allvar vill försöka förklara en i grunden heterogen ekonomi är det för mig obegripligt varför man då bygger på modellantaganden som de facto utesluter just detta. Om det nu inte bara är ”cheap talk” verkar det minst sagt kontraproduktivt. Det är dags att fundera på mer realistiska och relevanta teorifundament som inte främst tar sitt avstamp i matematisk traktabilitet utan i ontologisk reflektion om hur verkligheten är konstituerad. Att som Robert bara hävda att det inte är något problem med modellernas icke-realism är att göra det för lätt för sig. Argument för hållningen måste presteras.

      Neoklassiska makroekonomer brukar försvara sina orealistiska modeller med kunskapsstrategin ”man måste förstå modeller med en agent först”. Men makroekonomi handlar om koordination av flera olika individers beslut och handlingar. Och hur kan man beskriva och analysera detta med modeller ”med en agent”? Blir det inte lite som att försöka förstå en fotbollsmatch under antagande att de tjugotvå spelarna är en och samma ”representativa agent”? Jag har svårt att se att detta skulle vara en relevant och bärkraftig strategi för att förstå, analysera och förklara verkliga makroekonomiska skeenden. Varför inte redan från början satsa på antaganden som åtminstone har ett uns av realism över sig? För det kan väl ändå inte vara den matematisk-analytiska traktabiliteten som ska avgöra hur vi grundar våra teorier? Även om makroekonomer nu – enligt Robert – börjat inse detta och på allvar ta fasta på koordinationsproblemet tycker jag omvägen man tagit är obegriplig.

      Roman Frydmans och Michael Goldbergs Beyond mechanical markets (Princeton 2011) tar upp många av de här kritikpunkterna. Redan i Imperfect knowledge economics (Princeton 2007) visade de att teorin om rationella förväntningar inte bara är en ur realistisk-deskriptiv synpunkt bristfällig teori, men fr a att den rent matematiskt och matematisk-statistiskt inte är konsistent.
      Jag hoppas mina ekonomkollegor – och inte bara Robert och karl – tar sig tid att läsa Frydmans och Goldbergs nya bok och att år 2011 därigenom blir året då en av orsakerna till finanskrisen – teorin om rationella förväntningar (och dess systerhypotes om effektiva marknader) – för gott läggs på historiens sophög!
      Och glöm inte att läsa Axels artikel, som Robert länkar till.Kloka synpunkter från en klok ekonom!

      • Lars, jag håller med om det där med att ”omvägen” är lite obegriplig och det är en intressant fråga hur länge vi ska behöva vänta på vettiga modeller. Men jag ville som sagt peka på de positiva tecken som jag tycker mig se och om allt vill sig väl tror jag vi snart har mycket vettigare makromodeller. De kommer förmodligen att vara väldigt matematiskt-tekniskt komplicerade och du och jag kommer nog inte förstå mycket av dem, men förhoppningsvis kommer vi tycka att de ändå verkar rimliga. (Du har naturligtvis också helt rätt i att jag inte framförde några argument varför ”icke-realistiska” antaganden inte behöver vara ett problem, men den saken förtjänar egentligen en helt egen utredning.)

      • Lars:

        Du skriver att ”I mina ögon ligger Roberts beskrivning av rational expectations närmre källorna (Muth, Lucas, Sargent m fl) än vad din gör.”

        Nu har Robert sedan dess förtydligat att han inte avsåg att ge någon beskrivning av hypotesen om rationella förväntningar som sådan, utan om rationella förväntningar som modellantagande. Jag ser dock att att du tolkat det som att han beskrivit hypotesen som sådan, så jag kan därför ge dig en länk till Sargent, eftersom du vill ha en länk som visar att min beskrivning överrensstämmer med källorna:

        http://www.econlib.org/library/Enc/RationalExpectations.html

        ”The concept of rational expectations asserts that outcomes do not differ systematically (i.e., regularly or predictably) from what people expected them to be. The concept is motivated by the same thinking that led Abraham Lincoln to assert, ‘You can fool some of the people all of the time, and all of the people some of the time, but you cannot fool all of the people all of the time.’ From the viewpoint of the rational expectations doctrine, Lincoln’s statement gets things right. It does not deny that people often make forecasting errors, but it does suggest that errors will not persistently occur on one side or the other.”

        Vilket i princip är detsamma som jag skriver, och definitivt inte att alla aktörer alltid vet allt.

    • Karl,
      Om vi ska ta fasta på hur Lucas TOLKAR sina modellantaganden – och inte vad där de facto faktiskt står (vilket är vad Goldberg/Frydman gör) – så tycker jag det kan vara intressant att läsa vad han säger i en nyligen gjord intervju med Kevin Hoover:
      http://larspsyll.wordpress.com/2011/08/11/straight-from-the-horses-mouth-lucas-on-the-inadequacy-of-rational-expectations-and-the-efficient-markets-hypotheses/

  2. Karl, vi verkar tala om lite olika saker, jag talar om rationella förväntningar som ett modellantagande och du som en empirisk hypotes om ”wisdom of the crowds”. På det sätt som det används i modellerna så är det precis just så som jag beskriver det (uttryckt på vardagligt språk förstås), även om de logiska nödvändiga villkoren i termer av rationalitet, kunskap om modellen och andras rationalitet sällan är uttalade eller ens diskuteras. Om det är som du säger att folk har olika förväntningar men att de i genomsnitt är korrekta (vilket jag själv tror stämmer ibland, men långtifrån alltid), så tycker jag man ska bygga in detta i modellerna och se vad det får för konsekvenser. T.ex. Sims uppsats som jag nämner ovan verkar göra något ditåt om jag förstår det rätt.

    För övrigt håller jag med dig om att rationella förväntningar ofta är en bättre approximation än simpla adaptiva förändringar och sista stycket i ditt svar håller jag med om till 100% och skulle kunna ha infogat i mitt ursprungliga inlägg!

    • Jag kan nog inte hålla med om att modellantagandena generellt är ”att alla dessa aktörer har kunskap om hur ekonomin fungerar, att alla vet att alla vet detta och därmed vet hur alla andra kommer agera i alla framtida tänkbara situationer”, inte ens implicit.

      Jag tolkar som att du menar att även om den teoretiska underbyggnaden för modellerna inte är den som nämns i inlägget, så är det indirekt detta som modellvärldarna innehåller. På ett sätt kan jag hålla med dig om detta. Modellerna kan tyckas innehålla mikroaktörer som alla beter sig som den rationella huvudfåran, vilket förstås inte är rimligt, inte heller enligt hypotesen om rationella förväntningar.

      Att även modellera den osystematiska irrationalitet som hypotesen tillåter skulle förbättra överrensstämmelsen mellan mikronivån och modellen. Det är dock inte trivialt självklart att detta nödvändigtvis förbättrar modellens funktionssätt och då kommer vi in på en helt annan fråga än den om rationella förväntningarn, nämligen hur modeller bör värderas utifrån överrensstämmelse med iaktagbara fenomen på mikronivå gentemot deras utfall på makronivå.

      Den frågan har dock rätt lite med rationella förväntningar att göra. Det känns som att din käpphäst kanske egentligen inte är just rationella förväntningar utan mer generella kring bristerna i modellerandet, och där kan jag hålla med.

      • Jag tror du satte huvudet på spiken i följande mening: ”Det känns som att din käpphäst kanske egentligen inte är just rationella förväntningar utan mer generella kring bristerna i modellerandet, och där kan jag hålla med.” Det handlar i grunden om att jag vill att modellerna inte bara ska ge goda förutsägelser, utan även i någon djupare mening förklara saker och ting i världen (och som jag snurrade om i det här inlägget: https://ekonomistas.se/2009/05/17/vetenskapliga-dygder-vi-metodologisk-individualism/).

      • @Robert: Du imponerar med din bredd i ämnesval här på Ekonomistas!

        @Karl och Robert: Jag ger Robert rätt i vad rationella förväntningar innebär i modellteknisk mening. Rationella förväntningar innebär att modellen är konsistent. Exempel 1: kalibrerar jag som modellbyggare t ex den exogena processen för konsumtionstillväxt så att den har medelvärde 2 och varians 4 så måste jag ge agenterna i modellen samma förväntningsbild. Exempel 2: om jag vill skatta min modell empiriskt så antar jag att modellens datagenererande processer till fullo överenstämmer med verklig data och att agenterna i modellen också har full kännedom om dessa processer. Detta tillåter slumpmässiga avvikelser i data (feltermerna i processerna), men varje agent i modellen har i genomsnitt rätt.

        Sargent brukar för övrigt säga att det finns bara en form av ekonometri, nämligen ekonometri som bygger på rationella förväntningar (annars kommer man som ekonmetriker inte bortom första meningen i exempel 2).

        Roine (Sargents doktorand, årgång 2010)

  3. Ditt fokus i texten är hur makroekonomins modeller kan förbättras inomakademiskt. Men de gamla modellerna har haft och fortsätter ha stor påverkan på faktiskt politiskt beslutsfattande. Är då inte en annan uppgift för makroekonomin idag att ta ansvar för att ”avindoktrinera” beslutsfattare och andra vars tänkande formats så mycket av de gamla, bristfälliga modellerna? Vilka modeller finns för hur det mest effektivt görs? En guide som lett in folk på fel spår behöver hitta rätt väg. Men guiden behöver också se till att inte ännu fler hamnar på fel spår på grund av de gamla skyltar guidebolaget redan placerat ut.

  4. Ulf Clerwall says:

    ”En uppenbar brist i moderna makromodeller som uppmärksammats efter krisen är att modellerna inte har inkluderat den finansiella sektorn och att man därmed inte förstått vilken avgörande betydelse denna kan ha. I mina ögon förefaller detta dock närmast som en modellteknikalitet som kommer rättas till med tiden”

    Med tanke pà rollen (rollerna?) som den finansiella sektorn spelat i krisen 2007-2011 (!), verkar det lite som en from förhoppning att tala om modellteknikalitet. Martin Flodéns artikel i Ekonomisk Debatt som du refererar till tar en ganska underlig vändning när det gäller att rättfärdiga den blinda fläcken: ”Vi visste inte”, med referat till omfattningen av bland annat kreditderivat, risktransfermarknader och belàningsgrad. Kan vi komma tillrätta med problematiken bara genom en bättre genomlysning och mer finansiell transparens? Eller bör ”det hade jag ingen aaaaning om” komplementeras med teoretiska nyansatser?

    Skulle gärna läsa Lars P Syll i det ämnet…

    • Jag har svårt att förstå vad du avser med ”rättfärdiga den blinda fläcken” och att detta är en ”underlig vändning”.

      Jag skriver att ”Enligt mig finns det två andra problem som i högre grad bidrog till att krisen kunde uppstå. För det första hade flertalet makroekonomer före krisens utbrott inte detaljkunskaper om utvecklingen på världens finansmarknader.” Som du ser tycker jag att det var ett problem att vi inte hade dessa kunskaper.

      • Ulf Clerwall says:

        Martin,

        I en i övrigt intressant artikel var det precis det stycket som jag reagerade pà.

        Eftersom informationen làg framme till beskàdande, var kunskapen om marknaderna, instrumenten, risknivàerna och andra implikationer mer än fràga om att kritiskt granska utvecklingen. Denna gransking har uteblivit pga hypotesen om effektiva marknader, inte pga brist pà information. Därför tycker jag det befogat att tala om en ”blind fläck”, för att inte säga ”teoretiska skygglappar”.

        För mig, som är yrkesmässigt sysselsatt med att översätta makroekonomers insikter i konkreta riskmodeller (för privat beslutsfattande, inte policy), är det en extremt central fràga hur riskmodeller skall modifieras när man släpper pà gamla postulat och omvärderar den teoretiska arkiteturen som omger makron idag. En sà enkel sak som värdering av tillgàngar, och därigenom beräking av nödvändigt egenkapital, kan variera radikalt utefter hur jag betraktar marknaden i fràga.

        Jag och mina kolleger vänder oss ganska ofta till den yrkeskàr som har utbildat oss för en ”uppdatering”. Just nu fàr vi väldigt lite svar, jämfört med den epistemologiska tvärsäkerheten som ràdde när man tutate i oss Eugene Famas EMH och Sharpes CAPM i slutet pà 90-talet.

        Om vi säger sà här dà: inkludera den finansiella sektorn kan reduceras till en ”modellteknikalitet” om man antar att finansmarkaden är effektiv. Släpper man pà den hypotesen blir det lite mer och djupare problem än bara modellteknik …

        Eller?

      • Ulf Clerwall says:

        För att citera Paul Krugman:

        ”Beyond that, surely experts in banking and finance should have been aware of rising leverage, of the growing reliance on unregulated shadow banking, and so on. It’s quite remarkable how few warnings we had that the system might be dangerously fragile. By all means, let’s give credit to people like Rajan […] who saw some of it; but the very fact that such people were given a hard time for their analysis is telling about the profession.”

        Eftersom jag har befunnit mig i den debatten (i Frankrike) sedan 2004 kan jag intyga att en hel del makroekonomer talat om för mig att jag överdrivit riskerna etc … och dà är det jag som är ”insidern”, inte akademikern.

      • Som sagt håller jag med om att det fanns vad man kan kalla en ”blind fläck” bland många makroekonomer, men jag tycker inte att jag försöker rättfärdiga detta. Nåväl, detta är ju bara en detalj. Det intressanta är dock vad den blinda fläcken rörde, och jag menar alltså att fläcken var just detaljkunskaper om utvecklingen på finansmarknaderna under åren före krisen (och ytterligare en punkt).

        Makroekonomer var däremot väl medvetna om att finansmarknaderna är mycket viktiga för den makroekonomiska utvecklingen. Och få makroekonomer trodde att finansmarknaderna var effektiva i en strikt bemärkelse. Jag utvecklade mitt resonemang kring detta i avsnitt 1 i ED-artikeln, och där påstod jag till och med att:

        Vid närmare eftertanke är påståendet [att makroekonomer tror att marknaderna är strikt effektiva] nästan absurt. Nationalekonomiska studier skulle ju vara tämligen meningslösa om vi trodde att hushåll, företag och politiker per automatik förstår precis hur alla marknader fungerar och särskilt om marknadsutfallen dessutom är effektiva så att ekonomisk politik inte kan främja den ekonomiska utvecklingen.

      • Ulf Clerwall says:

        Jag läste just det stycket som makroekonomins raison d’être som kapaciteten att informera och utforma ekonomisk politik för att, sà att säga, förbättra det ekonomiska resultatet/maximera välfärd etc … Redan det är ett ställningstagande med ett visst idéarv om jag inte misstar mig.

        Problemet är har att ”sötvattensmakronomerna” (för att använda Krugmans term) snarare gàtt i motsatt riktning genom att utgà fràn rationella agenter, effektiva marknader och pà den grunden begränsa den ekonomiska politikens ingrepp. Skulle dom därigenom ocksà avskaffat grunden för sin egen forskning menar du?

        Absurt och självförstörande eller inte, dessa antaganden är fortvarande utgangspunkten. I praktiken betraktas nog avvikelserna som en random walk runt om en jämviktsnivà eller en kointegrationsrelation … för att alludera till diskussionen ovan om rational expectations.

    • Niklas Bengtsson says:

      Jag tycker Fama-kritiken i ljuset av den finansiella krisen är helt befängd, i synnerhet när den kommer från Financial Times-krönikörer och andra privata riskanalytiker.

      Eugene Fama på 50-talet: ”Vi kan inte förutspå börsutvecklingen och priserna på finansiella derivat, för all information är redan inkorporerad i priserna.”

      Riskanalytiker på FT innan 2008: ”Vi kan förutspå de finansiella marknaderna för vi vet något som ni inte vet! Köp och sälj!”

      Riskanalytiker på FT efter 2008: ”Vi kunde inte förutspå utvecklingen och det är Eugene Famas fel, för han lurade oss till att inte försöka!”

  5. Ulf,
    Jag får hänvisa till
    http://larspsyll.wordpress.com/2011/09/10/krugman-svidande-kritik-av-nationalekonomerna/
    där det också ligger en länk till Krugmans tal vid EEA. Tycker Krugmans värdering av hur mycket ekonomerna hade anledning bli förvånade när krisen väl kom är rimlig.

    • Det ar for mig en gata hur man i samma inlagg kan pladera bade for att:
      – ekonomiska modeller inte ar kapabla att forutsaga vad som kommer att handa
      – vi skall ha mer centraliserad styrning av ekonomin genom applikation av ekonomiska modeller (desutom genom ekonomiska modeller som redan for 30 ar sedan visade att de inte kunde forutsaga ekonomin)

      • Andreas SO says:

        Skapa inte polemik nu Emil. Vi vet hur obehagligt du tycker att det är.

      • Andreas SO

        🙂

        (For the record: jag har inget emot polemik i sig, daremot tycker jag inte om nar man i polemisk ton anklagar andra for att vara polemiska utan att kunna erkanna att man sjalv ar polemisk)

      • Andreas SO says:

        Och när whats his name säger att SNS-rapporten var det sämsta han någonsin läst så är inte det att skapa polemik? Beror väl på vad man har på sig för glasögon antar jag..

      • Emil och Andreas SO: Denna diskussion om era egna preferenser för polemik hör inte hemma här. Jag kan ge er varandras e-postadresser om ni vill fortsätta att utreda detta sinsemellan.

      • Andreas SO says:

        Du behöver inte vara sarkastisk. Dessutom är det lite märkligt att du kliver in nu i denna diskussion Robert. Den har pågått bra länge nu.. Men jag håller med om att den kan förflyttas till den andra tråden som handlade om precis det Emil och jag pratar om. Nämligen polemik.

      • tysken says:

        Jag tycker den ska vara kvar i den här tråden

  6. Jag är på intet sätt expert på modern makroekonomi, men det finns två saker jag funderar på när jag läser din och Kocherlakotas artikel.

    1. Användbarheten av makroekonomi
    Ditt recept för att förbättra makroekonomins användbarhet tycks vara att öka komplexiteten av modellerna så att de bättre inkorporerar viktiga aspekter av ekonomin som multipla jämviktslägen, finansmarknader, etc. Kocherlakota verkar också försvara att makroekonomin gör stora framsteg när starkare datorer gör det möjligt att lösa/skatta mer komplexa modeller, och snart kanske även introducera simultana friktioner.

    Men ingenstans står det om det finns något alternativ till mikrobaserade makromodeller innan dessa nått hög kvalitet. Alternativet skulle väl vara att introducera plausibla icke-mikromodellerade element, vilket självklart skulle göra oss känsliga för Lucaskritiken. Men är inte en sådan känslighet ett av flera problem en modell kan ha? Varför är det just en lexikografisk ordning med Lucaskritiken som viktigaste kriterium, och därefter alla andra egenskaper, som är den relevanta preferensordningen över makroekonomiska modeller?

    När man betraktar vad Kocherlakota skriver om 1980-talet tycker jag det tyder på att den preferensordningen inte är korrekt. Kocherlakota medger att policyråden om att interventioner aldrig kunde vara bra var felaktiga, men det var på grund av att datakraften var så låg att modellerna var för enkla. Men att modellerna var simplistiska var ju känt redan då, och i backspegeln hade det varit mer korrekt att tro på datanära, Lucaskritikkänsliga modeller än på de nya mikrobaserade modellerna.

    Borde vi inte diskutera hur vi ska avväga mikrobasering mot andra goda egenskaper? Hur fult skulle det vara att modellera finansmarknadsimperfektioner med databaserade, men mikromässigt ad hoc, strukturer på chocker eller prissättning på framtida state-claims?

    2. Empirin i makroekonomin
    Din artikel verkar som sagt mest handla om att makroekonomin ska utvecklas genom en högre grad av modellkomplexitet. Finns det ingen roll för att förbättrade mätningar och mer explorativ dataanalys för att förbättra teorin? Jag tänker på till exempel Friedman & Schwartz där en noggrann datagenomgång gav uppslag till teoretiska idéer, och senast Rogoff & Reinharts genomgång av historisk data som gett viktiga insikter i finansiella kriser.

    Idag har vi långt mer data och verktygen för explorativ dataanalys som statistiken erbjuder har förbättras dramatiskt. Med moderna klustermetoder och bra data kan vi effektivt jaga stylized facts som är stabila över tid och rum, vilket ger oss nya begränsningar på mängden tillåtna modeller, som i sin tur kan guida de modelleringsval vi måste göra.

    • Jag håller med dig på båda punkter, HM. Det är onekligen en mycket relevant fråga vad vi ska använda oss av ”under tiden” tills den ”perfekta modellen” är utvecklad. Bengt Assarsson skrev för övrigt på DN Debatt för ett tag sedan om just detta, men jag är för dåligt insatt för att kunna svara på om han har rätt eller ej: http://www.dn.se/debatt/ekonomin-blir-battre-an-vad-riksbanken-spar.

      Själv har jag ett ganska agnostiskt synsätt och tycker man ska pröva många olika saker, både på det teoretiska och empiriska planet. Nationalekonomer (både inom mikro och makro) tycker jag tyvärr ofta tenderar att vara lite väl rigida i vad som tillåts göras.

      Poängen med mitt ursprungliga inlägg var inte att säga att allt står bra till med makro eller att vi kan lita på nuvarande modeller, utan att peka på att det verkar finnas en hel del vettigt och spännande som pågår inom makroekonomisk forskning just nu!

  7. Robert, jag vet inte om du brukar läsa Fokus, men i senaste numret, som kom ut idag, har de en artikel – http://www.fokus.se/2011/09/de-fallna-profeterna/ – som i mångt och mycket handlar om det du tar upp här. I en intressant och talande passus i artikeln står följande:

    ”Samma försvar för den förhärskande makroteorin [som framförs av Nils Gottfries] finner man sju mil söder ut, i ett välstrukturerat rum på åttonde våningen i Stockholms universitets ljusblå höghus. Där, på det prestigefyllda Institute for International Economic Studies, sitter professor Per Krusell.

    Han är Nils Gottfries motpol i svensk nationalekonomi, men låter ändå likadant. Bara mer resolut när han avfärdar nationalekonomins kritiker.

    – De är helt ute och cyklar. Kritikerna slåss mot antaganden som ingen gör längre. Inte ens Lucas talade om den perfekta marknaden för att han trodde på den. Han gjorde det för att det var det enklaste sättet att visa etablissemanget att den då etablerade makroforskningen hade fundamentala brister, säger Krusell.

    För Krusell är det inte tal om ett paradigmskifte – så som nationalekonomin genomgick under de ekonomiska kriserna på 1930-talet och 1970-talet – eller ens om en återgång till mer keynesianism.

    – Jag säger inte det för att jag är part i målet. 90 procent av min egen forskning handlar om marknadsmisslyckanden. Man vill gärna hitta en källa till stora marknadsmisslyckanden, men det är så himla svårt, säger Krusell.

    Ingen modell kommer att kunna fånga alla kriser eftersom kriserna inte ser likadana ut. Men det är inget skäl för ekonomerna att överge sina modeller, menar Krusell.

    – Alla modeller bygger på förenklingar och antaganden. Man vet aldrig om man har förenklat för mycket. Men så måste det på något sätt vara.

    Risken som Krusell varnar för är snarare om folk fastnar i finanskrisen 2008 och blir som generaler som tenderar att utkämpa gårdagens slag.

    För honom, liksom de andra inom svensk nationalekonomi, är striden redan vunnen. Ingen verkar umgås med tankar på att överge sina teorier eller metoder. Få verkar se behovet av den självprövning som Lars Calmfors talade om hos Nationalekonomiska föreningen.”

    Skulle vara intressant och höra vad du tycker om Krusells inställning.
    I mina öron låter det som en solklar bekräftelse på Krugmans tes om att mainstreamekonomer inget vill och inget har lärt. En mer oförblommerat självgod och självgratulerande apologetik – mitt uppe i en verklighet som borde förpassat de attityderna bland neoklassiska makroekonomer till soptippen – var det sannerligen länge sedan jag läste. Jag fattade ditt inlägg mer i Calmfors självprövande anda, så det skulle vara intressant att höra dina kommentarer.

    • Tack för artikeltipset, Lars! Jag tycker makroekonomerna faktiskt verkar präglas av självprövning, även om förändringarna verkar ske ”inom paradigmet”. Som jag pekade på i mitt inlägg tycker jag detta trots allt detta känns ganska hoppfullt och att det går åt rätt håll, även om jag förstås hade önskat ännu större bredd och att man var mer tillåtande mot alternativa sätt. Jag tycker att Martin säger något väldigt klokt i artikeln:

      ”Vi inser att det behövs bättre teorier, det insåg vi före krisen också, men att gå därifrån till att komma på hur teorierna ska se ut, det är ett stort steg. Vore det lätt hade vi redan gjort det.”

    • Jag tycker inte att Fokus-artikeln blev särskilt lyckad. Den är kryddad med flera tendentiösa påståenden, t ex påståendet att ”Enligt teorierna om jämvikt kunde ju inte finansmarknaden hamna i kris, och skulle den mot förmodan hamna i kris skulle den inte dra med sig resten av ekonomin.” Jag tror inte att man kan hitta någon svensk nationalekonom som höll med om det påståendet före krisen.

      Ett annat exempel är titeln: ”De fallna profeterna”. Menar han svenska makroekonomer? Och menar han att vi är religiösa förkunnare eller spåmän? Jag tror inte att någon av oss vill kännas vid någon av dessa roller. (Som en liten lustighet kan jag nämna att jag plockade fram en gammal ordbok för att se vilka innebörder som kan ligga i ”profet”. Där läste jag ”Det är inte lätt att vara profet inom ekonomi.”)

      En bättre version, och mindre tendentiös (jag är dock osäker på om Fama och Cochrane håller med), av den här artikeln skrevs i The New Yorker av John Cassidy (januari 2010).

  8. Christoffer Rydland says:

    Jag har svårt att hänga med i alla svängar Robert när jag läser ditt inlägg. Råder det genuin osäkerhet om framtiden eller inte?

  9. Olof Johansson-Stenman says:

    Jag har nu läst Fokus-artikeln, som tar sin utgångspunkt från ett möte med nationalekonomiska föreningen i januari 2010, där Lars Calmfors, som beskrivs som ”den svenska nationalekonomins enda fixstjärna”, inledde genom att ägna den mesta av tiden ”åt att såga allt och alla i sin egen kår: det är risker som underskattas, analyser som är felaktiga, teorier som inte stämmer och modeller som inte håller måttet”.

    Även om artikeln diskuterar en viktig fråga så mäste jag tyvärr säga att den är direkt tendentiös och uppenbarligen skriven av en person med dåliga kunskaper i ämnet.

    Ta t ex påståendet om Krusell: ”För honom, liksom de andra inom svensk nationalekonomi, är striden redan vunnen. Ingen verkar umgås med tankar på att överge sina teorier eller metoder. Få verkar se behovet av den självprövning som Lars Calmfors talade om hos Nationalekonomiska föreningen.”

    Nu är det ju dock så att det finns goda anteckningar från nationaleonomiska föreningens möten, och dessa är dessutom publicerade och lätt åtkomliga på näte; anteckningarna från det aktuella mötet nås här: http://people.su.se/~calmf/natEkForDebattJan2010.pdf

    På samma möte visade det sig att både Gottfries och Krusell var närvarande, och båda gjorde dessutom långa inlägg, som alltså kan läsas via länken ovan. Man behöver naturligtvis inte hålla med någon av dem i sak, men inte kan man efter att ha läst vad Krusell sade påstå att han hävdade att vi redan vet tillräckligt, eller att vi inte behöver metodologisk utveckling på makroområdet.

    Det är istället påfallande vilken vikt han lägger vid vad han inte vet, och vad nationalekonomin som helhet inte vet. Han verkar t ex hålla med Calmfors om en hel del, men inte allt: ”När det gäller nya former för krishantering skulle jag igen vilja ge ett rungande ”vet ej”. Lars sade att vi har gjort rätt. Jag skulle vilja säga att jag inte tycker att vi alls vet att vi har gjort rätt, i alla fall i den mening de flesta åsyftar”.

    Innan man kommer med kränkande påståenden av typen ”En mer oförblommerat självgod och självgratulerande apologetik – mitt uppe i en verklighet som borde förpassat de attityderna bland neoklassiska makroekonomer till soptippen – var det sannerligen länge sedan jag läste” kan det nog vara klokt att ha lite bättre koll på verkligheten. Detta särskilt om påståendena kommer från en person vars debattinlägg inte direkt har som främsta signum att de brukar präglas av ödmjukhet och självkritik.

    • Även jag har nu läst Fokus-artikeln ”Ekonomer på fall” i nr 37-2011. Jag instämmer med Olof, Robert och Martin i att anslaget är tendentiöst och faktiskt rejält oambitiöst. Jag hade tänkt skriva inlägg om detta, men det denna tråd tillsammans med Roberts och Martins inlägg i frågan är mera uttömmande. Även mitt inlägg om Gilles Saint Pauls tankar om att vi aldrig kommer att kunna förutse stora finanskriser kan väl slinka med också.

      Det är uppenbart att Fokus-journalisten Claes Lönegard inte verkar kunna eller ens sätta sig in frågorna (han skriver felaktigt — eller bara slarvigt — på s 20 att Keynes propagerade för ”procyklisk finanspolitik” medan det ju är precis tvärtom). Journalistens sammanfattande kommentarer liknar mest trötta slagord.

      Det känns också tröttsamt att artikeln talar om ”ekonomer” medan den ju i själva verket enbart berör ”makroekonomer”. Framstegen inom mikroekonomi har ju varit betydande under senare decennier och även om det såklart finns stora brister även i den analysen — både den empiriska och teoretiska — är exemplen på motsatsen legio. Också policymässigt har ju den mikroekonomiska analysen gjort enormt avtryck på snart sagt alla politikområden.

      Fast skulden i artikelns kölvatten faller nog ändå tyngst på Fokus redaktörer som släpper igenom en sådan svag produkt. Och inte bara det, de frontar den på sitt omslag. Fast priset tas nog ändå av Fokus chefredaktör Martin Ahlquist som till sin inledningskolumn valde den häpnadsväckande titeln ”Lita aldrig på en ekonom”. Frågan är vems tillförlitlighet som står på spel.

  10. O J-S,
    Look who’s talking!
    Att bli kritiserad av någon för att inte vara ödmjuk nog samtidigt som denne fullständigt sågar en duktig journalist för att ha skrivit en artikel som sägs vara ”direkt tendentiös och uppenbarligen skriven av en person med dåliga kunskaper i ämnet” känns märkligt. Som någon annan skrev här på ekonomistas i förra veckan: – är inte detta att kasta sten i glashus?
    Re herr Krusell så tycker jag nog att Fokus ger en rättvisande bild, som inte minst passar väl ihop med det intryck man fick av den rätt långa debatt som fördes med denne här på ekonomistas i fjol höstas om modern makroekonomi och – bland annat – dess respons på finanskrisens utmaningar.

  11. Olof Johansson-Stenman says:

    Lars, jag tänker inte diskutera min egen grad av ödmjukhet (eller brist härpå). Det var möjligtvis en onödig avslutning på min kommentar, men den provoserades fram av ditt (som jag uppfattade det) kränkande ordval gällande Per Krusell.

    Rent allmänt tycker jag nog att man hårt kan kritisera en artikel, även om den skrivits av en journalist som i andra avseenden anses ”duktig”, utan att ha brist på ödmjukhet. Martin kritiserade t ex samma artikel ovan, och även om jag inte känner honom väl personligen så tycker jag nog att han i vetenskapliga sammanhang präglas av ödmjukhet t ex gällande vad han, och mer allmänt vad han anser att ekonomer, förstår och inte förstår.

    Jag tänker inte försöka recensera Per Krusells åsikter om makroekonomin, eller spekulera om hur mycket dessa eventuellt skiljer sig från mina (som lekman på området), men att han skulle vara en person ovillig att fundera i nya banor tycker jag är uppenbart felaktigt.

  12. Martin says:

    Ett skojigt citat i Fokus-artikeln är följande:

    – Det finns en anledning till att jag sitter på Malmö högskola och inte på Handelshögskolan i Stockholm eller någon av de andra prestigetunga ekonomiska institutionerna. Det är ingen tillfällighet, säger Pålsson Syll.

    Jag har nu slängt en blick i LPS digra publikationslista och undrar om han skulle kunna tänka sig att förklara lite mer ingående vad denna anledning är.

  13. Martin,
    Säg så här: när den lille pojken i H C Andersens berättelse talar om att kejsaren inte har några kläder – tror du hovet då överöser honom med erbjudanden om hovanställning för att han har vänligheten att vara så frispråkigt upplysande om sakernas verkliga tillstånd?

    • Martin K says:

      Lars: Du verkar (1) inte särskilt insatt i vilken forskning och undervisning som bedrivs på Handelshögskolan; och (2) sväva under föreställningen att du är den enda person i landet som kan ”leda oss andra rätt”.

      Att där faktiskt finns populära kurser på HHS som tar upp aspekter som finansiell utveckling och kriser, doktrinhistoria, ekonomisk psykologi, institutionell teori och komparativ ekonomisk utveckling måste ju vara ett mysterium, eftersom du inte är där?

      Att där dessuom finns, inom såväl nationalekonomi som ekonomisk historia, avhandlingar från de senaste åren på dessa fält, måste ju vara ett än större mysterium. Du är ju den enda ekonom i landet som kan något om dessa frågor. Den enda som ser att ”kejsaren är naken”, som du så ödmjukt skriver.

  14. Ni kanske skulle ta och läsa denna artikel:

    “Macroeconometrics: The Science of Hubris,” av Arnold Kling vid Mercatus Center, George Mason University publicerad i Critical Review, Volume 23 (1-2).

    En kortare version kan läsas via denna länk:

    ”The Soothsayers of Macroeconometrics”

    http://american.com/archive/2011/september/the-soothsayers-of-macroeconometrics

    ”Applying macroeconometric models to questions of fiscal policy is the equivalent of using pre-Copernican astronomy to launch a satellite.

    ….

    In 1976, Robert Lucas suggested that economic behavior could respond to policy changes in ways that would cause macroeconometric models to make systematic errors. Lucas was awarded a Nobel in 1995. It has since become standard in economic research that empirical work must be able to meet “the Lucas critique.” Because traditional macroeconometric models fail to do so, they have disappeared from peer-reviewed journals in economics

    ….

    In the case of fiscal policy, I think that there is a better alternative than to pretend that macroeconometric models work. Instead, economists must be more forthcoming about what they can and cannot estimate. For example, the Congressional Budget Office can reasonably estimate the effect of economic and policy scenarios on components of the government’s budget, including taxes and spending. However, it cannot reasonably estimate the effect of tax and spending changes on the overall economy. The CBO [ Congressional Budget Office] adds value to policy makers by “scoring” the impact of policies on the budget. However, the “scoring” of policies in terms of GDP growth or jobs saved is of no value. The CBO should simply refuse to do it, and the consulting firms that purport to provide such estimates should be regarded as the charlatans they are.

    Until the press, the public, and policy makers understand the utter unreliability of macroeconometric estimates of the impact of policies on employment and growth, the answers provided by the usual suspects are worse than nothing. They give policy makers the illusion of precise control over the economy, based on methods that are no more reliable than soothsaying or entrail-reading.”

  15. Alex II says:

    Intervju med Robert J. Lucas i dagens Wall Street Journal. Titeln är en dubbel mening eftersom Obama kommer från Chicago och den politiska stilen kallas the Chicago Way.

    The Weekend Interview with Robert Lucas: Chicago Economics on Trial – WSJ.com

    http://online.wsj.com/article/SB10001424053111904194604576583382550849232.html

    Mr. Lucas and colleagues in the early 1960s were not trying to undermine the conventional prescriptions when they began to think about how the public might respond—possibly in inconvenient ways—to signals about government intentions. As he recalls it, they were just trying to make the models work. ”You have somebody making a decision between the present and the future. You get a college degree and it’s going to pay off in higher earnings later. You make an investment and it’s going to pay off later. Ok, you can’t do that without this guy taking a position on what kind of future he’s going to be living in.”

    ‘If you’re going to write down a mathematical model, you have to address that issue. Where are you supposed to get these expectations? If you just make them up, then you can get any result you want.”

    The solution, which seems obvious, is to assume that people use the information at hand to judge how tomorrow might be similar or different from today. But let’s be precise, not falling into the gap between ”word processor people” and ”spreadsheet people,” as Mr. Lucas puts it. Nothing is assumed: Data are interrogated to see how changes in tax rates and other variables actually influence decisions to work, save and invest.

    Mr. Lucas is quick to credit the late John Muth, who would later become a colleague for a while at Carnegie Mellon, with inventing ”rational expectations.” He also cites Milton Friedman, with whom Mr. Lucas took a first-year graduate course.

  16. Lucasintervjun i WSJ är ett praktexempel på självfabricerad historierevisionism. För en beskrivning av vad han – delvis i Muths efterföljd – verkligen gjort med sin ”rational expectations revolution” och en inomvetenskaplig kritik av detta kan man t ex finna här:
    http://www.econ.nyu.edu/user/frydmanr/Macroeconomic_Theory_for_a_World_of_Imperfect_Knowledge.pdf
    och här:
    http://larspsyll.wordpress.com/2011/05/16/robert-lucas-rational-expectations-and-the-understanding-of-business-cycles/

    • Alex II says:

      Krugman kommenterar Lucas artikeln och kommer med ett i mina ögon bissart påstående, lever vi i Orwells 1984 och Newspeak råder?

      http://nyti.ms/o3OHNT
      ” The Lesser Depression arrives…

      In fact, it looks a lot like what Keynes described, and old-Keynesian models work very well, thank you, both at explaining it and in making predictions about such things as interest rates and the effects of fiscal austerity.”

      För mig verkar det som om ingen av de olika ekonomiska skolorna har vare sig en förklaring till varför problemen uppstått eller har en vettig modell för att implementera policy. 

      Inte Marxister, inte (Ny)Keynesianer eller neoklassiker. De som verkar komma närmast i en någotsånär förklaring är dem österrikiska skolan, Hayek et al. 

      Faktiskt är det så att i princip är deras recept på policy aldrig prövats i modem tid utom under USAs depression 1921. Den var värre än 1929 men gick blixtsnabbt över pga av den ekonomiska politik som fördes. Tyvärr finns det få eller inga studier gjorde om den. 

  17. Noterar med viss tillfredsställelse att även andra ekonomer än yours truly reagerat på Lucas märkliga historieskrivning i WSJ-intervjun:
    http://noahpinionblog.blogspot.com/2011/09/miscellaneous-lucas.html

  18. Lars: Är det mig du avser? Det inlägg jag skrev hösten 2009 här på Ekonomistas, och som Robert hänvisade till ovan, kritiserade Krugman på flera punkter. Många andra ekonomer har ställt sig betydligt mer kritiska till Krugman — jag tror verkligen inte att han slinker undan bara för att han har fått ett ”nobelpris”.

    Och i den ED-artikel som Robert också nämner upprepade jag en del kritik mot Krugman, men påpekade även att Shiller och Akerlof (ytterligare en ”nobelpristagare”) inte alltid har varit så skickliga på att identifiera bubblor. Deras gemensamma bok (”Animal Spirits”, 2009) inleds med följande stycke:

    One of us (Akerlof) remembers a dinner conversation a few years ago. During the housing boom a distant relative from Norway […] had reportedly bought a house in Trondheim, for more than $1 million. That seemed like a lot of money […] for Trondheim up the Norwegian coast, on the edge of settlement, and vying for the title of the world’s most northern city. Nor was it a mansion. This thought remained quietly parked in Akerlof’s brain, classified along with other observations that property values were high in Scandinavia.

    Någon sida senare följer:

    All of which takes us back to Trondheim. Akerlof had stored the observation prompted by his relative’s million-dollar home in the wrong place in his brain. He should have seen that home prices in Trondheim were not merely indicative of curiously high real estate prices in Scandinavia; they were part of a worldwide real estate bubble.

    Så låt mig nu passa på att (lite försiktigt, för säkerhets skull) kritisera två nobelpristagare på en gång. I det anförande av Krugman du hänvisar till kan man läsa:

    Well, from my point of view — which, because I’m like everyone else, is that what I saw and no more is what everyone should have seen — it still seems bizarre how many economists failed to see that we were experiencing a monstrous housing bubble. As Robert Shiller has documented — and, crucially, was documenting in real time circa 2004–5–6 [Shiller 2005] — the rise in real housing prices after 2002 or so took them into completely unprecedented territory. It was the clearest market mispricing I’ve seen in my professional life, even more obviously out of line than the dot-com bubble, which at least had the excuse that it involved novel technologies with unknown potential; houses have been with us for 7,000 years or so, and we should have a reasonable idea of what they’re worth.

    Kanske har Krugman rätt — det kanske var en uppenbar husprisbubbla. Men var det även en uppenbar husprisbubbla i Trondheim i mitten av 2000-talet?

    Här är data på den senaste utvecklingen för prisindexet för småhus i Trondheim:
    2005: 100,0
    2006: 111,3
    2007: 119,2
    2008: 115,4
    2009: 118,0
    2010: 132,0
    2011: 144,2 (kv 2)

    De flesta nationalekonomer jag känner tror att ”bubblor” (i någon löst definierad bemärkelse) mycket väl kan uppstå. Men de tror också att det är väldigt svårt att identifiera dessa bubblor i realtid. Detta trodde jag före krisen, och det tror jag även efter krisen. Därför har jag svårt att känna igen mig i bilden av ekonomer som ”profeter”.

    Som jag skriver i ED-artikeln tycker jag däremot att krisen definitivt har gett större stöd till dem som vill föra en ekonomisk politik som dämpar utvecklingar som ofta har förknippats med efterföljande kriser, men ambitionen kan knappast få bli större än så.

  19. Nej, det var inte specifikt dig jag avsåg Martin. Men vad gäller Krugman var det specifikt hans tal inför EEA – http://larspsyll.wordpress.com/2011/09/10/krugman-svidande-kritik-av-nationalekonomerna/ – jag avsåg.
    Även om du nu slår två flugor i en smäll och kritiserar både Krugman och Shiller så ändrar det inte på det faktum att den grundläggande kritik som Krugman för fram, och som i grunden är densamma, i väsentliga avseenden, som förs fram i Fokusartikeln, möts den förra av ett hovsamt tonläge och den senare med tillmälen om tendentiös okunnighet! Eftersom det bör vara argumenten per se som ska bedömas, borde denna bemötandeasymmetri inte föreligga. Det ger som jag skriver intryck av att någon känner sig trampad på tårna.
    Istället för att sabla ner seriösa journalister – som kan belysa hur icke-experter ser på vår verksamhet – borde vi väl tvärtom bejaka och uppmuntra den typen av extern genomlysning av vår disciplin.
    Fokus-artikelns bemötande från representanter för det neoklassiska ekonometablissemanget har en obehaglig doft av cenakel över sig som jag inte tycker hör hemma i en vidsynt och öppen akademisk diskussion!

  20. Lars,

    Du menar alltsa att journalister som tycker som du (Fokusartikeln) skall bemotas hovligt och pa sakargument medan de som inte tycker som du (SvD) inte behover bemotas hovligt? Det ar svart att tolka dina kommentarer i denna traden och i den tidigare traden om SvD-artikeln pa annat satt an detta.

    Till saken, jag har inte sett nagon har eller i nagon av de lankade inlaggen som har pastatt att dagens makroekonomi ar perfekt, snarare tvartom.

Trackbacks

  1. […] truly rycker självklart ut och försöker skap lite jämvikt i diskussionen. Men som vanligt blir det väl en ”one man show”. Vilket i sig säger rätt mycket om […]

  2. […] man läser flera av de inlägg som nu presteras av några namnkunniga ekonomiprofessorer på ekonomistas slås jag av en märklighet. Paul Krugman framförde för ett par veckor sedan en kritik  mot […]

  3. […] – är det månne också detta som gjort alla dessa neoklassiska etablissemangsekonomer så sura? Fokus skriver: För att över huvud taget hitta någon som står för ett alternativ måste man […]

  4. […] de makroekonomiska modeller Riksbanken arbetar med inte är hundraprocentigt (se t ex Martins och Roberts inlägg), så är hänvisningar till vad modellerna visar inte alltid helt […]

  5. […] ställning i ljuset av senare händelser. Seminariet hade flaggats bland annat på bloggen Ekonomistas. Leif Pagrotsky var där som kommentator. Salen var fullsatt. Unga vänstermänniskor satt med […]

  6. […] aktörer har en ändlig tidshorisont och därefter inte korrekt kan förutse prisutvecklingen. (Som jag skrev häromveckan är han inte ensam om att göra avsteg från rationella förväntningar.) Denna modell tycks kunna […]

  7. […] väg försöker testa modern makroekonomisk teori, s.k. nykeynesianska DSGE-modeller (vilka jag diskuterat här på Ekonomistas förut). Både hos mig själv och flera andra åhörare verkade presentationen […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s